face value

- önskemål kring queerfeministisk arkitektur

 

”Skönhet kommer inifrån!” Kan ingen skjuta den person som myntade det uttrycket? Något så larvigt har jag nog aldrig hört. Det finns kanske inre skönhet, vad vet jag?, men försök uppleva en sådan med något av dina fem sinnen. Lycka till! Nej, skönhet tillsätts givetvis utifrån. Eller upptäcks utanför oss själva. Är skönhet för dig en solnedgång vid havet? Din älskades ord viskade i ditt öra? Känslan av sommarregn mot kinden? Visst, då är jag med. Men börjar du snacka om en människas goda sidor, positiva egenskaper, hur vacker själ någon eller nånting har, då anser jag dig vara hopplöst förlorad – jag önskar dig ett gott liv, men du kan sluta läsa här.

Du kan anse en människa vara hur vacker som helst, men innan jag ser det, känner det, hör det så är det inte mer värt än en väderprognos – det kanske kan stämma men det återstår att bevisas. I mina ögon är det inte tanken som räknas! Ingenting är någonting förrän det gör någonting.

 

Hur ser en queer arkitektur ut? Eller en queerfeministisk? Hur skulle, eller borde, eller ska den vara? Vad jag fiskar efter är en definition. Definitionen. Manifestet, programförklaringen, bruksanvisningen. Jag vet, uppgiften tycks kanske falla på sin egen orimlighet. Jag tänker mig en historieskrivning av något som ännu inte funnits, i alla fall inte under ett sådant namn. Nåväl, orimligt eller inte – för mig framstår utopins fysiska utformning (det är vad en queerfeministisk arkitektur är för mig) som självklar. Och det är denna bild eller karta jag tänkte skissa på här.

Kan vi bara för enkelhetens skull säga att vi är överens om vad arkitektur är? Slår du upp Arkitektur i Nationalencyklopedien så finner du att termen ”avser … allt mänskligt byggande”.  Att arkitektur givetvis är hus och städer som vi byggt, parker och gator. Att det är allt det vi har omkring oss där vi bor, jobbar, osv. Ok? Bra. Jag tänkte komma tillbaka till arkitekturen om en stund, och kanske se om vi kan inkludera lite mer i det begreppet sen. Men först måste vi kolla lite på vad det där andra är. Queer och queerfeminism.

Om arkitektur är enkelt vill queer som begrepp däremot inte gärna låta sig definieras – det bråkar sig ur varje beskrivning som om det vore en för trång dräkt som kliar, och som inte alls matchar varken dess humör, självbild eller smak. Tiina Rosenberg förklarar queer som bland annat ”olika icke-normativa köns-/genuspositioner” och ”åskådarpositioner”. Dvs queer är den som (genom-)skådat att t ex det som anses manligt eller kvinnligt är normerande generaliseringar, och som definierar sig själv som något annat än de olika etablerade roller för identifikation som samhället erbjuder.

Jag tänker mig alltid queer som en sorts superhjälte – kanske en butchflata med ett stort ”Q” på bröstet – som lever lite i utkanten av samhället, alltid redo att rycka ut för att bekämpa orättvisor.

Queer står alltid lite utanför, frivilligt. Inte först och främst för att queer inte passar in, snarare för att det inte vill passa in. Inte vill anpassas, eller kräva det av andra. Sånt som queer tycker är självklart ser många som onormalt och konstigt. Många har svårt att umgås med queer – tycker att det är bråkigt och alltid ifrågasätter allting som om det hade fastnat i trotsåldern. Jag tycker inte det. Queer ställer inga krav på att jag ska vara på ett visst sätt. Se ut på ett visst sätt. Tala, gå, handla, shoppa på ett visst sätt.

Förmodligen skulle superhjälten Queer själv inte gå med på min beskrivning. Eller kanske säga: ”Visst, du får ju se det så om du vill…” Se. Det är ju egentligen det det handlar om, tror jag. Att se. Det är kanske det som är queer, den där blicken man använder när man står en bit ifrån och tittar in. Vissa saker ser man inte för att det står för nära, och man måste backa lite för att se det.

Judith Butler, som anses vara den främsta av queerteoretikerna (i viss utsträckning mot hennes uttryckliga vilja), talar om den ”heterosexuella matrisen” och hur den tvingar alla att bli och agera så som samhällsnormen kräver att man ska vara utifrån vilket biologiskt kön man föds till. Är man kille så måste man vara som alla andra killar, och är man tjej måste man vara tjejig. Detta är en del i det som kallas för heteronormativitet, och något som queer är emot. En annan sida av heteronormativiteten är hur makt fördelas. I ett heteronormativt samhälle bedöms och värderas man efter sitt biologiska kön. Killar, och allra helst de killar som verkligen är killiga, är mest värda medan tjejer är mindre värda. Konstigt nog är tjejer som inte är så tjejiga, till exempel de tjejer som är lite mer som killar (vilket ju enligt heteronormativitetens regler är det bästa), minst värda. Snurrigt, eller hur?

