Svårdiagnostiserad

Från det att jag föddes tills jag var fem år ansågs jag av samhället vara psykiskt sjuk. Det var jag lyckligt ovetande om, inte heller var jag medveten om att jag 1979 friskförklarades. Idag, 26 år senare, tillskrivs jag en annan sjukdom. Men nu lider jag inte längre av en medicinsk åkomma, nej, jag ÄR en.

I hela mitt liv (eller så långt tillbaks jag kan minnas i alla fall) anser jag mig ha varit en hyfsat god människa, jag har försökt respektera andra, hjälpa de som inte har det lika bra som jag, jag har försökt att alltid göra rätt för mig, visa hänsyn, etc. Det har jag en god uppfostran av en kärleksfull familj att tacka för. Men det spelar ingen roll! Jag förtär samhället inifrån. Jag är nämligen en cancersvulst. Högsta domstolen har slagit fast att det är ett korrekt sätt att klassificera mig.

Det har tagit några dagar att vänja mig vid tanken. Först reagerade jag på den omvälvande nyheten som man ofta gör, med rädsla och ilska. Men idag är jag snarare glad och lättad. Det är slut på hyckleriet, samhället har visat sitt rätta ansikte och det är inte vackert. Nu vet jag precis var ni står. Och jag vill vara lika tydlig och uppriktig tillbaka. Genom er uppriktighet ger ni mig ansvarsfrihet, ett frikort, frispel, ett extraliv. Nu kommer jag bli det ni anser mig vara. Jag ska bli den cancersvulst ni säger att jag är! Nu när ni bestämt att jag inte är en fullgod människa eller en värdig samhällsmedborgare så kommer jag inte heller försöka vara en. Var ni så himla rädda för mig innan föreslår jag att ni byter kiss-skydd redan nu!

Kan man vänta sig något gott av en cancersvulst? Ber en sådan om acceptans? Visar den hänsyn? Jag är så innerligt trött på att vänta på eller be om er acceptans. Jag vill inte ha den längre. (Lika litet som jag önskar välsignelse från en organisation som ägnat de senaste 2 000 åren att förfölja, tortera, och mörda sådana som mig.) Precis som cancer kommer jag ta det jag vill ha, utan att be om det. Håller cancer upp dörren för dig när du kommer med matkassarna? Lämnar cancer plats åt gamla tanter på bussar och tunnelbana? Löser cancer biljett till dessa färdmedel? Väntar cancer på sin tur?

Nej, jag kommer inte bryta några lagar. Det skulle vara bekvämt för er va? Då skulle ni återigen kunna kalla mig kriminell. Det bjuder jag inte på. Men era sociala regler, alla outtalade måsten och borden… Jag spelar inte längre ert spel, inte längre efter era regler.

Jag kommer inte längre ingripa när era döttrar antastas av fulla killar om kvällarna, inte gå emellan när era söner hamnar i slagsmål. När jag ser skadegörelse kommer jag att titta åt ett annat håll. Skulle jag bli snuvig så sjukskriver jag mig nån vecka. När bar cancer med sig sitt skräp till närmsta papperskorg senast?

Jag vet vad ni har att invända mot min argumentation. För det första säger ni att samhället inte alls ser mig som cancersvulst, och inte heller har Högsta domstolen sagt att det är ok att kalla mig det. Vidare kommer ni att hävda att jag aldrig kommer bli accepterad för den jag är om jag inte har tålamod och anpassar mig litet.

Vi har en feg och ryggradslös Högsta domstol! De skyller ifrån sig på klassiskt sandlådevis för att (bort-)förklara sin flathet och konservatism. En friande dom ÄR ett godkännande. Ingen retorik kan ändra på den logiken. Och att landets högsta rättsliga instans ger denna indelning och klassificering av samhällsgrupper sitt godkännande är långt mer skrämmande (och kränkande) än när någon enstaka intolerant person gör den.  Men Högsta domstolen är ju inte samhället, säger ni nu. Vad är den då?, frågar jag. Högsta domstolen är den yttersta garanten för att våra lagar efterlevs, och ska säkerställa rättssäkerhet och de demokratiska värderingar medborgarna gemensamt fastslagit. Det har samhället misslyckats med.

Men jag kanske överreagerar… Hitler gillade att, i sina tal, likna judarna vid en cancersvulst på samhällskroppen. Överreagerade judarna när de försökte protestera mot det? Kanske bedrev inte Hitler heller hets mot folkgrupp?

Detta att likna hela grupper vid en sjukdom, och att liknande åsikter och påståenden formuleras, beror inte bara på en enda person. De uppstår inte ur tomma intet. De är produkter av det samhälle som antingen delar dessa åsikter, eller är totalt inkompetent att bemöta och bekämpa dem.

