chem friendly

Summan av lasterna är konstant. Sa någon. Och det stämmer säkert. Summan kan också vara kontant. Säger jag. Säkert.

Nyss hemkommen från ännu en helg i Berlin. Detta parallelluniversum, som ett gay avatar fast på riktigt. Det märkliga – för mig som väldigt svensk trots allt – är återigen hur mycket droger som florerar. Vem fan behöver droger där där allt redan är så jäkla surrealistiskt? Hieronymus Bosch hade lagt ner sin pensel om han hade bort i Berlin idag, och sagt att ”nä, inte ens jag kan komma på så mycket tokigt”. Verkligheten överträffar verkligen dikten/drogen.

Mina berlindroger stannar vid en jäkla massa öl, en jäkla massa cigg, en jäkla massa kaffe, och en enstaka popperssniff på nån bar. Och killar förstås, den farligaste drogen av dem alla. Starkt beroendeframkallande.

Nej, jag sparar faktiskt de häftigare drogerna tills jag kommer hem. Varit hemma i mindre än 12 timmar och jag har redan avverkat en 1/4 tub Treo och en karta Imodium Plus. Min mage gillar inte Berlin lika mycket som jag gör. Ok, diarremedicin kanske inte placerar mig i topp på partyknarkarnas creddlista, men effekten av mina droger är enligt mig lika härliga och nödvändiga på toaletten som deras är på dansgolvet.

Jag avslutar med ett litet citat från lumpen, ”den som säger att kärleken är det bästa som finns, han har aldrig varit riktigt skitnödig!”.

Oväntade komplimanger

moi?

Hade precis slutat jobba, en av de där 11-timmarsdagarna då man inte hunnit sitta ner på hela dan. Jag tryckte i mig en macka i förbifarten, stal några minuter för ett par ciggpauser. Redan sliten innan jobbet efter något glas vin för mycket igår för att skölja ner schlagersoppan. Död, fast med en puls.

Hade just pressat in en burgare i ansiktet. Donken brukar bli min kombinerade frukost/lunch/middag såna här dagar. Stod och surplade i mig det sista av colan och sög de sista blossen ur min cigg utanför nedgången till T-centralen. I egna tankar, om ens det.

”Ursäkta?” En antydan av finsk brytning i den mjuka rösten som tydligen tillhörde den kortvuxna, rundlagde farbrorn bredvid mig. ”Jo, jag undrar om du skulle vilja göra mig sällskap hem…?”

”va!?” Jag har ju jobbat i kvarteren i några år och är van vid alla möjliga förfrågningar från folk på gatan. Allt ifrån knarkförsäljare, ciggtiggare, vägundrare. Alltid folk som vill ha något av mig. Det här var första gången någon ville ha mig.

”Jag är lite ensam, och vill ha lite sällskap. Jag är generös.” Jag vet inte vad jag hade väntat mig, det är ingen som tagit mig för hora förut. Horig visst, men inte hora. Han var väldigt vänlig, välvårdad. Nykter, något nervös. Vet inte varför jag antog att torskar skulle vara slemmiga och äckliga.

Och jag som stod där och absolut inte kände mig åtråvärd. Snarare då slemmig och äcklig. Orakad. Svettig. Och så vill han ha mitt sällskap. Jag tackade reflexmässigt nej, men undrade ändå om jag hade kunnat svara ja. Under andra omständigheter? Förmodligen inte. Men ändå.

Men det som överraskade mig, utöver överraskningen att han faktiskt stövlade fram och frågade, var att jag blev glad. Smickrad faktiskt. Eller rörd. Hade jag varit en mer barmhärtig samarit så hade jag kanske kunnat ställa upp på ett mercy fuck, bara för att han var så… fin? Alltså inte till utseendet, men till sättet. Nu är det väl stor skillnad på allt vad nerknarkade sprutluder kan råka ut för i torskstimmet och vad en hobbyhorande grabb kan råka ut för, men det kändes nästan mer ”förnedrande” för honom att fråga än för mig att bli förfrågad. En maktförskjutning. Jag har aldrig tänkt att det kan vara så.

Jag tror inte så mycket på myten om den lyckliga horan. Det är nog ett försvinnande fåtal som lever det livet. Jag tror det snarare är ganska smutsigt och förnedrande för de flesta. Det är nog inte många som horar av kåthet, snarare av penga-/knarkbehov.

Nångång har jag utbrustit i ett frustrerat: ”Jag är fan less på att va bra på att knulla. Alla är fan riktiga amatörer, de borde faktiskt betala mig för det!”. Men då inte i meningen att jag önskade vara en hora, mer att min kompetens inom området är för hög för att bara ges bort gratis. Nåväl, ikväll har jag för första gången fått en liten försmak om en liten del av horans vardag. Och den smaken var faktiskt inte så bitter. Lite söt skulle jag säga. Men jag tror jag nöjer mig med det. Jag tar det som en stor oväntad komplimang när jag verkligen behövde en sådan. Dock tror jag att jag ska fortsätta knulla gratis. När jag vill det utav kåthet och lust. Om jag bara hittar nåt riktigt svin att kasta mina pärlor för.

