Monarkmonogami

Är det bara jag som ser den påstådda otrohetsaffären mellan Jonas och prinsessan Madeleine som en riktig anti-händelse? Sedan när har något kungahus någonstans varit en god förebild för relationer (enligt den traditionella synen)? Monogami har ju inte varit monarkernas kännetecken direkt. Finns det någon kunglighet i historien som kunnat hålla sitt ego och kuk under kontroll och inte stoppat den där han inte borde. De kvinnliga regenterna har inte varit mycket bättre de heller. Det har varit ett jäkla förförande, vänstrande, och snusk.

Jag vet inte hur stor relevans antikens och de bibliska kungliga affärerna har idag, men på den tiden var det ingen större skillnad mellan hov och horhus. Storbritanniens drottning Viktoria försökte ju städa upp i snuskträsket, men satte istället så djupa spår i synen på sexualiteten och moralen att det har en direkt inverkan på Madde/Jonas-nyheten. Trots att regenter även senare snuskat till det ordentligt. I Viktorias hemland önskar tronarvingen att han var en klimakterietants tampong. De nordiska kungaungdomarna festar och knarkar och hoppar i sängar. I Sverige spelades det tennis och idkades bögsex. Sedan har vi ju alla rykten och skvaller som jag varken har koll på eller är intresserad av…

Det enda intressanta är ju just det här stora jippot kring bröllop i kungahusen. De iscensätter ett jätteskådespel med undersåtarna som både publik och statister, och försöker manifestera bilden av och budskapet om det perfekta, goda parförhållandet. Borde inte kungahusen tona ner just den biten? Jag är inget stort fan av heteronormativitetens parrelationsdoktrin, och ser man hur kungahusen lever så är ju de inte heller så impade av monogami. Varför ska de då stå och sälja det till folket paketerat i dyra tyger och blommor?

Kanske skulle lite relationsanarki passa prinsessparets livsstilar lite bättre? Vore det inte fantastiskt fint och ärligt om Madde och Jonas gick ut och sa att ”vi har en mindre begränsande, mer tillåtande relation där vi inte definierar oss som par genom att äga varandra. Vi älskar varandra, men definierar inte vår kärlek genom sex. Vi baserar vår relation på respekt, tolerans, öppenhet, förtroende och ärlighet.”.

Och jag hade nog deltagit i firandet och hyllandet ifall de ställde in bröllopet. Inte av skadeglädje, utan av riktig glädje över att de äntligen anammar en mer modern syn på sina relationer. För Sverige i tiden. I Sverige på tiden.

rymdrasism

 

Beyonce in space

Oj. Ja, bara så ni vet så blir det svavel här. Och vill ni inte se mig trasha er favoritfilm (och filmsmak!) till träflis och köttfärs så kanske det räcker med att läsa den här sammanfattningen: aldrig har jag sett så mycket pengar brännas så fort till ingen som helst nytta sedan… tunneln genom Hallandsåsen? Alla Beck- och Arn-filmer tillsammans? Charlotte Perellis sminkkonto? Förmodligen alltihopa och lite till.

Alltså, jag vet inte var jag ska börja. Kanske med upphovsmannen till detta brott mot den goda smaken, James Cameron. Om vi för ett ögonblick bortser från det som verkligen är stötande med denna film (vilket jag strax ska återkomma till), så är ju detta inget annat än prepubertal pojkfantasi. Om än av en pojke med storhetsvansinne, napoleonkomplex och alldeles för stor veckopeng. Lite mer läxläsning i samhällskunskapsböckerna och lite mindre tid spelandes tv-spel, tack. (Jag vet, det är han som tjänar miljarders och jag som knegar i servicebranschen, men vaffan!)

Ok, Avatar. Trodde ni det här var science fiction? Det är ju inget annat än en dokumentärfilm om västerländsk kolonialism. Filmen utspelar sig ju i det på naturtillgångar rika Afrika, eller när européerna kom till Amerika. Och storyn är väldigt enkel, en rip-off på västvärldens söndra och häska-teknik för att få det man vill ha, utan att behöva be om det eller tacka för det. Och det är smärtsamt att se. Framförallt för att det silats genom Hollywoods allra finaste pk-nät, och på så sätt gör I-världen i 3e världen till en romantisk saga. Givetvis med ett lyckligt slut, vilket sabbar dokumentären och istället sorterar den under det föga smickrande kategorin historieförfalskning.

Jag vet att man inte ska vänta sig några större intellektuella aha-upplevelser i en sådan här film, och jag är egentligen inte ens förvånad över bristen på detta. Vad jag faktiskt är uppriktigt förvånad över är hur lite man faktiskt försökt dölja – nej faktiskt hur man valt att utnyttja! – den stereotypa bilden av naturfolk och kolonisatörer. Visst, det är hela handlingen i filmen, men jag menar inte den tunna storyn nu utan hur de förstärkt den genom att spela på alla strängarna på ras(-ist?)gitarren.

Bara den som aldrig haft en historiebok i sin hand kan ju tycka att någonting i denna film är nyskapande. Na’vi, den ursprungsbefolkning på planeten Pandora som The Corporation (kolonisatörerna) ska fördriva, är ju direkt tagen ur romantikens syn på le bon sauvage, den ädle vilden. Samma vilde som var Rousseaus utgångspunkt för den goda uppfostran i Émile. Rakt av. Plagiat. Stulet. Visserligen av många andra under samma tid, men ändå. Nytt för i år är det verkligen inte!

För er som inte har nån insikt i tolkningen av den ädle vilden så var han en människa utan skuld, skam, hämdlystnad, girighet och alla sådana känslor vi förknippar med den moderna människan. Vi snackar om Ett med naturen. På lsd. Alla klyschor finns med här. ”Människan” i symbios med naturen, symboliska riter och goda andeväsen, respekten för livets balans. Fast här ikläds jägaren med en samlares etik och moral över att ta ett liv. Påklistrat av manusförfattaren (japp, Cameron igen) måste jägaren, tacka och välsigna och be om förlåtelse för det djur hon fällt. Då är det inte balans i naturen längre, då är det rov. Som om jägarfolk bedrev rovjakt!

Plotten till filmen är den att planeten som dessa naturliga rymdvarelser bor på har nån värdefull metall som människan vill åt, men atmosfären gör att jord-bor inte kan knata runt där hur som helst. Och för att flytta på infödingarna så tillverkar människorna levande robotar, sk avatarer, som dom styr i sömnen. Dessa köttrobotar ser ut som rymdisarna och människorna vill smälta in i gemenskapen för att komma åt naturresurserna.

