Oväntade komplimanger

moi?

Hade precis slutat jobba, en av de där 11-timmarsdagarna då man inte hunnit sitta ner på hela dan. Jag tryckte i mig en macka i förbifarten, stal några minuter för ett par ciggpauser. Redan sliten innan jobbet efter något glas vin för mycket igår för att skölja ner schlagersoppan. Död, fast med en puls.

Hade just pressat in en burgare i ansiktet. Donken brukar bli min kombinerade frukost/lunch/middag såna här dagar. Stod och surplade i mig det sista av colan och sög de sista blossen ur min cigg utanför nedgången till T-centralen. I egna tankar, om ens det.

”Ursäkta?” En antydan av finsk brytning i den mjuka rösten som tydligen tillhörde den kortvuxna, rundlagde farbrorn bredvid mig. ”Jo, jag undrar om du skulle vilja göra mig sällskap hem…?”

”va!?” Jag har ju jobbat i kvarteren i några år och är van vid alla möjliga förfrågningar från folk på gatan. Allt ifrån knarkförsäljare, ciggtiggare, vägundrare. Alltid folk som vill ha något av mig. Det här var första gången någon ville ha mig.

”Jag är lite ensam, och vill ha lite sällskap. Jag är generös.” Jag vet inte vad jag hade väntat mig, det är ingen som tagit mig för hora förut. Horig visst, men inte hora. Han var väldigt vänlig, välvårdad. Nykter, något nervös. Vet inte varför jag antog att torskar skulle vara slemmiga och äckliga.

Och jag som stod där och absolut inte kände mig åtråvärd. Snarare då slemmig och äcklig. Orakad. Svettig. Och så vill han ha mitt sällskap. Jag tackade reflexmässigt nej, men undrade ändå om jag hade kunnat svara ja. Under andra omständigheter? Förmodligen inte. Men ändå.

Men det som överraskade mig, utöver överraskningen att han faktiskt stövlade fram och frågade, var att jag blev glad. Smickrad faktiskt. Eller rörd. Hade jag varit en mer barmhärtig samarit så hade jag kanske kunnat ställa upp på ett mercy fuck, bara för att han var så… fin? Alltså inte till utseendet, men till sättet. Nu är det väl stor skillnad på allt vad nerknarkade sprutluder kan råka ut för i torskstimmet och vad en hobbyhorande grabb kan råka ut för, men det kändes nästan mer ”förnedrande” för honom att fråga än för mig att bli förfrågad. En maktförskjutning. Jag har aldrig tänkt att det kan vara så.

Jag tror inte så mycket på myten om den lyckliga horan. Det är nog ett försvinnande fåtal som lever det livet. Jag tror det snarare är ganska smutsigt och förnedrande för de flesta. Det är nog inte många som horar av kåthet, snarare av penga-/knarkbehov.

Nångång har jag utbrustit i ett frustrerat: ”Jag är fan less på att va bra på att knulla. Alla är fan riktiga amatörer, de borde faktiskt betala mig för det!”. Men då inte i meningen att jag önskade vara en hora, mer att min kompetens inom området är för hög för att bara ges bort gratis. Nåväl, ikväll har jag för första gången fått en liten försmak om en liten del av horans vardag. Och den smaken var faktiskt inte så bitter. Lite söt skulle jag säga. Men jag tror jag nöjer mig med det. Jag tar det som en stor oväntad komplimang när jag verkligen behövde en sådan. Dock tror jag att jag ska fortsätta knulla gratis. När jag vill det utav kåthet och lust. Om jag bara hittar nåt riktigt svin att kasta mina pärlor för.

En vacker dag…

Vi hade iallafall tur med vädret!

”En vacker dag så ska jag minsann…” Vad är det för jävla uttryck!? En vacker dag så ska man ju ingenting. Inga måsten vackra dagar, inga ska eller borde. Fula dagar däremot, dom e bra för sånt.

Det är därför det känns så motigt när man har en massa måsten som man faktiskt måste. Jobba t ex. Tvätta. Vore jag smartare hade jag haft lite bättre framförhållning så att tvättandet kunde reduceras till åtminstone ett borde istället för ett måste, men nu sitter jag här med timern ställd i mobilen och väntar på maskinerna. Och utanför spyr solen ut en massa lux fastän fula gubben på TV4 sa att det skulle blåsa och va kallt. Min enda tröst den här dan. Gubbjävel!

