Happy meal

bögporr

Asså, jag vet att jag inte är tonåring längre! Och jag var ganska vild redan då jag var det, och har egentligen inga förlorade år att ta igen. Men ändå beter jag mig som om jag varit inlåst i en bur mina första 20 år (ok, inga snuskiga idéer nu, bondage o dominans är inte min grej!)! Lite sommar, lite semester, lite skatteåterbäring, och jag släpper loss som en nyrik ryska som precis skilt mig från en dollarmiljonär… Jisses!

Nångång när jag nyktrat till och mina grå hunnit sortera in alla prideminnen på dess rätta ställen i historiken så ska jag nog dela med mig av de mera rumsrena händelserna därifrån, men just nu har jag fullt upp med att få ordning på nattens erfarenheter. Jag behöver en assistent för att hålla koll på mina förehavanden. Oj!

Ok, jag har festat typ varje dag i två veckors tid, och priden har inte riktigt tagit slut för mig än. Och igår (var det så länge sen?) var det Full frontal på SLM. Full frontal, för er som inte vet, är nakensektionens sporadiskt återkommande fredagsklubb. Dresscode: skor. Inget annat. Precis i linje med min garderob. Kläder ska man ha att värma sig med när det är kallt. Igår var det inte kallt. Alls. Jag tappade räkningen på antalet killar ungefär samtidigt som jag tappade räkningen på mina druckna öl, men jag gissar på att vi var 50-60 nakna grabbar som festade loss. Paradiset, inte Paradise!

Jag och min kära kompis var bland de första ner på klubben. Hade precis hängt av oss i garderoben, beställt en öl i baren och slagit oss ner vid ett bord. Halvdunkel som sig bör, och det enda riktiga ljuset kommer från tv-skärmen där den gamla söndernötta bögporren går på repeat. MEN! Inte ikväll. Jag som trodde jag sett allt i porrväg, och då menar jag verkligen ALLT, hade aldrig sett detta tidigare.

Clowner! Bögclowner! Ronald McDonald på en ledig dag. På speed. Fyra grabbar i full clownsminkning och med (delar av) clownmundering på sig som rövknullar varandra, suger clownkuk, fistar och snuskar sig med varandra. Vilken fetisch! Inte min, men ändå! Ascoolt!

Insidertipset för idag är: KÖP AKTIER I BUTTERICKS NU! Snart kommer alla bögar springa dit och rensa lagret! Du kommer bli rik! Alla kommer clownknulla! Glöm monkey sex, doggy style, horny pigs. Nu är det röda mulen som gäller! Visserligen har de flesta bögar redan röda, svullna poppersnäsor, men nu ska det vara ordentligt! Less is fan inte alls more!

Med en sådan början på kvällen så önskar jag ju bara att jag kom ihåg resten! En fantastisk kväll. Jag såg inte mitt liv men däremot massor av killar passera revy, mer eller mindre närgånget. Och vad gör man när man inte vill att det roliga ska ta slut? Efterfest! Man ska inte alls lägga av när man är på topp, det är ju då det är som roligast! Bara en sadomasochist lägger av på topp! Jag skulle aldrig lägga av när jag har det som roligast, ser jag ut som nån lutheran? Jag lägger av när det inte är så roligt längre, inte förr!

Och tro mig, fyra nakna killar som bestämmer sig för att ta en taxi till en lägenhet i Alvik är jävligt roligt! På topp! Toppen! Det var som en urflippad bellmanhistoria – jag (Bellman), en finne, en amerikan och en alvikbo. Rökpauser på balkongen, en flaska rödvin som gick runt och som vi halsade ur… Och däremellan. Well, ni som känner mig vet precis. Och ni andra använd fantasin. Och trots att han inte var där så fanns han ändå nånstans i bakgrunden hela tiden. Den kåta Ronald McDonald, med sitt lyckliga nyknullade dumflin på läpparna! Happy pride! Happy times! Happy meal!

Själv är bäste dräng

Jag som alltid sett mig lite som en självutnämd expert på allt som har nåt med sex att göra, en semiautodidakt auktoritet på området, har kommit till (en) insikt. Inte så att jag hittat en ny kontinent på sexplaneten, mer så att jag bytt perspektiv. Jag vet bara inte vilket perspektivet är – samtidigt som det är väldigt mycket grodperspektiv, eftersom jag själv sitter mitt i det sexträsk jag betraktar, så är det ett utanförperspektiv då jag betraktar det lite från sidan och sneglar på andra mer etablerade sexuella identiteter.

Vad är då detta nya som jag hittat? Tro det eller ej men det är onani. ”Meh!?”, tänker ni nu, ”killen är 36 bast och har precis upptäckt onani!?”. Inte alls! Jag har nog genom mina år förfinat även onanin till en konstform. Onanins historia (som jag inte tänker gå in på här) delar iaf historia med alla andra former av sex, det har setts som nåt fult, onormalt, skadligt, osv. Det onanerades i bibeln. Det onanerades friskt under antiken, i gammal indisk och kinesisk och japansk konst. Så nej, jag är inte så korkad att jag tror att jag har uppfunnit fenomenet.

Men det jag kommit fram till är att mitt onanist-jag är en självständig, enhetlig, fullgod (självgod?) sexuell identitet. Jag har alltid levt i (van-)föreställningen att onani alltid var ett sorts substitut för något annat. Även om onani idag ses som en nyttig sysselsättning (vilket det ju absolut inte alltid ansetts vara) så har det ju alltid rationaliserats som nånting i det närmaste icke-sexuellt. Det ”botar” stress, främjar självkänsla, löser spänningar, är avkopplande, osv. Det är en övning inför att ha sex med andra. Vilken bullshit! Onani är sex. Sex. SEX!

