2010 in review
The stats helper monkeys at WordPress.com mulled over how this blog did in 2010, and here’s a high level summary of its overall blog health:
The Blog-Health-o-Meter™ reads Wow.
Crunchy numbers
About 3 million people visit the Taj Mahal every year. This blog was viewed about 27,000 times in 2010. If it were the Taj Mahal, it would take about 3 days for that many people to see it.
In 2010, there were 114 new posts, growing the total archive of this blog to 215 posts. There were 145 pictures uploaded, taking up a total of 13mb. That’s about 3 pictures per week.
The busiest day of the year was January 11th with 344 views. The most popular post that day was My heart belongs to mommy.
Where did they come from?
The top referring sites in 2010 were qruiser.com, facebook.com, sv.wordpress.com, newyorksvensk.blogspot.com, and bloglovin.com.
Some visitors came searching, mostly for kommer strax, facefuck, facebook, kommerstrax.wordpress.com, and göteborgshumor.
Attractions in 2010
These are the posts and pages that got the most views in 2010.
My heart belongs to mommy January 2010
2 comments
Facefuck Facebook January 2010
5 comments
Svampsoppa April 2010
24 comments
den nakna sanningen April 2010
Transa din djävul! January 2010
4 comments
Loser-Qruiser
6 – 0. Matchen är avgjord. Vilken utklassning. Ok, det var väl ingen vetenskaplig undersökning, men när bögraggarsiten Qruiser går på en sån otrolig knock-out så krävs det kanske inte så mycket tankekraft för att förstå vad som gäller, eller? Trots kukbilder, porrklubbar och anonyma porrsökarsidor som qruiser kan erbjuda bögarna så är facebook helt överlägsen ur bögraggarsynpunkt. Under två lediga dagar har jag bara för skojs skull noterat hur många seriösa ragg jag har fått på respektive site. Resultatet? Facebook – Qruiser: 6-0!
Och nu menar jag inte förslag på fikadejter eller ”vore kul att gå på bio med dig nångång”. Jag snackar riktigt snuskiga förslag av kalibern man aldrig får på Qruiser (förutom från feta anonyma 65-åriga gubbar i Leksand, eller uppenbara fejkprofiler skapade för två dagar sen av killen som jobbar som Calvin Klein-modell men inte har en ansiktsbild på ”den här datorn”, men har ett dussin bilder på sin 28cm:ers kuk). Det finns riktigt kinky killar därute som av någon anledning inte har några problem med att snacka om det. På Facebook! Men som ledsnat på oseriösa Qruiser…
Jag är medveten om att min ”undersökning” haltar lite beroende på hur jag väljer att presentera mig på de olika sidorna, dock skiljer jag inte så mycket på min närvaro på Facebook och Qruiser så som många andra killar gör. Jag kräver av andra att de ska våga vara sig själva på Qruiser så som de är på Facebook, och när jag är inloggad som ”kåt” på Qruiser så skriver jag det även på Facebook… Den enda stora skillnaden är väl att Facebook inte tillåter några nakenbilder. Detta tycks dock bara vara ett plus då de flesta på Qruiser verkar vara uppriktigt trötta på kukbilder (förutom då de själva är inloggade från sina snusksidor!).
Varför lyckas då den mer ”seriösa” siten Facebook bättre med något som den mer ”oseriösa” siten Qruiser är till för? Jag menar nu inte att Qruiser enbart är till för sexragg, men Qruiser misslyckas ju med ALL form av kontaktskapande. Förmodligen av den enkla anledningen att på Facebook ser man mer av en person än bara det man väljer visa upp som reklam på köttmarknaden. Men visar att man har (eller inte har) vänner, man visar att man har (eller inte har) social kompetens. Man visar att man har annat än kuk på hjärnan. Något som paradoxalt nog framstår som sexigt för de som bara har kuk på hjärnan!
Qruiser har en mängd funktioner för att skapa nya kontakter – avancerad sökfunktion med parametrar som innefattar allt ifrån ålder, längd, bostadsort, kön, intressen, osv osv in absurdum, klubbar som visar intressen, bildalbum man själv kontrollerar och kan lägga upp valfria bilder av sig själv, spotlight, klotterplank, osv – du kan surfa runt på alla sidor och se det mesta oavsett om du vet vem snubben är eller inte, oavsett om ni känner varandra eller inte. En stor skillnad från Facebook som i grunden baseras på redan etablerade nätverk, man blir vän med folk man oftast redan är vän med utanför internet. Klart att man även skapar nya kontakter och vänner på Facebook, främst genom vänners vänner som ringar på vatten. Men Facebook är inte uppbyggt primärt för att skapa helt nya kontakter. Ändå funkar Facebook mycket bättre än kontakt-qruiser för just detta… Hatten av för Facebook, men vad säger det om Qruiser?