När man skiter i att göra ett måste så får det ju konsekvenser. Sparken kan vara en konsekvens. Att man blir en lortgris en annan. Om man struntar i ett borde så kan man kanske få ett litet lutherskt dåligt samvete, men jag brukar alltsomoftast sortera mina struntade borden under kategorin vardagslyx. Jag unnar mig att skita i sånt som jag ändå kommer gå omkring och borde göra imorrn. Har jag burit omkring på detta borde så här länge så klarar jag nog av att släpa det en dag till. Om jag får nåt härligt nu som kompensation. Lite sol, en öl, ligga. Men sen så står man där i skiten, med en massa måsten som man inte vet vad man ska göra av. Har ingen plats för dom i lägenheten.

Då kan det iofs va bra att det är en vacker dag om man har en massa måsten. Då kan måstena stanna hemma och själv går man ut i en park och solar. Eller så tittar man efter en större lägenhet där man kan bo rymligt och bekvämt tillsammans med sina måsten. De har sin space och jag har min. Perfekt! Jag ska fan bli måbo. eller iaf bobo. Det ska jag fan! En vacker dag…!

Polis polis gullegris!

en gullegris!

Skjut en snut! Låter lite punkigt, så där. Tuffa killen färgar håret svart och köper en t-shirt med ett budskap. Mina tankar går idag åt det motsatta hållet. Ge en snut ett skjut!

Har ni saknat mig förresten, kära läsare? Det har jag! Jag har varit borta. Helt borta. Ibland travas alla måsten på hög, och to do-listan blir längre ju fler grejer på den man bockar av. Jag har liksom inte fått plats. Inte hunnit med mig. Jag gnäller inte. Jag konstaterar. Jag har haft så mycket att stå i att jag blir tankspridd och gör knäppa saker.

Och den knäppaste gjorde jag nog igår. Ok, igår följde ju precis enligt logiken på förrgår, och det var väl där jag la grunden för min knäpphet igår. Jobbstress följt av några öl, törst efter mer öl, törst efter mer törst. Och man ramlar ut för att dricka några bärs med ett qruiser-ragg. Gott så. Glada människor runt omkring, lite kroghångel är aldrig fel. Sedan är det ju en toppenidé med en bortamatch! Ridå! Lill-Jens däckar i det som skulle vara förspel och återupplivas inte förrän kl 12 dagen efter. Bakissunkig i alldeles för starkt solljus ramlar han runt på söder och plockar tulpaner i ett blomsterstånd och får rabatt för att jag bjuder fröken tulpansäljare på cigg. Hem, slockna igen. Vakna, uscha, duscha, och iväg på bögmässa. Homoreligionens julafton ska firas i glada vänners lag. Det ska dyrkas och tillbedjas vända mot 50tums platt-altaret. ”Christer Björkman! Fräls oss från sista platsen!”.

Men min kropp bestod ju av 75% stresshormon och 24% baksmälla och 1% ny röd jacka för att hålla ihop min person. Bäst jag styrslar till mig lite, och smiter in på ett café för en snabb pick-me-up koffeinspark. Först höll jag på att glömma blommorna när jag skulle gå, ställde ner mitt kaffe och tar blommorna och håller på att glömma mitt kaffe på vägen ut. Kaffe är gott. Kort promenad. Kindpussar. Fördrink. Smörgåstårta. Vänner. Deras vänner. Några transor, säkert vänner dom med. Tv. Vin. Vinnare. ”Tack så mycket, det var härligt att äntligen ses igen!” ”Nej, jag ska inte med ut, jag ska upp och jobba imorrn bitti!” Hallen, skorna, jackan. Plånboken? Var är den?

Två tacksamma anledningar till att jag inte ställer till nån scen. Jag hade varit duktig (tråkig?) och inte druckit så mycket. Och jag visste direkt att jag måste ha glömt plånkan på cafét där jag var nära att glömma kvar migsjälv i jäkten. Och det sista man vill är ju att misstänka, än mindre anklaga, nån av sina vänner eller deras vänner för att ha snott en plånbok ur en jackficka. Men VET ju att ingen av dem skulle göra nåt sånt. Men ändå kommer tanken! Förmodligen för att man inte vill skylla (på) sig själv att man slarvat bort nånting. Men jag lommade hem, ändå på hyfsat bra humör. Kanske för att jag vet att jag hade fått skämmas ballarna av mig om jag börjat gorma och rota och peka där i hallen. För att jag ändå visste att jag skulle ha fel, hur som helst.

