My heart belongs to mommy

Det är kul att ha fans!

Inte för att jag bryr mig nämnvärt om nån håller med mig eller inte, men det är ju skönt med folk som kan lyssna på det man har att säga, och som respekterar ens åsikter. Folk som kanske inte nödvändigtvis håller med, men som kan diskutera sakligt utan att ta till varken krokodiltårar eller brösttoner. En av mina flitigaste läsare här är morsan. Hon gillar min blogg. Jag gillar min morsa.

Jag upptäckte att morsan läser min blogg när jag var hemma innan jul och lånade deras dator i en stund mellan mat och fika, och såg att KOMMER STRAX låg i topp av besökta sidor. Och morsan, som jag ändå snackar med i telefon relativt ofta, hade inte ens nämnt att hon läste mig. Inte ens när jag berättat att jag börjat blogga. Och när jag då frågade varför hon inte hade kommenterat något av det jag skrivit så svarar hon bara ”nej, jag visste inte om jag ville att du skulle veta att jag läste den. Det skulle kanske hämma dig när du skriver.”. Fint va?

När jag började skriva här så funderade jag ett ögonblick hur nära och kära skulle reagera om de skulle läsa i lill-bloggen, och om jag skulle tänka mer på hur en text kan uppfattas och frisera det så det blev mer lättsmält. Och jag funderade på hur jag skulle reagera om jag visste att tjocksläkten läste det jag skriver här… Skulle jag censurera mig? Men i samma stund visste jag att det vore värdelöst, varför säga nåt alls om man inte skulle säga det man ville? Och skulle nån ha problem med att läsa mina tankar och åsikter här så får de väl läsa något annat då! Nån mode-blogg eller nåt.

Sen måste jag ju faktiskt säga att jag finner det väääldigt intressant att så många (well, vissa iaf…) storstadsbögar blir så provocerade av mina ”sanningar”, medan min kära morsa – en 60+, arbetarlantis – berättar att hon är stolt över att jag har så mycket klokt att säga. Det är liksom bara ett ytterligare stöd för min tes att vi bögar inte alls är så toleranta och openminded som vi själva anser oss vara.

Mina föräldrar är mina förebilder och min inspiration, och skulle nån tycka att jag är vettig och klok så är det tack vare dem. Från dem har jag lärt mig att vara tolerant mot andra, att inte döma andra och att ta hand om mitt eget skit. Att inte leva på någon annans bekostnad. Att leva som man lär. Självsäkerheten i att min lycka är mitt eget ansvar, och att vara stolt över det jag uträttar. Och om jag inte är det är det ingen annans fel än mitt eget. Nyttigt. Vettigt. Självklart.

Så jag avslutar med att parafrasera min kompis AWs t-shirt han bar ett år i paraden; jag är en ”Stolt son till heterosexuella föräldrar”.