Två hål i väggen?
Har du någonsin reflekterat över det homoerotiska budskapet i Vattenfalls kampanj Två hål i väggen? Förmodligen inte. Hört talas om Glory holes? Kanske. Minns du polisanmälningarna angående uppsågade hål i mellanväggarna på herrtoaletterna på universitetet? Just det, elförsörjning behöver inte vara den enda anledningen att ha hål i en vägg…
I en skog utanför Aarhus i Danmark uppförde konstnärsparet Michael Elmgreen och Ingar Dragset en byggnad beställd av staden. Byggnaden, kallad Powerless structures, Fig. 55, var egentligen ingenting annat än en offentlig toalett – dock en mycket smakfull sådan. Vit och ljus, en representant för det nordiskt blonda. Dess egentliga syfte förblev dolt för de flesta, inklusive stadens tjänstemän som beställt och betalat för konstverket. Konstnärerna presenterade projektet som en ”romantisk paviljong”. Noggrant utplacerade på innerväggarna i denna paviljong fanns cirkelformade hål, med c:a en decimeter i diameter, i bekväm midjehöjd. Vid sidan av hålen satt hållare för toalettpapper.
De två konstnärerna önskade att paviljongen skulle fylla en dubbel funktion. Under dagtid skulle den tjäna som lekplats/labyrint för barnen i parken, nattetid som en möjlig plats för sexuella aktiviteter mellan män.
Elmgreen och Dragset jobbar i den nordiska, minimalistiska designtraditionen, men sammanför den med gayestetik och gayikonografi till en oväntad helhet. I mötet mellan dessa tillsynes oförenliga storheter uppstår en homokonst berövad de yviga gesterna, de erotiserade religiösa ikonerna, och regnbågens alla färger. Samtidigt skapas en minimalistisk konst med en djupare innebörd än färg och form, ljus och djup. Det rör sig om enkla uttryck med dubbla budskap.
De har valt att verka inom minimalismen för att hålla konsten öppen, för att delta i den formmässiga diskussionen i den internationella konstvärlden. Samtidigt ger det minimalistiska uttrycket paret en möjlighet att förnya gaykulturen. De uppför byggnader för en queer utopi. I konsten fokuseras relationen, eller kanske snarare diskrepansen, mellan arkitektoniska och sociala strukturer. Deras arbeten har ofta det offentliga rummet som tema. Vem bestämmer (över vem) i det offentliga rummet? Hur ska det se ut, och vad får ske/finnas/synas där?
”Det er jo ikke kun homoer, der figurerer som uønskede elementer i byrummet, men også indvandrere, fordi de … skiller sig ud og derfor skal gemmes af vejen. Ingen bare røve i buskene og ingen tyrkisk familebarbecue på græsplænerne. … [U]d med fulderikkerne, ud med punkerne og graffittimalerne. Man prøver fra forskellige sider at gøre det offentlige rum så anonymt som muligt…” (M. Elmgreen, PANbladet 5/juni 2001)
Det är heteronormativiteten som Elmgreen och Dragset vill synliggöra. Alla byggnader runt omkring oss är byggda för en straight livsstil, med syftet att främja och underlätta den. Konstnärerna attackerar denna normaliseringsprocess genom att uppföra en byggnad för något som normen fördömer, föraktar, och anser onormalt – anonym samkönad sex. Att det är representanter för denna norm som beställer och betalar för projektet skänker onekligen konstverket en ironisk poäng.
Tydliga och konkreta exempel på hur arkitektur används för att förmedla, bekräfta och förstärka könsroller kan vi dagligen se i bl a reklamfilmer. Men ändå undrar jag om man måste vara en fjärdedel av en kärnfamilj för att kunna bo lyckligt. Varför är t ex alla villor utrustade med ett större sovrum (åt föräldrarna) och ett par, tre mindre (åt barnen)? Varför pratar man bara om tvättstugestandard, lättarbetade kök, och utsikter över lekplatser när man beskriver en kvinnlig och/eller familjeanpassad arkitektur? I dag kan en familj vara konstruerad av andra beståndsdelar än mamma, pappa, barn. Arkitektur är en mycket kraftfull förmedlare av ideologier, normer, och värderingar. Om än på ett subtilt, men därigenom lömskt, sätt.
I Sverige har man under senare år både inom och utom arkitektkåren diskuterat den manliga dominansen i branschen. Man har lyft fram kvinnliga arkitekter och försökt påvisa en specifikt kvinnlig arkitektur och skapa utrymme för en debatt kring manligt och kvinnligt inom yrket. Vilket givetvis är bra. Kvinnor får (och tar) på tok för lite utrymme inom arkitekturen.
Men det är inte det som detta handlar om. Det är inte främst den manliga dominansen som ifrågasätts eller kritiseras, det är den norm de representerar. Och som normbärare tjänstgör också de kvinnliga arkitekterna. Kvinnligt och manligt är bara två sidor av samma mynt. Det är dessa två egenskaper som utgör grunden för heteronormativiteten. Mannen utgör normen i samhället och kvinnan bekräftar den – medvetet eller omedvetet. En kvinnlig arkitektur kan möjligen bryta den manliga dominansen, men den kan knappast kallas normbrytande.