Det finns ju diverse lustigheter sagda om onani (som det finns kring all sorts sex antar jag). En av mina favvo-flator Lily Tomlin lanserar teorin att den förhistoriska människan började gå upprätt bara för att frigöra sina händer för att kunna masturbera. Det gamla pervot Freud sa att det enda man behöver skämmas över när det gäller onani är om man är dålig på det. Woody Allen kallar onani för sex med nån man verkligen älskar. Det kanske stämmer, men jag ser det inte riktigt så. Visst, jag gillar mig själv, men jag onanerar inte för att jag är kåt på mig själv. Jag går inte ut på krogen och raggar upp mig själv och åker hem och onanerar. Jag flirtar inte med mig själv. Jag har inte sex med mig själv. Jag runkar. Det är fint nog.

Det är nog inte många som idag anser onani vara fult eller dåligt. Men dock med ett STORT undantag. Singlar får runka hur mycket som helst. Men är man i ett förhållande så är onani nåt fult, eller åtminstone något man måste dölja. I ett förhållande blir onani till en form av otrohet. I ett förhållande blir onani till en kritik mot ens partner. Då är antingen partnern inte tillräckligt sexig eller upphetsande. Eller så älskar onanisten inte sin partner. Onanisten är egoist. Det är verkligen sjukt! Vem är det som är ego om man förbjuder sin partner att onanera? ”Nej du, älskling! Nu är det jag som bestämmer över din sexualitet! Ok, jag kanske inte vill knulla just nu, men du ska fan inte heller vara kåt om inte jag är det!”. Jag kan ju bara säga utifrån egen erfarenhet att jag är en mycket bättre älskare om jag ibland har utrymme att få lite kvalitetstid med kuken.

Många gånger vill folk genast träffas om man säger att man är kåt. Jag har alltid uppfattat det som påfluget, desperat och ovärdigt. Jag har tänkt att de killar som föreslår en snabb träff pang på utan nåt snack innan som killar som knullar utan urskiljning, som inte bryr sig om vem de träffar bara de får knulla. Där har jag fått tänka om lite. Det handlar ju bara om olika uttryck för olika personers sexuella identitet. Och om jag nu med nån trovärdighet ska lansera mig som självbefläckare och hävda att det är en form av sex av samma kaliber som all annan sex så måste jag ju också inse att snabba sexträffar också är det. (Så jag ska sluta bitcha över dessa killar nu, jag säger ett sorry, och att det är toppen att de har en skön inställning till sex även om jag har en helt annan.)

En annan grupp bögar jag ondgjort mig över i åratal är ju alla nätrunkare. De som bara vill sitta och snacka snusk men aldrig vill träffas. Inte ens för en öl och lite skitsnack. Jag tror de också är onanistiska. Även om det inte är jag som ska definiera dem så verkar det ju inte vara något de söker eller vill ha, de är nöjda med sitt runkande och behöver inget mer. Va bra! Nu handlar min aversion mot dessa killar oftast om falskhet och ljug. De döljer sig ofta bakom nåt påhittat nät-alterego, eller bakom anonymiteten som en datorskärm kan ge. För trots att jag gillar att runka så känner jag inte ett behov av att ljuga om mig själv eller dölja mig bakom en påhittad karaktär.

Jag har återigen snubblat över en site på nätet. Ja, det är återigen en sexsite. Ja, många bögar är där. Men den här gången handlar det inte om sexträffar eller raggning. Det handlar enbart och uteslutande om manlig onani. Och INTE som ett substitut för sex utan som den högsta, mest intensiva formen av sex. Fullkomlig sex, den destillerade formen av sex. Inte reservsex, inte istället-för-sex. Sex. Punkt.

På denna site snubblade jag över en term som killar där ofta använder för att beskriva sig själva – solosexuell. Inte så att det är något ensamt, smått tragiskt i den definitionen. Det är flera som har förhållanden, söker andra, osv. Men den form av sex de har, vill ha, och ibland söker är onani. Jag tycker det är väldigt fint. De vet vad de gillar, de har fantastisk sex, och de får utlopp för alla önskemål och drömmar. De får sex (i stort sett) när de vill. Hur de vill. Och det är ju i allra högsta grad säker sex.

Jag vet inte om det stämmer, men ibland får jag bilden av att folk (även om alla gör det) ser onani som en form av osäkerhet (inför att ha sex med någon annan), alternativt, eller parat med ett kontrollbehov. Att man, när man runkar, har all kontroll, man behöver inte kompromissa, inte tänka på att tillfredsställa nån annan, osv. Man behöver inte vara naken och exposed inför nån annan. I vissa fall kanske det är så, men långt ifrån alltid. Jag känner mig inte osäker på mig själv, varken när jag är naken eller om jag har sex med någon. Jag känner inte heller nåt kontrollbehov, snarare tvärt om. Sex för mig, oavsett om det är onani eller sex med någon annan, är att släppa på kontrollen. Tappa den.

Jag är inte mycket för dessa fasta, rigida definitioner. Jag är inte ens särskilt bekväm med definitionen homosexuell som en beskrivning av mig själv. Jag är stolt bög, men homorollen kan va ganska trång och begränsande. Och skulle jag nu hoppa in i en solosexuell identitet så skulle ju den va lika trång den. Men ibland när jag träffar nån och har sex kan jag ju faktiskt tänka att jag egentligen hellre hade varit hemma och runkat. Inte så att sexet behöver vara dåligt, jag var då bara mer sugen på något annat.