Väl hemma och lite trött. Vet vad man har att ta tag i imorrn – polisanmäla förlust, spärra kort, fixa nytt sl-kort – men att man inte kan göra ett skit åt det just då. Mer än att runka bort lite ångest. Men inte ens det var kul. Plan B, ner i sängen och kolla film på laptoppen tills man somnar. Och två minuter senare så ringer väckarklockan och man ska upp och jobba. Ringa caféet och fråga när jag kan hämta min plånbok. ”Va!? Finns den inte där? Har du letat överallt!?”. Fuck!

Drar till jobbet så man är där en halvtimme tidigt så man hinner ringa och spärra kort och göra förlustanmälan. Tror jag. Jag var inte en halvtimme för tidigt. Jag var fyra och en halv timme för tidigt på jobbet. Det som stressat upp mig hela kvällen innan vilket ledde till att jag slarvade bort min plånbok – att jag skulle upp i ottan och jobba – var inte ens nåt att stressa över. Jag skulle inte alls börja nio som jag trott, jag skulle börja ett! Dubble-fuck!

Men jag hann knappt klicka ”Skicka” på polisens hemsida där jag kunde göra min anmälan alldeles själv innan snuten ringde och berättade att de fått in min plånbok och att de sett min anmälan. Oj! Vadan detta? Polisen effektiv? Så ska det ju inte gå till enligt kvällspressen! Men jo, någon vänlig snubbe hade hittat min plånbok på gatan och stoppat en polisbil och lämnat in den, och inte ens tagit kontanterna! Kom och hämta på snuthuset bara… Wow! Men! Effektivitet är väl bäst i lagoma doser tydligen. Väl där så finns det ingen plånbok. ”Ljusblå?” ”Ja.” ”Hmm. Är du säker på att din plånbok är ljusblå?” ”Ja.” ”Konstigt…!” Ja, nåt märkligt är det tydligen.

Men med ens så står hon där! Med helgongloria och skottsäker väst. Den coolaste flatan på gatan! (Jag vet inte om hon är flata, men det skiter jag i. Hon bör vara det! Dyke, the superhero.) Med min LJUSBLÅ plånbok i handen! Nu ska jag väl i ärlighetens namn inte säga att jag ville ge henne ett skjut kanske. Men jag önskar att hennes flickvän gav henne en ordentlig åktur när hon kom hem! En kyss hade hon mer än gärna fått av mig dock! Men jag misstänker att hon var ganska glad att ett tum pansarglas skiljde oss åt. Vad kan man göra för att tacka för hjälpen när man slarvat sig och försöka bevara sin värdighet? Bara en enda sak. Jag log som en skolflicka, neg och tackade konstapeln för att hon tagit så väl hand om mitt medlemskort på slm. (Och med tanke på hur mycket dumt min hjärna hittar på när jag är så här så är det nog bara bra att jag är utan visakort i några dar, tills mina nerver krypit ner under huden igen.)

Äckelbloggen

Prosit!

Jag är inte alls kräsmagad på nåt sätt. Det är få saker som får mig att må illa. (Det som får det att vända sig i magen på mig är oftast sånt som andra startar facebook-grupper om – gruppvåldtäkter, orättvisor, krigsförbrytelser mot civila, övervåld och blod – men annat går mig egentligen helt förbi.) Snordroppar på nästippen har väl alla nu för tiden, det är inte äckligt. Prat om mag- och tarmstatus, toalettvanor och avföring när man äter? Inga problem. Halkat i uteliggarspya på väg till jobbet? Otrevligt ja, men jag kommer inte kräkas själv. Svettlukt när nån har jobbat, tränat, har/haft sex tycker inte jag är äckligt, det kan t o m vara mysigt och intimt. Oftast handlar det äckliga om kroppsfunktioner, allra helst när de inte fungerar som de ska. För mig är det sällan äckligt, det är naturligt. Nu menar jag inte att allt naturligt är välkommet överallt närsomhelst. Inte alls. Men jag reagerar inte sådär känslomässigt på dessa saker. Jag är nog ganska praktisk och rationell i dessa frågor.