Men allt handlar ju inte bara om biologi. De existerande könsrollerna är sociala konstruktioner som utesluter det annorlunda eller avvikande. Det som inte kan etiketteras som ”Man” eller ”Kvinna” har ingen plats, det trängs undan och osynliggörs. Men kvinnligt och manligt är bara två om ändå olika sidor av samma mynt. Det är dessa två kategorier som utgör grunden för heteronormativiteten. Mannen utgör normen i samhället och kvinnan bekräftar den – medvetet eller omedvetet. Det är här som queerteori kommer in. Dess uppgift är att tydliggöra hur denna norm verkar och i förlängningen erbjuda alternativ.

Många sätter automatiskt (och felaktigt!) likhetstecken mellan den som kallar sig queer och den som kallar sig homosexuell. Du behöver inte alls vara homosexuell för att vara queer. Du behöver inte ens vara bara lite grann ”bi-curious”, det går alldeles utmärkt att vara 100% heterosexuell och ändå kalla sig queer. De traditionella mans- och kvinnorollerna kan ju kännas begränsande och hämmande även för en straight person. Queer är inte en exklusiv klubb som diskriminerar medlemmar på grund av sexuell läggning, så som exempelvis hetero- och homosexualiteten gör. Observera att du behöver inte heller vara queer bara för att du är homo-, bi-, eller vad-du-nu-vill-sexuell.

Som ni ser är det svårt att med några få ord beskriva vad queer är. Det är som när man får uppmaningen att beskriva sig själv. Vad man än väljer att säga så finns det ju massor som inte kommer med. Men även om man inte kan beskriva sig själv helt och hållet så vet man ju givetvis precis vem man är, eller hur? Precis så är det med queer. Att om någon begränsar det till att vara det ena eller det andra – det här, men inte det där – så kan det inte riktigt vara sig självt fullt ut. Precis som vem som helst.

Precis som jag. Jag hade tänkt presentera detta jag här, för att du som läsare skulle få en förståelse för vem jag som skriver är. Min bakgrund. Varifrån mina åsikter kommer. Men vad jag än skulle skriva, hur många rader, så skulle det ändå inte vara tillräckligt. Jag skulle ändå inte vara hela jag. Och jag har ju inte en aning om vem du är heller, för den delen…!

 

Efter en sån här inledning så borde det ju stå klart att varje definition av queer arkitektur är både lönlös och omöjlig. En beskrivning av nåt som inte vill beskrivas. Att vad jag än skriver ner så kommer jag missa mycket av det som är viktigt bara för att det finns massor som inte riktigt klär i språkdräkt. Inte i min i alla fall. Och förmodligen inte i någon annans heller. Men ändå… Det är just därför jag vill göra det. Det är just genom denna brasklapp som definitionen filtreras och blir klar. Fördelen med ett manifest ligger i dess profetiska natur – det är framtiden som tillskriver det dess sanningshalt. Så vi får väl se.

Queer arkitektur handlar om yta. I alla det ordets betydelser. Tydligen är yta ett skällsord inom all sorts formgivning idag. Fastän genomskinligt påklistrad i efterhand är en djupare mening och betydelse ett måste. Denna besatthet vid tingens ”sanna” innebörd – trots att en sådan inte står att finna, eller ens är nödvändig eller egentligen önskvärd – är vad queerarkitekturen måste lämna för att kunna utvecklas överhuvudtaget existera.

Skall ett QA-manifest formuleras (och det är väl det jag försöker här?) så kan det sammanfattas i detta enda ord – yta! Men givetvis måste även det mest självklara argumenteras för i en tid som denna då allting måste ha en bakomliggande och övergripande teori för att erkännas ett existensberättigande.

Skönhet är inte viktigt. Det är sekundärt. Jag tror på yta. Yta kan jag se och ta på. Jag vet ingenting om djup – det enda djup jag sett är djup som kommit upp till ytan och därigenom inte längre är nåt djup.