För det första så tror jag inte misslyckandet helt och hållet är Qruisers, det är qruiserkillarna som misslyckas. Återigen är det bögjante. Svenska killar har svårt för att erkänna att de är sexuella varelser, iaf samtidigt som de ska vara seriösa och öppna med vilka de är. De ser kåthet som nåt skamligt som ska döljas från deras finare [sic!] personlighetsdrag, som musiksmak, karriär och garderob. Men visst finns det gott om kritik att rikta mot Qruiser som community. Qruiser är GAMMALT! Omodernt. Inte användarvänligt längre. De nya funktioner de lanserar är plåster, och den största effekten av funktionerna är att de slöar ner den redan slöa siten. Vidare så har Qruiser tappat fokus på vad de gör, för vilka de gör det, och varför. De vill vara alla till lags – alltifrån anonyma bögars jakt på despoknull till anarkaveganers organisationsbehov och rasistorganisationers propagandahets – att de inte lyckas tillmötesgå någons önskemål.
Så nu funderar jag på om inte Facebook istället bör heta Gaybook, Facebög eller kanske Facecock…? Och vad ska Qruiser heta? Det är väl självklart? Qruiser byter namn till Loser!
Bättre och bättre dag för dag
Feeling blue? Nope, jävligt lila! Mitt emellan blue och röd, kanske? Fast mest gul och blå. Inte i bemärkelsen Oj, så svensk jag är!, men i andemeningen Satans mörbultad…
Men It gets better! Det är iaf parollen för dagen. Det blir bättre. Det plåstret man fick på sina tonårssår och inte tyckte var vatten värt då. Men idag applåderar alla över den på tiden framskjutna förhoppningen/bortförklaringen. Hade jag varit en grubblande gayteen idag hade jag sagt som Agnes i Fucking Åmål: MEN JAG VILL VA LYCKLIG NU!
Men det är svårt att kritisera upprop med en positiv innebörd. Därför har jag mina lila sneakers på mig, min lila tshirt. Men undrar om jag därigenom gjort världen bättre eller bara runkat upp mitt självgodhetsego. Blir det en bättre värld bara för att hundratusen människor klickar på Gilla-knappen på en Facebook-sida. Jag hoppas verkligen det! För det tycks vara ungefär så långt folks engagemang sträcker sig idag… Men it kanske gets better?
Jag ska inte gnälla. Jag gnäller inte. Det är en fin dag, och den sympati vi visar i våra lila strumpor idag visar vi förhoppningsvis i våra handlingar imorrn. Och idag är jag alldeles för omtumlad för att ha en bestämd åsikt för eller emot någonting. Jag betraktar och begrundar. Det har bara varit en sån dag idag.
Vaddå!? Hur skulle du känna dig en dag då du mött Luke Skywalker? På riktigt alltså. Det har jag gjort, och efter det är det svårt att va säker på nånting, allra minst sina egna övertygelser. Luke Skywalker är medelålders, lite rundlagd, bär glasögon, och efter hans karriär som yedi tog slut i och med störtandet av det galaktiska rymdimperiet så livnär han sig nu som urolog. Verkligheten överträffar dikten gång på gång, och jag har alltid haft svårt att identifiera mig med verklighetens folk.
Som alltid när jag möter nån jag beundrar och gillar och som kämpar på de godas sida så hälsade jag honom på det sätt som för mig är ett bevis på uppskattning, men som vissa uppfattar som burdust – jag drog ner brallorna och visade röven. Och han tog fram sitt lasersvärd o körde in den. Tack så mycket! En brazilian, rövknull och analblekning i ett. Som ett stjärtens kinder-egg. För 320 spänn. Surreal, but nice.
Nej, jag har inte tagit LSD. Lovar!
Hem och pusta. Trycka in rester i ansiktet. Vända. Och ut igen. Min Berlin-bekanta Karl releasade sin bok Bögarnas värsta vän på ett litet galleri på söder. Eftersom jag var i Berlin när han hämtat böckerna från tryckeriet och jag var med och bar kartong efter kartong med böcker från hyrbil till lägenhet så ville jag ju såklart va där och se hur ”mina” böcker togs emot. Hade inte Karl varit Karl så hade jag nog sagt Stackars Karl, men han reder sig själv som en bra sås. Han har fått så otroligt mycket skit från alla håll, och jag ser fram emot att läsa boken om reaktionerna på hans magasin Destroyer. Det är inte synd om Karl alls, han är hyvens och stark och vettig. Det är synd om moralpanikens offer. Dessa offer som också är moralpanikens bödlar. Det är som sagt en sån dag. Upp är ner, varandras motsatser är synonymer. Idag.
