Själv är bäste dräng

Jag som alltid sett mig lite som en självutnämd expert på allt som har nåt med sex att göra, en semiautodidakt auktoritet på området, har kommit till (en) insikt. Inte så att jag hittat en ny kontinent på sexplaneten, mer så att jag bytt perspektiv. Jag vet bara inte vilket perspektivet är – samtidigt som det är väldigt mycket grodperspektiv, eftersom jag själv sitter mitt i det sexträsk jag betraktar, så är det ett utanförperspektiv då jag betraktar det lite från sidan och sneglar på andra mer etablerade sexuella identiteter.

Vad är då detta nya som jag hittat? Tro det eller ej men det är onani. ”Meh!?”, tänker ni nu, ”killen är 36 bast och har precis upptäckt onani!?”. Inte alls! Jag har nog genom mina år förfinat även onanin till en konstform. Onanins historia (som jag inte tänker gå in på här) delar iaf historia med alla andra former av sex, det har setts som nåt fult, onormalt, skadligt, osv. Det onanerades i bibeln. Det onanerades friskt under antiken, i gammal indisk och kinesisk och japansk konst. Så nej, jag är inte så korkad att jag tror att jag har uppfunnit fenomenet.

Men det jag kommit fram till är att mitt onanist-jag är en självständig, enhetlig, fullgod (självgod?) sexuell identitet. Jag har alltid levt i (van-)föreställningen att onani alltid var ett sorts substitut för något annat. Även om onani idag ses som en nyttig sysselsättning (vilket det ju absolut inte alltid ansetts vara) så har det ju alltid rationaliserats som nånting i det närmaste icke-sexuellt. Det ”botar” stress, främjar självkänsla, löser spänningar, är avkopplande, osv. Det är en övning inför att ha sex med andra. Vilken bullshit! Onani är sex. Sex. SEX!

Det finns ju diverse lustigheter sagda om onani (som det finns kring all sorts sex antar jag). En av mina favvo-flator Lily Tomlin lanserar teorin att den förhistoriska människan började gå upprätt bara för att frigöra sina händer för att kunna masturbera. Det gamla pervot Freud sa att det enda man behöver skämmas över när det gäller onani är om man är dålig på det. Woody Allen kallar onani för sex med nån man verkligen älskar. Det kanske stämmer, men jag ser det inte riktigt så. Visst, jag gillar mig själv, men jag onanerar inte för att jag är kåt på mig själv. Jag går inte ut på krogen och raggar upp mig själv och åker hem och onanerar. Jag flirtar inte med mig själv. Jag har inte sex med mig själv. Jag runkar. Det är fint nog.

Det är nog inte många som idag anser onani vara fult eller dåligt. Men dock med ett STORT undantag. Singlar får runka hur mycket som helst. Men är man i ett förhållande så är onani nåt fult, eller åtminstone något man måste dölja. I ett förhållande blir onani till en form av otrohet. I ett förhållande blir onani till en kritik mot ens partner. Då är antingen partnern inte tillräckligt sexig eller upphetsande. Eller så älskar onanisten inte sin partner. Onanisten är egoist. Det är verkligen sjukt! Vem är det som är ego om man förbjuder sin partner att onanera? ”Nej du, älskling! Nu är det jag som bestämmer över din sexualitet! Ok, jag kanske inte vill knulla just nu, men du ska fan inte heller vara kåt om inte jag är det!”. Jag kan ju bara säga utifrån egen erfarenhet att jag är en mycket bättre älskare om jag ibland har utrymme att få lite kvalitetstid med kuken.

Många gånger vill folk genast träffas om man säger att man är kåt. Jag har alltid uppfattat det som påfluget, desperat och ovärdigt. Jag har tänkt att de killar som föreslår en snabb träff pang på utan nåt snack innan som killar som knullar utan urskiljning, som inte bryr sig om vem de träffar bara de får knulla. Där har jag fått tänka om lite. Det handlar ju bara om olika uttryck för olika personers sexuella identitet. Och om jag nu med nån trovärdighet ska lansera mig som självbefläckare och hävda att det är en form av sex av samma kaliber som all annan sex så måste jag ju också inse att snabba sexträffar också är det. (Så jag ska sluta bitcha över dessa killar nu, jag säger ett sorry, och att det är toppen att de har en skön inställning till sex även om jag har en helt annan.)

