chem friendly

Summan av lasterna är konstant. Sa någon. Och det stämmer säkert. Summan kan också vara kontant. Säger jag. Säkert.

Nyss hemkommen från ännu en helg i Berlin. Detta parallelluniversum, som ett gay avatar fast på riktigt. Det märkliga – för mig som väldigt svensk trots allt – är återigen hur mycket droger som florerar. Vem fan behöver droger där där allt redan är så jäkla surrealistiskt? Hieronymus Bosch hade lagt ner sin pensel om han hade bort i Berlin idag, och sagt att ”nä, inte ens jag kan komma på så mycket tokigt”. Verkligheten överträffar verkligen dikten/drogen.

Mina berlindroger stannar vid en jäkla massa öl, en jäkla massa cigg, en jäkla massa kaffe, och en enstaka popperssniff på nån bar. Och killar förstås, den farligaste drogen av dem alla. Starkt beroendeframkallande.

Nej, jag sparar faktiskt de häftigare drogerna tills jag kommer hem. Varit hemma i mindre än 12 timmar och jag har redan avverkat en 1/4 tub Treo och en karta Imodium Plus. Min mage gillar inte Berlin lika mycket som jag gör. Ok, diarremedicin kanske inte placerar mig i topp på partyknarkarnas creddlista, men effekten av mina droger är enligt mig lika härliga och nödvändiga på toaletten som deras är på dansgolvet.

Jag avslutar med ett litet citat från lumpen, ”den som säger att kärleken är det bästa som finns, han har aldrig varit riktigt skitnödig!”.

Speed-dating; du är min drog

"We're ready for warp speed-dating, captain Kirk!"

Det är ett knepigt företag att resonera kring knark. Det är lite som en kemisk variant av rasism. Säger du något som antyder att folk får väl göra vaffan de vill så är man en påtänd drogliberal legaliseringsaktivist, och säger du något negativt så är du en anal och konservativ frikyrkomoralist. Jag hoppas att jag ska få slippa bägge dessa epitet, men det är svårt som lilla svenska fin-flickan att komma till klubbscenen i Berlin och inte förhålla sig till droger och droganvändning och drogbrukare.

Jag är ju en stor sucker för alla legala droger vi har i sverige och jag brukar dem alla med glädje. Cigg, kaffe, och alkohol. Och en treo-grogg när det blivit lite för mycket av någon av de andra drogerna. Men i övrigt är jag varken lockad, nyfiken eller känner något behov av något mer. Så länge ölen smakar gott och gör mig lite full och glad, och jag får mig en cigg när jag är sugen, så är jag helnöjd. Ok, en sniff poppers nångång när situationen påbjuder det… Men that is faktiskt it. För mig.

Visst har man sett några ute i Stockholm också som blivit nån halvmeter längre under kvällens gång, med ögonen som toppen på ett fyrtorn. Eller tvärt om, de som får svindel och helst vill ligga på rygg för att inte ramla av golvet. Men det är ju i undantagsfall, och de verkar inte heller ha något intresse av att socialisera med så många andra än sig själva, och möjligen med musiken.

Men i Berlin (och vad jag förmodar i många andra städer med ett utvecklat nattliv) är det inte bara mer vanligt men också mer accepterat. I alla fall accepterat i sån mening att folk har accepterat att det är många som väljer att knarka istället för att dricka när dom går ut. Och allvarligt talat, jag bryr mig faktiskt inte heller. Den stora skillnaden mellan att gå ut i Stockholm och i resten av världen är att i Stockholm ska det alltid tjafsas och bitchas, och i resten av världen går folk ut för att ha kul och umgås och ragga och ha kul och ha kul. Nu tror jag absolut inte att det är knarket som gör berlinare trevliga och glada, men så länge folk ute är trevliga och glada så skiter jag faktiskt i vad de går igång på.