Och nej, jag har inget mer tålamod! Jag har stått med mössan i hand hela mitt liv, och jag har lyssnat på folk som försöker berättiga sin intolerans, bortförklara sina fördomar, ventilera sina sexfixerade fantasier, och så vidare. Nu är det dags för er att hålla käft! Gå till biblioteket och låna en bok i ämnet om ni är så jävla nyfikna. Det finns mer aktuell forskning om sexualitet än bibeln. Jag är less på att förklara mig som om jag är den som är avvikande. Det är inte jag som är så sjukt fascinerad av vad ni har för er med era kön. Håll era svettigt kladdiga händer ur mina byxor tills ni har stake nog att se mig i ögonen! Ni har med all önskvärd tydlighet visat att ni inte har någon acceptans, ingen tolerans, inte då, inte nu.

Ni har bedrivit ert heliga korståg för den äkta, sanna och rena sexualiteten med oförminskad frenesi sedan vår tidräknings början. Det är dags att ni får känna av de icke önskvärdas intifada!

Är verkligen din sexualitet så bräcklig, så skör att den äventyras och riskerar att gå under av att några få (inte älskar, men) knullar på ett annat sätt än du? För den grupp i samhället som jag placerats i är inte homogen. Men samhället använder ändå den minsta gemensamma nämnaren för att definiera denna grupp. Inte att vår kärlek är annorlunda, den känns precis likadant. Inte att vi blir kåta på ett annat sätt, det pirrar på exakt samma ställen. Nej, det som definierar oss som grupp är att föremålen för vår kärlek och kåthet inte är godkänd av dig. När påverkades din kärlek och din sexualitet av någon annans åsikter senast?

Denna grupp jag tillhör är tydligen väldigt svår att diagnostisera. För något sjukt måste det ju vara. Idag är vi en cancer, tidigare var vi psykiskt sjuka. Däremellan var vi smittspridare av en pest. Denna pest skulle också rena samhället från sådana som mig, men något gick visst fel… Pesten blev girig och nöjde sig inte med den grupp den var till för att utrota. Nu äter den sig igenom alla samhällsskikt och –grupper, och håller på att utrota hela generationer i utvecklingsländerna. Det som ni såg som botemedlet mot oss förtär nu alla för att ni fortfarande tror att allting handlar om defekt sexualitet.

Vi som grupp har genomgått alla stadier och varianter av sjukdom. Vi har varit offer för en sjukdom, vi har varit en smitthärd och spridare av en annan, och idag ÄR vi en tredje sjukdom. Är det inte märkligt att mänskligheten överlevt så här pass länge trots att inget vaccin eller botemedel hittats trots århundraden av medicinsk forskning? Tänk vad snopet det skulle vara om det visade sig inte alls vara en sjukdom, och istället vanlig mänsklighet!

Men mänskligheten är ett märkligt släkte. Konsekvens är inte en av dess högst värderade dygder. Ni förbannar George W Bush, men hyllar Hollywood-propagandan. Ni skrattar åt Carolas uttalanden och hånar hennes gutturala läten, men röstar på henne i Melodifestivalen. Ni säger er värna om barnen när ni bränner förbi dagis och skolor i era stadsjeepar i 70 km/h. Ni prisar Systembolagets breda sortiment, men smugglar in den billigaste spriten kartongvis. Och fifflar med skatten. Och laddar ner upphovsrättsligt skyddat material från nätet. Ni förfasar er över att ett månadskort på SL kostar 600 spänn, men betalar gladeligen 30 spänn för en kopp kaffe två gånger om dan.

Men så fort det handlar om sex så är alla helt plötsligt guds bästa barn. Då finns det bara ett sätt – det rätta och enda sättet. Då har alla människor en oklanderlig moral (som om det fanns en naturgiven koppling mellan moral och sexualitet!). Hotas du, din identitet, din person verkligen så mycket att jag måste strål- och/eller cellgiftsbehandlas, eller skäras bort från din verklighet bara för att jag hellre suger kuk än slickar fitta?

Och skulle avlägsnandet av mig trygga din identitet, eller är det fler du måste utrota innan du äntligen kan vara lycklig?

Jag anklagar! Med denna välkända formulering lägger jag skulden på samhället, på var och en av er, alla ni som talar så varmt om människors lika värde och era heliga demokratiska principer. Jag anklagar alla er i makts- och beslutsposition, och alla ni som ger ert tysta medgivande. Ni är hycklare! Jag är måhända en cancersvulst. Och NI har alla gemensamt skapat denna cancer – känn nu hur denna cancer verkar!

Stockholm, december 2005