Och det är här Camerons rasse-ideologi kommer in i bilden. Bokstavligen. Fastän de tillsynes ska vara lika – lika blågröna, lika smala och långa, lika kattögda – så är det en väsentlig skillnad mellan de tillverkade/odlade avatarerna som människorna har och de i ”urbefolkningen”. Na’vi har klart negroida drag – fylligare läppar, ännu större än de redan stora näsorna, större ögon och öron, dreads eller flätat hår. (Men givetvis har ju naturtjejen utsläppt och oflätat hår när hon och vår amerikanska avatar-Jake ”gifter sig”/själknullar varandra i det heliga trädet, så att inte rasblandningen ska bli för tydlig.) Vidare så har de äkta rymdborna ett mer expressivt/aggressivt(?) ”naturnära” kroppsspråk. De ditresta uppträder mer västerlänskt civiliserat, har ”renare”, finare drag. tunna läppar och det där kroppsuttrycket jag brukar ha när jag hamnar i skogen; vaffan är det här gröna för något och hur kan jag ta död på det? Och det är så människorna är i rymden, de ska döda det de inte förstår.

Undantaget är ju vår hjälte John Smith. Nej visst ja, det var ju i Poccahontas han hette så! Den här gången heter han ju Jake Sully. Same shit! Han, och den redan naturflummiga Sigorney Weaver, är de enda av människorna som fattar hur fina personer rymdnegrer är och hur dumt det är att döda dom. De tycker att det vore mycket bättre om alla kunde fatta varandras händer och sjunga We shall overcome!

Sedan luktar det ju väldigt illa när vi tittare ombeds heja på avatar-Jake när han minsann hävdar sin rätt att leda rymdnegrerna bara för att han en gång tidigare, under falska förespeglingar, blivit accepterad som en av dem för att sedan bedra dem. När han egentligen borde gå och hänga sig själv i närmsta lian så ska vi tycka att det är orättvist att han inte blir deras ledare i kampen mot arierna. Och hur blir han sedan just detta? Jo, genom att utnyttja en gammal legend och ikläda sig rollen av halvgud och därigenom få de lägre stående trädkramarna att knäböja inför honom. Imperialistsvin!

Och så slutligen det vi väntat på. Effektorgien. Sista striden. De goda mot de onda. David mot Goliat. Pilbåge mot maskingevär. Men oops, helt plötsligt har rymdens blånegrer både ett com-system så de kan kommunicera med varandra tvärs genom de svävande asteroidbergen, och maskingevär de också. Allt är möjligt med lite hollywoodlogik. Och vem behöver ett tätt manus när man kan få specialeffekter? Att se saker explodera kan man ju inte få nog av, antar jag. The end! Nej visst ja, innan filmen äntligen tar slut så gör hjälte-Jake en Pinoccio och blir en riktig människa, nej rymdvarelse. Och blir fri sina träben, nej rullstol. Så ja, slutet gott!

Nu inser jag visserligen att man inte behöver visa allt i en film, men jag har svårt att tro på bilden av ett folk som aldrig äter (de jagar, men äter aldrig), aldrig kissar eller bajsar, aldrig har sex eller visar lust (bara kyska pussar under självlysande träd), och som aldrig är gravida eller föder barn. Rymdbarn fick vi först se i filmen då en människokvinna frågar nån krigisk militär ”vill du ha döda BARN på ditt samvete!?”. Snabbt klipp till mammor med barn i famnen som flyr undan skogsbrand, sedan ser man ingen enda unge igen i resten av filmen.

En annan sak som gör denna övernaturliga berättelse än mer övernaturlig är att här har vi en hel planet med vildar som springer omkring med minimala höftskynken med g-string och vi ser aldrig ett endaste litet kön. Folk flyger genom luften, antingen frivilligt genom att kasta sig ut från ett träd, genom att rida på en dinosauriekråka eller att blivit sprängd i luften, men aldrig att det lilla höftskynket så mycket som fladdrar till i vinden. Märkligt. Jag vill minnas en lite teasande självlysande blå rymdvårtgård i första sängscenen där de blivande interracial-paret går och lägger sig i varsitt torkat löv i ett träd. That’s it!

Något jag brukar reagera kraftigt på i den här typen av filmer är könsroller, och först blev jag lite fundersam då jag tyckte mig se ett ganska jämnställt samhälle på Pandora. Kvinnorna krigar precis som männen, de väser lika högt, de är lika pricksäkra med pilbågen. Och männen är lika känsliga som kvinnorna och går och kopplar sin hästsvans till det förtrollade trädet för att kommunicera med moder jord. Men bortsett från två väldigt tydliga, och (enligt Cameron) tydligen universella!, heteronorma hierarkiska könsskillnader – de har en manlig ”kung” som styr folket, och i alla man-kvinna-par så står kvinnan ett halvt steg bakom mannen, både bildligt och bokstavligt talat – så ser vi inga könsroller här förutom då de behövs för att stärka manligheten några gånger i intrigen. Men det beror inte på att det är jämställt, det beror på att det är könlöst. Vilket ju inte är så konstigt då det hela är sprunget ur en förpubertal medelålders mans sk hjärna. Vi snackar ju om ett folk som aldrig knullar, känner lust, blir gravida eller föder barn. Vad ska de med en könsmaktsordning till? De behöver en sexolog och en relationsterapeut. Och en fertilitetsläkare!

En annan rymdfilm – som ändå enligt mig räknas som en filmklassiker, och även den med Sigourney Weaver i huvudrollen, är Ridley Scotts Alien (som sedan Cameron gjorde en pissig uppföljare på) – hade som slogan att I rymden kan ingen höra dig skrika. Jag ska fan motbevisa den tesen ifall jag nångång tvingas tillbaka till Pandora i en uppföljare av Avatar.

”and the Bög-Oscar goes to…”

Återigen måste jag visa mig från min bögjävligaste sida. Fast den här gången är det ändå över nåt jag faktiskt inte bryr mig så mycket om. QX gaygala. Fint med lite fest och flärd och skoj i februarikylan. Alla ursäkter eller anledningar till att liva upp i mörkret är ju en bra anledning, så grattis alla vinnare och hoppas att alla som var där hade ett sjudundrande party! Men, ändå… Gaygala? Om man hade gjort det till nåt ordentligt, men Årets homo? Hetero? Artist? Klubb? Osv. För det första så vet jag inte om jag skulle kalla de som den gaypubliken gillar för artister. Snarare wannabes, nevergonnabes eller hasbeens. Klubb? Sen när hade Sverige en gayklubb värd namnet? Sorry, det är som att utse årets korvmoj i Guide Rouge.

Jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet, men jag tror att Eva Dahlgren sammanfattade det väldigt bra när hon redogjorde för sina känslor inför att vara inbjuden till gaygalan. Att det är lite som att utse årets Neger. Grattis, du är den tydligaste representanten för din godtyckligt definierade minoritet!