Jag sitter just nu på SLM och pustar ut, smälter intryck, avtryck, uttryck, i flaskhalsen på en Mariestads. Gläds åt att jag iaf slapp jobba ikväll. Hånglar upp min älskling iPhonen, och föder detta blogginlägg. (När jag kommer hem ska jag tagga inlägget, och inserta en bild på mina lila sneakers alternativt en på Luke Skywalker, och publisha.)
Det är en lila dag idag. Jag är gul och blå. Tänk va lätt det vore om allt var svart eller vitt! Kanske imorrn? Kanske är det bättre då…
Känn dig som hemma!
Sverige är ett stort och rikt land! Möjligen ett fantastiskt land. Definitivt ett glest befolkat land. Ett land där det borde finnas utrymme för människor att vara sig själva, precis som de är, och att utvecklas till precis de de vill bli. Ett land där alla kan känna sig som hemma. Eller?
Men Sverige och svenskarna har problem. De genomgår en identitetskris. Svenskarna vill inte vara som svenskar, de vill vara som människorna är i New York, Paris, Berlin, Rom, och vill leva som människorna gör i Thailand, Brasilien, eller iaf som de gör ”på kontinenten”.
Problemet med svenskarna är dock att de helst ser att alla andra människor på jorden levde som svenskar! De människor som kommer till Sverige ska äta sill och surströmming, bära folkdräkt, fira hedniska riter och bara lyssna på Niklas Strömstedt och Gyllene tider.
Men vi svenskar ska äta mat från vida världen, vi ska lyssna på world music, och vi svenskar vill inget hellre än att prata på alla andra språk en svenska. Men alla andra ska banne mig snacka som de gör i Nyköping!
Sedan när fick integration innebörden att man ska ge upp sin identitet och kultur? Sedan när blev det svenskt att leva som på 1800-talet?
Sedan när blev svenska språket det enda begripliga sättet att kommunicera på? Särskilt med tanke på hur många människor som snackar klockren svenska ändå är totalt obegripliga…
Varför förväntar vi oss att människor som kommer till oss ska anamma det typiskt svenska (vad nu det är för något?) när svenskarna själva verkar fly det som pesten?
Nej, jag tror Sverige skulle kunna vara ett fantastiskt land för alla, inklusive svenskarna. Om bara svenskarna kunde lära sig att slappna av
lite, inte oroa sig så mycket över vad alla andra gör och istället funderade lite på vad de själva håller på med.
Så till ALLA en liten uppmaning: Kom in! Ta av er skorna (för guds skull ta av er skorna!), slå er ner och KÄNN DIG SOM HEMMA!
_ _ _
Känn dig som hemma på facebook också…
Crying at the criscoteque
Stretcha verkligheten!
Minnesbilder och lucköppning. Säsongsavslutning och bokslut. Semestern är över för den här gången, och även om jag gott och väl skulle kunna ha tre veckors semester till så känns det riktigt bra. Jag är grymt nöjd med min sommar (så här långt).
Och när jag tänker tillbaka så utkristalliseras några teman som hela sommaren tycks ha kretsat kring. Givetvis såna saker som semestrar alltid(?) handlar om, för alla. Avkoppling, väder, nöjen. Jag har haft allt det också givetvis, men sökorden för min semester 2010 är främst Oskuld och Verklighet. Och olika aspekter av dessa ords innebörd, dess motsatser, dess gränser, definitioner, och diskrepanser i deras betydelser.
Jag ska försöka att inte bli överdrivet filosofisk, och bara sammanfatta kort hur min sommar sett ut utifrån mina (visserligen bärsberusade) tankar kring dessa ämnen.
Oskuld. Vad är det? Alltså allvarligt, jag vet inte. Förstår inte vad det är/betyder. Detta eviga snacket om den sexuella oskulden – den man i tonåren gör att för att bli av med och som folk sedan jagar resten av livet för att få tillbaka. Som om oskuld är något man har innan penetration och som man sen förlorat. Vad märkligt. Vad är det som försvinner? Jag tror inte jag hade någon oskuld ens innan jag fick ligga, och jag tror snarare att jag idag (trots att jag fått ligga mer än de flesta) har mer oskuld idag. Det känns så iaf, men utan att veta vad oskulden är så är det svårt att veta om man har den eller mist den.
Jag har har denna sommar blivit av med många sexuella oskulder, om man med oskuld menar något snuskigt man gör för första gången. Jag har blivit många erfarenheter rikare, och jag har haft otroligt kul och skönt under tiden. Men har jag därmed också förlorat något? Tvärt om!, skulle jag hävda. Och varför är vi så besatta av första gången vi gör något? Oavsett om det gäller knulla, hoppa bungyjump, fylla, eller vad det nu är… Första gången vi gör något är ju sällan så himlastormande fantastiskt. Många saker blir ju bättre med övning, inte minst när det gäller sexuella aktiviteter. Varför ska vi minnas första gången som något speciellt, varför inte den bästa gången?