Nu ska jag inte gå så långt att jag lanserar onani som en sexuell läggning, även onanisten tänder ju på ett kön (även om det råkar vara hans eget). Han är ju också homo, bi eller hetero. Men jag tycker att runkarens status gott kunde vara lite högre i sexsammanhang. Och att vi ska lämna tanken att det måste vara ett ensamt kall. Man kan runka tillsammans. Man har ju hört talas om (även om jag aldrig varit med om det) grupprunk i killarnas omklädningsrum i plugget, osv.

Jag tycker runka är fint. Och att det är helt ok att tacka nej till ett knull med någon och istället sitta och runka. Och jag är glad att jag upptäckt mitt runk-jag. Jag behöver inte sitta och vara frustrerad över att aldrig få sex eftersom jag alltid har min kk i kallingarna. Och när jag är sugen så är han det också. Och tänk vilken tur, vi gillar precis samma saker!

Monarkmonogami

Är det bara jag som ser den påstådda otrohetsaffären mellan Jonas och prinsessan Madeleine som en riktig anti-händelse? Sedan när har något kungahus någonstans varit en god förebild för relationer (enligt den traditionella synen)? Monogami har ju inte varit monarkernas kännetecken direkt. Finns det någon kunglighet i historien som kunnat hålla sitt ego och kuk under kontroll och inte stoppat den där han inte borde. De kvinnliga regenterna har inte varit mycket bättre de heller. Det har varit ett jäkla förförande, vänstrande, och snusk.

Jag vet inte hur stor relevans antikens och de bibliska kungliga affärerna har idag, men på den tiden var det ingen större skillnad mellan hov och horhus. Storbritanniens drottning Viktoria försökte ju städa upp i snuskträsket, men satte istället så djupa spår i synen på sexualiteten och moralen att det har en direkt inverkan på Madde/Jonas-nyheten. Trots att regenter även senare snuskat till det ordentligt. I Viktorias hemland önskar tronarvingen att han var en klimakterietants tampong. De nordiska kungaungdomarna festar och knarkar och hoppar i sängar. I Sverige spelades det tennis och idkades bögsex. Sedan har vi ju alla rykten och skvaller som jag varken har koll på eller är intresserad av…

Det enda intressanta är ju just det här stora jippot kring bröllop i kungahusen. De iscensätter ett jätteskådespel med undersåtarna som både publik och statister, och försöker manifestera bilden av och budskapet om det perfekta, goda parförhållandet. Borde inte kungahusen tona ner just den biten? Jag är inget stort fan av heteronormativitetens parrelationsdoktrin, och ser man hur kungahusen lever så är ju de inte heller så impade av monogami. Varför ska de då stå och sälja det till folket paketerat i dyra tyger och blommor?

Kanske skulle lite relationsanarki passa prinsessparets livsstilar lite bättre? Vore det inte fantastiskt fint och ärligt om Madde och Jonas gick ut och sa att ”vi har en mindre begränsande, mer tillåtande relation där vi inte definierar oss som par genom att äga varandra. Vi älskar varandra, men definierar inte vår kärlek genom sex. Vi baserar vår relation på respekt, tolerans, öppenhet, förtroende och ärlighet.”.

Och jag hade nog deltagit i firandet och hyllandet ifall de ställde in bröllopet. Inte av skadeglädje, utan av riktig glädje över att de äntligen anammar en mer modern syn på sina relationer. För Sverige i tiden. I Sverige på tiden.

Cherry Cherry Bom Bom

Pop that cherry! Berlin igen. Den enda plats på jorden där även den mest erfarne fortfarande kan bli av med nya oskulder. Denna gång går resan i körsbärets tecken. Stan småvåras och knoppas och ynglas och ympas. Hade jag sett ett körsbärsträd hade det säkert stått i blom vilken dag som helst. Bögarna står helt klart i blom redan och alla backrooms på barer och klubbar är prunkande rabatter av daggfriska, savande stolta stänglar och vårrusiga kalvar hoppandes och lekandes på bete. Allt i takten av Lady Gagas umpa-umpa. Cherry Cherry Bom Bom.

Trots att jag nog kan uppfattas som mer gay än en fruktsallad så är annars inte frukt riktigt min cous-cous. Frukt är frukt och godis är godis, om du frågar mig. Många saker kan vara godis, men bara frukt är frukt. Och varför blanda en massa frukt i andra saker där de inte hör hemma? Frukt i mat? Blä! Frukt i glass? Helst inte! Men körsbär är fan inte frukt! Körsbär är godis! I alla fall om det serveras rätt! I Berlin i form av en fruktig, fuktig pojkrumpa! Mums!

Men framförallt… Fisherman’s Friend med körsbärssmak! Och HubbaBubba! Och i Berlin har de den goda smaken att fortfarande sälja Cherry Coca-Cola! Bara det är ju en anledning att älska stället. För den shoppingsugne bögen finns det ju gott om saker att shoppa här i stan. Läder, gummi, dildos, poppers, piskor, pojkar och adidas. Min väska packar jag till bredden med artificiella körsbär!

en förlorad värld

"Kommer du ofta hit eller?"