Substitute for love

D var här ikväll igen. Jävlar. Jag säger här vad jag sa till honom; jag tror fan inte jag behöver knulla nåt mer i mitt liv. Jag har gjort det nu. Jag är färdig med knullandet. Jag får hitta en annan hobby.

Jag tänker inte gå in på några detaljer. Sorry. Jag har dels inget intresse av det, och även om jag försökte så skulle det bara låta cheesy. Och dels… Well, get a life!

Jag tänker istället på efteråt. De där ögonblicken som jag alltid trott varit en klyscha. Helt utmattade ligger man sida vid sida i sängen, axel mot axel, och den tomma blicken i taket. En cigg som glöder mellan våra fingrar. Andhämtning, någon suck, nåt litet fnitter. Tomheten, stillheten, tyngden som känns som att man ska sjunka genom madrassen och lättheten och tillfredsställelsen som helium i kroppen. Som nån postcoital, flummig knullbuddism. Utifrån sett, kan jag tänka mig, ser det precis så larvigt hollywoodskt ut som på film. Sånt man fnyser åt eller vrider på sig över i biofotöljen när stråkarna närmar sig crescendo. Och så är det precis så! Who knew!?

Nu kunde jag inte just då tänka nån sammanhängande tanke, och inte D heller av vad jag kunde uppfatta. Vi kommunicerade inte direkt, annat än genom nåt enstaka Hmmm och Mmmmm, eller ett litet inandningsljud när man drar ner ett bloss mellan tänderna. Men nu. Tänk om? Kanske är alla dessa hollywoodklyschor sanna? All skimrande rosa romantik. Jag kanske har helt galet fel när jag säger att jag inte är nån romantiker? Tänk om jag en dag kommer springa i slow motion i strandbrynet och förenas med en älskade? Hålla handen på promenad i solnedgången och säga såna saker som ”Jag älskar dig. Tills den dagen då jag dör.” Månskenspicknick där vi pekar ut fallande stjärnor för varandra? Äckligt! Tänk om det blir så? Snacka om identitetskris för Lill-Jens.

Och just då, som vi ligger där på rygg och pustar, så kommer madonnalåten Substitute for love på på iTunes. (Ja, jag är ju bög, klart det finns Madonna i mitt bibliotek!) Ok, många tycker nog det är en fin, romantisk sång, men för mig så drogs jag liksom snabbt baklänges tillbaka genom tankekedjan. Tillbaks till smutset och snusket. Till min verklighet. Jag börjar nämligen då tänka på sånt man inte tänker på just när man knullar.

Madde sjunger om att få barn, att relationen till hennes dotter är hennes substitute for love, och nånting D sa förra gången vi sågs poppar upp i mitt huvud. Att jag bara är två år yngre än hans farsa. Att jag inte ens flyttat hemifrån när jag var i hans ålder. Oops! Nu bryr jag mig inte, men jag tänker på hur det skulle se ut i andras ögon. Jag börjar skratta, men jag vet att många skulle se på saken med lite mindre humor. Och bilden förstärks ju av att jag ligger där med ett glas vin. D dricker ett glas Coca-cola. Visserligen för att han är så bakis att han knappt kan titta på mitt vinglas, men ändå. Kontrasten.

Nu handlar det ju inte om våra åldrar. För oss iaf. Vi är bara väldigt kompatibla. Och vi är ju båda vuxna, myndiga människor. Och det är rakt och ärligt. Och bra! Om nu bra hade varit ett tillräckligt ord i sammanhanget. Vi njuter, vi passar på. Säg den lycka som varar för evigt. Ok, lite längre än Ugglas fyra sekunder, men underbart är kort och snart flyttar D från stan. Kanske hinner vi ses igen innan dess, kanske inte. Kanske ses vi någon annan gång igen? Det låter sig inte planeras, inte utan att det där braiga blir lite mindre bra. Det är ok, helt ok. Det är nog bra så.

Jag vet bara inte vad jag ska pyssla med nu, vad jag ska längta till när man längtar efter att vara ledig. Börja skåda fåglar eller nåt. Jag antar att det borde kännas vemodigt, men det gör det inte. Jag vet ju att hur duktigt eller hur mycket jag än skulle ligga så skulle det ändå vara en blek kopia. Som att höra min favoritlåt på en Idol-audition på TV4. Som att någon ryckt ner min fantastiska Baertling och hängt upp en Lasse Åberg istället. Som att vakna en morgon och min phone förvandlats till en T28. Smärtsamt.

Och är det nånting jag inte är, inte vill vara, så är det sentimental. Vem vet? Jag kanske börjar träna på SATS som en vanlig bög istället. (Men de vanliga bögarna går ju till SATS bara för att knulla iofs.) Jag kanske börjar klippa mina kompisars hår och kallar mig stylist? Skaffar hund? Går med i operabögarna? Nåt kommer jag säkert på! Nån knullersättning. Substitute for love.