När jag pluggade på uni hade jag en föreläsare som forskade om smuts, och hur vi förhåller oss till smuts och det smutsiga. Och om man hårddrar det lite så är smuts inget annat än rätt saker på fel ställe. Inga/få saker är äckliga i sig. Blomjord i en rabatt är inte äckligt. blomjord i en sallad är det säkert. Pruttlukt i ett utedass är väl normalt, samma lukt i ett vardagsrum vore ganska otrevligt. Djurspillning i naturen kan folk tycka vara så fascinerande att man vill pilla och titta, medan samma spillning på en trottoar skulle innebära en omväg. Och vår inställning till smuts förändras ju över tiden, med samhällsutvecklingen. Och vi tolererar mer eller mindre beroende på situation och kontext. Vi har högre krav hemma, men vi tolererar mer på semester t ex.

Sen har vi ju en helt annan diskussion kring smuts som inte handlar om smutsiga ämnen, men om smutsigt beteende. Det är precis lika intressant, om inte än mer. Då hamnar vi ju i frågor om mänskliga behov, känslor, moral, filosofi och psykologi. Lust och smuts, skuld och vilja. Men det får bli ett annat inlägg…

Nu till mitt ärende. Jag är som sagt inte känslig för mycket av det som folk generellt anser vara äckligt. Med ETT viktigt undantag. Ett väldigt aktuellt undantag. Sjukdom! När man själv är sjuk. Jag har ju varit väldigt förkyld sista veckan. En helt vanlig larvig jävla förkylning. Men jag känner mig jätteäcklig. Och det gäller även sånt som går långt utanför själva förkylningen. Dvs jag reagerar icke-rationellt. Förkylningssnor är äckligare än vädersnor, tjockare, segare, fulare, och luktar/”smakar” sjukt. Svetten luktar sjukt. Smaken i munnen är sjuk. Kisset luktar sjukt. Bara ljudet av min slemhosta låter sjukt. När det känns som hela kroppen är täppt, inte bara näsa och hals… Sjukt. Det känns som öron och ögon är täppta, som om huden är täppt. Hjärnan. När man ändå börjar bli bättre – febern har släppt, och man kan sova som vanligt och vakna som vanligt – och man bara vill ha ut det sista ur kroppen. Men så reagerar kroppen som om den gör allt för att hålla kvar förkylningen i kroppen genom att täppa till hela organismen. Äckligt.

Men jag vet ju att min reaktion är överdriven. Visst, ingen känner väl sig så supersexig när de är förkylda, men rent rationellt så är man ju inte äcklig bara för att man känner sig så. Och jag som konstant tjatar om att folk måste släppa loss lite och våga vara sexuella blir i det närmaste avtänd dessa dagar när folk raggar eller ens kommer med komplimanger. Bara att nån kommenterar ens bilder, och säger nåt snällt som ”Oj, vad snygg du är!”, så sätter min hjärna igång.

Snygg –> lust –> kontakt –> sex –> ÄCKLIGT!

Vaffan! Jag älskar ju sex, och nu känns det liksom äckligt att bara vara nära någon. Eller snarare, att låta någon vara nära mig nu när jag känner mig så äcklig.

Wtf!? En liten förkylning och helt plötsligt har jag förvandlats till kristdemokrat! Kanske är det så att alla kristdemokrater är helt vanliga människor, bara kroniskt förkylda?

VAB, vård av sjuk bög

Jaja, vissa saker ska man ju fan aldrig säga högt! Saker som ”Jag kan inte ens minnas när jag var hemma från jobbet sist! Jag har inte några sjukdagar alls!”. Två dagar senare så vaknar man i feberyra som skulle få en lsd-trip att verka händelsefattig.

Igår var en sån dag. Och även om jag vet att jag absolut inte skulle ha kunnat gå till jobbet så känner jag ett sånt jäkla dåligt samvete. Som att man skolkar ungefär. För när man väl fått i sig en halv tub treo, och fått sova lite till, så är man ju nästan som vanligt. Lite darrig och ofokuserad kanske, men man inser att man kommer överleva iaf. Och sen är resten av dan bara jävligt långtråkig. Det man tycker är superskönt när man har en ledig dag är mer klaustrofobiskt när man är sjuk. Det tittas på OS, det dricks kaffe, avslagen cola, blåbärssoppa, treo; det äts glass, färdigmat och jordnötsringar; det surfas, facebookas, chattas, runkas. Och sen då? Man tittar på klockan. 16:48. Får man gå och lägga sig nu?