Däremot så erbjuder ju t o m de minsta barerna där utrymme för en mer närmare kontakt mellan gästerna, där man kan lära känna varandra mer på djupet än vad man gör när man står och hänger i baren. Och där kommer den svenska renlevnadsmänniskan i mig fram igen. Fylleknull eller ölhångel har man ju ändå erfarenhet av sen barnsben, men att speedsnuska med nån när man själv är lite öltrög lockar inte alls. Jag minns jag mötte en jättesnygg kille i en källare, och vi småhånglade och klämde lite med och på varandra, men jag var tydligen inte tillräckligt sexig för att kunna konkurrera med hans rastlöshet om hans uppmärksamhet. ”I wanna fuck! I wanna fuck!” var hans mantra medan han grävde i mina kallingar och det kändes liksom inte läge för att föreslå en ölpaus… Och sekunder senare hade han hittat nån annan att speed-dejta. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog röven.

VAB, vård av sjuk bög

Jaja, vissa saker ska man ju fan aldrig säga högt! Saker som ”Jag kan inte ens minnas när jag var hemma från jobbet sist! Jag har inte några sjukdagar alls!”. Två dagar senare så vaknar man i feberyra som skulle få en lsd-trip att verka händelsefattig.

Igår var en sån dag. Och även om jag vet att jag absolut inte skulle ha kunnat gå till jobbet så känner jag ett sånt jäkla dåligt samvete. Som att man skolkar ungefär. För när man väl fått i sig en halv tub treo, och fått sova lite till, så är man ju nästan som vanligt. Lite darrig och ofokuserad kanske, men man inser att man kommer överleva iaf. Och sen är resten av dan bara jävligt långtråkig. Det man tycker är superskönt när man har en ledig dag är mer klaustrofobiskt när man är sjuk. Det tittas på OS, det dricks kaffe, avslagen cola, blåbärssoppa, treo; det äts glass, färdigmat och jordnötsringar; det surfas, facebookas, chattas, runkas. Och sen då? Man tittar på klockan. 16:48. Får man gå och lägga sig nu?

Jag vet att jag nog skulle behöva vara hemma nån dag till eller två, men jag var mycket piggare idag när jag vaknade. Tredje gången jag vaknade iaf. Första gången jag vaknade var klockan 23:51, andra 04:nånting. När jag vaknade tredje gången så vaknade jag i en punkterad vattensäng. Var kom den ifrån? Tur att jag vaknade när jag gjorde för risken var överhängande att jag dött drunkningsdöden. Sen kom jag på att det inte alls var en vattensäng, det var inte ens vatten. Det var mitt svett. Och jag menar inte lite sommarfuktig nu, jag snackar dyblöt! Jag kunde vrida ur både kudde och täcke. Kändes lite äckligt, och framförallt väldigt kallt att krypa tillbaks ner i en blöt säng. Men samtidigt nyttigt, jag antar att jag har en del ondska att svettas ut ur kroppen.

Tyvärr så får man ju sällan vara särskilt unik. Inte ens när man är sjuk. Är jag sjuk så är halva stockholm också det. Så jag får väl inse att jag iaf är frisk nog för att låta andra vara sjuka en dag eller två. Det är ju en liten nackdel när man är sin egen chef, jag sjukanmäler mig till mig själv, och det är jag som ska se till att hitta en ersättare åt mig. Om då två andra samtidigt har sjukanmält sig så är det ju ganska lätt att proppa i sig några treo till och intala sig att man faktisk känner sig ganska pigg.

Musse Pigg. Piggelin. Piggvar. Jens.

”Tänk på barnen i Afrika…!”

Låt maten tysta mun!

Det är ju verkligen en oförlåtlig synd att tycka synd om sig själv. Eller att iaf yttra något om att man minsann borde ha det bättre/ha mer/förtjänar nåt större. Tyck det gärna, men säg det för fan inte!

Jag vill ju ha perspektiv på saker och ting vad gäller i stort sett allt. Eller kanske hellre ett sammanhang. Men det finns ju onekligen nånting negativt med att sätta allting i perspektiv. I perspektiv så kan man aldrig vara sjuk, må dåligt, vara glad, rik, snygg, eller nånting annat. Det finns alltid nån som har det bättre eller sämre. Och av vilken nytta är det för mig?

När man var liten så fick man ingen efterrätt om man inte åt upp sina rivna morötter eller broccolin, och när man vägrade så fick man minsann höra om hur barnen i Afrika bara älskar rivna morötter och broccoli. Jamenfan, ge dem mina rivna morötter och broccoli då så kan jag äta glass och popcorn. En bra resursfördelning om du frågar mig.