Speed-dating; du är min drog

"We're ready for warp speed-dating, captain Kirk!"

Det är ett knepigt företag att resonera kring knark. Det är lite som en kemisk variant av rasism. Säger du något som antyder att folk får väl göra vaffan de vill så är man en påtänd drogliberal legaliseringsaktivist, och säger du något negativt så är du en anal och konservativ frikyrkomoralist. Jag hoppas att jag ska få slippa bägge dessa epitet, men det är svårt som lilla svenska fin-flickan att komma till klubbscenen i Berlin och inte förhålla sig till droger och droganvändning och drogbrukare.

Jag är ju en stor sucker för alla legala droger vi har i sverige och jag brukar dem alla med glädje. Cigg, kaffe, och alkohol. Och en treo-grogg när det blivit lite för mycket av någon av de andra drogerna. Men i övrigt är jag varken lockad, nyfiken eller känner något behov av något mer. Så länge ölen smakar gott och gör mig lite full och glad, och jag får mig en cigg när jag är sugen, så är jag helnöjd. Ok, en sniff poppers nångång när situationen påbjuder det… Men that is faktiskt it. För mig.

Visst har man sett några ute i Stockholm också som blivit nån halvmeter längre under kvällens gång, med ögonen som toppen på ett fyrtorn. Eller tvärt om, de som får svindel och helst vill ligga på rygg för att inte ramla av golvet. Men det är ju i undantagsfall, och de verkar inte heller ha något intresse av att socialisera med så många andra än sig själva, och möjligen med musiken.

Men i Berlin (och vad jag förmodar i många andra städer med ett utvecklat nattliv) är det inte bara mer vanligt men också mer accepterat. I alla fall accepterat i sån mening att folk har accepterat att det är många som väljer att knarka istället för att dricka när dom går ut. Och allvarligt talat, jag bryr mig faktiskt inte heller. Den stora skillnaden mellan att gå ut i Stockholm och i resten av världen är att i Stockholm ska det alltid tjafsas och bitchas, och i resten av världen går folk ut för att ha kul och umgås och ragga och ha kul och ha kul. Nu tror jag absolut inte att det är knarket som gör berlinare trevliga och glada, men så länge folk ute är trevliga och glada så skiter jag faktiskt i vad de går igång på.

Däremot så erbjuder ju t o m de minsta barerna där utrymme för en mer närmare kontakt mellan gästerna, där man kan lära känna varandra mer på djupet än vad man gör när man står och hänger i baren. Och där kommer den svenska renlevnadsmänniskan i mig fram igen. Fylleknull eller ölhångel har man ju ändå erfarenhet av sen barnsben, men att speedsnuska med nån när man själv är lite öltrög lockar inte alls. Jag minns jag mötte en jättesnygg kille i en källare, och vi småhånglade och klämde lite med och på varandra, men jag var tydligen inte tillräckligt sexig för att kunna konkurrera med hans rastlöshet om hans uppmärksamhet. ”I wanna fuck! I wanna fuck!” var hans mantra medan han grävde i mina kallingar och det kändes liksom inte läge för att föreslå en ölpaus… Och sekunder senare hade han hittat nån annan att speed-dejta. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog röven.

Talang 2010

VARNING!

Bara så du vet… Detta inlägg handlar om sex och snusk och ligglycka. Är det något du inte är intresserad av så rekommenderar jag dig att klicka här och läsa detta istället.

/J

Skam den som ger sig! Trägen vinner! Jag har ju alltid haft självinsikten att veta mina starka sidor (och mina svagare dito). Vet vilka talanger jag har, och vilka sysselsättningar jag ska överlåta åt andra. Utan att skryta eller smickra mig själv så vet jag att jag är en jävel på att ligga. Inte så att jag är nån guds gåva till mänskligheten, men till ett utvalt fåtal som jag funkar bra ihop med. Andra är bra på språk, it, sång och dans, äldrevård, romdrinkar, aktiehandel. Jag är bra på att knulla. Visst vore det trevligt med en talang som var mer efterfrågad på arbetsmarknaden, något man kan göra en karriär av, men man kan visst inte få allt. Nu kan man väl visserligen göra karriär med sex som arbetsuppgift – som hora eller porrskådis – men jag är ju ändå av den tron att man ska inte göra sin hobby till sitt yrke.

Dock har jag länge upplevt att min talang varit ganska bortkastad. I Stockholm. På stans bögar. Jag har liksom inte haft nåt att jobba med som har gjort min talang rättvisa. Hur känd hade Michelangelo varit idag om han bara hade haft cernitlera och fingerfärg att tillgå? Om Mozart bara hade en mungiga att spela på? Monica Lewinsky om Clinton hade snusat? Talang kräver rätt sorts verktyg för att komma till sin rätt. För att gå från lovande till lovprisad.