Själva tanken på oskulden och hur, när och var man blir av med den är ju ett så föråldrat sätt att se på sex, som inte alls har något med sex att göra. Det handlar om makt. Social kontroll. Ägande. Inget sex före äktenskapet är ju det moraliska, kristna rätta. Och värdekonservativt eller inte, så handlar det ju om pengar. Arvsrätt. Att vara säker på att en mans barn faktiskt är hans, så att han när han dör efterlämnar sig sin egendom till sin avkomma, och därigenom uppnå evigt liv, framgång och hela härligheten.
Oskuldsdefinitionen är alltså inget annat än ett sätt att kontrollera barnalstring, inte helt olikt Kinas ettbarnspolitik. Och trots att oskulden enbart handlar om vaginala samlag (kuken i fittan-knull) så har det ju vuxit till att handla om allt sexuellt. Jag har hört ungdomar som på fullaste allvar hävdar att flator som har haft hur mycket sex som helst fortfarande är oskulder om dom aldrig haft en man i sig. Och killar som utan betänkligheter kan ägna sig åt analsex till höger och vänster och ändå hävda sin oskuld för att de inte haft vaginala samlag. (Detta gäller väl främst för att bevara en tjejs oskuld till bröllopet iofs, det är helt ok att va analsexproffs så länge man inte ägnat sig åt nånting som skulle kunna antyda barnalstring.)
Sex är makt. Makt var Pride 2010. Pride 2010 var politik. Politik var Verklighetens folk. Och Verklighetens folk var överallt. Almedalen, på Pride, och inte minst i min facebook då många av mina vänner är aktiva inom föreningar och politik. Och jag har tampats mycket med verkligheten under min sommar. Och att vara som folk. Utan att på något sett förlöjliga mina fantastiska vänners fantastiska jobb med att påverka våra folkvalda politiker till att öppna ögonen för olika människors olika förutsättningar och situationer så har jag – återigen! – haft bekymmer med definitionen av verkligheten.
Vi är ju uppfostrade till att tänka i dikotomier, vi definierar de flesta företeelser genom dess motsatser. Ett Icke-Alltså resonemang. Vad är mörkt? Det är Icke-ljust, alltså är mörkt avsaknad av ljus. Vad är då verklighetens motsats? Hur definierar vi verkligheten? Jag har ju alltid trott att fantasin är verklighetens motsats. Typ dröm och verklighet. Många av mina drömmar och fantasier i livet har jag förverkligat. Inte minst denna sommar. Betyder det att de inte längre är drömmar och fantasier (även om jag fortfarande drömmer och fantiserar om det), och nu istället övergått till att vara verklighet? Och sådant man kan drömma och fantisera om är inte det verkligt bara för man ännu inte upplevt det? Måste all verklighet upplevas? Jag har aldrig gått på månen, betyder det att månpromenader inte är verkligt (iaf inte för mig)?
För att strula till begreppen ytterligare används ibland begreppet verklighet synonymt med sanning. Det verkliga är det som är Icke-falskt. Är då drömmar och fantasier falska och overkliga per definition? När man tänker så här är det då så konstigt att det går åt en sjuhelvetes massa öl under semestern!? Man kan ju få existentiella kriser och identitetsbryt för mindre!
Det brukar ju sägas att bara fantasin sätter gränsen för vad som är möjligt. Men allvarligt, är det inte verkligheten som gör det? Av allt det som jag upplevt i sommar, och hittills i mitt liv, så har det iaf aldrig varit min fantasi som har begränsat mig. Och gränsen för det möjliga har aldrig utgjorts av det jag kan fantisera om. Och inte ens verkligheten är absolut och oföränderlig. Den är elastisk och böjbar och töjbar. Och precis som med sex så är det ju gränserna som lockar, som ska töjas på, utforskas. Precis så är ju verkligeheten. Vi forskar, lär oss mer, tolkar och vidgar våra uppfattningar om det verkliga. Jag ser hellre våra drömmar och fantasier som det crisco som töjer och utforskar den röv som är vår verklighet.
Så vad är då verklighetens motsats? Kanske är det vår oskuld?
Happy meal
bögporr
Asså, jag vet att jag inte är tonåring längre! Och jag var ganska vild redan då jag var det, och har egentligen inga förlorade år att ta igen. Men ändå beter jag mig som om jag varit inlåst i en bur mina första 20 år (ok, inga snuskiga idéer nu, bondage o dominans är inte min grej!)! Lite sommar, lite semester, lite skatteåterbäring, och jag släpper loss som en nyrik ryska som precis skilt mig från en dollarmiljonär… Jisses!
Nångång när jag nyktrat till och mina grå hunnit sortera in alla prideminnen på dess rätta ställen i historiken så ska jag nog dela med mig av de mera rumsrena händelserna därifrån, men just nu har jag fullt upp med att få ordning på nattens erfarenheter. Jag behöver en assistent för att hålla koll på mina förehavanden. Oj!
