Torghandel
När Sergels torg invigdes i början av 70-talet blev det omtalat i de flesta större internationella tidskrifterna, och kritiken var enhälligt positiv. Här i Sverige visste vi hur framtiden såg ut! Stadsbyggnadsingenjörer från när och fjärran länder kom på studiebesök. Idéerna från Sergels torg med tvåplanslösning och trafikseparering mitt i city gick på export, bland annat till Paris och Centre Pompidou. Arkitekturen gav även världen en helt ny form i förenandet av cirkeln och kvadraten – Superellipsen. Den matematiska formeln En svensk super (uttyds x2 1/2 + y2 1/2 = 1), formulerad av naturvetare/tekniker/filosof/poet Piet Hein, blev i sinnevärlden till en fontän.
Denna bild av Sverige, Stockholm, och Sergels torg är minst lika stark idag. Återigen pryder torget omslagen på de internationella tidskrifterna, nu senast amerikanska Newsweek. I en tid då Wallpaper är bibel är våra formgivare profeter. Så egentligen är det tur att Stockholmspartiets Stella Fare kör fram grävskopan just nu, i en tid då sergelcitys arkitektur och de idéer som den förmedlar återigen är uppskattade. Vad hade hänt om Stockholmspartiets planer hade presenterats då de var accepterade även inom arkitekturen, under 80-talets postmodernism? Då fanns det pengar. Allt var möjligt. Rosa champagnerus. Idag hörs det åtminstone några röster i debatten som ser realistiskt på både de sociala problemen och torgets förutsättningar.
Att politikerna inte utgår från verkligheten är inte oväntat – de har visioner! Visioner är per definition orealistiska. Vad som är mer förvånande är att flera av våra mest namnkunniga arkitekter, med den nytillträdde ordföranden för Svenska arkitekters riksförbund Thomas Sandell i spetsen, lydigt (girigt?) plockar fram skissblocket när politikerna associerar fritt kring stadslivet.
Förklaringen till Sandells engagemang fick vi i en DN-intervju nyligen. Sandell är nämligen av den uppfattningen att ett hus måste vara högt för att vara modernt, och skissar därför tillsammans med skyskraperomantikern Gert Wingårdh (mannen bakom Scandinavian Tower i Malmö) på en 32-våningsbyggnad tänkt att placeras i hörnet Drottninggatan – Klarabergsgatan. Men Sandell blandar ihop stilarna. Att bygga på höjden är inte främst ett modernistiskt drag, snarare ett futuristiskt. Dessutom har Stockholm redan fallosarkitekturen representerad med en byggnad, Henning Larsens Söder torn vid Medborgarplatsen.
Tyvärr så har ett av de mest logiska forumen för en konstruktiv stadsbyggnads- och arkitekturdebatt, tidskriften Arkitektur, redan bestämt sig för att torget bör byggas om. Alla som invänder mot redaktionens ställning kallas opålästa, oskärpta, utvecklingsfientliga och/eller dåtidsromantiker. Debatten har därför främst förts i DN:s stockholmsbilaga där ämnet inte behandlas med den respekt det kräver. Den ena patentlösningen efter den andra har passerat revy. När man sett tre, fyra olika förslag börjar man undra om DN blivit språkrör för alla arbetslösa arkitekter. Det är inte trovärdigt längre.
Att Sergels torg är i behov av en upprustning är väl alla överens om vid det här laget, och vi behöver inte gå in på detta eller de olika gestaltningsförslag vi sett presenteras. Vad som däremot är intressant och vad som bör diskuteras är vad man vill uppnå med att göra det. Mer koncist: Varför? Varför gräva en ny grop när så många upprördes av den förra?
Låt oss skissera bakgrunden. Stadsmiljöborgarråd Stella Fare är utmanare inom den etablerade politiken; detta är hennes första borgarrådspost (och Stockholmspartiets andra sedan partiets grundande 1979), och hon vill nu vinna acceptans bland konkurrenterna och förtroende hos majoritetspartierna. Därigenom ska hon bygga upp det berömda bourdieuska kulturella kapitalet som krävs för att delta i det politiska spelet. Elementär sandlådestrategi.
Men samtidigt vill Fare representera en ny tids politik. Hon vill inte bli förknippad med 60- och 70-talens omfattande rivningar och omregleringar i Stockholms city, och hon vistas inte gärna på Sergels torg. Hon befinner sig hellre på Stureplan vars upprustning i början av 90-talet borde stå modell för det nya torget. Och detta nya Sergels torg skulle bli en del i bilden av Stella Fare som den nya generationens politiker, och stå i opposition till 60- och 70-talets betonggrå socialdemokrater.