En annan grupp bögar jag ondgjort mig över i åratal är ju alla nätrunkare. De som bara vill sitta och snacka snusk men aldrig vill träffas. Inte ens för en öl och lite skitsnack. Jag tror de också är onanistiska. Även om det inte är jag som ska definiera dem så verkar det ju inte vara något de söker eller vill ha, de är nöjda med sitt runkande och behöver inget mer. Va bra! Nu handlar min aversion mot dessa killar oftast om falskhet och ljug. De döljer sig ofta bakom nåt påhittat nät-alterego, eller bakom anonymiteten som en datorskärm kan ge. För trots att jag gillar att runka så känner jag inte ett behov av att ljuga om mig själv eller dölja mig bakom en påhittad karaktär.

Jag har återigen snubblat över en site på nätet. Ja, det är återigen en sexsite. Ja, många bögar är där. Men den här gången handlar det inte om sexträffar eller raggning. Det handlar enbart och uteslutande om manlig onani. Och INTE som ett substitut för sex utan som den högsta, mest intensiva formen av sex. Fullkomlig sex, den destillerade formen av sex. Inte reservsex, inte istället-för-sex. Sex. Punkt.

På denna site snubblade jag över en term som killar där ofta använder för att beskriva sig själva – solosexuell. Inte så att det är något ensamt, smått tragiskt i den definitionen. Det är flera som har förhållanden, söker andra, osv. Men den form av sex de har, vill ha, och ibland söker är onani. Jag tycker det är väldigt fint. De vet vad de gillar, de har fantastisk sex, och de får utlopp för alla önskemål och drömmar. De får sex (i stort sett) när de vill. Hur de vill. Och det är ju i allra högsta grad säker sex.

Jag vet inte om det stämmer, men ibland får jag bilden av att folk (även om alla gör det) ser onani som en form av osäkerhet (inför att ha sex med någon annan), alternativt, eller parat med ett kontrollbehov. Att man, när man runkar, har all kontroll, man behöver inte kompromissa, inte tänka på att tillfredsställa nån annan, osv. Man behöver inte vara naken och exposed inför nån annan. I vissa fall kanske det är så, men långt ifrån alltid. Jag känner mig inte osäker på mig själv, varken när jag är naken eller om jag har sex med någon. Jag känner inte heller nåt kontrollbehov, snarare tvärt om. Sex för mig, oavsett om det är onani eller sex med någon annan, är att släppa på kontrollen. Tappa den.

Jag är inte mycket för dessa fasta, rigida definitioner. Jag är inte ens särskilt bekväm med definitionen homosexuell som en beskrivning av mig själv. Jag är stolt bög, men homorollen kan va ganska trång och begränsande. Och skulle jag nu hoppa in i en solosexuell identitet så skulle ju den va lika trång den. Men ibland när jag träffar nån och har sex kan jag ju faktiskt tänka att jag egentligen hellre hade varit hemma och runkat. Inte så att sexet behöver vara dåligt, jag var då bara mer sugen på något annat.

Nu ska jag inte gå så långt att jag lanserar onani som en sexuell läggning, även onanisten tänder ju på ett kön (även om det råkar vara hans eget). Han är ju också homo, bi eller hetero. Men jag tycker att runkarens status gott kunde vara lite högre i sexsammanhang. Och att vi ska lämna tanken att det måste vara ett ensamt kall. Man kan runka tillsammans. Man har ju hört talas om (även om jag aldrig varit med om det) grupprunk i killarnas omklädningsrum i plugget, osv.

Jag tycker runka är fint. Och att det är helt ok att tacka nej till ett knull med någon och istället sitta och runka. Och jag är glad att jag upptäckt mitt runk-jag. Jag behöver inte sitta och vara frustrerad över att aldrig få sex eftersom jag alltid har min kk i kallingarna. Och när jag är sugen så är han det också. Och tänk vilken tur, vi gillar precis samma saker!

Det man inte har i huvet…

Vad har du i "fickan", Jens?

… får man ha i benen.

Det sägs ju så. Men det finns många andra ställen man kan ha det man inte har i huvudet. Det vet jag av egen erfarenhet.

En av de små sysslor jag har i uppgift att utföra som baransvarig på SLM är att dra ut kassarapporter och nolla kassorna mellan öppetkvällarna. En lätt uppgift kan tyckas, men det är ju de lätta sakerna man oftast fuckar upp eftersom man inte behöver tänka så mycket på vad man håller på med.

Kommer ner idag, har låst upp alla 42 lås för att komma åt den nyckel jag behöver för att låsa upp kassan. Men så är jag så jävla pissnödig att jag först måste smita in på pissoaren innan jag tar kassorna. Jag sätter nyckelringen på ett finger, drar ner brallorna och pissar med kuken. Drar upp brallorna igen, svänger runt hörnet och ska låsa upp kassan.

