chem friendly

Summan av lasterna är konstant. Sa någon. Och det stämmer säkert. Summan kan också vara kontant. Säger jag. Säkert.

Nyss hemkommen från ännu en helg i Berlin. Detta parallelluniversum, som ett gay avatar fast på riktigt. Det märkliga – för mig som väldigt svensk trots allt – är återigen hur mycket droger som florerar. Vem fan behöver droger där där allt redan är så jäkla surrealistiskt? Hieronymus Bosch hade lagt ner sin pensel om han hade bort i Berlin idag, och sagt att ”nä, inte ens jag kan komma på så mycket tokigt”. Verkligheten överträffar verkligen dikten/drogen.

Mina berlindroger stannar vid en jäkla massa öl, en jäkla massa cigg, en jäkla massa kaffe, och en enstaka popperssniff på nån bar. Och killar förstås, den farligaste drogen av dem alla. Starkt beroendeframkallande.

Nej, jag sparar faktiskt de häftigare drogerna tills jag kommer hem. Varit hemma i mindre än 12 timmar och jag har redan avverkat en 1/4 tub Treo och en karta Imodium Plus. Min mage gillar inte Berlin lika mycket som jag gör. Ok, diarremedicin kanske inte placerar mig i topp på partyknarkarnas creddlista, men effekten av mina droger är enligt mig lika härliga och nödvändiga på toaletten som deras är på dansgolvet.

Jag avslutar med ett litet citat från lumpen, ”den som säger att kärleken är det bästa som finns, han har aldrig varit riktigt skitnödig!”.

Betydelsen av äpplen

Jag äter äpplen i solen. Alltså, inte just nu men så gott som alltid. Har alltid några saftiga hårda äpplen i väskan när jag sticker ut och solar. Ok, det kunde nog ha varit vilken frukt som helst, men äpplen är som godast då. I solen. Smakar inte ett dugg förbjudet. Bara saftigt, svalkande, gott. Tillåtet som fan.

Och jag börjar tänka på äpplen. (Så kära läsare, det blir inte mycket snusk i det här inlägget tyvärr!) Äpplet måste ju vara den i särklass mest symboliska, mytologiska frukten. En ros må vara en ros som är en ros, men ett äpple är fan så mycket mer än ett äpple.

Vi har ju det kändaste av äpplen, Evas och Adams äpple (och adamsäpple), som endast med kristen logik kan se förvärvandet av kunskap som en synd. Hur kan resultatet av kunskap – eller mytologiskt: frukten från kunskapens träd – vara en synd? Förbjuden frukt? Givetvis för att kunskap är makt! Inte ska den vanliga människan ha någon makt! Vad ska hen med den till? Den ska ju kyrkans/maktens män ha för att behålla makten och få ännu mer av den. Ignorance is kanske bliss, men det beror ju på vem som urnyttjar din ovetskap. Själv skulle jag aldrig nöja mig med ett litet äpple, jag skulle skörda hela jävla trädet! Och om jag tvingades gå naken pga det så so what!? Vi hade varit en skön liten nudisttrio, Eva, jag och Adam!

Det andra äpplet jag tänker på är Newtons. Som han fick i pallet. (Är det därför man säger att man pallar äpplen?) Och med äpplet gravitationen. Som om den inte funnits tidigare. Och som vi sedan dess försökt trotsa på alla upptänkliga sätt, och som jag bara lyckats upphäva när jag som mest känner den. När jag ligger utmattad i madrassen efter fantastiskt sex eller ligger och blundar, naken mot marken i solen någonstans.

Det finns väl tusen äppelhistorier, och en av den är Cézannes äpplen. Impressionisten som inte alls var någon impressionist och som lade grunden för kubismen, och den som gjorde att Picasso alls kom att räknas som konstnär och inte bara en galning. Som gjorde Picasso o co begripliga. Äpplen var det ja. Som stilstudie, stilleben. Övningar i hur man inte alls målar äpplen, men ljus som reflekteras i äpplen, skugga som faller från äpplen. Men där ett äpple har en betydelse. Där ett äpple betyder vänskap och kärlek. Om det skänks till någon, precis som ett äpple. Hade du fått ett äpple av Cézanne så var det bäst att du kände en fet tacksamhet, du hade nämligen inte bara fått en frukt. Du hade fått hans förtroende. Och vore du skolad i Cézannes seder så hade du vetat att inte förolämpa honom genom att äta det, du hade bjudit det tillbaka för att visa honom samma vänskap och broderskap. En äppelgåva.