Ok, jag har festat typ varje dag i två veckors tid, och priden har inte riktigt tagit slut för mig än. Och igår (var det så länge sen?) var det Full frontal på SLM. Full frontal, för er som inte vet, är nakensektionens sporadiskt återkommande fredagsklubb. Dresscode: skor. Inget annat. Precis i linje med min garderob. Kläder ska man ha att värma sig med när det är kallt. Igår var det inte kallt. Alls. Jag tappade räkningen på antalet killar ungefär samtidigt som jag tappade räkningen på mina druckna öl, men jag gissar på att vi var 50-60 nakna grabbar som festade loss. Paradiset, inte Paradise!
Jag och min kära kompis var bland de första ner på klubben. Hade precis hängt av oss i garderoben, beställt en öl i baren och slagit oss ner vid ett bord. Halvdunkel som sig bör, och det enda riktiga ljuset kommer från tv-skärmen där den gamla söndernötta bögporren går på repeat. MEN! Inte ikväll. Jag som trodde jag sett allt i porrväg, och då menar jag verkligen ALLT, hade aldrig sett detta tidigare.
Clowner! Bögclowner! Ronald McDonald på en ledig dag. På speed. Fyra grabbar i full clownsminkning och med (delar av) clownmundering på sig som rövknullar varandra, suger clownkuk, fistar och snuskar sig med varandra. Vilken fetisch! Inte min, men ändå! Ascoolt!
Insidertipset för idag är: KÖP AKTIER I BUTTERICKS NU! Snart kommer alla bögar springa dit och rensa lagret! Du kommer bli rik! Alla kommer clownknulla! Glöm monkey sex, doggy style, horny pigs. Nu är det röda mulen som gäller! Visserligen har de flesta bögar redan röda, svullna poppersnäsor, men nu ska det vara ordentligt! Less is fan inte alls more!
Med en sådan början på kvällen så önskar jag ju bara att jag kom ihåg resten! En fantastisk kväll. Jag såg inte mitt liv men däremot massor av killar passera revy, mer eller mindre närgånget. Och vad gör man när man inte vill att det roliga ska ta slut? Efterfest! Man ska inte alls lägga av när man är på topp, det är ju då det är som roligast! Bara en sadomasochist lägger av på topp! Jag skulle aldrig lägga av när jag har det som roligast, ser jag ut som nån lutheran? Jag lägger av när det inte är så roligt längre, inte förr!
Och tro mig, fyra nakna killar som bestämmer sig för att ta en taxi till en lägenhet i Alvik är jävligt roligt! På topp! Toppen! Det var som en urflippad bellmanhistoria – jag (Bellman), en finne, en amerikan och en alvikbo. Rökpauser på balkongen, en flaska rödvin som gick runt och som vi halsade ur… Och däremellan. Well, ni som känner mig vet precis. Och ni andra använd fantasin. Och trots att han inte var där så fanns han ändå nånstans i bakgrunden hela tiden. Den kåta Ronald McDonald, med sitt lyckliga nyknullade dumflin på läpparna! Happy pride! Happy times! Happy meal!
Sunny side up
”Vill du ha sällskap?” sa han. Jag ligger och solar på Långholmen igen. Utan att egentligen öppna ögonen och lyfta blicken svarar jag ”Nej tack”. Det var väl snällt att han frågade, men jag har inget emot att sola i min ensamhet (hur ensam man nu kan vara tillsammans med en massa andra solare och raggare).
Men frågan fick mig att minnas samtalsämnet från igår, när jag och nya och gamla polare satt och ölade på Mosebacke. Vi kom in på ämnet sol och nakenhet – mina favvoämnen – och jag berättade en anekdot från ett tidigare år på Långholmen.
Den gången var det en farbror som inte tyckte frågan om ifall jag var sugen på sällskap var särskilt relevant. Iaf inte för honom. Jag låg på mage och solade ryggen och det där viktiga första intrycket jag fick av farbrorn var intrycket, och intryckandet!, av hans finger in i min röv. Vilket första intryck!
Jag minns inte exakt de ord jag sade/skrek till honom men jag vet att det framgick med all önskvärd tydlighet, tillochmed för honom, att det inte var uppskattat. Ok, fingret försvann (ut ur mig) och det gjorde också farbrorn, men inte förrän han delat med sig av hans twisted våldtäktsmanslogik att jag minsann inte ska ligga och bjuda ut mig och frestas om jag inte ville ha honom i mig.
Idioter finns det ju gott om, och det ligger väl i idiotens natur att inte veta om att han är en idiot, men ibland undrar man ju hur korkad en person kan vara och ändå klara av att stå, andas och formulera ord.