Arkitekturhistoriens stilar förmedlar givetvis olika tiders syn på boende. Utformningen av bostäder utgår från för tiden rådande livsmönster och levnadsstandard, familjestorlek och arbetsförhållanden. Problemet är ju att tiderna förändras snabbare än byggnaderna, och att de ideal som rådde vid husets tillkomst består i arkitekturen.
Ser man till det bostadsbestånd vi har idag är den övervägande delen byggt under 1900-talet, med tonvikt på efterkrigstiden. Folkhemsbyggandet och miljonprogrammet är exempel på konkreta resultat. Bostadsstandarden och kvaliteten på bostäderna höjdes i och med införandet av en allmän bostadsstandard, generella byggnormer och ett antal (för att inte säga otal) boendeutredningar och bostadsforskningsprojekt. Men samtidigt cementerades sociala strukturer, som till exempel könsroller, in i arkitekturen genom att resultatet från diverse utredningsrapporter i så stor utsträckning styrde byggandet.
Utvecklingen har gått framåt och nyproduktionen av bostäder uppvisar en större variation. Dels vad avser de enskilda lägenheterna med öppna och framförallt flexibla planlösningar, men kvarter och hela områden uppvisar också allt större variation. Ändå kvarstår ett utropstecken och ett frågetecken.
Utropstecknet är gammalt och välbekant. Man bygger fortfarande för den välbärgade, vite mannen och hans familj. I Stockholm fortsätter man bygga exklusiva bostadsrätter med höga insatser, produktionen av hyreslägenheter är marginell, och allmännyttan säljs ut. Allt detta trots att behovet av exempelvis student- och ungdomsbostäder är skriande högt.
Frågetecknet hamnar efter frågan om varför man ser mer flexibla lösningar just nu. Tyvärr tycks ju inte arkitekter och byggherrar ändrat syn på boendet och de boende. Snarare är utvecklingen en positiv biprodukt av den rådande stiltrenden – nymodernismen. Men i den rådande stilförvirringen, där nystilarna avlöser varandra i ett till synes oändligt kretslopp, vet ingen vad som dyker upp härnäst.
Jag vet, utbudet sägs följa efterfrågan. Men gör det det? Arkitekter ritar, och byggföretagen uppför, bostadshus som de tror att kunderna vill ha. Men var ta vägen om man inte känner sig hemma i hus där det är tänkt att man ska bo och trivas? Lösningen blir ofta att försöka hitta andra användningsområden för barnkammaren, gillestugan, eller vad det nu är.
Vinds-, ateljé-, och etagevåningar, gärna med öppna planlösningar, har alltid varit populära bland yngre och/eller barnlösa personer/familjer. Dessa boendeformer passar deras levnadssituation bättre än till exempel radhuset. Ofta är det så enkelt att det handlar om golvyta; är man singel behöver man kanske inte tre-fyra rum och kök. Men en anledning kan också vara att i dessa bostäder finns inte heteronormativiteten utstakad i planritningen.
Kön handlar inte bara om biologi. De existerande könsrollerna är sociala konstruktioner som utesluter det annorlunda eller avvikande och det är här som queerteori kommer in. Dess uppgift är att tydliggöra hur denna norm verkar och i förlängningen erbjuda alternativ. Märk väl att du inte behöver vara homosexuell för att vara queer och du behöver inte heller vara queer bara för att du är homo-, bi-, eller vad-du-nu-vill-sexuell.
Utan några vetenskapliga belägg vågar jag ändå påstå att flator är mer queer än bögar. Jag tror att flator (och kanske också kvinnor i allmänhet) har lättare att identifiera konstruerade könsroller än vad bögar (och i synnerhet heterosexuella män) har. Kanske beroende på att gaytjejer lever med ett dubbelt handikapp i jämförelse med samhällsnormens frontfigur – den heterosexuelle mannen.
Det som många (inklusive jag själv) benämner gayestetik borde egentligen kallas bögestetik. Sällan omfattas eller berörs flatorna av gayestetikens glitter och glamour, ytlighet och accessoar- och attributfixering (läs: kukfixering). Traditionell gaykonst eller gayestetik handlar väldigt mycket om likriktning eller variation av ett fåtal stereotyper, och ytterst lite om individualitet. Konsten följer alltför ofta Lagen om det uteslutna tredje: ”Jaha, jag är visst inte heterosexuell, då måste jag ju vara en sån Jean-Pierre Bardabög.” Undantagen från denna beskrivning av gayestetiken är det inte sällan de kvinnliga konstnärerna som står för.
Men varför göra denna indelning mellan manligt och kvinnligt inom gaykonsten om syftet med queerteori är att häva motsatsförhållandet mellan dessa två egenskaper? Jag menar inte att man bör göra denna indelning, utan att den redan finns där, om än outtalad. Kvinnlig gaykonst är mer utåtriktad och inkluderande (queer), medan bögkonsten är mer introvert, med ett internt symbol- och kodspråk (gay). Det är därför jag finner Elmgreens och Dragsets ambitioner så intressanta. De vill ersätta mamma-pappa-barn-mallen med något mer individanpassat, men de tycker inte att den traditionella gayformen är ett attraktivt alternativ.
Inom andra discipliner i kulturvärlden (och i viss utsträckning även i samhället i stort) har queerteori redan uppmärksammats. Är det inte tid att uppmärksamma det även inom arkitekturen? Så efter ’yta’, ’rum’, och ’tid’ är det nu kanske dags att börja räkna med en ytterligare dimension inom arkitekturen – socialt kön eller genus?