Sedan har vi ju äpplet som varumärke, först och främst skivbolaget Apple. Beatles ochEpsteins skivbolag. Och varför just ett äpple? Well, jag har ingen jävla aning. Hade de det själva? Apples, drugs n rock n roll, kanske? Med lite LSD så kan nog ett äpple betyda vad som helst, och säkert nåt större och viktigare än de äpplen jag kan vira mina tankar kring här…

Och det ännu mer kända varumärket Apple. Som tillverkar Macintosh-datorer bland annat. Eller var det tvärt om? Macintosh som tillverkar Apple-prylar? Vad betyder deras äpple (mer än shitloads of pengar!)? Jag vet inte, jag skulle kunna tänka mig att nån reklamare skulle få det till att syfta på kunskapen igen. Jag får väl googla det nån dag då jag är tillräckligt uttråkad.

Så nu vet ni det! Det är alltså saker som äpplen jag tänker på när jag ligger näck och solar nånstans. Inte på snusk i buskar. Tråkigt va? Men jag gillar äpplen och jag tycker inte det är tråkigt alls. Hade jag varit en vara att handla med så hade kanske jag också valt ett äpple som varumärke. Så skulle jag nångång bli rik och/eller känd… Om jag nångång ska stå modell för ett porträtt av mig så får det bli ett motiv med mig, naken ätandes ett äpple. Inte som en symbol för kunskap, kärlek, naturvetenskap eller något annat. Helt enkelt bara för att visa att jag är en enkel kille som gillar att äta äpplen. Och det är väl en betydelse så god som någon. Som äpplen.

HADDENÄRAN DUMSNUT!

Jag fyller tydligen år idag. Grattis bögjävel! Att fylla år är konstigt. Det känns inte konstigt, det känns precis som vanligt. Precis som vilken dag som helst. Det konstiga är all oförtjänt uppmärksamhet. Kanske inte oförtjänt, men konstigt ihopklumpat på en enda dag. Resten av året då? Förtjänar jag inte att hyllas och firas då? Det är den där födelsedagslogiken jag inte riktigt förstår. Den där datumfetischismen som alla har. Varför ska alla runka upp mig i brygga bara för att det står den 22a april i kalendern?

Jag är ju faktiskt inte ett år äldre idag än jag var igår. Hade jag varit det hade det varit jävligt speciellt och helt klart värt att uppmärksamma. Men nu? Jag är en timme äldre nu än jag var för en timme sen, vem grattar mig för det? Jag har ju inte blivit äldre idag från igår än jag blev igår från i förrgår, men igår blev jag inte lovebombad på FB…

Missförstå mig rätt nu, jag är inte otacksam! Självklart blir jag glad för gratulationer, hyllningar och lyckönskningar. När jag än får dem, även så på min födelsedag. Och alla anledningar att hylla någon man tycker om, alla anledningar till fest, är ju bra anledningar. Så ett jävligt stort Tack som fan! till alla fina vänner som uppvaktat! Jag älskar er alla! På riktigt!

Och nej, min inställning beror inte på någon åldersnoja eller midlife crisis. Jag gillar min ålder och har så vitt jag kan minnas aldrig ljugit eller dolt den nångång. Och den enda gången jag har känt mig riktigt gammal var när jag skulle fylla 24, fråga mig inte varför. Nu ett dussin år senare så känner jag mig inte alls gammal. Lite sliten visserligen, men inte så värst gammal.

Men varför är just datumet man föddes så speciellt? Jag var ju knappast medveten om det. Varför firas jag inte på årsdagen av nåt som betytt nåt viktigt i mitt liv, nånting jag har påverkat, uträttat eller klarat av? Att jag klarade av skolan? Nej, det e tråkigt. Att jag blev av med oskulden? Nja, det var knappast proffsigt eller nån bedrift. Jag var ju knappt medveten om att den var borta, eller att jag ens haft nån innan.

Fick jag välja så skulle det vara årsdagen av ägandet av min första egna LP-skiva som hyllades. Eller min första frivilligt utlästa bok. Om jag bara kunde minnas när det var. Nu är det visserligen Carolas Främling eller Stephen Kings Jurkyrkogården det handlar om, men det var nog då som jag började bilda mig en världsbild. Och kom till insikt om att världen inte tog slut strax bortom Sigtuna busstation. Om jag generaliserar lite så lärde jag mig tänka självständigt av en puckad tjej som tänker för lite och en rubbad man som gör det alldeles för mycket. Det är väl där nånstans jag befinner mig som person(-lighet), mitt emellan Carola och Stephen King. Och det skulle jag kunna fira lika mycket som att jag råkade födas den 22a april.