Igår skrev jag om de saknade partytransorna, och tänkte idag fortsätta på samma tema. Den förlorade bögkulturen. Vår böghistoria. Och eftersom jag inte var med och upplevde den då det begav sig så ligger det ett naivt skimmer över det jag kommer beskriva här, tiden lägger ju ett romantiskt filter över det förflutna. Men eftersom många bögar idag lider av historielöshet kan det ju vara nyttigt med små smulor av det som varit. Vi kan ju själva bestämma hur vår lilla bögtillvaro ska se ut. Nutiden måste inte se ut så här.

Vi har ju betalat ett högt (för högt?) pris för vår sociala acceptans. För att få den relativa jämställdhet vi har idag har vi varit tvungna att stryka flera nummer i vår bögrepertoar, små saker som var för sig är bagateller men som sammantaget amputerat en del vår identitet.

Inslaget i det hastigt nedlagda tv-programmet Böglobbyn om parkraggning drog ut en undangömd bögskam i offentligheten. Och ramaskrien kom direkt, dock nästan uteslutande från bögar som tog väldigt illa vid sig av att förknippas med avsugningar ute i busken. En NIMBY-mentalitet som verkar genomsyra alla bögars syn på den egna sexualiteten nu för tiden. Själv satt jag och mös i soffan och hurrade över mina bögbrorsors roll som kulturbärare av denna utrotningshotade umgängesform. Och kände en stolthet långt vidare än den vi firar under Pride.

I Stockholm var det en offentlig hemlighet att parkerna om nätterna förvandlades till en enda stor manlig erogen zon. Skinnarviksparken var väl den säkraste platsen att vandra nattetid då det där fanns fler män än buskar. Säkrare, förutsatt att du inte var en kille som viftade för mycket på stjärten förstås. I Humlegården sålde sjömän och matroser rumpa i en utsträckning som nog får heterohorandet i Malmskillnadsgatans glansdagar att framstå som oskyldiga flirtar.

Mitt i den offentliga bögklubbskulturen av idag kan jag sakna hemliga knackningar på anonyma källardörrar. Klubbar där man fick komma in om man blivit rekommenderad av två medlemmar. Sakna tiden då badhusen var bögarnas vardagsrum, och offentliga toaletter var bögens privata rum. Jag vet att många får äckelkänslor snarare än kåtslag när de tänker på toaletter, men vad ska en halft desperat bög ta sig till? I brist på annat kan en toalett bli till en romantisk paviljong, liknande den som konstnärsparet Elmgreen och Dragset uppförde i Århus*.

Som ni ser handlar det om sex, sex, sex. Men jag struntar egentligen i de olika sexuella praktikerna, platserna, förhållandena. Jag är ute efter den utåtagerande sexualiteten, skamlösheten, utanförskapets respektlöshet inför konventionerna. Bögarna ägde natten. De tog utan att fråga. De tog plats(-erna). De tog sig friheten, de bad inte om den. Inom det begränsade utrymme de hade skapade de en plats mycket större än den fysiska miljön där de möttes.

Men jag tror också att den slutgiltiga(?) spiken i kistan för det utsvävande, mer dekadenta böglivet inte var ett samhällets krav. Det var en anpassning till en påtaglig verklighet som då stavades AIDS (och nu stavas HIV). Då visste vi inte att lösningen var så enkel som en kådis på kuken. Men nu? Vi kommer i bästa fall ihåg kondomen, men vi har nästan glömt bort hur man använder den. Nej, kanske inte riktigt. Men vi har glömt bort cruisingen, raggningen och det tillfälliga mötet. Eller så har vi bara bytt ut cruising mot qruiser?

För att återknyta till inledningen upprepar jag frågan. Har priset för vår integration i heterosamhället varit för högt? Enligt mig är svaret Njae. Jag gillar inte överdriven sentimentalitet, och de nu övergivna aspekterna av böglivet jag beskrivit här var ju säkerligen inte lika romantiska och lockande då det begav sig. Man raggade i parker och på toaletter för de var de enda platser som var tillgängliga. Jag tror säkert att de bögarna drömde om möjligheten att kunna hångla och ragga på krogen istället för i busken. Och att önska sig tillbaka till en mer hemlig tid vore ju att pissa på det enorma arbete och engagemang som våra bögbrorsor och flatsyrror lagt ner för att vi ska ha den bekvämlighet vi har idag. Och jag är jävligt tacksam för den frihet de har givit mig. Vad jag önskar tillbaka är den påhittiga, skamlösa bögen som tar för sig, istället för dagens bög som står med mössan i hand och väntar på att få lov.

Och det pris vi har betalat har ju varit frivilligt. Givetvis önskar ju samhället att vi ska leva enligt de godkända normer som samhället premierar och belönar, men vill vi så kan vi ju återta den dekadenta, hemliga kulturen igen. Vem skulle hindra oss? Bara vi själva i vår ivriga strävan att passa in och få överhetens godkännande klapp på huvudet. Frågan är väl om vi blivit lyckligare av den klappen?

_ _ _

* Jag skrev om Elmgreens och Dragsets ”romantiska paviljong” i en artikel i humanisternas medlemstidning Känguru. Om du är nyfiken och vill läsa mer om queerad arkitektur så kan du  läsa artikeln här.

mums-mums

Jag har ju tidigare lusläst och recenserat två andra gratistidningar, QX och Kom ut,  som båda riktar sig till en icke-heteronormativ läskrets, så varför inte läsa en till? Tidningen Mums!