Arkitekturen ska vara självklar. Här fattas mig de rätta orden men det engelska uttrycket face value kommer närmast det jag menar. Att se någonting för vad det är utan att låta förhoppningar/förväntningar/förutfattade meningar ta över. Uttrycket betonar just det ytliga. Det är det vi ser, hör, känner som lyfts fram, inte det vi kan tolka in i det. Någon har kanske större kunskaper i ämnet arkitektur (eller bara större fantasi) och ser mer i arkitekturen än någon annan, men det spelar ingen roll. Eller borde inte det i a f. Upplevelsen/omdömet av t ex en byggnad som ”OK…”, ”Fin!” eller ”Ful!” är lika sann som vilken in-/utvecklad blomsterspråksbeskrivning som helst. Även en icke-upplevelse, att en byggnad inte ger oss några intryck (det är väl ändå så vi vanligtvis upplever arkitektur – inte alls?), borde också ses som en förståelse av arkitektur. Tycker jag. Arkitekturen ska inte behöva beskrivas eller förklaras för att förstås. Klart att den kan vara otydlig/dubbeltydig(/obetydlig?) men inte i syftet att någon ska ta sig tolkningsföreträdet att beskriva meningen eller ”djupet” hos t ex en byggnad. Djup är inget annat än en rumslig dimension, inte mer värdefull eller mystisk än längd eller bredd.

”Proust är väldigt djup” kan man höra. Vad menas? Betyder det komplex, med flera tolkningar och betydelser? I så fall existerar lyckligtvis inget motsatsförhållande mellan djup och yta. Yta kan vara nog så komplex, betyda massor med olika saker. Yta är genom sin position viktigare än djup – det som finns i djupet kanske är där av en anledning? Kanske finns skönheten på djupet? Den kanske trivs och hör hemma där. Skönheten kan aldrig vara arkitektens (eller någon annans) jobb – en arkitekt ska skissa, rita, och planera hus efter beställarens krav och önskemål. Och jobbet är yta. Golvyta, väggyta, takyta, dekorerad yta, plan yta. Men egentligen är ju allt samma sak, och allt måste ägnas lika mycket tid och engagemang. En yta som tillägnats full uppmärksamhet tycker jag är vacker. Och om jobbet utförs enligt den principen så lovar jag att det blir snyggt ändå, utan att någon ens reflekterat över det. Och skönhet är ju trots allt allt.

 

Allting vi gör formas av vilka vi är. Och vilka vi är formas ju av allting vi har omkring oss – vår bakgrund, historia, uppfostran, utbildning, våra kompisar, vår kultur med allt vad det innebär av seder och bruk, traditioner, TV, tidningar, internet, osv. Också normer och värderingar. Givetvis många andra saker också. Väder… Även arkitektur. Har vi t ex blivit lärda sedan vi föddes att det är helt ok och som det ska va att en man automatiskt har mer makt och pengar mm än en kvinna bara för att han är man så kommer vi ju att ta det för något helt naturligt. Det skulle påverka oss i våra val, vårt agerande, vårt tal, ja, hela vår verklighet kommer ju vara färgat av den ”kunskapen”.

Jag tänker inte (medvetet) generalisera, och påstå att i grunden är vi alla lika, att vi alla delar de grundläggande behoven. Jag tror det är skitsnack. Jag tror inte att enighet är det vi ska sträva efter, bara en majoritet kan vara enig. Och där det finns en majoritet finns en överkörd minoritet. Jag vill inte ha ”det ena” eller ”det andra”, inte ”varken eller”. Även ”både och” begränsar. Nej, jag vill ha ALLT! och jag är inte nöjd förrän jag – vi alla! – fått det. ALLT! är en oändlig mängd möjligheter, variationer där innebörder inte ställs mot varandra. Att välja betyder samtidigt att välja bort, och det är fel! Jag väljer att inte välja.

Jag vet inte riktigt hur, men jag vill inte att inne ska behöva vara inte ute, och tvärt om. Billigt ska inte vara inte dyrt. Högt inte inte lågt. För att något ska finnas måste det tydligen ha en motsats för att bekräftas. Varför har vi kommit överens om en så dum sak?

Dåvarande stadsmiljöborgarrådet Stella Fare hävdade på den tiden det begav sig att modernt inte kunde vara mysigt, en storstad kunde inte vara hemtrevlig, och Sergels torg var krigsskådeplatsen mellan det onda svartvita och det goda faluröda. Vad som gjorde mig ledsen var inte att hon såg något annat än jag, men att hon vägrade erkänna att jag såg något som hon inte kunde se.