Många knullare tror ju att det verktyg som avgör ifall de är bra eller dåliga knullare är deras kuk. Det är ju därför jag sett min talang lite som pärlor för svin. Fast tvärt om. Stockholmsbögarna är fina små pärlor och jag är kåta svinet. Pärlor sitter ju helst på rad, ihopbundna med ett snöre upp i röven ut genom munnen och vill bli betraktade på avstånd, och de kan inte förstå tjusningen med att böka runt som en glad gris. Kuken är inte det verktyg som gör en knullare till en bra knullare. Det vore som att säga att det var penseln som gjorde Picasso till konstnär, och mikrofonen Carola till kändis. Det spelar ju ingen roll hur bra du knullar om du inte knullar med någon som fattar vad ett bra knull är! Picasso behövde konstkritiker som fattade vad han höll på med, Carola behövde kvällspressen som fattade att hon är en vandrande rubrik. Vem som helst kan ju köpa en pensel, och alla (nåja!) killar har ju en kuk.

Som jag konstaterade i min statusuppdatering på FB igår så är kanske inte alla talanger till för offentlighetens insyn, men om jag är lite krass så har ju jag också hållit auditions efter talanger liknande min. Ofta med resultatet att jag blir knullandets Kishti som skriker ”du är en kata-fucking-strof!”.

Men igår hittade jag äntligen en värdig Idol-vinnare. Vi hade lätt fått genomgående 10:or från Let’s fuck-juryn! Aldrig har jag knullat så jag trott att jag höll på att få både en stroke och hjärtinfarkt samtidigt, och gillat det! Nu är inte min kondition den bästa iofs men jag svettades mer under fyra timmar igår än jag gjort under min skolgångs alla gympatimmar sammanlagt.

Jag antar att jag är lite morbid, men bara när man verkligen lever (rövare?) är döden närvarande. När man tänker att jag sprängs om jag inte får komma nu samtidigt som det känns som att jag dör om jag slutar knulla. Att livet vore över om knullet var det. Jag kanske överlever, men kommer inte leva längre. Le petit morte är inte bara ett bildligt uttryck!

Och sedan extasen. Det är svårt att skriva sex med ord, att hur sanna de än är så förvandlas man till sexuellt frustrerad Björn Ranelid på en dålig dag. Jag har lyckats chocka en och annan med min post-coitala persona, men igår var vi två om galenskapen. En orgasm som en kolsyrad, varm mjukglass som exploderar i buken och chockvågas genom lemmarna och får hjärnan att gapskratta ut genom munnen. Det är inte alla som reagerar positivt när man börjar gapskratta efter man har haft sex med någon, det är lätt att det uppfattas som nån form av omdöme av deras prestation. Men vet det från och med nu, att skrattar jag så är det ett gott omdöme! Är jag missnöjd så visar jag det på ett helt annat sätt. Tro mig!

Och jag har fortfarande inte, ca 13 timmar senare, kunnat släppa känslan av att jag har gjort något för första gången. Att använda bli av med oskulden-liknelsen är kanske inte riktigt passande, jag var långt ifrån någon oskuld innan. Men det kändes lite som att allt liggande fram tills nu var repetitioner och igår var det galapremiär. Publiken jublar och man inser att shownumret var en succé.

Sex handlar ju inte om teknik för mig. Det behöver inte vara proffsigt eller snyggt. Det kan vara hur struligt, fumligt och bökigt som helst, bara det är en jävla kontakt, en intimitet som blottar mer än bara en balle eller röv. Jag hade förmodligen reagerat på ett helt annat sätt med någon annan, men när D tittar upp på mig när jag är långt inne i honom och flämtar ”Jens! Var är du nånstans!?” så var det en helt förståelig undran. Med nån annan hade man ju skrumpnat och tappa lusten och tro att han hade menat ”Är den inne nu eller?”. Men när jag ligger djupt inuti honom och har mitt ansikte högst en decimeter från hans så handlar det om nåt helt annat än det. Jag har absolut ingen monsterballe och har aldrig riktigt förstått den här size queen-armén som bögar tycks utgöra. För trots att jag i det avseendet är högst normal så visste jag faktiskt inte var jag var, nånstans där jag inte varit förut. A rose by any other name stämmer nog bra på blommor, men när det gäller röv så gör det det inte. Och när D efteråt i tystnaden av efter-ciggen säger, liksom mer för sig själv, att ”jag har aldrig blivit knullad där” så är det ju inte i röven han menar. Det är någon helt annanstans. Var är det nånstans? Vet faktiskt inte, vet bara att jag vill dit igen. Och stanna där.

Polis polis gullegris!

en gullegris!

Skjut en snut! Låter lite punkigt, så där. Tuffa killen färgar håret svart och köper en t-shirt med ett budskap. Mina tankar går idag åt det motsatta hållet. Ge en snut ett skjut!

Har ni saknat mig förresten, kära läsare? Det har jag! Jag har varit borta. Helt borta. Ibland travas alla måsten på hög, och to do-listan blir längre ju fler grejer på den man bockar av. Jag har liksom inte fått plats. Inte hunnit med mig. Jag gnäller inte. Jag konstaterar. Jag har haft så mycket att stå i att jag blir tankspridd och gör knäppa saker.