Mina ölvänner igår undrade om jag kanske missuppfattat allting, och att farbrorn möjligen var en ambulerande allmänläkare och bara ville ta tempen, kolla att jag inte var febrig liksom. Jag är ju tvungen att erkänna att jag kände mig ganska varm och svettig där jag låg. Nu sitter jag visserligen inte inne med någon ordentlig medicinsk expertis, men jag är ändå nästan säker på att läkare använder något instrument av något slag för att fastslå ev febrighet hos sina patienter. Och mig veterligen är det inte så vanligt att läkare tvingar sig på patienterna… Man kan väl ändå inte bli tvångsvårdad för feber? Jag kan möjligen sträcka mig så långt som att farbrorn kanske gillade att leka doktor.
Nu är det kanske sant som det är sagt, att vägen till en mans hjärta går genom magen, men jag tror inte den devisen syftar på att vägen till hans mage ska gå genom hans tarmar… Fast å andra sidan hade jag inte uppskattat om farbrorn hade stoppat någon av sina kroppsdelar i min mun heller. Jag vet inte, jag kanske är en hjärtlös typ?
grönbete
Gräset alltid grönare på andra sidan…? Jag har aldrig fattat den inställningen. Ok, jag kan också sukta efter saker jag inte har men gärna skulle. Men det ligger ju nåt lite avundsjukt, missunsamt i det tankesättet. Är det nåt jag vill ha så ser jag till att få det. Sparar, eller slösar. Väntar, eller go gettar. Det har ingenting med någon annan att göra. Har nån det jag vill ha så grattis! Kul för dig! Jag vill också ha. Men inte så att jag vill ha just DIN vaddetnuänär… Jag vill möjligen ha en likadan, inte just samma.
Och för mig handlar ju den här önskan efter nåt oftast materiella ting. Jag gillar prylar och vill ha dom. Men jag värderar dem inte särskilt högt. Jag vill ha nya phonen, jag vill ha ipaddan. Jag vet att jag kommer älska dom och ha skitkul med dem. Men det är ändå bara leksaker… Inte så jäkla viktiga. På det stora hela. Är jag avundsjuk (inte missunsam!) på någon för något de har som inte jag har så handlar det nästan uteslutande om immateriella saker. Saker som fritid! Det kan jag vara avundsjuk på. Jag kan vara avundsjuk på personlighetsdrag, fixar-mentalitet, grubbelfrihet, det där som gör att vissa personer är superbra på att hantera småkonflikter. Sömn. Och hobbyintressen. Men mest av allt kan jag bli avundsjuk på fritid. Sånt jag har lite för lite av och andra kan ha mer av. Men såna saker som jag inte kan vara missunsam över, eftersom jag inte kan ta dessa saker från någon annan för att själv få det.
Och just gräs? Är vi kossor eller? Kan vi inte hitta nån mer lockande liknelse än gräs? Jag skiter väl i gräs! Grönt, brunt, gult, högt, slaget, klippt, trimmat, ansat… Bara skiten är torr så jag kan ligga och sola på det!
Jag vet inte varför jag tänker på just avundsjuka och missunsamhet just idag. För idag är jag inte avundsjuk eller missunsam alls. Inte på någonting. Inte någon. Idag har jag precis allt jag önskar. Sol. Fritid. Inga grubbel. Jag saknar visserligen nya phonen. Men det gör å andra sidan alla andra också…
Själv är bäste dräng
Jag som alltid sett mig lite som en självutnämd expert på allt som har nåt med sex att göra, en semiautodidakt auktoritet på området, har kommit till (en) insikt. Inte så att jag hittat en ny kontinent på sexplaneten, mer så att jag bytt perspektiv. Jag vet bara inte vilket perspektivet är – samtidigt som det är väldigt mycket grodperspektiv, eftersom jag själv sitter mitt i det sexträsk jag betraktar, så är det ett utanförperspektiv då jag betraktar det lite från sidan och sneglar på andra mer etablerade sexuella identiteter.
Vad är då detta nya som jag hittat? Tro det eller ej men det är onani. ”Meh!?”, tänker ni nu, ”killen är 36 bast och har precis upptäckt onani!?”. Inte alls! Jag har nog genom mina år förfinat även onanin till en konstform. Onanins historia (som jag inte tänker gå in på här) delar iaf historia med alla andra former av sex, det har setts som nåt fult, onormalt, skadligt, osv. Det onanerades i bibeln. Det onanerades friskt under antiken, i gammal indisk och kinesisk och japansk konst. Så nej, jag är inte så korkad att jag tror att jag har uppfunnit fenomenet.