 

I inledningen så skrev jag att vi förmodligen är överens om vad arkitektur är. Det är ju ett begrepp man inte reflekterar över så ofta – den bara finns där ju, arkitekturen. Överallt, utom i naturen kanske. Men arkitekter ritar ju parker och planerar mark och natur också, så natur kan ju också vara arkitektur. Men oavsett vad man räknar in i termen arkitektur så brukar det framställas som nånting neutralt, en plats där andra viktigare saker händer. En bakgrund till… ja, livet. Men arkitektur är ju inte neutralt. Lika litet som livet är det. Livet är orättvist kan man säga (eller framförallt känna) ibland. Eller ibland att livet leker. Men det kan även arkitektur – den kan leka, den kan va orättvis, och allt annat möjligt.

Frank Gehry har ritat ett hus i Prag som kallas Fred and Ginger för att det ser ut som ett dansande par. Ett annat hus ser ut som en elgitarr – Jimi Hendrix museum i Seattle. Ett byggnad som inte är lika glad är Riksbankshuset i Stockholm, det dansar inte alls. Peter Celsing ritade det för att det skulle utstråla makt, stabilitet och status. Där är inte vem som helst välkommen – stora kassavalvsdörrar håller de utan samma makt och status ute.

Arkitektur är, enligt Encyclopedia of Women ”varken fri från värderingar eller neutral; [den] speglar och förstärker ett samhälles syn på kön/genus, etnicitet, och samhällsklass. Sociala värderingar/normer förkroppsligas i en byggnads form, och genom hur byggnader används. Den byggda miljön bidrar till vissa gruppers makt över andra grupper, och upprätthåller ojämlikhet mellan människor”.

Tydliga och konkreta exempel på hur arkitektur används för att förmedla, bekräfta och förstärka bl a könsroller kan vi se dagligen i reklamfilmer. Är man tvåbarnsmor och har ett stort lantkök och en flaska Ajax i handen har man nått lyckan här i livet. Men för att bli riktigt ren om kroppen måste Dove-duschkrämen appliceras i det stora, spatiösa helkaklade badrummet (utan störande inslag av tandkrämsfläckar på spegeln eller smutstvätt slängd på golvet). Detta alltmedan pappa lyckligt leende tvättar mini-vanen på garageuppfarten, eller klipper gräsmattan med Stiga-klipparen, med den nya monteringsfärdiga typvillan med vita knutar och spröjsade treglasfönster som fond. Att barnen målar med kladdkrita på tapeten är bara att skratta åt så länge det sker i det IKEA-inredda lekrummet på övervåningen.

Tycker du fortfarande att arkitektur är neutral? Kan vi inte sluta att anta att någonting någonsin kan vara neutralt? Inte för alla, inte samtidigt. Ta bara färgen vit. För oss nordbor är det väl det mest neutrala – ljust luftigt lätt. Som en målarduk som väntar på färg, ett tomt pappersark som väntar på pennan. En (bak-)grund. Att sedan de ortodoxa inte ens kallar det för en färg utan alla färger tillsammans visar bara ytterligare hur himla samstämmigt enat neutralt vitt är. För oss.

Men så är det inte överallt. På andra ställen i världen, t ex delar av Asien, är vitt dödens färg. Det är förvisso en sliten anekdot men när Herman Lindqvist, då bosatt i Hongkong, tillsammans med några vänner väckte sina kinesiska grannar med luciatåg, levande ljus och körsång så var det knappast som ljusets budbärare de uppfattades. Och för de som fick utstå västerlänsk kolonialism förknippades nog den vita färgen på de byggnader vi uppförde snarare med förtryckarnas hudfärg än något annat.

Som du, käre läsare, förmodligen redan har märkt så är det här inte en instruktion hur man bör bygga ett hus eller hur ett hus ska se ut. En byggnad kan, som jag väljer att se det, se ut i stort sett hur som helst. Vad jag lyfter fram är hur jag tycker man ska förhålla sig till att bygga hus, och hur man ska förhålla sig till arkitekturen i sin helhet. Och då är ju byggnaderna bara en del av arkitekturen där vi som brukar den är en lika viktig del.

Queerteori, beskriver Tiina Rosenberg utifrån Judith Butlers texter, handlar om att synliggöra skillnader. Inte skillnader mellan dikotoma kategorier utan inom dessa. Att den särskiljande syn på olikhet som råder idag leder till exkludering och nedvärdering av det annorlunda.

I stället för dikotomier och därmed vertikalt och hierarkiserande formulerade skillnader, vore en syn på världen i mer horisontellt betraktade olikheter att föredra. Då skulle flera parallellt existerande variationer få finnas sida vid sida. Olikheter skulle i så fall ses som gradskillnader, inte som artskillnader. Denna typ av olikhet skulle innebära mångfald, och medföra positiva sociala effekter. I praktiken skulle ett sådant förhållningssätt innebära att kategorierna blev fler, samtidigt sam avgränsningarna mellan dem skulle bli mindre skarpa.

