Bättre och bättre dag för dag

Feeling blue? Nope, jävligt lila! Mitt emellan blue och röd, kanske? Fast mest gul och blå. Inte i bemärkelsen Oj, så svensk jag är!, men i andemeningen Satans mörbultad…

Men It gets better! Det är iaf parollen för dagen. Det blir bättre. Det plåstret man fick på sina tonårssår och inte tyckte var vatten värt då. Men idag applåderar alla över den på tiden framskjutna förhoppningen/bortförklaringen. Hade jag varit en grubblande gayteen idag hade jag sagt som Agnes i Fucking Åmål: MEN JAG VILL VA LYCKLIG NU!

Men det är svårt att kritisera upprop med en positiv innebörd. Därför har jag mina lila sneakers på mig, min lila tshirt. Men undrar om jag därigenom gjort världen bättre eller bara runkat upp mitt självgodhetsego. Blir det en bättre värld bara för att hundratusen människor klickar på Gilla-knappen på en Facebook-sida. Jag hoppas verkligen det! För det tycks vara ungefär så långt folks engagemang sträcker sig idag… Men it kanske gets better?

Jag ska inte gnälla. Jag gnäller inte. Det är en fin dag, och den sympati vi visar i våra lila strumpor idag visar vi förhoppningsvis i våra handlingar imorrn. Och idag är jag alldeles för omtumlad för att ha en bestämd åsikt för eller emot någonting. Jag betraktar och begrundar. Det har bara varit en sån dag idag.

Vaddå!? Hur skulle du känna dig en dag då du mött Luke Skywalker? På riktigt alltså. Det har jag gjort, och efter det är det svårt att va säker på nånting, allra minst sina egna övertygelser. Luke Skywalker är medelålders, lite rundlagd, bär glasögon, och efter hans karriär som yedi tog slut i och med störtandet av det galaktiska rymdimperiet så livnär han sig nu som urolog. Verkligheten överträffar dikten gång på gång, och jag har alltid haft svårt att identifiera mig med verklighetens folk.

Som alltid när jag möter nån jag beundrar och gillar och som kämpar på de godas sida så hälsade jag honom på det sätt som för mig är ett bevis på uppskattning, men som vissa uppfattar som burdust – jag drog ner brallorna och visade röven. Och han tog fram sitt lasersvärd o körde in den. Tack så mycket! En brazilian, rövknull och analblekning i ett. Som ett stjärtens kinder-egg. För 320 spänn. Surreal, but nice.

Nej, jag har inte tagit LSD. Lovar!

Hem och pusta. Trycka in rester i ansiktet. Vända. Och ut igen. Min Berlin-bekanta Karl releasade sin bok Bögarnas värsta vän på ett litet galleri på söder. Eftersom jag var i Berlin när han hämtat böckerna från tryckeriet och jag var med och bar kartong efter kartong med böcker från hyrbil till lägenhet så ville jag ju såklart va där och se hur ”mina” böcker togs emot. Hade inte Karl varit Karl så hade jag nog sagt Stackars Karl, men han reder sig själv som en bra sås. Han har fått så otroligt mycket skit från alla håll, och jag ser fram emot att läsa boken om reaktionerna på hans magasin Destroyer. Det är inte synd om Karl alls, han är hyvens och stark och vettig. Det är synd om moralpanikens offer. Dessa offer som också är moralpanikens bödlar. Det är som sagt en sån dag. Upp är ner, varandras motsatser är synonymer. Idag.

Jag sitter just nu på SLM och pustar ut, smälter intryck, avtryck, uttryck, i flaskhalsen på en Mariestads. Gläds åt att jag iaf slapp jobba ikväll. Hånglar upp min älskling iPhonen, och föder detta blogginlägg. (När jag kommer hem ska jag tagga inlägget, och inserta en bild på mina lila sneakers alternativt en på Luke Skywalker, och publisha.)

Det är en lila dag idag. Jag är gul och blå. Tänk va lätt det vore om allt var svart eller vitt! Kanske imorrn? Kanske är det bättre då…