Men det jag kommit fram till är att mitt onanist-jag är en självständig, enhetlig, fullgod (självgod?) sexuell identitet. Jag har alltid levt i (van-)föreställningen att onani alltid var ett sorts substitut för något annat. Även om onani idag ses som en nyttig sysselsättning (vilket det ju absolut inte alltid ansetts vara) så har det ju alltid rationaliserats som nånting i det närmaste icke-sexuellt. Det ”botar” stress, främjar självkänsla, löser spänningar, är avkopplande, osv. Det är en övning inför att ha sex med andra. Vilken bullshit! Onani är sex. Sex. SEX!
Det finns ju diverse lustigheter sagda om onani (som det finns kring all sorts sex antar jag). En av mina favvo-flator Lily Tomlin lanserar teorin att den förhistoriska människan började gå upprätt bara för att frigöra sina händer för att kunna masturbera. Det gamla pervot Freud sa att det enda man behöver skämmas över när det gäller onani är om man är dålig på det. Woody Allen kallar onani för sex med nån man verkligen älskar. Det kanske stämmer, men jag ser det inte riktigt så. Visst, jag gillar mig själv, men jag onanerar inte för att jag är kåt på mig själv. Jag går inte ut på krogen och raggar upp mig själv och åker hem och onanerar. Jag flirtar inte med mig själv. Jag har inte sex med mig själv. Jag runkar. Det är fint nog.
Det är nog inte många som idag anser onani vara fult eller dåligt. Men dock med ett STORT undantag. Singlar får runka hur mycket som helst. Men är man i ett förhållande så är onani nåt fult, eller åtminstone något man måste dölja. I ett förhållande blir onani till en form av otrohet. I ett förhållande blir onani till en kritik mot ens partner. Då är antingen partnern inte tillräckligt sexig eller upphetsande. Eller så älskar onanisten inte sin partner. Onanisten är egoist. Det är verkligen sjukt! Vem är det som är ego om man förbjuder sin partner att onanera? ”Nej du, älskling! Nu är det jag som bestämmer över din sexualitet! Ok, jag kanske inte vill knulla just nu, men du ska fan inte heller vara kåt om inte jag är det!”. Jag kan ju bara säga utifrån egen erfarenhet att jag är en mycket bättre älskare om jag ibland har utrymme att få lite kvalitetstid med kuken.
Många gånger vill folk genast träffas om man säger att man är kåt. Jag har alltid uppfattat det som påfluget, desperat och ovärdigt. Jag har tänkt att de killar som föreslår en snabb träff pang på utan nåt snack innan som killar som knullar utan urskiljning, som inte bryr sig om vem de träffar bara de får knulla. Där har jag fått tänka om lite. Det handlar ju bara om olika uttryck för olika personers sexuella identitet. Och om jag nu med nån trovärdighet ska lansera mig som självbefläckare och hävda att det är en form av sex av samma kaliber som all annan sex så måste jag ju också inse att snabba sexträffar också är det. (Så jag ska sluta bitcha över dessa killar nu, jag säger ett sorry, och att det är toppen att de har en skön inställning till sex även om jag har en helt annan.)
En annan grupp bögar jag ondgjort mig över i åratal är ju alla nätrunkare. De som bara vill sitta och snacka snusk men aldrig vill träffas. Inte ens för en öl och lite skitsnack. Jag tror de också är onanistiska. Även om det inte är jag som ska definiera dem så verkar det ju inte vara något de söker eller vill ha, de är nöjda med sitt runkande och behöver inget mer. Va bra! Nu handlar min aversion mot dessa killar oftast om falskhet och ljug. De döljer sig ofta bakom nåt påhittat nät-alterego, eller bakom anonymiteten som en datorskärm kan ge. För trots att jag gillar att runka så känner jag inte ett behov av att ljuga om mig själv eller dölja mig bakom en påhittad karaktär.
Jag har återigen snubblat över en site på nätet. Ja, det är återigen en sexsite. Ja, många bögar är där. Men den här gången handlar det inte om sexträffar eller raggning. Det handlar enbart och uteslutande om manlig onani. Och INTE som ett substitut för sex utan som den högsta, mest intensiva formen av sex. Fullkomlig sex, den destillerade formen av sex. Inte reservsex, inte istället-för-sex. Sex. Punkt.
På denna site snubblade jag över en term som killar där ofta använder för att beskriva sig själva – solosexuell. Inte så att det är något ensamt, smått tragiskt i den definitionen. Det är flera som har förhållanden, söker andra, osv. Men den form av sex de har, vill ha, och ibland söker är onani. Jag tycker det är väldigt fint. De vet vad de gillar, de har fantastisk sex, och de får utlopp för alla önskemål och drömmar. De får sex (i stort sett) när de vill. Hur de vill. Och det är ju i allra högsta grad säker sex.