Och den knäppaste gjorde jag nog igår. Ok, igår följde ju precis enligt logiken på förrgår, och det var väl där jag la grunden för min knäpphet igår. Jobbstress följt av några öl, törst efter mer öl, törst efter mer törst. Och man ramlar ut för att dricka några bärs med ett qruiser-ragg. Gott så. Glada människor runt omkring, lite kroghångel är aldrig fel. Sedan är det ju en toppenidé med en bortamatch! Ridå! Lill-Jens däckar i det som skulle vara förspel och återupplivas inte förrän kl 12 dagen efter. Bakissunkig i alldeles för starkt solljus ramlar han runt på söder och plockar tulpaner i ett blomsterstånd och får rabatt för att jag bjuder fröken tulpansäljare på cigg. Hem, slockna igen. Vakna, uscha, duscha, och iväg på bögmässa. Homoreligionens julafton ska firas i glada vänners lag. Det ska dyrkas och tillbedjas vända mot 50tums platt-altaret. ”Christer Björkman! Fräls oss från sista platsen!”.

Men min kropp bestod ju av 75% stresshormon och 24% baksmälla och 1% ny röd jacka för att hålla ihop min person. Bäst jag styrslar till mig lite, och smiter in på ett café för en snabb pick-me-up koffeinspark. Först höll jag på att glömma blommorna när jag skulle gå, ställde ner mitt kaffe och tar blommorna och håller på att glömma mitt kaffe på vägen ut. Kaffe är gott. Kort promenad. Kindpussar. Fördrink. Smörgåstårta. Vänner. Deras vänner. Några transor, säkert vänner dom med. Tv. Vin. Vinnare. ”Tack så mycket, det var härligt att äntligen ses igen!” ”Nej, jag ska inte med ut, jag ska upp och jobba imorrn bitti!” Hallen, skorna, jackan. Plånboken? Var är den?

Två tacksamma anledningar till att jag inte ställer till nån scen. Jag hade varit duktig (tråkig?) och inte druckit så mycket. Och jag visste direkt att jag måste ha glömt plånkan på cafét där jag var nära att glömma kvar migsjälv i jäkten. Och det sista man vill är ju att misstänka, än mindre anklaga, nån av sina vänner eller deras vänner för att ha snott en plånbok ur en jackficka. Men VET ju att ingen av dem skulle göra nåt sånt. Men ändå kommer tanken! Förmodligen för att man inte vill skylla (på) sig själv att man slarvat bort nånting. Men jag lommade hem, ändå på hyfsat bra humör. Kanske för att jag vet att jag hade fått skämmas ballarna av mig om jag börjat gorma och rota och peka där i hallen. För att jag ändå visste att jag skulle ha fel, hur som helst.

Väl hemma och lite trött. Vet vad man har att ta tag i imorrn – polisanmäla förlust, spärra kort, fixa nytt sl-kort – men att man inte kan göra ett skit åt det just då. Mer än att runka bort lite ångest. Men inte ens det var kul. Plan B, ner i sängen och kolla film på laptoppen tills man somnar. Och två minuter senare så ringer väckarklockan och man ska upp och jobba. Ringa caféet och fråga när jag kan hämta min plånbok. ”Va!? Finns den inte där? Har du letat överallt!?”. Fuck!

Drar till jobbet så man är där en halvtimme tidigt så man hinner ringa och spärra kort och göra förlustanmälan. Tror jag. Jag var inte en halvtimme för tidigt. Jag var fyra och en halv timme för tidigt på jobbet. Det som stressat upp mig hela kvällen innan vilket ledde till att jag slarvade bort min plånbok – att jag skulle upp i ottan och jobba – var inte ens nåt att stressa över. Jag skulle inte alls börja nio som jag trott, jag skulle börja ett! Dubble-fuck!

Men jag hann knappt klicka ”Skicka” på polisens hemsida där jag kunde göra min anmälan alldeles själv innan snuten ringde och berättade att de fått in min plånbok och att de sett min anmälan. Oj! Vadan detta? Polisen effektiv? Så ska det ju inte gå till enligt kvällspressen! Men jo, någon vänlig snubbe hade hittat min plånbok på gatan och stoppat en polisbil och lämnat in den, och inte ens tagit kontanterna! Kom och hämta på snuthuset bara… Wow! Men! Effektivitet är väl bäst i lagoma doser tydligen. Väl där så finns det ingen plånbok. ”Ljusblå?” ”Ja.” ”Hmm. Är du säker på att din plånbok är ljusblå?” ”Ja.” ”Konstigt…!” Ja, nåt märkligt är det tydligen.