Men som sagt, alltid kul med en fest! Men det känns som när man väl anordnar en bög-oscars varför inte då ta tillvara på chansen att göra nåt ordentligt? Ta ut svängarna! Göra det till en ordentlig homohögtid, inte nåt urvattnat rosa bingolotto. Jag vill se pris-kategorier som faktiskt har någon relevans i bögvärlden idag, och jag lanserar här några nya priser som QX gärna får sno till nästa års gala.

Och jag älskar Petra Mede, Sissela Kyle och alla andra kvinnor som kompenserar avsaknaden av kuk med humor för att vi ska kunna tolerera dem, men min böggala är liite för seriös och viktig för att tramsas bort. Det behövs ett tyngre namn för att bära detta event. Tänk er Leif GW Persson i drag så förstår ni vad jag menar. Eller Kristina Lugn på speed.

”Och de nominerade är…”

årets closet case – en person vi anser borde komma ut, oavsett om han/hon är homo eller ej. Någon som skulle blomstra, bli bättre och komma mer till sin rätt i homovärlden.

Möjliga kandidater: Ernst Kirchsteiger, Marit Paulsen, Prinsessan Lilian…?

årets Zipper-slampa - med tanke på hur många som verkligen kämpar med sina fultal på Zipper och andra liknande ställen så är det väl inte mer än rätt att vi uppmärksammar deras hårda arbete genom ett fint pris, eller hur? Det är en styv uppgift.

årets ”Titta jag har också skrivit en komma ut-roman” – även kallat redaktionens vandringspris. Alla de i QX redaktion som nångång lyckats formulera en mening med orden ”komma ut” i, samtidigt som de lyckas att antingen hålla sig från ett ironiskt gapflabb eller att inte skita på sig av uppdämd självgodhet och/eller prettoism, är nominerade till det här priset. Varje år.

årets fullaste bög – eftersom alla heteros alltid utbrister ”ni bögar är så bra på att festa!” så måste vi ju lyfta fram vår spritkonsumtion som något att vara stolt över. Dags att ge krogalkoholisten ett ansikte.

årets forum-troll på qruiser – ersätter Årets bok-pris, då vi här i sanning snackar språklig förfining och sällan skådade litterära kvaliteter. Delas ut till den person som med kortaste och mest pricksäkra inlägg kan få en ”seriös” diskussion att spåra ur direkt och utan räddning.

årets populistpolitiker – den enda kategorin där inte homosarna får rösta fram en vinnare. Vinnaren utses genom lottning. Men precis som alltid är Göran Hägglund diskriminerad.

årets ”Jag är inte homo men homohånglar gärna för en helsida i Aftonbladet” – Vi uppskattar ju alla försök folk gör för att bli lika fantastiska som vi, även om de aldrig lyckas. Hellre ett schlager- eller dokupucko som vill bögfesta än nån grå aktivist som tjatar om Uganda…

årets heterofob – går till den bög som flitigast propagerar för hur mycket bättre allt skulle bli utan några heteros i världen. Eller i a f på qruiser. Även kallat Åke Greens retorik-pris.

årets sugar daddy – Vi snackar här riktig välgörenhet! Den person som kämpar flitigast för att förnya bögkulturen, genom att släpa ut aspackade barn på krogen vars studiebidrag knappt räcker till entrén, och där daddys mastercard ersätter fjortisens id-kort. Tänk er en bögig, kåt Raoul Wallenberg. Böghjälte.

årets ”Snälla, gå tillbaka in i garderoben!” – karantänpriset. Går antingen till nån vi är ordentligt less på, som haft liite för mycket tid i bögmedia. Eller någon som vi gärna skulle se som hetero, då de uppenbarligen inte har nån koll på va homosar är och gör.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Tony Irving, …?

årets ”Jag kom ut men ingen brydde sig” – Men hallå! Heter du inte Fredrik Ljungberg så behöver du inte komma ut! Fatta!? Det är redan fullt av tv-hallåor och radiopratare här…!

Som final så delas de tre tyngsta priserna ut sist, de mest prestigefulla, de mest åtråvärda. Tänk fyrverkerier, konfetti, champagnesprut.

årets anonympris – i dessa övervakningstider och multimediaterror är det en sann bedrift att bevara sin integritet. Priset går till den person som bäst lyckas hålla sig totalt anonym men som ändå har knullat med halva stockholms bögbefolkning. Inte ens Venhälsan vet vem han är! Grattis!

årets bögstereotyp – ännu ett hjälte-pris. Går till den person som är såå bögig att han tar Peter Siepens plats i svenskarnas medvetande när de ombeds beskriva en typisk bög.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Jean Pierre Barda, …?

årets straight-acting – bögarnas nobelpris. Den finaste utmärkelsen man kan få. Det är som ett Slippa ut ur fängelse-kort i monopol, vinnaren får lapa hur mycket sperma som helst och kommer ändå inte straffas av heteronormativiteten alls. Halleluja!

Alltså, Cirkus är en jäkla skokartong. Till och med Globen skulle va för litet för denna riktigt bögiga böggala. QX skulle kunna ta 5 000 spänn för en biljett! Lätt! Börja rösta redan nu. Och nominera gärna personer till de olika kategorierna i kommentarsfältet…!

”En död bög är en bra bög”

-Är inte Bögen död? -Men han rör ju på sig!

Jag vet att det här inlägget förmodligen kommer uppfattas som en övning i futilitet, att försöka intellektualisera något som inte har det minsta med intellekt att göra. Kanske försöker jag bara rationalisera min egen frustration, och tappert don quijoteskt kämpa mot hela världen för att slippa inse att problemet kanske är mitt. Jag har ju svårt att bara se saker för vad de är, jag kan liksom inte sluta tänka att allt har en orsak, är en del av ett system, en effekt av den samtid som sakerna inträffar i.

Jag har så väldigt svårt att förstå denna bögmentalitet som råder, den paradox av att leva i den mest toleranta och öppna av samhällsklimat och samtidigt i ett tillstånd av total skam och skuld över den del av personligheten som omvärlden äntligen! rycker på axlarna åt och faktiskt struntar i. Något för mig att grubbla på…

Tiina Rosenberg förklarar queerteorins syn; heteronormativiteten som en växelverkan mellan exkludering och assimilering. I linje med Foucaults teorier om makt hävdar hon att kontrollen blir mer subtil om än mer allomfattande. Och samhällsutvecklingen för de homosexuellas situation som en vågrörelse där en tids förändringar följs av en tids stiltje. Denna vågrörelse kan också sägas gälla samhällets syn på homosexualitet (eller sexualitet överhuvudtaget) – en tids liberalisering i synen på sexualitet följs av en tids rädsla för, fientlighet mot, och moralism inför det som anses vara avvikande beteende. Men samtidigt som motståndet ökar ökar också gemenskapen och sammanhållningen inom gruppen.

