mums-mums

Jag har ju tidigare lusläst och recenserat två andra gratistidningar, QX och Kom ut,  som båda riktar sig till en icke-heteronormativ läskrets, så varför inte läsa en till? Tidningen Mums!

Nu kan jag dock inte vara särskilt objektiv när jag läser Mums! Det är som när ett barn ger en en teckning dom har gjort, det är alltid fint även om man inte alltid ser vad det föreställer. Och de som gjort tidningen har ju inte gjort den för att bli recenserade, bli lästa javisst, men de skiter nog i jämförelser eller eventuell kritik. Som Petter Wallenberg skriver i sin ledare är tidningen ett ”gör det själv-projekt som vi gör bara för att det är skoj”, och för att säga nåt som inte sägs i andra tidningar.

Nu vet jag inte hur pass originellt innehållet är, möjligen är det blandningen av ämnen och det respektlösa men kärleksfulla greppet till ämnena som är nytt. Petter nämner ett gäng inspirationskällor till Mums!, alltifrån Allers och Kamratposten till sjuttitalsporr. Dock känns det lite som att jag läser Blandarens lilla bögbrorsa. Fast på ett positivt sätt.

För jag gillar Mums! Och det främst av en enda anledning. Tidningen defibrillerar en döende bögnödvändighet – Camp. Äntligen camp. Igen. Det camp:a har varit dött i bögsverige sedan sent 80-tal iaf. Jag tror 90-talets ironi ströp all campighet, kvävde det genom att folk trodde att det campa var ironiskt. För camp är inget skämt, camp är blodigt allvar. Det ser bara roligt ut. Och glittrar.

Enligt Wikipedia är ”Campbegreppet ett sätt att förhålla sig till en heteronormativ verklighet”, och tar hjälp av en av karaktärerna i Christopher Isherwoods roman Världen om aftonen för att definiera vad camp kan vara. Denna karaktär definierar camp som ”a matter of ”expressing what’s basically serious to you in terms of fun and artifice and elegance” of ”making fun of” what you take seriously as opposed to making fun of it.” En central teoretiker av campbegreppet är Moe Meyer som framhåller camp som en performativitet. Camp är ”..the total body of performative practices and strategies used to enact a queer identity, with enactment defined as the production of social visibility.”

Tro mig nu, och lyssna, alla lillbögar! Camp är en mycket mer effektiv överlevnadsstrategi än den ironiska bitchigheten vi bögar har anammat! Och Mums! kan visa dig hur.

Innehållet i det första och hittills enda numret av papperstidningen Mums! är just så splittrat och blandat högt och lågt att jag inte tänker gå in på de olika artiklarna. Plocka upp ett ex om du hittar ett och läs själv. (Finns det inga pappersex kvar där du är kan du läsa den på hemsidan, Tidningen Mums!) Men bland Sam Fox- och Åsa Waldau-trams hittar du min älskade Eli Levén och raggande poz-killar och hippietrans-foto/mode(?)reportage. Och kärlek.

Så, ja, jag älskar mums-mums. Jag älskar Mums! Nu är inte tidningen någon månadstidning, jag har hört att den är tänkt att ges ut en gång om året, eller så. Det är synd. Det är bra. Jag vill ha mer, men väntar gärna. Hela Mums!-redaktionen är mina kk’s, det känns som det är killar och tjejer som jag har legat med om och om igen (fastän jag inte har det, vad jag kan minnas), och som jag gärna väntar på att få ligga med igen. Det är hopp om nånting gott. Och det gör att jag lättare kan vänta och runka över QX och Kom ut tills jag får mig ett ordentligt Mums!-knull. Även om jag måste vänta ett år.