Nu kan jag dock inte vara särskilt objektiv när jag läser Mums! Det är som när ett barn ger en en teckning dom har gjort, det är alltid fint även om man inte alltid ser vad det föreställer. Och de som gjort tidningen har ju inte gjort den för att bli recenserade, bli lästa javisst, men de skiter nog i jämförelser eller eventuell kritik. Som Petter Wallenberg skriver i sin ledare är tidningen ett ”gör det själv-projekt som vi gör bara för att det är skoj”, och för att säga nåt som inte sägs i andra tidningar.

Nu vet jag inte hur pass originellt innehållet är, möjligen är det blandningen av ämnen och det respektlösa men kärleksfulla greppet till ämnena som är nytt. Petter nämner ett gäng inspirationskällor till Mums!, alltifrån Allers och Kamratposten till sjuttitalsporr. Dock känns det lite som att jag läser Blandarens lilla bögbrorsa. Fast på ett positivt sätt.

För jag gillar Mums! Och det främst av en enda anledning. Tidningen defibrillerar en döende bögnödvändighet – Camp. Äntligen camp. Igen. Det camp:a har varit dött i bögsverige sedan sent 80-tal iaf. Jag tror 90-talets ironi ströp all campighet, kvävde det genom att folk trodde att det campa var ironiskt. För camp är inget skämt, camp är blodigt allvar. Det ser bara roligt ut. Och glittrar.

Enligt Wikipedia är ”Campbegreppet ett sätt att förhålla sig till en heteronormativ verklighet”, och tar hjälp av en av karaktärerna i Christopher Isherwoods roman Världen om aftonen för att definiera vad camp kan vara. Denna karaktär definierar camp som ”a matter of ”expressing what’s basically serious to you in terms of fun and artifice and elegance” of ”making fun of” what you take seriously as opposed to making fun of it.” En central teoretiker av campbegreppet är Moe Meyer som framhåller camp som en performativitet. Camp är ”..the total body of performative practices and strategies used to enact a queer identity, with enactment defined as the production of social visibility.”

Tro mig nu, och lyssna, alla lillbögar! Camp är en mycket mer effektiv överlevnadsstrategi än den ironiska bitchigheten vi bögar har anammat! Och Mums! kan visa dig hur.

Innehållet i det första och hittills enda numret av papperstidningen Mums! är just så splittrat och blandat högt och lågt att jag inte tänker gå in på de olika artiklarna. Plocka upp ett ex om du hittar ett och läs själv. (Finns det inga pappersex kvar där du är kan du läsa den på hemsidan, Tidningen Mums!) Men bland Sam Fox- och Åsa Waldau-trams hittar du min älskade Eli Levén och raggande poz-killar och hippietrans-foto/mode(?)reportage. Och kärlek.

Så, ja, jag älskar mums-mums. Jag älskar Mums! Nu är inte tidningen någon månadstidning, jag har hört att den är tänkt att ges ut en gång om året, eller så. Det är synd. Det är bra. Jag vill ha mer, men väntar gärna. Hela Mums!-redaktionen är mina kk’s, det känns som det är killar och tjejer som jag har legat med om och om igen (fastän jag inte har det, vad jag kan minnas), och som jag gärna väntar på att få ligga med igen. Det är hopp om nånting gott. Och det gör att jag lättare kan vänta och runka över QX och Kom ut tills jag får mig ett ordentligt Mums!-knull. Även om jag måste vänta ett år.

jag vill va ocool

"Alltså, seriöst! Jag älskar dig! Ser det ut som jag skämtar eller?"

Försök förföra mig med Whitney Houstons I will always love you på närmaste kareokebar. Eller varför inte den svenska versionen av den låten, Jag ska aldrig sluta älska dig med Jonas Gardell. Jag skulle förmodligen kaskadkräkas bättre än Britney, och sedan ge dig en omgång för att du står där och ljuger. Man ska inte lova nåt man inte kan hålla. Har inte din mamma lärt dig det?

Vad är det med alla dessa cheesy lovesongs? Typ ALLA kärleksballader suger ju. Men det måste ju finnas en efterfrågan annars skulle ju inte skiten spelas in. Är vi så törstande efter romantik och kärlek att vi köper alla klyschor och sliskig sentimentalitet, trots att vi redan hört allt tusen gånger förut?

Jag tror att väldigt många lider av hollywoodsjukan, och att den är en viktig orsak till att jag inte alls ser mig som särskilt romantiskt lagd. Allt som inte är som på film, med stråkar och kyssar i månsken eller sommarregn, är inte på riktigt. Inte riktig kärlek. Vi mäter oss själva och våra romanser efter manusförfattarnas måttstock, och blir alltid besvikna över att vi inte har det lika fint. Och gör slut. Dumpar killen fastän man kanske har em superbra chans på gång.

Likadant är det ju med dessa lovesongs. Dom e så plattitydiga och formstöpta och banala men det är ändå ”det finaste vi hört”. Urk.

Trots att jag inte ser mig som en stor romantiker (och därmed förmodligen inte tillhör målgruppen för smörsång) så tror jag ju ändå på kärlek och kärleksförklaringar. Men varje gång nån gör en låt som i mina öron låter något sånär äkta, eller iaf en låt som jag kan identifiera mig med, så ses den som humoristisk. Vi bedömer verkligheten utifrån en fantasi, och ser det realistiska som humor. Skrattar vi åt den inperfekta verkligheten bara för att vi inte lyckas nå den ideala fantasin? För att hinna före gråten liksom.

Jag har märkt att de låtar som jag repeatar i phonen är just dessa låtar som handlar om lite småstrulig kärlek och jag gillar det jag hör. Utan att direkt skratta. Mer då le igenkännande.