Nyckeln är borta! Vaffan!? Måste ha tappat den mitt i min knipkoncentration. Kollar golvet de fyra, fem meter som är mellan toan och baren. Ingen nyckel. Tömmer alla fickor i mina shorts, kollar om nyckeln fastnat i mina solbrillor i bröstfickan, kollar skoskaften på mina sneakers, kollar t o m i mitt ciggpaket. Ingen nyckel.

Kollar inne vid pissoaren. Ingen nyckel. Det är ganska dunkelt där så jag hukar mig ner och kollar golvet noga. Svårt att se så jag ställer mig på ett knä och känner mig fram. Det är blött på golvet. Jag intalar mig att det är nystädat, och försöker att inte tänka på att det var Wet-kväll igår. Ingen nyckel. Har jag i mitt pissdelirium slängt/tappat den i soptunnan bredvid pissoaren? Tömmer ut den på golvet och virar in händerna i torky och rotar igenom ”soporna”. Ingen nyckel. Fuck!

Kollar de mest ologiska ställena. Har jag lagt ifrån mig nyckeln i entrén? Men det vore ju en omväg att gå för att lägga nyckeln där! Kollar innanför bardisken (som jag inte ens hade låst upp innan jag gick och pissade) om den ligger där…

Jag vet inte om det var att jag blivit lätt nervös av att ha slarvat bort den enda nyckeln till kassorna eller om det var allt kaffe och allt vatten jag druckit innan jag kom dit som gjorde det, men jag hade iaf blivit pissnödig igen. Nåja, jag kan kanske backtracka mina steg om jag gör om proceduren en gång till tänker jag. Går in till pissoaren igen, knäpper upp brallorna, drar ner kallingarna, och KLONK!, så trillar nånting ner i pissrännan. Nyckeln! Jag hade tappat den. I mina kallingar!

Jag vet inte hur många gånger jag har klagat på killar som tänker med kuken, men ibland får man faktiskt ha det man inte har i huvudet i sina kalsonger!

Once you go black…

Ok, nu blir jag lite bögbloggig här. Och pratar shopping. Jag älskar ju att shoppa, men då under förutsättning att det finns nåt att shoppa. Det känns ju inte så meningsfullt att blogga om att jag köpt nya tubsockor på H&M eller ännu ett trepack-kallingar där det är som billigast… Till skillnad från vad andra bögbloggare anser kanske.

Dock var mitt bästa inköp det enda som aldrig blev av. Hittade ett par grymt snygga dojjor på Adidas på Ku’Damm. Givetvis svindyra, men vem kan säga nej när man hittar de perfekta sneakerserna? Adidaspersonalen tydligen! Jag hittar, jag provar, jag ska ha, får kartong, knatar till kassan, köar, och sen: nä!

Det här var näst sista dan i Berlin och jag hade bränt pengar som en pyromanmiljonär, men på Adidas får man inte handla med Visa och PIN-kod. Där måste man ha både kort, pin-kod OCH fotolegitimation. Jag körde turist-rutinen (”jag har AAALDRIG behövt visa id tidigare!”, vilket ju var sant!), men icke. Men ändå var det de i butiken som blev förvånade när jag sa ”tyvärr, då blir det inget…!”. Då stod de och kippade efter luft som två guldfiskar. ”Vill inte ni ha mina pengar så bränner jag dem någon annanstans, tack så mycket!”. Puckon! Dojjorna kommer nog på rea på SNS om ett halvår ändå…

Annat ljud i skällan var det på det lite mer anonyma Blackstyle. Astrevliga, proffsiga, och genuint glada att hjälpa till. Jag som inte ens är nån direkt fetish-kille knatade därifrån med två outfits. Kul! Och när kulorna väl börjat rulla (jag snackar fortfarande om pengar här!) så är det ju svårt att stoppa dem. Det blev nya kängor på RoB och ett par jocks och ett ”armband” på Mr B.

(Och för att väga upp denna mucho macho-shoppingen så kan jag ju avslöja att jag vägde upp dessa inköp med betydligt gayigare produkter på Tegel på väg hem. Face scrub och Lotion tonic from Clarins, haha!)

Cash and credit

Well, I woke up sunday morning
with no way to hold my head that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad
so i had one more for desert
Then I fumbled in my closet, through my clothes
and found my cleanest dirty shirt

Johnny Credit

Vem är skyldig vem vad? Jag tror att man kan sammanfatta mänskligheten med den frågan. Det är mekanismen som styr vårt handlande, vårt varande. Vår existens, våra drömmar och ambitioner. Skuld och skulder och hur de ska regleras.

Jag är inte någon inbiten kapitalist, det handlar inte bara om pengar. Och skulden kan lika gärna vara till dig själv som till någon annan.