Nu när man är vuxen så är det än mer tabu att gnälla, eller inte vilja göra nåt, eller tycka synd om sig själv. Men att tycka synd om sig själv kan ju vara ett uttryck för att man har ambitioner, det måste inte bara vara gnäll. Men oftast så okynnesgnäller vi ju bara, på väder, på lönen, på tunnelbanan, på regering och försäkringskassan. Det är ett socialt kitt som håller ihop samtal och kontakter. Och oftast så är vårt gnäll lite halvt ironiskt. Jag gnäller ofta på larviga vardagssaker som att kaffet är slut, eller att jag borde dammsuga. Det är inte allvarligt menat. Möjligen gör det tillfredsställelsen när man väl har dammsugit större om man innan gjort det till ett månlandningsprojekt.

Jag håller med om att det finns få saker som är så vidriga att sysselsätta sig med som att lyssna på nån som gnäller, men det gör ju inte gnället obefogat. Och allvarligt talat, har man en riktig skitdag nångång hur mycket bryr man sig då om hur folk har det i Haiti? Och mår du verkligen bättre av att folk mår sämre? Jag tycker inte att ett perspektiv i dessa fall är så fruktbara. Det får oss ju bara att internalisera vårt gnäll och gör bara olusten större tills den väl exploderar ur oss. Och med en massa uppdämt gnäll inom sig så har man ju än mindre utrymme för att känna några som helst sympatier med cancersjuka barn eller orkanoffer.

Nej, jag uppmanar folk istället att acceptera sitt gnäll-jag. Att låta även den fula delen av dig själv att få titta fram ibland. Fis ur dig lite gnäll nångång ibland så du slipper vara ett ältande surkart. Oftast brukar iaf jag må mycket bättre om jag bara får säga att nåt är trist eller jobbigt. Utan att ha gjort nåt åt det så känns det bättre och mindre viktigt bara jag fått identifierat det och yttrat det.

Det finns ju lite ”galghumor” i att tycka synd om sig själv också, och den humorn kan ju va en skön ventil. ”Ni tjejer tjatar om hur jobbigt det är att föda barn! Ni vet inte hur det känns när en kille är riktigt bakis…!” Och när jag säger att det var en tsunami i min diskho när jag skvätte ner mig när jag diskade betyder inte att jag pissar på det tragiska öde som folk genomlevt (eller inte) i diverse naturkatastrofer, det är ett sätt att samtidigt gnälla samtidigt som jag erkänner att jag gnäller över nånting väldigt fånigt. Men ändå är det där gnället skönt, och gör det lite lättare att huka mig ner och torka upp vattenpölen på golvet.

Så va inte rädd för att gnälla, och när nån annan gnäller inför dig betyder det inte att du ska presentera lösningar, trösta eller bagatellisera. Du ska bara acceptera. Och förmodligen byta samtalsämne snabbt som fan för att inte göda gnällelden. Jag vet att jag oftast gnäller när jag är uttråkad, och då är ju gnället bara ett omständigt sätt att säga: underhåll mig! Ett väldigt korkat sätt iofs eftersom man sällan vill sätta sig i knät på och gulla med en surpuppa.

Men den kanske viktigaste, mest positiva aspekten på gnäll är ju kontrastverkan. Det gör ju avståndet till det man gillar och tycker är kul ännu större att det lite halvskojiga kan bli till ett Sarah Silverman-moment. Om lite tandkrämssprut på badrumsspegeln får vara jordens undergång ibland så kan ju faktiskt en sittplats på tunnelbanan i rusningstrafik vara en liten bit av paradiset också.

Varning för fika!

Lördagmorgon. Om nu kl 13.30 kan räknas som morgon? Jo, det kan det fan! Lite bakis, sliten och sunkig. Måste ha kaffe. Verkligen måste! Drogberoendet, som annars mer är en social rit, gör sig extra tydligt sådan här dagar. Jag är en sucker för alla legala droger verkar det som. Summan av lasterna är konstant? Vilket skitsnack. Ju äldre jag blir desto fler laster får jag. Och kaffet är det viktigaste. Men kaffe är ju så mycket mer än bara en uppiggande drog…

En slät kopp kaffe? ”Finns det svenskt kaffe på hotellet?” Vanligt brygg? Glöm det! Du tror du dricker kaffe för att du är kaffesugen, en välförtjänt fikapaus, för att du behöver piggas upp. Men vet du om att du gör ett politiskt ställningstagande, ett statement om vem du är, en kulturell handling, bara genom din kaffekopp?