Men med ens så står hon där! Med helgongloria och skottsäker väst. Den coolaste flatan på gatan! (Jag vet inte om hon är flata, men det skiter jag i. Hon bör vara det! Dyke, the superhero.) Med min LJUSBLÅ plånbok i handen! Nu ska jag väl i ärlighetens namn inte säga att jag ville ge henne ett skjut kanske. Men jag önskar att hennes flickvän gav henne en ordentlig åktur när hon kom hem! En kyss hade hon mer än gärna fått av mig dock! Men jag misstänker att hon var ganska glad att ett tum pansarglas skiljde oss åt. Vad kan man göra för att tacka för hjälpen när man slarvat sig och försöka bevara sin värdighet? Bara en enda sak. Jag log som en skolflicka, neg och tackade konstapeln för att hon tagit så väl hand om mitt medlemskort på slm. (Och med tanke på hur mycket dumt min hjärna hittar på när jag är så här så är det nog bara bra att jag är utan visakort i några dar, tills mina nerver krypit ner under huden igen.)

Good night, Berlin!

Ur en rumänsk familjs fotoalbum.

Sent ska syndaren vakna. Jag kan inte tänka mig ett bättre tema för detta inlägg än det. Hela min berlinhelg var färgat av denna sena syndares uppvaknande. Fast denna gång utan de moralistiska konnotationerna; det är inte ett uppvaknande från synd, utan till. Utan pekpinnar eller värderingar, endast ett krasst konstaterande. Synd är synd, och det är inte synd om någon.

Min värdinna, Andreas, hade precis gått och lagt sig när jag anlände till lägenheten i Friedrichshein runt niotiden på lördagsmorgonen. Oj, tänkte svensken i mig, vilka tokigheter har man varit ute på om man kommer hem runt åtta på morgonen? Men det är ju ändå Berlin, en stad som lever upp och upplevs bäst på natten. Dagen är ju som alla andra dagar i alla andra städer, verkligheten som alla känner. Inget fel med verklighet – sightseeing, shopping, museer, fika och allt annat turistigt man gör på annan ort. Men natten är Berlin är synden är glädjen är livet. Jag vet att jag låter som nån nyfrälst som är så uppfylld av sin upptäckt att han inte ser några skavanker i sin nya världsbild, men det skiter jag i. Jag är ändå less på verklighet och objektivitet.

Och en kort frukostmorgon övergick i en slö tupplurseftermiddag övergick i en soft semesterölskväll. Vi hade nog båda mycket väl kunnat avrunda där, gäspiga som vi var, men vid typ 23 tyckte vi att en kort sväng till kvarterspuben kunde va en lämplig sängfösare. Jo tjena! Vilka tror vi att vi är att stå emot berlinnattens lockrop?

Nu befann vi oss visserligen bara ett stenkast ifrån en av Berlins största klubbar, Berghein (med Lab i källaren), men natten ville ha oss till Schöneberg, västra Berlins gamla bögkvarter där det tycks finnas lika många bögbarer som adresser. Vi betade av barer i en rasande takt, i jakt på den där ölen som gör kroppen mjuk och följsam och tanken hög och klar. Det var transor och läderfarbröder och schlagerfjollor och sugardaddys och thaiynglingar i en ändlös parad att de snart smälte samman till märkliga kombinationer. Thailäderdaddytransa? Det var vackert, det var visuellt, det var suggestivt, surrealistiskt? Som ett vardagsrum där det aldrig är vardag, eller ens dag. Som hemma, om inte hemma låg där det ligger, och befolkat av fler, mer udda fåglar än mitt.

Tom’s bar. Gamla hederliga Tom’s. Första gången jag var där. Jag har aldrig klagat på rökförbudet på Stockholms, och nu Europas, barer. Men jävlar va gott det är att faktiskt få sitta ner med en öl och ta en cigg utan att behöva klä på sig rymddräkten och ge sig ut i kylan utanför bögkapseln för ett bloss. Trots den ovana doften av ciggrök inne i baren så var det ändå andra dofter som kittlade sinnena. Doften av varmt tungt läder, svett och testosteron, poppers och brunst, kön och sex. Och trots att hela källaren är ett darkroom där mörkret tillåter allt och förtäljer inget så var de lysrörsupplysta toaletterna en synnerligen bekväm bekvämlighetsinrättning minsann. Jag tvivlar inte alls på att det där uträttades kroppsliga behov, men jag tror inte att killarna kissade i kors, eller stod redo med toapappret när aftonens bästa polare ropar ”Färdig!”. De ljud som tog sig över båsväggarna skvallrade om en helt annan njutning… Och jag, lämnad åt pissrännan för mina behov, kunde inte annat än le åt den friheten som finns åt de som väljer att ta den. Den enkla, gratis, tillgängliga om än tillfälliga lycka man kan finna i natten.

Vidare till nästa bar. Blue boy bar, kan den ha hetat så? Hade varit mer än passande i så fall. Det var inte bara inredningen som var sliten, och jag vet inte om det var den sena/tidiga timmen som fick klientelet att se så hålögt och tunghövdat ut, men frågan är om de igenbommade fönstren var till för att hålla omvärlden ute eller gästerna inne. Förmodligen både och. Även här i ruset och natten kan det bli för mycket verklighet även om man låser omvärlden ute.