Resultatet? Jag vill påstå att dessa nya planer innebär ett ännu större ingrepp och förstörelse i Stockholm än norrmalmsregleringen på 60- och 70-talen. För detta sker inte för att tillfredsställa ett samhälleligt behov, snarare ett politiskt. För ingen är väl så naiv att han/hon tror att bostadsbristen kan byggas bort på Sergels torg?!
Problemet är bara att Stockholmspartiet missberäknade oppositionen. De hade antagligen räknat med en promenadseger, inte att mötas av kritik. När det senare visade sig att det fanns de som vuxit upp och trivts med Sergels torg som sin barndomsmiljö, och som inte har några minnen från de tidigare klarakvarteren att förhärliga, kunde de inte längre backa utan att förlora i prestige. Alternativet de istället valt är att dra sig ur debatten och låta någon annan föra striden. I det här fallet är det Gatu- och fastighetskontoret som tagit upp fanan. I ett desperat försök att skapa bredare uppslutning bakom nybyggnadsplanerna utlyser man tävlingar så fort någon kommer med en ny idé. Prispengar betalas ut till nästan vem som helst som erbjuder tjänstemännen ett förslag på hur de ska ge politikernas eteriska drömmar en fast fysisk form.
Gång på gång har stadsmiljöborgarrådet i media hävdat att Sergels torg är ett exempel på misslyckad arkitektur eftersom den lockar dit kriminella eller socialt utslagna. Tillsammans med stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund (m) presenterade hon mirakelmedicinen: Platsen ska byggas om; torget bör höjas till markplanet och bebyggas med ett par bostadshus, och en inomhusgalleria bör byggas under det. De sociala problemen ska byggas bort. Det är ju intressant att politiker har en så stark tilltro till arkitekturen som social kraft! Ragnar Uppman satt med i juryn som valde Peter Celsings förslag till kulturhus vid Sergels torg. I en artikel i Dagens Nyheter (990314) refererar han till Pierre Bourdieus bok Om televisionen och hävdar att det är de initierades och erfarnas plikt att inom sina områden reagera mot okunnighet och ytlighet. Han fortsätter: ”De nya politikernas ambitioner att nå resultat inger stor respekt. Men de ska akta sig för att bidra till ytlig populism!” Är det inte anmärkningsvärt att politiker talar om Sergels torg utifrån dess arkitektoniska kvaliteter medan arkitekter och arkitekturhistoriker talar om platsens sociala (och politiska) egenskaper!? Istället för att lita till kompetensen i sitt eget yrke försöker man diskreditera motståndaren inom dennes verksamhetsområde.
Stockholmspartiet har en klar bild av hur en stockholmare ser ut/bör se ut. En stockholmare är inte bostadslös eller missbrukande, inte heller en basketspelande ungdom i jumpaskor och träningskläder – åtminstone inte inom tullarna. En stockholmare cyklar till jobbet på nya cykelbanor och äter lunch på uteserveringarna på Stureplan. En stockholmare vistas inte på Sergels torg! Generaliserar jag? Överdriver? Visst! Men min beskrivning är inte mer onyanserad än den bild Stockholmspartiet har av så kallat vanligt folk, dvs väljarna. I en intervju i en kvällstidning avslöjade Fare att hon själv sett både fulla ungdomar och uteliggare vistas på Sergels torg. Det verkade som om hon inte främst reagerade på att det finns både fulla ungdomar och uteliggare, men att de syntes helt öppet i hjärtat av vår Stolta stad.
Nu när Sergels torg-debatten stillats något så söker Stockholmspartiet nya utmaningar. I nästa val siktar partiet på 12,5% av stockholmarnas röster, de fick 4,4% i det senaste. Som bekant är det inte visioner dessa politiker lider brist på…
Som jag nämnde i inledningen har Sergels torg en lillebror i Centre Pompidou i Paris. Precis som i Stockholm finns där det öppna torget intill det inglasade kulturhuset, tvåplanslösningen och trafiksepareringen. Likheterna mellan de båda torgen är fler än skillnaderna. Den naturliga frågan att ställa sig är varför de inte upplevt samma problem där? Svaret är lika enkelt som pinsamt. Där satsar man på att utveckla en bred kultur med evenemang, utställningar, teater, konserter, osv. De fyller platsen med attraktioner som lockar dit folk – både parisare och långväga turister. De fyller arkitekturen med kulturen. Vore inte det något att önska till Stockholm? Varför inte lägga pengarna på att utveckla kulturen istället för att avveckla arkitekturen? Vi visade fransmännen hur ett modernt torg ska utformas, låt nu dem visa oss hur det ska användas.