Lily Allen är väl en kul figur? Det är snusk och sex och knark för hela slanten. Haha, eller? Ok, hon och Katy Perry är väl lite musikaliska halvsyskon. En del provokation, en del ögonglimt, tre delar affärsstrategi. Men jag känner mer igen mig i jaget i Allens Not fair än Celine Dions jävla heart som fortsätter ooOOoooonN. Ett jag som kan bli störtkär men som just störtar på mållinjen.

”You know I’ve never met a man,
Who’s made me feel quite so secure,
He’s not like all them other boys,
They’re all so dumb and immature.

There’s just one thing,
That’s getting in the way,
When we go up to bed you’re just no good,
it’s such a shame!”

Hon ställer den eviga frågan, kan man älska nån som knullar dåligt? If I had a dollar varje gång jag sagt orden ”You’re supposed to care, but you never make me scream” till nån så hade jag varit rikare än fröken Allen nu.

En av de få som, enligt mig, kan uttrycka innerlig kärlek utan att hänfalla till klyschor och kräksmedel är Dolly Parton. (Är det inte då ironiskt att det är just hon som skrev Whitneys största hit?) Eller, visst kan hon vara klyschig ibland, men då medvetet och uppenbart. Hon har knåpat ihop massor med fina kärlekslåtar, men min favorit måste nog ändå va Old flames can’t hold a candle to you. Det är så långt ifrån Like a virgin man kan komma, det är en erfaren kvinna som vet hur mycket hon älskar sin man genom att jämföra honom med sina gamla älskare. Min favvohobby.

”Downtown tonight, I saw an old friend, someone who
I use to take comfort from long before I met you”

”Sometimes at night, I think of old lovers I’ve known
I remember how holding them helped me not feel so alone”

”Flickering embers of love
I’ve known one or two
But old flames can’t hold a candle to you”

Problemet med många kärlekssånger är att dom är så totalt könlösa och avsexualierade. Varför sitta och sjunga en sång till nån och tråna om det enda du vill göra är att hålla handen i en solnedgång? Vaffan är det för kärlek? Gå ut och sätt dig på en sten vid en sjö i en skog du, men tro inte att jag tänker följa med om det inte blir nåt jubel i busken också. Brett Anderson i Suede förnekar sig inte i The drowners, när han våndas och åtrår och antyder det kärleksfulla rövknullet.

”well he writes the line wrote down my spine
It says ”Oh do you believe in love there?””

”We kiss in his room to a popular tune
Oh, real drowners”

En av de bästa kärlekssångerna, som visserligen handlar om en ganska misslyckad kärlekshistoria, är enligt mig Pet shop boys You only tell me you love me when you’re drunk. Det är ju liksom min specialitet ändå, misslyckade kärlekshistorier. Nu har ju dock den här sången en positiv innebörd för mig eftersom det är min och min polare Marias kärlekssång till varandra. Och eftersom vi i stort sett bara umgås på fyllan så tror jag att det handlar om en livslång kärleksaffär.

”What’s the meaning
when you speak with so much feeling?
Is it over when you’re sober?
Is it junk?

You only tell me you love me
when you’re drunk”

Efter denna dräpa så anser jag ändå att kärleksförklaringar är det finaste som finns. Det finns väl inget härligare att få säga till nån hur mycket man älskar dom (och även mena det). Och jag tror inte att problemet är att det är svårt att säga det, kruxet är hur man ska säga det. Man vill ju säga nåt fint men hur man än formulerar sig så låter det utslitet och tunt. Nån som förstått våndan i att uttrycka kärlek när ballader är lika kul som en påse bajs är Courtney Love. ”I wanna be uncool. I wanna write a love song.”

Jag vet hur det känns. Jag vill också vara ocool, Courtney. Men i mitt fall är det tyvärr omöjligt.

Jag är kåt!

"är jag kåt nu igen? japp, tydligen."

”Hej, jag heter Jens och jag är kåt.”

Det här blogginlägget är kåthetens version av en AA-presentation. Fast utan skammen. Jag är stolt över min sexualitet. Jag menar inte (enbart) min sexuella läggning, men den del i det komplexa jaget som kan känna, ge, ta, och få njutning, lust, åtrå, fantasier, orgasm, osv. Det är en del av mig. En viktig del. Och jag skulle aldrig förneka den eller skämmas för den.

Jag vet att sex och sexualitet i många sammanhang anses vara något fult, syndfullt, eller något som ska bekämpas eller undertryckas. Eller att den ska kontrolleras (av någon/något utifrån). Det tycker aldrig jag. Enligt mig är en människas sexualitet både hennes frihet och hennes eget ansvar.

Men ibland verkar det som om killar sätter nån sorts twisted stolthet i att inte kunna kontrollera sin sexualitet eller sin kåthet. Att de känner att de måste leva ut sin kåthet och sexualitet så fort den gör sig påmind. Och att det inte är något som går att behärska. Om det är nåt primitivt, animalt, testosteronigt som måste processas eller om det är ett socialt, rituellt beteende för att bekräfta manligheten då den hotas eller kanske för en stund ”glömts bort” av jaget, det vet inte jag. Förmodligen finns det lite olika orsaker även om jag personligen tror att det till stor del är ett inlärt, kulturellt agerande. I dess milda form kan det va nåt så ”oskyldigt” att en kille känner ett stort behov av att smita undan och runka av sig på toa. Helt ok, så länge det inte är ett upplevt tvång. I dess extrema varianter har vi sexuella övergrepp. Alla killar VET att de begår ett fel, men de anser sig ha rätt ändå i sin egenskap av Man.