Direkt översatt till arkitekturen menar jag att detta synsätt skulle berika denna genom att motsatserna mellan det högt och det lågt värderade, det prestigefulla och det praktiska, mm, skulle upplösas. Jag talar nu återigen främst om arkitektens inställning till sitt arbete inte det uppförda resultatet av detta arbete.

Att tänka i horisontella strukturer än något nytt för oss. Vi är mer vana vid att se saker hierarkiskt, t ex att makt, inflytande, kunskap, osv sorteras i höjdled. Läggs på hög. Staplas. Att de som har mer av dessa befinner sig ovanför de som har mindre. Samtidigt är vi upptagna med att tränga in på djupet, gå till botten, osv för att försäkra oss om att våra vertikala strukturer står på säker grund. Den här formuleringen är inte min egen. Jane Rendell skriver om svårigheten/omöjligheten att som kritiker/skribent förhålla sig objektiv till det man studerar. Men genom att inte förneka att man är subjektiv, att istället använda sig av personliga erfarenheter, kan man bättre både förstå och förklara det man ser. Hon har ett mycket personligt (poetiskt?) språk, och jag är inte hundra på att jag förstår alla innebörder i det hon skriver, men det är så här jag uppfattar det. …utifrån mina personliga erfarenheter och referensramar.

Jag började mitt arbete med den här texten med ambitionen att skriva Definitionen. Nu när jag anser mig färdig inser jag att jag bara har kommit halvvägs om ens det. Och ändå vet jag inte om det kanske är bättre så här. Den dagen då jag (eller någon annan) kan formulera den definitiva definitionen har den förmodligen redan spelat ut sin roll. Jag skulle kunna säga att jag ritat ut riktlinjer om jag trodde att det var riktlinjer en queer arkitektur behövde. Men jag vill att en sådan ska vara bejakande och tillåtande inte hämmad av regler och gränser. Det låter som klyschor – det må så vara – men det är inte mindre allvarligt menat för det.

Uppfattas det som väldigt paradoxalt att jag pläderar för yta inom en queerfeministisk arkitektur när just ytlighet hos oss människor, i form av utseendefixering och skönhetshets, är ett av (queer-)feminismens uppgifter att motverka? Jag hoppas inte det. Kanske kan denna ytlighet – om den får komma tillbaks dit den hör hemma – peka på det absurda i denna fixering. För visst är det märkligt att vi människor är så fixerade vid yta när det gäller oss själva och hur vi ses och ser ut, men kräver mening, djup och innehåll hos allt annat. Vi är besatta av att besjäla vartenda dött ting vi har omkring oss medan vi själva ska vara vackra men ack så tomma skal.

Därför känner jag att jag avslutningsvis vill nyansera mitt cyniska resonemang om skönhet som jag förde i inledningen. Istället för att påstå att skönhet kommer inifrån finns det ett annat uttryck till hands: ”Skönheten ligger i betraktarens öga”. Det tror jag på. Jag tror att det finns skönhet som är unik för varje person, något som bara vi själva kan uppleva. Och inledningen till trots; jag tror på människans inneboende godhet, och längtar till den dag då den segrar över människans självgodhet. Kanske är det dagen då queerteori inte bara är en teori för de närmast sörjande, utan har uppgått i allmänt medvetande som någonting självklart. Som norm om du så vill.

Stockholm, februari 2005

 

Johan Mårtelius: ”Arkitektur”, Nationalencyklopedin 2004 (http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=117826)

Tiina Rosenberg: Queerfeministisk agenda, Stockholm 2002, sid. 12

Judith Butler: Könet brinner, Stockholm 2005

Lena Gemzöe: Feminism, Stockholm 2004, sid. 76ff

Jens Jonsson: “Stadskampen”, Känguru 2000, nr 21

Leslie Kanes Weisman: “Architecture”, Encyclopedia of Women

Min övers. Original: “ … reflect and reinforce the nature of each society´s gender, race, and class relations.” “Social … values embodied in the forms themselves, … and the manner in which they are used. The built environment contributes to the power of some groups over others and the maintenance of human inequality”

Herman Lindqvist: ”Vi lussade i Hongkong”, Aftonbladet 981213

Rosenberg, sid. 164

Jane Rendell: Here, There, Elsewhere, David Blamey (red.), London 2002