Det här inlägget handlar om det andra av mina tvenne favoritämnen. Det är inte snusk och sex, alltså blir det om fylla och denna gång dess baksida. Bakfyllan. Och jag snackar inte om det där småsinta skuldsaneringarna om vems tur det är att betala nästa öl, jag snackar om det pris du betalar som du inte betalar i baren. Skulden du fortfarande har kvar när du har hämtat ut kortet ur baren och signat slippen.

Fyllan och kvällen är, oavsett hur mycket pengar du betalat för den, på kredit. Och baksmällan är kronofogden som bankar på din dörr (eller bakom vems dörr du nu än råkat somna) dagen efter och ser till att du betalar. Och nu hjälper fan inga pengar längre!

Jag och en kompis är ju baransvariga på SLM, och vår leverantör ville att vi var med på en enkätundersökning om deras service och sortiment. Nu lämnar väl Spendrups sortiment en hel del att önska, men visst är jag nöjd med deras service. Men en fråga saknade jag ju i undersökningen. Effekten och bieffekterna. Jag är nöjd med effekten, mindre nöjd med bieffekten.

Jag har ju en förmåga att gå igång på killar som kanske är lite okonventionella skönheter med bögmått mätt. Jesus t ex. Han skulle garanterat varit kalsongmodell för Calvin Klein om han hade levt nu, eller Calvin Klein då. Skitsexig. En annan död man jag skulle gifta mig med utan en sekunds tvekan är Johnny Cash! Oj! The man in black. För mig så räcker det med att kalla honom The Man.

”Den som är satt i skuld är inte fri”, säger Göran. ”Jesus will set you free!”, säger andra. Och det är väl så med truismer, de kan passa alla beroende på synsätt. Syndernas förlåtelse finns att få på fler ställen än kyrkan, och att bli fri en skuld behöver inte alltid betyda att du pröjsar nåt. Bara vetskapen om att man inte är ensam om jävelskapen kan räcka som tröst. Och nån som alltid tröstar är Johnny (här visserligen med elvis costellos ord).

When the hangover this morning had a personality
And I cast my shattered mind over selected memories
I didn’t even touch the light switch so I knew I’d never see
The haggard face that would be staring back at me

Hade jag varit religiös så hade jag nog trott att Johnny var Jesus, och att alla kristna missat att han redan kommit tillbaks och stuckit igen. Snopet för alla bibelbläddrare! Men han kan ju få va min Jesus iofs. Och hans texter skänker ju mig allt som andra hittar i sina biblar. Fast jag tvivlar att de kristna hittar någon tröst för sina baksmällor i sin bok. Men vad vet jag?

Press

Alltså. Hur dålig får man va på att presentera sig? Det kan ju inte bara vara jante, men folk är ju riktigt usla på att ge en positiv (eller iaf en rättvisande) bild av sig själva på nätet. Hur många profiler har man inte sett på diverse sidor där folk verkligen framställer sig själva som sociala ufon.

Och nej, det här är inte mitt vanliga gnäll om fejsbilder. Det här inlägget handlar om vilket intryck folk ger av sigsjälva genom hur de (än) väljer att presentera sig. Främst då i text, den i ord skrivna presentationen folk gör av sig själva.

Jag vet, det är en paradox. Att presentera sig i ord kräver närmare en spaltmeter för att bli någorlunda akurat, men ingen har tid att lägga den tid och uppmärksamhet som krävs för att ta in det du har att säga. Eftersom en sån text aldrig får vara för lång så ställer det ju ännu högre krav på att den är både insäljande och personlig. Det är skitsvårt, och de flesta löser det genom att ge fan i att presentera sig och istället väljer ett enligt dem passande/roligt citat eller truism. Eller en dikt av typen Rosor är röda eller en låttext av Madonna. Jag är inte mycket bättre, jag presenterar mig med en filmreplik. Men jag har inte heller ambitionen att ”sälja” mig. Men många har ju det, de vill nånting med sin nätexistens. Oftast hitta en partner. Men de misslyckas så kapitalt att man nästan gläds åt att de förblir singlar.

Det vanligaste ”felet” killar gör är att skriva en kravspec på det de söker istället för att ge en lockande beskrivning av sig själva. ”Du SKA vara si eller så” – vältränad, välutbildad, mysig, snäll, ha humor, gymkort på sats, lgh i innerstan, osv, och ”Du FÅR INTE ditten och datten” – dricka, röka, titta på andra, ha ett förflutet, varit på bögklubb, ha kompisar, osv. Och så avslutar man med orden ”SKRIV! Jag är världens trevligaste kille!”. Jag vet inte vad ni känner, men jag blir mer sugen att klicka på ”Ignorera”-knappen än ”Skicka meddelande”-knappen när jag ser en sån press. Vem blir sugen och vill ha någon kontakt med en sådan person?