Var befinner vi oss nu i denna vågrörelse? Jag hävdade ju i inledningen att vi befinner oss på en ”vågtopp”, men stämmer det? Om det funnits ett motstånd mot homogruppen skulle vi alltså se en större gemenskap och sammanhållning i hbt-landet. Så är det ju inte, snarare tvärt om, och det skulle peka på att mitt antagande stämmer. En tid av frihet och öppenhet ger större individualism och mindre av grupptillhörighet. Men varför har då inte denna individualism lett till ett starkare bög-jag? Starkare individer? Kräver bögen safety in numbers för att vara stark, att utan grupptillhörighet förlorar han sin plats?

Kanske är det så att homosexuella blivit så pass offentliga att vi har svårt för att vara privata. Vi har vår fina, skojiga, och stylade – och accepterade! – offentliga identitet, men den privata identiteten står i en sån kontrast till denna att de inte riktigt är förenliga. Där snusk och lust och svett och kroppsvätskor, som inte har någon plats i offentligheten, fortfarande är så tabu att vi mer än någonsin skäms över den sexuella biten av homosexualiteten. Och detta har i sin tur skapat en identitetskris, en institutionaliserad schizofreni. Den nu socialt accepterade bögen är vilsnare än någonsin. Gruppen homosar har accepterats av omvärlden samtidigt som den acceptansen som effekt har upplöst det som utgjorde förutsättningen för gruppens existens. Vi har börjat (tvingas) inse det faktum att det enda som skiljer oss från majoriteten är att vi föredrar sex med personer med samma uppsättning könsorgan som vi själva har. Och den skillnaden kanske inte är tillräckligt stor för att bygga en hel gruppidentitet på?

Som jag ser det har vi sett fyra perioder som viktiga för dels samhällets syn på homosexualitet och dels formandet av homosexuellas självbild. Den första är avkriminaliseringen av och sjukdomsstämpeln på homosexualitet; den andra utgörs av den våg av medborgarrättsrörelser som drar över västvärlden under slutet av 60- början av 70-talet; den tredje som ett resultat av sjukdomen AIDS och den moralpanik som följde i den i spåren under 80-talet; och slutligen framväxten av queerteori och -aktivism under 90-talet.

Det har självklart funnits en viktig poäng med att kategorisera människor, bl a utifrån sexuell läggning. Det har varit ett viktigt sätt att bekämpa diskriminering och för att utforma lagar mindre styrt av normaliserande värderingar och moralism. Men nu när vi knappt har några (juridiska) diskrimineringsfrågor kvar att arbeta med har då sexualiteten som identitet längre något värde? Det verktyg gruppidentiteten är är kanske förlegat då föremålet som det är tänkt att laga inte längre är trasigt? Det är kanske bara i vägen för utvecklingen, något vi konstant går omkring och snubblar på på vägen framåt?

Det är där vi står och trampar nu, på ett ben utan att veta riktigt var vi ska sätta ner foten för att ta nästa steg. I en period av stiltje, om ni så vill. Vi har haft en stark utveckling de senaste åren vad avser lagstiftning, rättigheter och friheter. Vi har kämpat och så gott som vunnit. När segraren borde korka upp champagnen och fira framgångarna så är vi nu istället lite vimmelkantiga när vi inser att vi inte har kvar vår minoritetskamps-roll. Vad blir kvar av martyren när han fått upprättelse?

Queerteorins intåg under 90-talet har enligt min mening varit en viktig energiinjektion i sexualpolitiken, inte bara vad gäller samhällets syn på homosexualitet utan främst genom fokuseringen på de normativa verkningarna av heterosexualiteten. Lika viktig har den varit genom möjligheten för homosexuella som grupp att bedriva självkritik och rannsakan kring de normer som råder inom det sk hbt-samhället. Kombinationen av teori och aktion under namnet Queer kan och bör skapa oro, ifrågasättande och hopp genom hela samhället. Att en (homo-)sexuell identitet inte styrs lika starkt av konformism. Att sexualitet inte automatiskt styr identitet. Att rätten eller behovet av att definiera – eller valet att inte definiera – är förbehållet individen, inte omvärlden.

Tyvärr är vi homogays riktigt värdelösa på att idka självkritik; vi har ju varit så upptagna med att kritisera allt som varit fel i samhället att vi själva började tro att vi var felfria och perfekta.

När det i förra veckan dök upp en grupp på Facebook med namnet ”En död bög är en bra bög” blev det, med all rätta, ett jävla ramaskri med både abuse- och polisanmälningar. Jag såg aldrig gruppen med egna ögon, men jag är så gott som övertygad om att det inte handlade om något sexualpolitiskt utspel, att det inte var ett problematiserande av bögidentiteten som stod på gruppens agenda. Men ändå undrar jag hur samhället skulle se ut om vi nu anordnade en begravning för alla sexualitetsbaserade identiteter. Om vi från och med nu skulle låta liket efter Bögen få vila i frid.

För kanske skulle bögen må bättre, ha bättre självkänsla, och i sanning vara stolt över sig själv – inte bara över sin frisyr, utan även över sin sexualitet – om han slutade att identifiera sig som bög?

trevligt att språkas

"Arrest me, officer! I've been a naughty boy! Please!?"

Nej, jag är ingen språkpolis. Jag bryr mig inte om språkliga fel, grammatisk korrekthet, stavfel, osv. Jag kan till och med tycka att särskrivning kan vara småcharmigt (även om det är ett gränsfall till det jag tänkte skriva om här). Jag gillar ju dubbeltydighet, och särskrivningar kan ju onekligen skapa helt nya, oavsiktliga budskap. I like. Och jag gillar ju själv att leka med språket, det är ett väldigt flexibelt verktyg som man kan göra precis vad man vill med. För mig finns det bara en språklig regel; att kommunicera, att använda språket, att känna det, att göra det till ditt. Och det är kul och ibland nödvändigt att bryta mot språkregler. En personlig favorit är t ex att verba substantiv.

Men nu till mitt egentliga ärende. Folk i allmänhet slarvar nåt fruktansvärt med sitt språk. De använder det inte. Ibland tror jag att vi är för skolade, vi har för stor respekt för vårt språk och tror att det finns ett rätt och ett fel sätt att språka. Ofta hör man folk kritisera t ex rinkebysvenskan, att man blandar språk, tar in nya ord, använder dem på ”fel” sätt, osv. Inte jag. Jag gillar det som fan. Man behöver inte vara språkexpert för att använda ord, ibland är det precis tvärt om. Man tager vad man haver och sen snickrar man som man vill. Man kommunicerar. Jag ser sk invandrarsvenska som ett tecken på språklig intelligens som överkrider språklig kunskap.

Men vi svenskar vågar inte. Och när vi inte vågar så begår vi många omedvetna(?) fel. Jag stör mig mycket mer på syftningsfel än särskrivningar. Särskrivning är slarvigt, syftningsfel är vårdslöst. När man begår syftningsfel så visar man att man inte har någon kontroll på vad man säger. Och jag tycker det är svårt att hålla kvar något intresse för det som sägs om inte den som säger något har den minsta lilla respekten att faktiskt veta vad det är han/hon/hen vill säga.