Jag vet att jag nog skulle behöva vara hemma nån dag till eller två, men jag var mycket piggare idag när jag vaknade. Tredje gången jag vaknade iaf. Första gången jag vaknade var klockan 23:51, andra 04:nånting. När jag vaknade tredje gången så vaknade jag i en punkterad vattensäng. Var kom den ifrån? Tur att jag vaknade när jag gjorde för risken var överhängande att jag dött drunkningsdöden. Sen kom jag på att det inte alls var en vattensäng, det var inte ens vatten. Det var mitt svett. Och jag menar inte lite sommarfuktig nu, jag snackar dyblöt! Jag kunde vrida ur både kudde och täcke. Kändes lite äckligt, och framförallt väldigt kallt att krypa tillbaks ner i en blöt säng. Men samtidigt nyttigt, jag antar att jag har en del ondska att svettas ut ur kroppen.

Tyvärr så får man ju sällan vara särskilt unik. Inte ens när man är sjuk. Är jag sjuk så är halva stockholm också det. Så jag får väl inse att jag iaf är frisk nog för att låta andra vara sjuka en dag eller två. Det är ju en liten nackdel när man är sin egen chef, jag sjukanmäler mig till mig själv, och det är jag som ska se till att hitta en ersättare åt mig. Om då två andra samtidigt har sjukanmält sig så är det ju ganska lätt att proppa i sig några treo till och intala sig att man faktisk känner sig ganska pigg.

Musse Pigg. Piggelin. Piggvar. Jens.

The helg from hell

positivt tänkande? njae, det e mitt default mode.

… Eller snarare heaven and hell. Högt och lågt. Tokigt och slugt. Men det gick ju, och ganska galant också. Man får ju alltid prioritera, och genom att stryka sömn och vila från Att göra-listan så blev det en ganska funkis helg ändå.

Enligt planen skulle jag ha varit ledig fredag och lördag, en tidig helg som skulle avslutas med ett skönt, sent söndagspass. Ett sms från en av mina anställda ändrade på det. ”Hej, jag har åkt till Berlin och har inte hittat nån som kan jobba mina pass. Sorry!” Man tackar! (Är det inte intressant vilka friheter man kan ta sig som provanställd under rådande dipp på arbetsmarknaden? Kanske beror arbetslösheten på att folk inte riktigt anser sig behöva ett jobb?)

Som tur är hade jag ju även lite roliga saker inplanerade. Kanske hade nån annan i min situation ställt in sina frivilliga nöjen och koncentrerat sig på arbetet, men jag behövde verkligen göra något annat än bita ihop. Jag behövde gapa lite. Först var det visserligen lite arbete i baren på SLM (men det är ju mer nöje än jobb iofs), men framförallt behövde jag gapa ordentligt under lördagkvällen! SLMs mixade julfest! Yeay! Mitt första och enda julbord i år. Och jag ber om ursäkt om det var nån som blev utan men jag tror jag åt för tre personer. Jag är fortfarande mätt.

SLM är ju vanligtvis en herrklubb, en halvhemlig orden. Mer könsseparerad än en offentlig toalett. Men julbordet och midsommarstången delar vi med alla sugna fetischmänniskor. Fantastiskt kul att se fler än de vanliga fejsen, dock med den invändningen att jag inte kollade särskilt mycket på just folks ansikten i lördags.

I andra sammanhang är det ju oftast väldigt oartigt och sexistiskt att ha ögonen fastklistrade i brösthöjd på de man snackar med, men jag kunde verkligen inte låta bli. Jag var så totalt fascinerad. Jag är ju ingen bröst-kille, men jag har aldrig sett så många välvuxna kvinnobröst på en och samma gång, på sån liten yta, förut. Med lite hjälp av julölen så kändes det stundtals som om jag tumlade runt i ett väldigt varmt, mjukt och kinky bollhav. I lack, snörliv, och ett dekolletage som trotsar tyngdlagen. Ordet bröst räckte inte riktigt till för att beskriva dessa kvinnors överdel. Jag var tvungen att damma av det gamla retro-slangordet pattar för att tolka mina synintryck.