Sedan kommer pressbildsproblemet. Och diskrepansen mellan det man visar och det man säger sig söka. Texten berättar att du gillar mysiga hemmakvällar och nån att ligga och gosa med, resa med, nån du vill bli gammal tillsammans med. Men du presenterar dig med magrutor, kalsongbilder, eller bilder där du ligger och svankar i sängen, hel- eller halvnaken, och viftar med rumpan som stans största luder. Eller med bilder på dig på Zipper där du fyllekräkshånglar med dina polare eller nån halvkändis eller frisör. Med den följande texten ”Döm mig inte efter mina bilder, jag är en fin flicka!”. Men vaffan, vill du inte att jag ska få en bild av dig som ett nerpissat fylleluder så ladda upp andra bilder då! Det är inte mitt ansvar att få en korrekt bild av dig.

Då anser jag att Facebook är bättre, trots att jag ofta gnäller på hur opersonlig den sidan är. Där skriver man inte en presstext. Där får du inte själv bestämma hur andra ska uppfatta dig. Där är det mer det du ”gör” som presenterar dig. En lite mer queer presentation, om du så vill. Du är inte en person, du blir en när du gör något. Och där funkar inga brasklappar. Men å andra sidan så behöver man ju inte presentera sig där, eftersom de enda som ser dig är de du redan känner… I teorin iaf.

Mina facebook-vänner reagerar ofta på hur jag är. I förhållande till hur de tror/tycker/vill jag ska vara. Men där finns iaf fördelen att de inte kan peka på någon presstext där jag påstår att jag är något annat. Och de tvingas inse att det inte är jag som är på ”fel” sätt, de är de som haft ”fel” bild.

Pulp friction

Slicka uppåt, sparka neråt?

Jag (åter)upptäcker gammal musik. När allt bara samlas på hög (eller hur nu ett datorminne fungerar…!) så är det så lätt att glömma bort vad man har eller var det hamnat. En jävla massa musik man inte hört på flera år. Nu när jag synkat ner all musik i phonen och kör allt på Blanda så hittar man ju en massa bra (och lika många dåliga) låtar och artister man helt förträngt.

Just nu repeatar jag en låt jag inte ens gillade när den kom, Common people med Pulp. Och älskar den!

Låten är en genialisk jävla smäll på käften-pop – med en briljant text i en soc-realistisk romantik-genré som borde implodera pga sin egen orimlighet – utan att bli varken pekoral eller sentimental eller banal eller überpretto som nästan alla andra pop-med-ett-budskap-grupper (läs Kent).

Redan de inledande raderna avslöjar ju hela dramaturgin:

She came from Greece, she had a thirst for knowledge
She studied sculpture at St Martin’s college

Välbärgad flicka långt hemifrån, nyfiken på allt hon bara anat av världen utanför den skyddade tillvaron. Det kan ju inte bara vara jag som tolkar kunskapstörst och studier i den mänskliga anatomin som ett sexuellt begär?

Och den tolkningen blir ju bekräftad direkt i refrängen, när ”hon” sjunger

I want to live like common people
I want to do whatever common people do
I want to sleep with common people
I want to sleep with common people like you

Men hade refrängen bara upprepats likadant efter alla verser hade nog låten bara varit spekulativ (och tjatig!); ett runkmotiv för mannen som aldrig kommer kunna ta ett steg upp på den sociala hierarkistegen och lämna under- eller arbetarklassen. Men genom små grammatiska justeringar ändras perspektivet och budskapet i texten varje gång refrängen återkommer. Andra gången med ett byte av roller och då är det är ”han” som undrar You wanna sleep with common people? Like me? Förundrad, lockad, smickrad.

Sedan kommer den grå verkligheten ikapp och ”han” inser ju att man inte byter klass lika lätt som man byter miljö, You’ll never live like common people. Och han kan bara krasst konstatera att

You’ll never fail like common people
You’ll never watch your life slide out of view
and then dance and drink and screw
because there’s nothing else to do

Jarvis? Goofy!

Sista gången Jarvis, sångaren, sjunger dessa rader har konstaterandet bytts till en uppmaning, Never live like common people! Det livet kan bara uppfattas som romantiskt eller sexigt sett utifrån. Inte för de som vuxit upp i det, utan chans att ta sig ur det.

Och att komma från en högre samhällsklass ger dig inga fördelar där nere om inte de har något att tjäna på din position. Tvärt om. Du riskerar att förlöjligas och föraktas, och ska du klara dig undan så får du se till att skratta med när de skrattar, även om de skrattar åt dig

and the stupid things that you do
because you think that poor is cool.