När jag tidigare har klagat på qruiserprostitutionen så känns min ”kritik” i berlinperspektiv både larvig och väldigt berättigad. Varför bli upprörd över pojkar som säljer camrunk för en veckas guldmedlemsskap? Men varför skulle man vilja sälja sig så billigt? Så lätt? Men någon närmare kontakt med prostitution har jag ändå inte haft. Förrän nu. Ännu ett uppvaknande.

Vi hann inte ens sätta oss i baren och få vår första drink innan en väldigt söt yngling kommer fram till oss och ber mig om en cigg. Nu anser jag att varken jag eller Andreas ser ut som några bergstroll, och i normala fall skulle man kanske bli smickrad av den uppmärksamheten och komplimanger man får av nån storögd plutmunskille, men nånting – jag vet inte vad – förklarade direkt vad det var frågan om. När vi tydliggjort att vi inte, INTE tänkte betala honom för sex så erbjöd vi iaf honom en drink. Och vi pratade lite. Kom från Rumänien tydligen. Mor och syster bor kvar. En snyfthistoria möjligen sann, det spelar ingen roll. Jag vet inte om hans situation var utav nödvändighet, man kan väl jobba på McDonald’s i Berlin med? Men nog är möjligheterna något färre i en fattig stad som invandrad än vad qruiserpojkarna har. Jag tänker intelägga någon värdering i det, han verkade veta vad han gjorde, han var uppriktig och pratglad. Och när drinken var uppdrucken och vår intygan visat sig stämma valde han att mingla vidare. Tschüss!

Nästa horpojke sade sig vara från Österrike och Wien. Men han var varken särskilt pratglad eller social. Inte heller var han någon österrikare. Han hade säkert varit med några fler varv i kvarteret än den förra grabben, men jag hoppas att han knullar bättre än han ljuger. Han fick inte nån drink av oss. Ljug gärna för mig, men då får du ju fan göra det bra!

Sedan söndagmorgon, och lucköppning. Eller nja, morgon? Klockan var ju ändå 17.30 när vi vaknade. De sena syndarna vaknar. När kom vi hem? kl 6? Hur? Jag minns berlinneon genom ett bilfönster. Taxi alltså. Det var dock inte så många minnesluckor att öppna, vi jämförde minnen och var relativt samstämmiga kring kronologin och händelseförloppet. Jag önskar att jag hade fått skrapsåren på mina knän genom en något mer romantisk aktivitet, men den erotiska dimensionen av denna berlinnatt var mer i rollen av voyeur; jag såg, hörde och kände doften, men deltog inte själv. Jag hade kunnat men behövde inte. Jag saknade det inte, jag var mitt i det.

Och mina skrapsår är faktiskt ganska sköna. På samma sätt som träningsvärk kan vara skön. (Har jag hört.) De är som en bitterljuv påminnelse om att denna natt faktiskt har hänt. Sen kan vi väl tala tyst om att jag fick dem på väg hem när jag stod vid ett lågt staket och pissade och råkade ”halka” rakt ner i min bevattnade snödriva…? Jag fick iaf hjälp upp av några rumlande ungdomar som inte ens såg undrande ut över vad jag gjorde i en snödriva med brallorna nere. Berlin, antar jag. Business as usual.

SalveMe™ – Sluta böga-plåster

... i en liten ask bland andra grejer...

Det är ju knappast någon nyhet att jag varit duktigt less på alla trista svenska killar ett tag nu, och jag lovar att jag ska sluta okynnesgnälla på dom bara för att ingen av dom vill ligga med mig. Det kanske inte är fel på alla andra, det kanske finns en anledning till att just jag får sitta ensam hemma på kammaren och skava? Svårt att greppa, men det kanske är mig det är fel på?

Kort och gott så är jag bara trött på att vara gnällig och frustrerad. Jag ska ta en gnällpaus ett tag. Funderade på om jag bara skulle vara lite lagom blasé istället. Men jag är ju ingen fan av halvmesyrer. Utöver min sexualdrift så är det ju min överdrift jag värderar högst hos mig själv. Och jag vill ju vara sådär glad och kåt som jag efterlyser hos andra! Och varför ska jag hålla på och jaga (upp mig över) folk som uppenbarligen inte är de jag söker? Jag får helt enkelt byta jaktmarker, när djungeln är för snårig så kanske jag ska springa fritt på savannen istället? Vilka är det som verkligen får vara kåta och glada egentligen? För inte är det vi bögar iaf! Nej, självklart är det ju Herre på täppan-killarna. Heterona! Min nya strategi kommer få alla straight acting-bögar att springa runt hörnet och kissa på sig. Acting my ass, jag ska bli STRAIGHT!

Jag har forskat lite i 40-, 50- och 60-talens medicinska experiment för att bota homosexualitet. Tänkte att det kanske vore nåt att satsa på? Hur illa kan det va liksom? Det kanske inte är så hemskt att byta sexualitet lite då och då? Ombyte förnöjer, heter det ju. Det låter ju onekligen lite osexigt när man använder ordet ”bota”, men man kan ju lika gärna ta ett annat ord. Byta ”bota” mot ”byta” kanske. Inte så definitvt och mer ett frivilligt val, liksom.