Georg W Bush kallade den då nya talmannen i representanthuset, Nancy Pelosi, för ”latte-liberal”. En variant på tidigare republikanska slagord som ”limousin liberal” – politiskt korrekta människor som gärna tycker till om fattigdom och orättvisor men som själva gärna lever high life i lyx och överflöd.

Starbuck’s hamnade i onåd hos amerikanska föräldraorganisationer (så klart!) med en kampanj som hyllade mångfald och olikhet. Anledningen var att man på sina muggar tryckt citat av en mängd kända personer, däribland författaren och bögen Armistead Maupin. Det förfärligt demoraliserande citatet löd:

Min enda ånger över att jag är gay är att jag tryckte bort detta under så lång tid. Jag gav min ungdom till människor jag var rädd för när jag istället kunde ha älskat någon. Gör inte det misstaget, livet är för kort.

Huvvaligen så hemskt! Starbuck’s hade även sponsrat San Diegos Pride-firande. Därigenom hade de, enligt föräldraorganisationerna, marknadsfört ”homosexuella värderingar” och ”stöttat homosexualitet”.

I Sverige kallade DN, när Fredrik Reinfeldt tillträtt som partiledare, de nya moderaterna för ”macchiato-moderaterna”, som blandar espresso och mjölk lika ogenerat som Fredrik Reinfeldt blandar kapitalism och folkhem. När Expressens kulturredaktör inledde en krönika med ”Jag dricker inte caffe latte” var det inte hans personliga fikavanor som var ämnet. Svart kaffe är på riktigt. Latte står för trivialiteter. I en debattartikel om föräldraförsäkringen använde Linda Skugge en lattemugg som slagträ för att beskriva bortskämda föräldrar: ”Jag ger mycket gärna bort mina skattepengar så att studenter kan skaffa barn. Men inte till en 35-årig förstagångsmamma som dricker latte i Hagaparken varje dag.”

Snackar man kaffekultur så tänker man kanske gärna italienska caféer, espressoblandningar, eller bördiga kaffepantage nånstans långt borta. I Sverige  är kaffekultur nästan fult; att kritisera någons kaffevanor är lika känsligt som att snacka skit om nåns morsa i andra länder.

Sedan finns det ju ett existensiellt plan att beakta i ditt kaffedrickande. Jag dricker alltså finns jag, typ. En vanlig kopp kaffe beställer bara de som antingen inte har någon jag-känsla, eller de som är helt på det klara med exakt vem de är. För oss rådvilla, vilsna människor så är det helt ok att definiera oss utifrån kaffepreferenser. Förr i tiden spådde man i sump, idag får vi svaret i en pappersmugg:

The whole purpose of places like Starbucks is for people with no decision-making ability whatsoever to make six decisions just to buy one cup of coffee. Short, tall, light, dark, caf, decaf, low-fat, non-fat, etc. So people who don’t know what the hell they’re doing or who on earth they are can, for only $2.95, get not just a cup of coffee but an absolutely defining sense of self: Tall! Decaf! Cappuccino! (citat: okänd)

Så om du inte har nån aning om vem du egentligen är, eller vaffan du håller på med – ta det lugnt! Ta en kaffe! Allting kommer att ordna sig.

Kaffe o kuk!

2009-08-19

jag vet att jag ofta uppfattas som slampig eller porrskadad på qruiser, framförallt av folk som inte känner mig. och let´s face it, jag gillar att ha det ryktet o har inte direkt bekämpat det. med mina bilder o mina Kaffe o kuk-statusuppdateringar så är det väl snarare så att jag spär på bilden av den sextokiga Jens. Det e ok, jag antar att jag är sextokig. men inte riktigt på det sättet som många tror, tror jag.