(Och i en längre version av låten än den videon ovan visar fortsätter texten

”cos everybody hates a tourist
especially one who thinks it’s all such a laugh
and that the chip stain’s grease
will come out in the bath

Åh, det enkla nöjet med att se herrefolket få skit under naglarna!)

Det är ju absolut inget nytt tema (även om upplägget oftast är det omvända, tänk Askungen). Det finns säkert nåt Shakespeare-drama med samma handling, garanterat nåt antikt grekiskt dito. Och vari ligger tjusningen? Givetvis i lockelsen i det man inte vet så mycket om, de sociala klasserna (be)blandas inte gärna, och man har fördomar om det man inte känner till. Att dejta någon ur en annan klass (eller varför inte nationalitet?) kan ju vara ett lockande tabu att bryta mot.

Och det är ju ett ständigt aktuellt ämne! Inte minst här i Sverige just nu, även om vi inte har såå stora klasskillnader som i Pulps Storbritannien. Huvudkaraktären i Jens Lapidus Snabba cash – vad hette han nu igen, QP? OP? Q8? – var ju så kåt på att åka på klassresa att han runkade sig till sömns till den fantasin varje natt. Prins Charles följde pitten till slummen (nåja, nästan) och plockade upp Diana. Och kan det finnas ett mer aktuellt exempel på klasskåthet än när vår Vickan åker till gävletrakten och kommenderar en undersåte? Nu må herr Prins to be möjligen vara en framgångsrik företagare, men nån kunglighet är han ju inte. Och jag tror absolut att det är en av anledningarna att det kan pirra till innanför prinsesstrosan att han är en kille som inte kommer tråka ut henne med kunglig etikett i sängkammarn. (Och säkert lika mycket pirr i hans gosstrosa över att hon inte luktar småindustri och soc-fall.)

Och good for her!, säger jag bara. Hon har ju allt att vinna, så länge hon håller honom i kort koppel i Stockholm och inte får frispel och ska slumma i Ockelbo. Men även där skulle hon ju alltid ha en utväg. Precis som den grekiska skulptrisen har hon ju den returbiljett som utgörs av pengarnas trygghet – If you called your dad he could stop it all! Yeah!

Speed-dating; du är min drog

"We're ready for warp speed-dating, captain Kirk!"

Det är ett knepigt företag att resonera kring knark. Det är lite som en kemisk variant av rasism. Säger du något som antyder att folk får väl göra vaffan de vill så är man en påtänd drogliberal legaliseringsaktivist, och säger du något negativt så är du en anal och konservativ frikyrkomoralist. Jag hoppas att jag ska få slippa bägge dessa epitet, men det är svårt som lilla svenska fin-flickan att komma till klubbscenen i Berlin och inte förhålla sig till droger och droganvändning och drogbrukare.

Jag är ju en stor sucker för alla legala droger vi har i sverige och jag brukar dem alla med glädje. Cigg, kaffe, och alkohol. Och en treo-grogg när det blivit lite för mycket av någon av de andra drogerna. Men i övrigt är jag varken lockad, nyfiken eller känner något behov av något mer. Så länge ölen smakar gott och gör mig lite full och glad, och jag får mig en cigg när jag är sugen, så är jag helnöjd. Ok, en sniff poppers nångång när situationen påbjuder det… Men that is faktiskt it. För mig.

Visst har man sett några ute i Stockholm också som blivit nån halvmeter längre under kvällens gång, med ögonen som toppen på ett fyrtorn. Eller tvärt om, de som får svindel och helst vill ligga på rygg för att inte ramla av golvet. Men det är ju i undantagsfall, och de verkar inte heller ha något intresse av att socialisera med så många andra än sig själva, och möjligen med musiken.

Men i Berlin (och vad jag förmodar i många andra städer med ett utvecklat nattliv) är det inte bara mer vanligt men också mer accepterat. I alla fall accepterat i sån mening att folk har accepterat att det är många som väljer att knarka istället för att dricka när dom går ut. Och allvarligt talat, jag bryr mig faktiskt inte heller. Den stora skillnaden mellan att gå ut i Stockholm och i resten av världen är att i Stockholm ska det alltid tjafsas och bitchas, och i resten av världen går folk ut för att ha kul och umgås och ragga och ha kul och ha kul. Nu tror jag absolut inte att det är knarket som gör berlinare trevliga och glada, men så länge folk ute är trevliga och glada så skiter jag faktiskt i vad de går igång på.