Jag har ju tidigare framhållit stämningen som en av de främsta anledningar till att jag gillar SLM, att det är schysst folk med en skön attityd, utan attityd. Och det värmde mitt arga, wannabe-aktivisthjärta att se hur kravlöst och respektfullt och avslappnat och framförallt kul alla kan umgås, homos, heteros, killar och tjejer, och alla nånstans mellan dessa kategorier. Utan att kompromissa, utan att förneka någon att vara sig själv fullt ut. Att tillsammans bejaka lusten och kåtheten, även om man kanske inte själv går igång på än det ena än det andra.

Sen fick jag ju återse många underbara vänner som man, när man väl träffas, inser att man ser alldeles för lite av. Folk som vanligtvis inte är så SLMiga. Och som grädde på moset, en prick över mitt i, så blev det ju lite ligga också! Även om det inte riktigt fanns utrymme nog att just ligga. Ståligga.

Jag tog mig friheten att ta ledigt idag efter min ”jobbiga” helg. Men i skrivande stund trillar det in ännu ett jobb-sms; ”Jag är sjuk idag och kan inte jobba.” Ok, jag kanske måste hoppa i kallingarna och dra på mig förklädet ändå. Well, I’ll sleep when I’m dead. I den här takten så lär det väl bli förr snarare än senare.

”Jag ska bara, jag ska bara…”

Yeay! Nytt jobb! Eller snarare ett till jobb. Jisses, vad tänker jag med? Jag som aldrig kan sluta tjata om hur mycket jag redan jobbar, så går jag och skaffar mig ett till! Ett obetalt jobb dessutom. Men they made me an offer I could not refuse. Faktiskt. Jag är helt säker på att det kommer bli skitkul.

Igår kväll gick jag med bestämda steg till ett möte med SLMs ordförande Mats, fast besluten om att tacka nej till erbjudandet om att vara ansvarig för bardriften på klubben. Anledningen till mitt bestämda Nej skulle just vara tidsbrist.

Men man har väl rätt att ändra sig? Det lät bara så fantastiskt roligt. Och att jag dessutom skulle dela ansvaret med en annan medlem, en kompis, fick mig att inse att ett nej inte alltid är ett nej. Inte när det är jag som uttalar det iaf.

Jag har ju tidigare hoppat in och jobbat i baren emellanåt, några gig här och där när det har behövts, och jag tycker det är förbonkat roligt. Eftersom klubben helt och hållet drivs ideellt av medlemmarna själva så känns det ju både viktigt och kul att kunna ställa upp när det behövs. Men jag har alltid tänkt att det skulle vara intressant att göra någonting mer också, någonting annat. Att kränga öl till törstiga läderbögar kan visserligen vara en styv uppgift, men det är ju inte riktigt att ses som ett jobb. haha.

Jag hade ju äran att bli intervjuad i SLMs nyhetsbrev i oktober om just jobbet i baren, och eftersom jag är klok som en bok så sa jag såhär:

Nästan vem som helst kan ju hälla upp en öl och ta betalt. Och det är ju ett schysst sätt att träffa nya polare på. [...] När det är packat med folk på en lördagskväll, det dunkar bra musik, folk är kåta och glada, och törstiga, det är då jag trivs som allra bäst! De flesta vet ju att vi inte är några utbildade bartenders, vi är ju också helt vanliga medlemmar, så är det inte heller någon som förväntar sig några skiktade paraplydrinkar med nån annanasbuske o tomtebloss.

Jag skulle nog aldrig ställa mig och jobba i någon annan bar eller klubb i stan med tanke på hur folk kan bete sig på krogen. Men en av de viktigaste anledningarna till att jag gillar SLM, både när jag jobbar och när jag är där som gäst, är ju just stämningen. Lite kamratanda sådär. Man slipper den där elaka bitchigheten, och just att alla kan umgås och ha kul tillsammans även om man har helt olika intressen, smak eller fetischer.

Förhoppningsvis så innebär ju detta att jag också kommer kavla upp ärmarna (och knäppa upp byxorna – oops!) och jobba lite oftare bakom baren också. Jag har ju alltid varit en servicemänniska! Och jag tror faktiskt att det går alldeles utmärkt att förena nytta med nöje. Fast i just detta fall – mitt fall – kanske Hasse Alfredssons variant, att förena lytta med löje, passar bättre in. Vi får väl se hur resultatet av mitt engagemang blir…! Om inget annat så kommer jag nog göra en hel del bögar i den här stan glada, det finns säkert många som tycker att jag hör hemma bakom galler!

Nyfiken? Besök SLM!