Det första jag hörde imorse var just ett sådant slarv med ord som jag kan hänga upp mig på och grubbla på i en halv evighet. Nyhetsmorgon på svt, och programledaren säger att de vanligaste namnen i Sverige under 2009 var Linus och Nåt-annat-namn-jag-inte-minns. Sen kommer tittarfrågan. ”Är du nöjd med ditt namn?”, och hon tillägger ”gå in på vår hemsida och rösta.”. Va? Rösta? På vaddå? Ska tv-tittarna rösta om ifall jag är nöjd med mitt namn? Slarv! Håller vi på att bli Idol-iserade?

Sen finns det ju ett allmänt utbrett felaktigt språkbruk som inte direkt beror på slarv utan är en del av vårt inlärda sociala beteende. Till er som knappt tror att saker som heteronormativitet existerar ens i våra relationer kommer väl hävda att jag pysslar med häxeri nu, men även vårt språk är ju väldigt styrt av normativa värderingar. Precis som samhället i stort så bygger vårt moderna språkbruk på dikotomier. Helt i onödan. Det bygger på ett antingen eller-resonemang. Svart/vitt. Samhällsnormerna säger åt oss att allting är någontings motsats, och språket ser till att vi aldrig glömmer den läxan.

Jag och min kompis Lina jobbade i ett sommarprojekt för Forum för levande historia för några år sen. I projektet Queer cab åkte vi runt på olika festivaler och erbjöd gratis taxiresor för ungdomar i utbyte mot att vi fick snacka normer och värderingar med resenärerna under resans gång. Enligt mig var en av de mest intressanta ”övningar” vi utsatte våra resenärer för just en språkövning. Vi sa ett ord och deras uppgift var just att säga det ordets motsats. Utan betänketid. Sa vi ”man” så sa de alltid ”kvinna”, sa vi ”homo” sa de alltid ”hetero”, osv. Vi har fått lära oss att dessa ord är motsatser fastän de omöjligt kan vara det. Heteronormativitetens dikotomikrav in action. Lagen om det uteslutna tredje. Var hamnar alla bisexuella? För att visa hur absurd vår uppfattning om språket är kan ni få klura på vilket ord som först poppar upp i ert huvud när jag ber er tänka på motsatsen till följande ord:

”salt”    ”kärlek”    ”sol”    ”senap”

Ärligt, vilka ord tänkte ni på först? Och varför tänker vi alltid i motsatsförhållanden? Vad vinner vi på det? Eller snarare, hur mycket förlorar vi inte genom att tänka så? Varför tänker vi inte ett steg till?

Jag skrev ovan att alla alltid svarade ”hetero” när vi bad om motsatsen till ”homo”. Det är inte riktigt sant. Det var förvånansvärt många som inte ens visste vad heterosexualitet är. Frågade vi vilka sexuella läggningar som finns så visste alla om homo- och bisexualitet. Men uppskattningsvis 20 procent av undomarna kände inte till ordet heterosexualitet, eller så visste de inte vad det ordet betyder. Frågade vi någon av dessa 20% om vilken sexualitet de hade så blev svaret ofta ”uuh…? Vet inte… typ vanligt?”. Ännu ett exempel på ett språkslarv; det upplevda självklara behöver inga ord. Förrän det självklara blir ifrågasatt. Och helt plötsligt är det självklara helt oförklarligt. Det kan väl ändå inte bara vara jag som finner det enormt intressant?

Göteborgshumor

Det sitter en bitter liten kille i Göteborg som, på qruiser, i tid och otid tycker det är en bra idé att sparka på dom som redan ligger. Hans favoritoffer är Egalia, vars nedläggningshot han fyrfaldigt hurrar över. Han är av den åsikten att alla skattemedel som riktas till speciellt utsatta grupper är slöseri med pengar eftersom alla människor är lika och ska behandlas lika. Att inte alla har samma förutsättningar och möjligheter kan/vill han inte se. Kära Göteborg, att alla människor har samma värde betyder inte att alla människor måste vara likadana. Han vill för övrigt lägga ner versamheter som hemspråksundervisning, kvinnojourer, hatbrottsjourer med samma motivering. För det är jämställdhet.

Jaja. Jag tänker inte argumentera, eller försöka övertyga honom om något eftersom han älskar att hata och förmodligen skulle gilla att bli emotsagd, och jag inte vill lägga min energi på lönlösa projekt. Men om någon tvivlar på behovet av ställen som Egalia tror jag att denna lilla berättelse belyser frågan ganska bra. Jag börjar med ”Det var en gång…” för den här nyheten har några år på nacken, men har fastnat i mitt minne eftersom det så tydligt visar hur heteronormen verkar.

.

what a drag!

En vårbalssaga

Det är vår och skolavslutningen närmar sig, och elevrådet planerar som bäst för den årliga vårbalen då eleverna får äta fin middag i matsalen, klä sig i långklänning och kostym och dansa vals och tango och alla de andra danserna de fått lära sig de senaste veckorna på gymnastiken. Anna ser också fram emot vårbalen, kanske för första gången. För första gången är det på riktigt, hon ska få vara sig själv, tänker hon. För nåt halvår sen blev hon tillsammans med en skolkompis, en tjej hon alltid tyckt varit snäll o trevlig och otroligt söt. Lika glad som hon var över att äntligen ha en flickvän var hon över att ingen av kompisarna i skolan gjorde nån stor grej av det, dom brydde sig verkligen inte att hon inte var tillsammans med en kille. Kanske var det till och med så att hon fick lite mer uppmärksamhet, och blev mer intressant i andras ögon. Det var lite smickrande, särskilt som hon varit lite orolig över hur folk skulle reagera.

Men nu har hon fått höra av lärarna att hon och flickvännen inte kan gå på balen tillsammans. Det ska ju dansas pardans och då ska det vara ”riktiga par”. Dessutom säger lärarna att det kan vara jobbigt för de andra eleverna, störande ”för dom som inte gillar sånt”. Det kanske är ok om en av er har kostym istället för klänning, säger lärarna, men det är bäst att ha en omröstning bland eleverna först.

Tyvärr har jag inte hittat på den här historien, det behöver jag inte. De dyker upp då och då i media. Detta inträffade för ett par år sen, och skapade rubriker och diskussioner kring hur skolor arbetar med värdegrundfrågor. Vad som främst intresserar mig med den här historien är dels att lärarna inte vågar stå för sina egna åsikter och fördomar, utan gömmer sig bakom eleverna. Det fanns elever på skolan som reagerat (negativt). Men istället för att ta en diskussion om det, valde man att föra fram deras åsikter och känslor av att vara kränkta. Men framförallt tycker jag det är väldigt intressant hur lärarna i sina förhandlingar vill hetero-anpassa/-forma flickornas homosexualitet. Även om de vet att det inte är på ett visst sätt så blir de tryggare och lugnare om det åtminstone ser ut att vara så!