Jag vet inte om det stämmer, men ibland får jag bilden av att folk (även om alla gör det) ser onani som en form av osäkerhet (inför att ha sex med någon annan), alternativt, eller parat med ett kontrollbehov. Att man, när man runkar, har all kontroll, man behöver inte kompromissa, inte tänka på att tillfredsställa nån annan, osv. Man behöver inte vara naken och exposed inför nån annan. I vissa fall kanske det är så, men långt ifrån alltid. Jag känner mig inte osäker på mig själv, varken när jag är naken eller om jag har sex med någon. Jag känner inte heller nåt kontrollbehov, snarare tvärt om. Sex för mig, oavsett om det är onani eller sex med någon annan, är att släppa på kontrollen. Tappa den.
Jag är inte mycket för dessa fasta, rigida definitioner. Jag är inte ens särskilt bekväm med definitionen homosexuell som en beskrivning av mig själv. Jag är stolt bög, men homorollen kan va ganska trång och begränsande. Och skulle jag nu hoppa in i en solosexuell identitet så skulle ju den va lika trång den. Men ibland när jag träffar nån och har sex kan jag ju faktiskt tänka att jag egentligen hellre hade varit hemma och runkat. Inte så att sexet behöver vara dåligt, jag var då bara mer sugen på något annat.
Nu ska jag inte gå så långt att jag lanserar onani som en sexuell läggning, även onanisten tänder ju på ett kön (även om det råkar vara hans eget). Han är ju också homo, bi eller hetero. Men jag tycker att runkarens status gott kunde vara lite högre i sexsammanhang. Och att vi ska lämna tanken att det måste vara ett ensamt kall. Man kan runka tillsammans. Man har ju hört talas om (även om jag aldrig varit med om det) grupprunk i killarnas omklädningsrum i plugget, osv.
Jag tycker runka är fint. Och att det är helt ok att tacka nej till ett knull med någon och istället sitta och runka. Och jag är glad att jag upptäckt mitt runk-jag. Jag behöver inte sitta och vara frustrerad över att aldrig få sex eftersom jag alltid har min kk i kallingarna. Och när jag är sugen så är han det också. Och tänk vilken tur, vi gillar precis samma saker!
Det man inte har i huvet…
Vad har du i "fickan", Jens?
… får man ha i benen.
Det sägs ju så. Men det finns många andra ställen man kan ha det man inte har i huvudet. Det vet jag av egen erfarenhet.
En av de små sysslor jag har i uppgift att utföra som baransvarig på SLM är att dra ut kassarapporter och nolla kassorna mellan öppetkvällarna. En lätt uppgift kan tyckas, men det är ju de lätta sakerna man oftast fuckar upp eftersom man inte behöver tänka så mycket på vad man håller på med.
Kommer ner idag, har låst upp alla 42 lås för att komma åt den nyckel jag behöver för att låsa upp kassan. Men så är jag så jävla pissnödig att jag först måste smita in på pissoaren innan jag tar kassorna. Jag sätter nyckelringen på ett finger, drar ner brallorna och pissar med kuken. Drar upp brallorna igen, svänger runt hörnet och ska låsa upp kassan.
Nyckeln är borta! Vaffan!? Måste ha tappat den mitt i min knipkoncentration. Kollar golvet de fyra, fem meter som är mellan toan och baren. Ingen nyckel. Tömmer alla fickor i mina shorts, kollar om nyckeln fastnat i mina solbrillor i bröstfickan, kollar skoskaften på mina sneakers, kollar t o m i mitt ciggpaket. Ingen nyckel.
Kollar inne vid pissoaren. Ingen nyckel. Det är ganska dunkelt där så jag hukar mig ner och kollar golvet noga. Svårt att se så jag ställer mig på ett knä och känner mig fram. Det är blött på golvet. Jag intalar mig att det är nystädat, och försöker att inte tänka på att det var Wet-kväll igår. Ingen nyckel. Har jag i mitt pissdelirium slängt/tappat den i soptunnan bredvid pissoaren? Tömmer ut den på golvet och virar in händerna i torky och rotar igenom ”soporna”. Ingen nyckel. Fuck!
Kollar de mest ologiska ställena. Har jag lagt ifrån mig nyckeln i entrén? Men det vore ju en omväg att gå för att lägga nyckeln där! Kollar innanför bardisken (som jag inte ens hade låst upp innan jag gick och pissade) om den ligger där…
Jag vet inte om det var att jag blivit lätt nervös av att ha slarvat bort den enda nyckeln till kassorna eller om det var allt kaffe och allt vatten jag druckit innan jag kom dit som gjorde det, men jag hade iaf blivit pissnödig igen. Nåja, jag kan kanske backtracka mina steg om jag gör om proceduren en gång till tänker jag. Går in till pissoaren igen, knäpper upp brallorna, drar ner kallingarna, och KLONK!, så trillar nånting ner i pissrännan. Nyckeln! Jag hade tappat den. I mina kallingar!
Jag vet inte hur många gånger jag har klagat på killar som tänker med kuken, men ibland får man faktiskt ha det man inte har i huvudet i sina kalsonger!