Så vad har jag då för valmöjligheter? Hur ser den sexuella spa-behandlingsmenyn ut? Hur mycket kostar det och hur lång tid kan det behöva ta? Borde det inte finnas nåt Råd & rön-test att läsa in sig på?

Det mest sociala alternativet är väl att skaffa sig ett par softa Medvandrare. Jag gillar ju långpromenader. Och det kan väl va bra för nån som inte heterosexat sen tonåren att ha några missionärsproffs vid sin sida som kan berätta hur det ska gå till, och framförallt hur det absolut inte får gå till. Det finns ju flera olika frikyrkliga samfund som erbjuder den här servicen. Och Jesus verkade ju va en skön snubbe. Ganska sexig också i sitt lilla höftskynke, eller hur? Nej vänta, damn! Det är ju Maria Magdalena jag ska kåta upp mig på nu ju…!

Om inte Ädelreformen hade sabbat allting så hade jag ju kunnat checka in och softa på nåt mentalsjukhus ett tag tills jag slutat obsessa över skäggstubb, plutande kalsonger, och fasta vältränade rövar. På killar i alla fall. Jag har ju gjort en vända i terapisvängen, men det var ju bara lite kbt-light. Vore coolt att testa lite tyngre grejer. Heavy psychoanalyzis. Freud och skinnsoffa och hela kitet. Och de har väl ännu inte uppfunnit nåt piller som kan ersätta psykoanalysen som sexualitetsfixare? Ja, Viagra då kanske, men jag tror inte jag blir särskilt strejt av dom. Tyvärr.

Lobotomi är ju alltid ett alternativ. Det funkar väl mot det mesta? Jag kanske inte blir så straight av det, men jag kommer säkert att framstå som en typiskt straight svenssonkille. Lite tom blick och fågelholken, så där. Kan ju vara skönt att få smälta in i mängden nångång också. Men om målet är att jag ska bli kåt och glad så vettefan. Man kan nog se både kåt och glad ut när man sitter och dreglar i ett hörn, men jag misstänker att jag kommer få sitta där ganska ensam. Och det var ju just den där ensamkåtheten jag skulle komma undan. Shit! Ska det verkligen va så jävla svårt att va hetero?

Lite mer avancerat och hardcore är ju elchocker och aversionsterapi. Att tvingas(?) sitta och titta på bilder av nakna män med små elektroder kopplade till mina genitalier och/eller skalle, och som ger mig stötar varje gång jag ser nåt jag inte ska gilla. Jag får väl springa till shellmacken och köpa ett bilbatteri och sen sätta mig framför qruiser som vanligt. Nu är det iofs inte såå ofta man ser nåt hett på just qruiser, men ändå. Men vaffan, det kommer väl bara sluta med att jag är lika bögig som innan men att jag dessutom börjar gilla electrosex. Också.

Nähä, då kvarstår sterilisering då. Det är ju visserligen ingen behandling mot homosexualitet det heller, snarare en samhällets försäkring mot att vi för de smutsiga böggenerna vidare. Lite korkat kan man ju tycka då trots allt knullande bögar har ägnat sig åt så har det ju inte blivit såå många skitungar. Men det kan ju va en bra försiktighetsåtgärd för mig om jag nu ska byta från pojkars bakstjärt till flickors framstjärt. Så får det bli.

Jag får helt enkelt bara bestämma mig för att gilla tjejer, på ”det där sättet” från och med nu. Sluta med killar som man gör med cigaretter när man slutar röka. Det är ju bara att sluta böga, liksom. Kan man ersätta cigaretter med snus så måste man väl fan kunna byta killar mot tjejer! Man kanske kan spruta lite testosteron eller nåt på ett Salvequick så har man ett Sluta böga-plåster, vad vet jag?

Men nu återstår ju det där lilla kruxet med klicket. Silvia-klicket. Det måste ju klicka har jag förstått. Hade jag varit modeskapare hade det ju varit en baggis, då var det ju bara att välja nån plattbröstad, ohöftad, anemisk fotomodell och bara blunda och tänka ”emo” och dra ner mina kallingar och ligga som fan. Jag är visserligen inte särskilt kroppsfixerad, men om jag nu ändå ska byta läggning så kan man väl ta ut svängarna ordentligt? Börja dejta en stor negress som bara lyssnar om jag tilltalar henne ”Mamah!”. Har Cyndie Peters nån lillesyrra? Nån som vet om Missy Elliot är singel? Jag älskar ju Missy Elliot redan, och hon är ju helt klart en av de sexigaste kvinnorna jag vet. Kanske har vi inte den där krispiga, elektriska fysiska attraktionen för varandra direkt i början, men jag tror vår relation är en sån som kommer växa med tiden. Och sexet blir nog skitbra om jag bara håller käften och gör som hon säger. Jag tror det blir bäst om det är hon som är mannen i vårt förhållande.