En man som inte kan kontrollera sin egen sexualitet är inte en Man, enligt mig. Han är en hund. Förlåt ordvitsen, men kanske närmar vi oss pudelns kärna här. Det ses som en manlig egenskap att vara lite djurisk, maskulinitet ses som lite vilt. Men inte vilt i det fria. Vi snackar zoo-vild. Mannen ska gärna framstå som djurisk, men han får inte vara det. Jag förstår att det kan vara problematiskt för intividen, men det e fan ingen ursäkt. Vi män får fan välja. Vi kan välja att kontrollera våra kukar och vårt maktutövande, eller så kan vi vara djur. Men då ska vi fan bo på en kennel också! Eller i skogen.

Jag är medveten om att jag generaliserar här, och jag vet att de gränser och skillnader mellan bögar och straighta killar inte alls är så stor (om den ens finns!) när det gäller sexuellt beteende/begär/lust/kåthet. Men om vi tar ett utåtagerande sexuellt beteende som att t ex nypa någon i rumpan på krogen så anser jag det vara ett sexuellt ofredande. Och det har heterokillar fått lära sig att det är, även om de inte alltid har några problem med att medvetet begå felet. Bögar har inte fått lära sig detta, tvärtom. Om det inte uppmuntras så är det iaf socialt accepterat. Det finns visst hierarkier i ”bögvärlden” – oftast enligt skalan Snygg-Ful eller Ung-Gammal – men de är inte lika uttalade som hierarkin Man som överordnad Kvinna (vad avser sexuellt maktutövande). En tjej som nyps i rumpan av en kille har all rätt att bli förbannad, och hon förväntas nästan att bli det. En bög som nyps i rumpan av en annan bög bör bli smickrad och komma med en fräck kommentar. Ok, jag kan ta ett nyp i rumpan, jag kan nypa tillbaks också. Jag kan spela spelet. Men jag vill inte vara tvungen. Blir jag brud-förbannad på nån bögjävel som nyper mig i rumpan är det mig det är fel på.

Det ligger i bögens natur [sic!] att alltid vara en sexuell varelse. Bland andra bögar. I en heterosexuell kontext ska han, och det har bögen lärt sig och accepterat, vara asexuell. Don’t ask, don’t tell. Och jag anser att det är lika galet vilketsom. Jag är en sexuell varelse, visst, men inte alltid. Jag är en kåt kille, men inte alltid. Och jag vill inte, och är inte, alltid kåt bland andra bögar. Och jag vill inte, och är inte, alltid sexdriftsbefriad bland heteron. Jag har testat detta emprisikt om än i liten skala. Om jag på Qruiser loggar in med statusen Kåt så får jag alltid många fler meddelanden än annars. Snackar jag bögsex bland heteron (som heteron snackar heterosex) så byts samtalsämnet snabbt. Om det inte är på fest och fylla då heteron mer än gärna snackar bögsex.

Jag tror inte jag runkar varken mer eller mindre än nån annan snubbe. Jag är nog i just det avseendet hyfsat ”normal”. Jag vet inte om det finns nåt vetenskapligt uträknat runkgenomsnitt, men kanske nånstans mellan 1,2 ggr/dag? (Knullar gör jag nog betydligt mindre än genomsnittskillen, eller iaf än genomsnittsbögen (om de nu enligt fördomarna knullar mer än strejta).) Men det är inte alltid kåthet som är anledningen till att jag runkar. Oftast runkar jag av gammal (o)vana, lite slentrian sådär. Okynnesrunkar. Jag tror det lika ofta handlar om att jag är uttråkad, stressad, eller bara behöver lite quality time med och för mig själv. Det händer ju också att det går dagar, kanske nån vecka ibland, utan att jag runkar en enda gång. Och då oftast när jag redan mår bra, jag har koll, jag är på bra humör. Och jag kan vara totalt tokkåt eller inne i en ganska asexuell period, runkandet behöver inte ha med saken att göra. Och jag väljer när jag vill och ska runka.

Jag har nämnt det tidigare i förbifarten, men att vara kåt är en skön känsla och ett positivt tillstånd. Enligt mig. Det är inget som måste behandlas (runkas eller knullas) bort. Det verkar vara få killar som kan njuta av sin kåthet utan att känna ett tvång att ”göra något åt saken”. Jag menar nu inte enbart Hård kuk i kallingarna-kåt utan så där skönt kåt man kan va även utan att ha stånd. En mental kåthet. Jag gillar den känslan och har absolut ingen brådska att bli av med den. Jag får energi av den, jag stressar av, jag blir glad, och jag är närvarande. Om än lite tankspridd och ofokuserad kanske.

Nu ville jag skriva ett positivt sexbejakande inlägg, och jag har uppehållit mig mycket vid kontroll och övergrepp. Förlåt. Men tyvärr så behövs det fortfarande sägas om och om igen. Vad jag vill nå fram till, både här och i en sexuell situation, är ju det underbara tillståndet då sexualiteten, lusten, kåtheten inte behöver kontrolleras alls. Tillsammans med någon (eller några om man har lust till det) där det finns en total förståelse, respekt och utbyte att det sexuella jaget inte alls kontrolleras men befrias. Det händer inte ofta, men fan. Då är hela jag en stor orgasm. Det lilla pffftt-sprutet ur kuken är ingenting mot den explosion som sker i min skalle och min kropp förvandlas till en elektrisk adrenalin/endorfin-cocktail. Nån som är sugen på grogg?

en kinkyboy’s bekännelser

Sex. Det är väl vad det alltid handlar om på nätet? Internet hade ju aldrig blivit så stort om folk inte satt hemma framför datorn och smög med sina sexfantasier. Innan webhandeln, innan facebook, youtube och wikipedia, så fanns det ju bara porr på nätet. Fattigt, visst. Men nödvändigt. Det var ju det första som efterfrågades på internet. Det var anonymt och man kunde äntligen(?) söka efter det man inte ville att någon skulle veta något om. Utan porren hade vi aldrig fått bredband, aldrig fått internetbanker, och inte facebook heller. Så tacka porren för att folk använder internet! Oavsett vilken inställning man har till porr – förnedrande, exploaterande, avtändande, harmlös, frigörande, upphetsande, nödvändig – så hade vi inte haft något internet att tala om utan den.