Så om man kan få dessa skoltjejers begär att åtminstone likna ett heterosexuellt begär (att genom kläder göra dem till manliga och kvinnliga) så uppfattas det inte lika avvikande, och gör att det kan vara socialt accepterat. Och det är just detta jag finner så intressant; att man kan förhandla om vad som är godkända heteronormativa beteenden visar tydligt att det inte är tal om något existentiellt.

Om vi bortser från det rent homofoba kommentarerna om ”riktiga par” och de som ”inte gillar sånt” är det just inställningen att det är viktigt med nån form av konsensus. Att man ska vara överens om vad som är godtagbart. Att man ska rösta om det som om ett majoritetsbeslut kunde styra över sexualitet eller könsidentitet.

En queer position innebär ett ifrågasättande av det normala. För mig är det i det här fallet inte homosexualiteten som är ett problem, det är det normala som är problemet. Och problemet består i att det normala inte är självklart. Det är inte allomfattande. Den insikten skapar en identitetskris, ett ifrågasättande av det som inte ska gå att ifrågasätta. Det är detta som gör att man kan tillåta vissa avvikelser, under kontrollerade former. Man kan tolerera (men med marginalisering och/eller osynliggörande som följd) små avvikelser om de antar en godkänd yttre form, även om man mycket väl vet att det inte är överensstämmande med innehållet, så länge som man slipper omvärdera sin egen position.

Vad är en skolbal egentligen? För mig är det svårt att se det som något annat än en initiationsrit i heteronormativiteten. Här lärs rollerna ut för det godkända sociala beteendet, under kontrollerade former skolas killar in i en manlig roll och tjejer in i en kvinnlig. Kanske är lärarnas förslag att Annas flickvän borde ha kostym inte så konstigt? Frågan är om någon av eleverna faktiskt är bekväma i antingen långklänning eller kostym? Är det inte bara maskerad? Att klä sig fint i det här sammanhanget är ju inte samma sak som att klä sig snyggt. Ungdomar har ofta en väldigt bra koll på vad som är snyggt, det socialt accepterade sättet att markera både individualism och grupptillhörighet genom kläder. Eller för att ta det ytterligare ett steg citerar jag den amerikanske dragartisten RuPaul – ”Vi föds nakna, därefter är allting drag!”

_ _ _

Ni har väl skrivit upp den 25 januari, kl 17-20, i era kalendrar? Då har Egalia öppet hus och tar emot bidrag för att kunna fortsätta driva verksamheten. Kom till Huset på Sveavägen 59 i Stockholm! Du kan också stödja Egalia via SMS (skicka RFSL Egalia till 72550 för att skänka 100 kr) eller sätta in valfritt belopp på bankgiro (273-4382).

nyckelhålsmärkt

Jag hittade följande lilla ”screen dump” på nätet häromdan. HAHA! Eller, eh? Jag retade mig på att jag tyckte att nyckelsvaret lät logiskt, att jag liksom höll med i argumentationen, trots att jag vet att jag inte håller med om tesen han driver… Och det just såna saker som kan få mig att ligga sömnlös på nätterna! Och jag får ingen ro förrän jag får rätsida på det igen, förrän jag tror mer på min åsikt och mina argument. Det är väl tur att man läste en liten kurs i argumentationsanalys när man pluggade då…!

Bilden/texten är ju bara tänkt att vara pricksäker, fyndig, skojig, och jag fattar vad som är tänkt att va kul. Problemet är ju just att jag inte tycker det är roligt. Jag gillar inte när folk med ”fel” åsikter argumenterar ”rätt”. Det är som negerskämt. Oroligt. Den fantastiskt rara Ellen DeGeneres sa en gång nåt jävligt klokt om alla dessa elaka skämt som alltid bortförklaras med ”men jag skojar ju bara!” att ”Ja, då vet du inte hur man skojar ordentligt, för om du visste det så skulle vi båda skratta nu!”.

För det första måste folk sluta upp med att ge döda ting mänskliga egenskaper och tvärt om, att sluta se människor som döda ting. Har man inga starkare argument att ta till, inga bättre liknelser, än att man måste jämföra sig själv och andra vid småprylar så kanske man inte har så mycket att komma med till att börja med. Snacka om att förminska sig själv. Jag ser mig gärna som lite mer komplicerad än en nyckel, tack så mycket.

Vidare så börjar iaf jag bli duktigt less på den här fallos-symboliken. Oavsett om det är höghus, lasersvärd, nycklar eller helt vanliga kukar (som dock alltid tillskrivs magiska, dompterande, närmast hypnotiska krafter). Kan vi inte hitta en annan symbol för kraft, styrka och makt? Särkskilt med tanke på att få saker är så lätta att få att slakna som symbolens förlaga. Sen kan vi väl också överge bilden av kvinnan som något som ska öppnas, dyrkas upp, styras och/eller kuvas? Eller har vi inte kommit längre?

Men de viktigaste invändningarna mot snubbens argumentation är ju att hans påstående bygger på två felaktiga antaganden. Han – och tyvärr också samhället i stort – anser att en relation bygger på ägande och ensamrätt. Inte kärlek och respekt som samhället ändå lyckas intala sig.

Mannen är alltid den rätta för kvinnan, och kvinnan tillhör mannen. Det kan vara vilken kvinna som helst, men mannen är alltid den unika. Syftet med kvinnan är att ha, och vara beroende av, en man. Och som om inte det vore tokigt nog så är egendomen kvinna bara en av många möjliga prylar en man kan äga. Han är/har ju nyckeln, men kan ha hur många lås han vill. Det är en systematiserad, institutionaliserad men dock enkelriktad monogami (vilket ju därigenom inte är monogami alls).

Skulle jag använda samma argument som nyckeljycklaren ovan skulle jag kunna säga att baserat på den retoriken så är parförhållanden och monogami helt fel för mänskligheten eftersom sådana relationer i sin definition bygger på ett logiskt felslut, och därigenom är omöjliga att upprätthålla. Nu är det visserligen min personliga åsikt, men jag har iaf insikten om att det bara är en åsikt. Att göra som den här killen gör, att se sina egna åsikter och livsval som absoluta sanningar och sedan påtvinga andra denna sanning… Well, så korkad är inte jag.