Däremot så erbjuder ju t o m de minsta barerna där utrymme för en mer närmare kontakt mellan gästerna, där man kan lära känna varandra mer på djupet än vad man gör när man står och hänger i baren. Och där kommer den svenska renlevnadsmänniskan i mig fram igen. Fylleknull eller ölhångel har man ju ändå erfarenhet av sen barnsben, men att speedsnuska med nån när man själv är lite öltrög lockar inte alls. Jag minns jag mötte en jättesnygg kille i en källare, och vi småhånglade och klämde lite med och på varandra, men jag var tydligen inte tillräckligt sexig för att kunna konkurrera med hans rastlöshet om hans uppmärksamhet. ”I wanna fuck! I wanna fuck!” var hans mantra medan han grävde i mina kallingar och det kändes liksom inte läge för att föreslå en ölpaus… Och sekunder senare hade han hittat nån annan att speed-dejta. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog röven.

SalveMe™ – Sluta böga-plåster

... i en liten ask bland andra grejer...

Det är ju knappast någon nyhet att jag varit duktigt less på alla trista svenska killar ett tag nu, och jag lovar att jag ska sluta okynnesgnälla på dom bara för att ingen av dom vill ligga med mig. Det kanske inte är fel på alla andra, det kanske finns en anledning till att just jag får sitta ensam hemma på kammaren och skava? Svårt att greppa, men det kanske är mig det är fel på?

Kort och gott så är jag bara trött på att vara gnällig och frustrerad. Jag ska ta en gnällpaus ett tag. Funderade på om jag bara skulle vara lite lagom blasé istället. Men jag är ju ingen fan av halvmesyrer. Utöver min sexualdrift så är det ju min överdrift jag värderar högst hos mig själv. Och jag vill ju vara sådär glad och kåt som jag efterlyser hos andra! Och varför ska jag hålla på och jaga (upp mig över) folk som uppenbarligen inte är de jag söker? Jag får helt enkelt byta jaktmarker, när djungeln är för snårig så kanske jag ska springa fritt på savannen istället? Vilka är det som verkligen får vara kåta och glada egentligen? För inte är det vi bögar iaf! Nej, självklart är det ju Herre på täppan-killarna. Heterona! Min nya strategi kommer få alla straight acting-bögar att springa runt hörnet och kissa på sig. Acting my ass, jag ska bli STRAIGHT!

Jag har forskat lite i 40-, 50- och 60-talens medicinska experiment för att bota homosexualitet. Tänkte att det kanske vore nåt att satsa på? Hur illa kan det va liksom? Det kanske inte är så hemskt att byta sexualitet lite då och då? Ombyte förnöjer, heter det ju. Det låter ju onekligen lite osexigt när man använder ordet ”bota”, men man kan ju lika gärna ta ett annat ord. Byta ”bota” mot ”byta” kanske. Inte så definitvt och mer ett frivilligt val, liksom.

Så vad har jag då för valmöjligheter? Hur ser den sexuella spa-behandlingsmenyn ut? Hur mycket kostar det och hur lång tid kan det behöva ta? Borde det inte finnas nåt Råd & rön-test att läsa in sig på?

Det mest sociala alternativet är väl att skaffa sig ett par softa Medvandrare. Jag gillar ju långpromenader. Och det kan väl va bra för nån som inte heterosexat sen tonåren att ha några missionärsproffs vid sin sida som kan berätta hur det ska gå till, och framförallt hur det absolut inte får gå till. Det finns ju flera olika frikyrkliga samfund som erbjuder den här servicen. Och Jesus verkade ju va en skön snubbe. Ganska sexig också i sitt lilla höftskynke, eller hur? Nej vänta, damn! Det är ju Maria Magdalena jag ska kåta upp mig på nu ju…!

Om inte Ädelreformen hade sabbat allting så hade jag ju kunnat checka in och softa på nåt mentalsjukhus ett tag tills jag slutat obsessa över skäggstubb, plutande kalsonger, och fasta vältränade rövar. På killar i alla fall. Jag har ju gjort en vända i terapisvängen, men det var ju bara lite kbt-light. Vore coolt att testa lite tyngre grejer. Heavy psychoanalyzis. Freud och skinnsoffa och hela kitet. Och de har väl ännu inte uppfunnit nåt piller som kan ersätta psykoanalysen som sexualitetsfixare? Ja, Viagra då kanske, men jag tror inte jag blir särskilt strejt av dom. Tyvärr.

Lobotomi är ju alltid ett alternativ. Det funkar väl mot det mesta? Jag kanske inte blir så straight av det, men jag kommer säkert att framstå som en typiskt straight svenssonkille. Lite tom blick och fågelholken, så där. Kan ju vara skönt att få smälta in i mängden nångång också. Men om målet är att jag ska bli kåt och glad så vettefan. Man kan nog se både kåt och glad ut när man sitter och dreglar i ett hörn, men jag misstänker att jag kommer få sitta där ganska ensam. Och det var ju just den där ensamkåtheten jag skulle komma undan. Shit! Ska det verkligen va så jävla svårt att va hetero?