I ärlighetens namn så var det givetvis porren som var anledningen till att jag skaffade mitt första internetabonnemang, en jävligt långsam telejacksuppkoppling på en ännu långsammare begagnad dator, trots att jag hävdade att jag verkligen behövde internet för mina studier. Kunskapsinhämntning, jo jag tackar jag! What’s a poor, lonely boy i en liten håla to do?

Nu finns det säkert de som skulle hävda att jag är totalt jävla porrskadad. Kanske det. Beror väl på hur man ser det. Men jag anser mig inte vara det. Jag har porren att tacka för mycket. Jag har fått upp ögonen för en massa olika saker, nya grejer, spännade grejer, läskiga grejer. Saker man vill prova, har provat, och saker man absolut inte vill prova. Men en lärdom jag har gjort är att det finns så otroligt många människor som går igång på så otroligt många olika saker. Och att det är helt ok! Jag har genom porren blivit mycket mer tolerant inför folks drömmar, fantasier, fetischer. Och där jag kanske tidigare rynkade på näsan rycker jag nu på axlarna. Folk får väl hålla på med precis vad dom vill så länge de inte skadar sig själva eller andra (mer än vad de inblandade själva kommit överens om iaf). Vem är jag att sätta mig till doms över det?

När killar frågar vad jag går igång på så brukar jag standardsvara att det beror på situation, person och humör, men att jag nog kan vara ganska kinky. Och när de hör ordet kinky så verkar det poppa upp en massa associationer i deras huvuden. Rep, handbojor, piskor, eller annan rekvisita. Eller olika sexuella praktiker – fist, spanking, wet, dominans, bondage, osv. Det e helt ok, men det är inte riktigt det jag menar med kinky. För mig är kinky inte så mycket något man gör, utan snarare något man är. Det handlar om inställning.

Skulle jag träffa en snubbe som jag klickar med – som Silvia när hon träffade kungen ungefär – så känner jag inte ett behov av att begränsa mig. En skön, vettig, kul, avslappnad kille. Med honom (jag snackar alltså inte om kungen nu) skulle jag kunna ägna mig åt en hel del olika sexuella praktiker och det skulle kännas helt naturligt. Med någon annan person skulle exakt samma sex kännas som jävligt fel och äckligt för mig. Det är väl lite grann det jag har lärt mig av porren, som ju är väldigt opersonlig och anonym, att det spelar inte så stor roll vad man gör utan med vem man gör det.

Tyvärr verkar det som de flesta bögar har dragit helt andra slutsatser [sic!] av porren. Många verkar vilja ha den där helt anonyma och känslolösa upplevelsen av sex. Och de dom har ”lärt” sig av porr är att man måste vara inoljad, solariebränd och gympumpad, med en halvmeters hästkuk för att kunna ha bra, skön sex. Stackars killar! Det måste ju vara jättesvårt för dem att få till ett tillfredsställande sexliv.

I en tid av nymoralism och sexualfientlighet anser jag det fan vara en skyldighet att säga ifrån. Så många människor idag lägger sina näsor i blöt i ämnen som de inte har med att göra. Sex har aldrig, enligt mig, haft något att göra med en religiös etik eller en politisk retorik. Jag vill inte ha varken en präst, rabbi, imam eller nån konservativ politiker i min säng (om det inte är så att jag bjudit in dom för att dom e så jävla heta). Men en hel del människor tycker att det är helt ok att fälla omdömen om vad folk gör med sina underliv, samtidigt som de helt tappat respekten och toleransen för sina medmänniskor. Om sex har med något annat än lust och kåthet att göra så är det med en humanistisk respekt.

Kanske är det därför jag har svårt för alla smygisar, alla som söker ”diskreta” träffar. Jag skulle aldrig hoppa i säng med en snubbe som jag inte lika gärna kan sitta på krogen och ta några bärs och snacka lite skit med. Jag skulle aldrig ha sex med en snubbe som jag inte skulle våga heja på om jag möter honom på gatan. Även om jag promenerar tillsammans med min morsa. Inte knulla med en kille som jag inte skulle våga presentera för mina polare. Men jag vet ju att det är jag som är onormal (i betydelsen ovanlig). Kanske är det det som gör mig så jäkla kinky i andras ögon. Att jag kan stå för vad jag gör och inte skäms för mig. Fy! Synd och skam!

blä för bögsex!

2007-12-16

fan, bögsex är fan äckligt. ska aldrig ha sex med en bög igen. bögar är så trista, struliga o fantasilösa. och fega! usch. nej, tacka vet jag heterosex, jag ska bara ha sex med heterograbbar i fortsättningen. dom e bättre i sängen, inte så fega, snyggare o kåtare, och har större o godare kukar!! tur att det finns fler heterograbbs än homogays!