Problemet är väl dessvärre att hans åsikter får stöd av rådande samhällsnormer. Det är ok för killar att kräva att alla tjejer ska vara madonnor (tills de träffar Honom; då ska de ju bli den erfarna horan direkt, dock med honom som enda torsk). Jag är visserligen inte hetero, men jag tror inte det spelar nån större roll; jag förstår inte den här besattheten vid det oskuldsfulla och hävdande av ensamrätt. Ska jag hoppa i säng med någon, och det skulle inte vara någon skillnad om det var en kille eller tjej, så vill ju jag att det ska vara med någon som vet vad de håller på med, som vet vad de vill och vad de gillar och som har erfarenheten och självsäkerheten att kunna kommunicera det.

Jaha, sån är jag, och i de flesta fall är jag jävligt glad över att jag inte är nån genomsnittskille. Jag avslutar detta inlägg som jag började, med ett nätklipp. Jag såg denna text nånstans och tycker den var fin, så jag citerar den här: ”If you want the boy next door, go next door!”

Var din egen butler

judith lolcat butler

Lika lön för lika arbete. Delat ansvar av hushållsarbete. Krossa patriarkatet. Så! Då har jag betat av de vanligaste frågorna kring feminism. De självklara, och de redan avklarade (i teorin, om än inte i praktiken) politiska aspekterna på praktisk feminism. Då kan jag koncentrera mig på det jag anser vara en mer intressant och personlig del av feminismen.

Diskuterar jag frågor som feminism, jämställdhet, sex, sexuell läggning och sexualitet hamnar jag ofelbart i en diskussion om biologi till slut. Människor som inte ägnat biologi en tanke sedan fotosyntesen pluggades in i mellanstadiet börjar helt plötsligt prata om naturen och allt däri som är så naturligt. Och jag har aldrig förstått varför. För inga av de argument jag hör talar emot feminism eller jämställdhet oavsett om vi talar om män och kvinnor, heteronormativitet, sexism, eller vilken aspekt på ämnet som diskuteras.

Men biologiargumentet, och besattheten över det naturliga, är en väldigt tunn fernissa. När folks argument innehåller påståenden som ”… men det är så! I naturen!”, eller ”men djur gör ju inte så…!”, då vet man att man snackar med en person som antingen tror sig veta allt om livet genom att nångång varit på en skogspromenad, eller nån som bara upplevt natur på Skansen. När jag jobbade på RFSL Stockholm som skolinformatör så blev det ofta snack om biologi. Och alla dessa tvärsäkra uttalanden om biologi föll snart genom bara ett par enkla följdfrågor (”kan du utveckla det lite?”, ”hur menar du nu?”). Då lämnades alltid människan utanför diskussionen och elever började genast prata om djurs sexliv. Eller min favorit ”… i mitt stall har vi en häst som är bög!”. Framhållet som ett argument att homosexualitet minsann är naturligt. Som om det är något som måste bekräftas genom djur. Kul för hästen, men jag känner inte att en häst varken stärker eller försvagar min självkänsla som bög.

Men kön och genus handlar ju om så mycket mer än sex och sexualitet. Visserligen bygger ju definitionen av våra sexuella läggningar – hetero-, bi- och homosexualitet – på just biologiska definitioner av kön. Och föreställningen att vi (endast) har två biologiska kön – och den essentialistiska synen att ur dessa ärver vi de egenskaper, karaktäristika och personligheter för att bli antingen man eller kvinna – är inte bara begränsande eller bestämmande för individen, den är även direkt felaktig. Är då de sexuella läggningar vi erkänt som ”naturliga” verkligen så stabila som vi tror?

Dessutom ses kön som något givet, något personen föds till. Kön är passivt, vilande – någonting någon är. Även om man, som de Beauvoir, säger att man ”blir” till kvinna (eller man, får jag förmoda), är könet ett statiskt tillstånd – processen att bli upphör när man blivit. Genus å andra sidan är en aktiv handling (om än inte ett medvetet val) – genus iscensätts av individen gång på gång och måste upprätthållas genom repetitivt agerande, dvs genus är något man gör. Personligen tilltalas jag mer av att det finns möjlighet till en viss grad av påverkan i min uppfattning om genus än att vara tilldelad en roll inom ett kön.

Det finns givetvis kritik mot användandet av genus som begrepp, och jag tänker inte gå in på de känslostyrda argumenten mot genus (som direkt härrör från en biologisk syn på män och kvinnor). Det är just genom genusbegreppet som vi kommer ifrån bipolariseringen av män och kvinnor, och osynliggörandet av de som antingen inte passar in i någon av de två kategorierna eller som inte upplever att kategorierna är just så åtskilda.

Men det är också styrkan i genusbegreppet som är dess svaghet. Och denna kritik är viktig – och nyttig! – för användandet av begreppet genus över begreppet kön.

Styrkan som jag ser den är att vi öppnar upp för många fler genuskategorier som inte är lika snäva som Man och Kvinna, kategorier som genom variation är mer inkluderande. Vidare så finns i genusbegreppet möjligheten att bryta det dikotoma förhållandet mellan det manliga och kvinnliga, och i förlängningen lyfta ur biologin ur diskussionen om identiteter. Oavsett om man fäster vikt vid biologiska skillnader vid skapandet av genus så finns det i genusbegreppet potentialen att se identiteter inte bara som föränderliga i tid och rum utan även att de inte är/blir färdiga, de skapas och återskapas hela tiden. Och det finns ingen inre, sann kärna som identiteten växer ur.

Det är trist att många tror/känner/tycker att feminism är en kvinnofråga, att det bara handlar om (biologiska) kvinnor. Om jag/när jag identifierar mig som man så känner jag en styrka och en trygghet i en feministisk människosyn. Vanlig enkel jämställdhet. För alla. Killar är ju jävligt duktiga på att tänka både på och med sitt kön, det vore skönt om dom runkade upp sitt genus emellanåt också.

anarchy in the kk

relationsterrorist?

”Jag söker pv.” eller ”Jag vill ha ett förhållande”. Hur ofta hör man inte de fraserna, eller läser dem på killars profilsidor. Jag vet att det inte är menat så, men jag kan inte låta bli att tänka att de söker vem som helst som kan tänka sig bli kallad för pv, eller förhållandet som institution. Förhållande till varje pris. Att va tillsammans med vilken kille som helst är alltid bättre än att vara singel. I mina öron låter det desperat, även om jag inser att det inte alls behöver vara så.

För det första har jag problem med hela den här tillsammans – singel-dikotomin. I en chatsituation får man ju så gott som alltid frågan ”singel?” eller ”haru pv?”. Det är ju en precis och koncis fråga. Men jag har alltid svårt för att svara på den. Frågan bygger ju på en antingen eller-logik, du är antingen tillsammans med någon eller så är du singel. Men jag då? Jag är oftast nånstans mittemellan. Eller snarare längs hela skalan samtidigt. Logiken bygger ju på resonemanget att det enda godkända relationen är monogam och mellan två personer. Så här långt brukar folk hänga med, även de mest aktiva pv-sökarna. När jag säger att jag inte platsar in i ”hans” två kategorier han erbjuder som alternativ så spelar det inte längre nån roll vad jag säger efter det; jag blir automatiskt en kringknullande singel. Tack. Smickrande kanske, men det är inte alls så jag ser mig själv.