Lite mer avancerat och hardcore är ju elchocker och aversionsterapi. Att tvingas(?) sitta och titta på bilder av nakna män med små elektroder kopplade till mina genitalier och/eller skalle, och som ger mig stötar varje gång jag ser nåt jag inte ska gilla. Jag får väl springa till shellmacken och köpa ett bilbatteri och sen sätta mig framför qruiser som vanligt. Nu är det iofs inte såå ofta man ser nåt hett på just qruiser, men ändå. Men vaffan, det kommer väl bara sluta med att jag är lika bögig som innan men att jag dessutom börjar gilla electrosex. Också.

Nähä, då kvarstår sterilisering då. Det är ju visserligen ingen behandling mot homosexualitet det heller, snarare en samhällets försäkring mot att vi för de smutsiga böggenerna vidare. Lite korkat kan man ju tycka då trots allt knullande bögar har ägnat sig åt så har det ju inte blivit såå många skitungar. Men det kan ju va en bra försiktighetsåtgärd för mig om jag nu ska byta från pojkars bakstjärt till flickors framstjärt. Så får det bli.

Jag får helt enkelt bara bestämma mig för att gilla tjejer, på ”det där sättet” från och med nu. Sluta med killar som man gör med cigaretter när man slutar röka. Det är ju bara att sluta böga, liksom. Kan man ersätta cigaretter med snus så måste man väl fan kunna byta killar mot tjejer! Man kanske kan spruta lite testosteron eller nåt på ett Salvequick så har man ett Sluta böga-plåster, vad vet jag?

Men nu återstår ju det där lilla kruxet med klicket. Silvia-klicket. Det måste ju klicka har jag förstått. Hade jag varit modeskapare hade det ju varit en baggis, då var det ju bara att välja nån plattbröstad, ohöftad, anemisk fotomodell och bara blunda och tänka ”emo” och dra ner mina kallingar och ligga som fan. Jag är visserligen inte särskilt kroppsfixerad, men om jag nu ändå ska byta läggning så kan man väl ta ut svängarna ordentligt? Börja dejta en stor negress som bara lyssnar om jag tilltalar henne ”Mamah!”. Har Cyndie Peters nån lillesyrra? Nån som vet om Missy Elliot är singel? Jag älskar ju Missy Elliot redan, och hon är ju helt klart en av de sexigaste kvinnorna jag vet. Kanske har vi inte den där krispiga, elektriska fysiska attraktionen för varandra direkt i början, men jag tror vår relation är en sån som kommer växa med tiden. Och sexet blir nog skitbra om jag bara håller käften och gör som hon säger. Jag tror det blir bäst om det är hon som är mannen i vårt förhållande.

puss-musse

pv-mtrl

Denna person skulle kunna få mig att kasta alla mina ideal överbord och skaffa radhus och volvo och gifta mig i storkyrkan och live long ever after. Musse Hasselvall. Den sexigaste killen i världshistorien.

Jag kommer ihåg första gången jag såg honom, han och den där andra snubben från deras tv-program var och fikade på jobbet och jag kunde bara inte sluta glo. Han var säkert van och såg obesvärad ut (för att inte säga omedveten om min existens, damn it!). Jag hade ingen aning om att han var tv-”kändis”, jag hänger inte med så mycket och kollar väldigt lite på tv. Jag tyckte bara att han var så fantastiskt jävla skitvacker. Det var nog en av topp 5 av alla mina jobbdagar, tack vare honom. Och efter jobbet var det bara att springa hem och byta om. Aldrig blivit så våt i trosan!

Och bara en sån sak att han – när han blev vald till sveriges bäst klädda man 2010 på Elle-galan – klädde av sig till bara kallingar och visade hur han tycker han är bäst klädd, visar ju att han är en jäkla skön snubbe som gjord för att gifta sig med mig! Han kan gå runt här hemma i bara kallingar precis hela tiden, inga problem alls! Skulle gärna 48-timmarshångla med honom och inte bry mig ett skvatt ifall mina läppar är alldeles skinnflådda på hans skäggstubb. Puss Musse!

Gapa stort, säg ”Aah!”

”din blog är den bästa bögbloggen hittills!”

”jag skrattade så det kom kiss i kalsongerna”

”Din blogg borde vara den mest lästa i Sverige!”

Jaha, men när ska jag få en spotlightad hyllningsklubb på qruiser då? En klubb på facebook? En kolumn i Metro? Nobelpris? Show me the money! Eller gapar jag för mycket nu igen?