Jag är en sexuell person. punkt. jag menar inte bara att jag gillar sex, det gör de allra flesta. det är snarare så att jag anser min sexualitet (inte min sexuella läggning!) är en viktig del av min personlighet. jag är väldigt öppen med min sexualitet, o skäms inte för den, o tycker att så länge man gör det man mår bra av så finns det inget att dölja eller försköna.

dock är jag inte nån slampa om vi snackar kvantitet; jag knullar inte runt särskilt mycket. väldigt lite jämfört med hur flitiga många här är. jag är väl kräsen kanske. eftersom jag ofta är inloggad med statusen Kåt så tror många att jag söker träffar eller knull, men i 99,9% av fallen svarar jag Tack, men nej tack. O så får man ett till rykte vid sidan av slamp-ryktet, nämligen Snork o bitch-Jens. Men min kräsenhet handlar aldrig om kukstorlek, antalet magrutor, eller hur fuktiga putläpparna på killars bilder är. det handlar om personlighet o kontakt. Det e jävligt svårt att få nån kontakt med nån, att känna att det finns en skön personlighet bakom kuken.

det viktiga för mig när jag har sex är att känna en intimitet, det är inte nåt snyggt porrfilmstekniskt under i rätt belysning. det kan va hur bökigt o oproffsigt som helst bara det känns nära. även om man mest använder munnar, kukar, rövar o händer när man knullar så är det faktiskt min hjärna du måste knulla. jag menar inte intellektuellt nu, men min lust o njutning sitter inte i kuken, utan i skallen.
Man kan absolut ha fantastisk sex utan att blanda in kärlek, men sex utan känsla o personlighet är väldigt tråkigt om du frågar mig.

det e väl därför jag har så svårt för alla dessa porrsidor som folk envisas med att ha; om sex är en del av en människas personlighet, varför ska man då behandla den som om det var en andra, en extra personlighet vid sidan om den ”fina” personligheten. fattar inte det riktigt. En sida för den fina personligheten, o en för den fula…? Det är skönt att va kåt! Det är inte ett tillstånd som måste botas, så som många här verkar tro. ”Jaså, du e kåt? va ska du göra åt det då?” som om kåthet e nåt man måste ta sig igenom, ta sig förbi. Jämför det med nån annan positiv sinnesstämning o se hur knäppt det synsättet är, t ex ”Jaså, du e glad? va ska du göra åt det då?”. eh?

det e helt ok om andra inte delar mina åsikter, eller att dom gillar sex eller sin sexualitet på ett annat sätt. toppen. så länge det funkar för dom, så fine. jag kan rent logiskt greppa det lockande med anonym, mörk källarsex, eller att man inte måste sitta o byta kakrecept o småprata innan man droppar brallorna o knullar loss. skitbra om folk får det som dom vill ha det.

men jag skulle ha jävligt svårt att ha schysst sex med nån jag inte kan skratta med, träffas o ta några bärs o snacka skit o sen kanske, om man känner för det, också ha sex. men bara för att man e sexuell så måste man ju inte heller ha sex när man träffar nån. man kan ha en jävla skön o porrig träff utan att kuken ens tittat fram ur gylfen. o även om den skulle titta fram så betyder inte det att man måste ha sex heller.

så ok, jag kanske är en sexgalning. men va vänlig o inte förväxla det med att tro att jag är en idiot. även om jag är kåt på mycket o är det ofta så betyder det inte att jag är kåt på allt o alla.

så sammanfattningsvis, du kan ha en kuk stor som turning torso, så många magrutor att det skulle räcka till en kyrkmosaik, en röv rymlig o varm som en sovsäck… men har du inte en lika skön, erekt o vältränad inställning o attityd så kommar nog inte jag bli särskilt kåt. på dig. iaf.

GOD KUK O GOTT NYTT ÅR!

2008-12-19

Vet inte om fler brukar göra samma misstag som jag i dessa tider, att skicka glädjens budskap som sms med orden GOD KUK O GOTT NYTT ÅR till sina nära o kära. T9 skapar ju helt nya sociala koder o relationer, förmodligen helt i enighet med avsändarens avsikt, men med slumpen som tillgänglig ursäkt när denna nya uppmärksamhet för mottagaren påtalas…

Jag skäms inte för mig. Som varken kristen eller sexualfientlig så ligger det nog mig närmare om hjärtat, och sägs med större uppriktighet, om jag önskar mina vänner en god kuk istället för en god jul. (Känns bra att arbeta för ett företag som delar denna inställning. Se bild.)

så… Kaffe o kuk, någon?