Jag har massor med förhållanden/relationer, med flera människor. Nästan hela tiden. Jag har underbara vänner som betyder så jävla mycket. Jag har en riktigt skön familj som jag har en fin, intim relation med. Jag har kk’s som jag inte skulle vilja vara utan. Osv. Jag värderar alla dessa förhållanden högt. Och skulle inte drömma om att rangordna dem i nån viktigast-ordning. Jag skulle kanske kunna göra det, men varför skulle jag vilja göra det när jag inte behöver? Och jag skulle aldrig byta ut dessa relationer mot en enda relation till en enda person. Det låter som ett nerköp i mina öron. Fattigt. (Stackars den kille som skulle få uppdraget att ensam ersätta alla de kontakter man har, och uppfylla alla de behov av allehanda stimulans man/jag kan känna. Att han hela tiden måste agera på ett sådant sätt att han alltid skulle vara viktigare för mig i alla situationer än någon annan/något annat. Vilken jävla press. Prestationsångest de luxe!)

Jag är väldigt nöjd med mitt liv och har allt jag behöver och det mesta jag vill. Jag får kärlek och jag ger kärlek, jag är inte ensam (annat än när jag själv väljer det), och jag är medelmåttigt lycklig. vad skulle då en pv göra för skillnad? Jag har gjort tre seriösa försök med det monogama parförhållandet, och det har inte funkat alls. I grund och botten så är detta anledningen, jag passar inte för det. Så, ja, det är kanske mitt ”fel” till alla mina förhållandekrascher, trots att det inte varit jag som varit otrogen, inte jag som haft problem med förhållandenas överenskomna gränser, osv. Men jag har inte varit den fantastiska person jag vill och kan vara dessa gånger. Jag har oftast känt mig kvävd eller begränsad, eller i perioder varit den som kväver och begränsar. Jag blir lätt passivt aggressiv i ett förhållande där man styrs av regler och normer man inte själv varit med att utforma.

Mitt ”problem” är inte att jag i min syn på förhållanden och relationer avviker från majoritetens önskemål och preferenser. Jag har inga problem med personer som söker efter, eller lever i, ett traditionellt parförhållande. Det är ju alltid trevligt att veta vad man vill, eller ha det man önskar. Grattis! Jag menar inte att monogami eller parförhållanden är skit. Problemet är ju att jag inte blir tagen på allvar, eller att folk inte förstår, eller att man blir (iaf be-) dömd utifrån den värdeskala, singel-pv, som man valt att inte delta i. Man möter så många kommentarer eller frågor, tillsynes ”normala”, men som är väldigt värdeladdade. ”… har bara inte hittat den rätta.”, ”varför har inte du pv?”, ”det e ju helt ok för dig att knulla runt som inte har nåt förhållande.”. Och jag måste hela tiden rättfärdiga mina åsikter och ställningstaganden inför monogamidomstolen. Jag måste förklara mig. Jag måste tala om för folk varför jag inte är intresserad av att söka en pojkvän så som de själva gör. Har de sökt så länge utan att finna att de tror, när de hör mig säga att jag inte deltar i samma quest, att jag funnit förhållandets graal? Jag kan kanske anse det. Men för dom är det samma gamla spottkopp dom försökt lämna hela tiden. Det blir väldigt konstiga, jobbiga och långa diskussioner som mer liknar ett förhör med en misstänkt terrorist. Jens, parförhållandets una-bombare.

Jag har insett att jag sympatiserar med mycket av det som kallas relationsanarki, som enligt mig erbjuder ett bredare spektrum av positioner än det svart/vita Singel-Pv. Jag skriver inte under på precis allt i deras ”manifest”, men mycket. Bland annat kan jag verkligen känna igen mig i följande (lite fritt saxat från Wikipedia´s text om relationsanarki):

Relationsanarkister gör ingen principiell skillnad på vänskapsrelationer och kärleksrelationer och har därför flera parallella relationer som kan vara både vänskapliga, sensuella och sexuella. [...] Relationsanarkister delar inte upp relationer i partners och icke-partners, utan har en mer flytande syn på relationer där allt är tillåtet så länge alla kan acceptera överenskommelsen. [...] En obegränsad relation är enligt relationsanarkisterna inte samma sak som ett öppet förhållande. Ett öppet förhållande är när två eller flera personer är ihop, men har en överenskommelse om att det är okej att ha sex, vara intim och eventuellt vara kär i andra. Eftersom relationsanarkister inte gör någon skillnad på olika typer av relationer är de inte ihop med någon i konventionell mening, även om de till exempel kan ha en långvarig kärleksrelation. Det betyder att det inte finns något förhållande som kan vara ”öppet”. [...] Relationsanarki är starkt influerad av queerteori på så sätt att den motsätter sig idén om den heterosexuella monogama tvåsamheten som grundläggande enhet i samhället.

Jag vet inte om jag skulle välja att kalla mig själv anarkist (relations- eller annan), jag skulle väl helst vilja kalla mig normal. Men det har jag ju förstått med all önskvärd tydlighet att folk inte tänker acceptera mina val som normala. So fuck it! Det är kanske ändå lite ballare att anses onormal…?

Runt omkring mig har jag vänner, bekanta och släktingar i alldeles underbara fina monogama parförhållanden. Med, så vitt jag kan se, alldeles tillfreds och lyckliga partners. Fantastiskt roligt! Och det är oftast fantastiska och underbara människor. Hade jag inte redan provat på att leva så, och insett mina begränsningar (och möjligheter!), så hade jag säkert varit jäkligt avundsjuk på deras relationer. Nu kan jag vara ärligt lycklig för deras skull. Och när jag ser dessa lyckade, lyckliga parförhållanden så innehåller de så gott som alltid nån form av förhandling. De har kommit överens om vad deras förhållande innebär och innehåller. Som om de spanat in parförhållandemodellen och sagt ”Ja, jag gillar formen, men fyllningen är lite trist. Om vi plockar bort lite av det där och lägger till lite av det i receptet så smakar det nog mycket bättre…!” En knivsudd anarki i traditionella pargrytan, om du så vill.

Dock framhärdar jag, och hävdar att det finns mycket att ifrågasätta i parförhållandets institution. Enligt mig är det monogama parförhållandet är en heteronormativ rest av en kristen moralistisk syn på relationer som endast handlar om ägande och kontroll. Ett sätt att ordna egendom och makt. Ganska oromantiskt. Och föga kärleksfullt. Men sån är jag. Och det får stå för mig. Och nånting jag och säkert även de mest normativa av de förhållandesökande killarna jag chattat med kan vara fullständigt överens om är väl att det är tur att inte alla är som jag. Eller?