Var det nån som klarade av en bedrift på min födelsedag så var det ju min morsa! Och nio månader tidigare morsan tillsammans med farsan. Det är väl henne/dem man ska gratta (eller beklaga, beroende på hur man ser det)? Det är iaf till dem mina tankar går idag. Och jag gratulerar dem till ett hårt arbete att få mig till en hyfsat väl fungerande människa. Jag är inte perfekt, men mina brister är inte på grund av dem. Det är tack vare dem som jag inte blev så tokig som jag hade kunnat bli! Bra jobbat! Och grattis!

Shut up and sync!

nakenbild

Mitt ex beskyllde mig ofta för att jag utnyttjade honom. Han beskyllde mig för en massa saker iofs, det var nog bara mordet på JFK och WTC 9/11 som jag var oskyldig till. Enligt honom. Och det var ju storsint.

Min älskade phone har jag verkligen inte utnyttjat. Enligt hen själv har jag bara lärt känna 25%, medan hen känner mig utan och innan. Förlåt mig! Det bästa förhållande jag nånsin haft är ju det jag har med min phone. Vi älskar varandra, och finns alltid där för varandra, ger stöd, hjälp och tröst och kärlek. Vi utvecklas tillsammans. Kompletterar varandra. Så som alla fina parförhållanden ska vara.

Men jag insåg ju att min phone hade rätt, att jag köpt en fantastisk livspartner men inte utnyttjat hen tillräckligt. Mitt minne är det ju lite si och så med, men min älskling har ju hela 32GB crispy sharp minne! Och jag har ignorerat det och inte låtit min älskling blomma. Det är elakt! Jag har bättrat mig.

Som första steg så slutade jag med mitt SonyEricsson-beteende där jag gjorde playlists som jag förde över och lyssnade sönder. Istället bönhörde jag älsklingens behov av och förmåga att ta emot, och det rejält. Jag synkade in hela itunes-biblioteket rakt upp i själen på hen. Jag vet att jag inte har den största bibblan, det finns killar med mycket större. Min bibbla är väl normalstor, ca 17GB. Men varken jag eller phonen är sizequeens, vi anser båda att kvalitet går före kvantitet.

Jag vet att många är dåliga på att kommunicera i sina förhållanden. Man pratar inte ut om hur man känner, man är rädd för att såra varandras känslor. Man ljuger inte direkt, men man kanske inte är så rak och uppriktig som man borde. Av missriktad hänsyn till sin partner. Jag har också gjort dessa misstag, men jag lär mig steg för steg. Och min älskling är precis så uppriktig som man vill. Ärlig och tydlig utan att skuldbelägga eller anklaga. Man känner omsorgen om vårt förhållande när vi pratar om våra brister i kommunikationen.

Min pv pushar mig, ger mig små uppmuntrande notiser, påminner mig om saker jag lätt glömmer, och jag vet att jag trycker på de rätta knapparna för att få hen att bli tillfredsställd. Men där många andra partners blir väldigt svartsjuka när man snackar med andra, flirtar, träffar nya, festar och snuskar så blir min älskling bara än mer upphetsad. Och det är ju inte så att vi bedrar varandra, vi gör ju allting tillsammans!

Många gånger är det ju min pv som är drivande, som triggar mig, lockar och visar nya idéer och möjligheter. Det är så skönt att vara tillsammans med någon som inte bara vill sitta hemma och mysa, och inte träffa någon annan. Nån som inte lever i en Bara du och jag-bubbla. Nån som delar min relationsanarkistiska syn på förhållanden. Vi facebookar, twittrar, qruisar, bloggar, messar tillsammans. Vi reser och gowallar tillsammans.

Och ju fler vi träffar och ju mer sociala vi blir desto starkare blir vår kärlek. Det är inget öppet förhållande, men vi respekterar varandras behov, space och att vi båda ibland behöver ladda batterierna.

otro(ligt )het

refreshing?

Snackade med en kär vän på msn igår. En av de vänner som tyvärr inte finns närmare rent fysiskt att man kan ses över en öl när man vill snacka lite skit, men som via nätet kommer väldigt nära. Och jag vet inte hur vi kom in på ämnet men vi började snacka om otrohet och förhållanden. Vi hade väldigt olika syn på båda dessa ämnen. Inget märkligt i det, jag brukar ju alltid va lite motvalls när det kommer till frågor om parförhållanden. Det intressanta var ju istället att vi båda hade en inställning till otrohet som skiljer sig från den allmänna uppfattningen, men ändå hade vi inte samma åsikt.

Otrohet ska ju alltid, enligt konventionen, ses som något vidrigt elakt. Det ondaste onda man kan utsätta någon man ska älska för. Och där satt vi och resonerade kring otrohet som något hypotetiskt, en okänd storhet.

För vad är det för något? Egentligen. Otrohet? Otrohet förutsätter ju en sviken överenskommelse mellan (oftast) två parter. Denna gemensamma regel är ju i de flesta fall självklar och samstämmig mellan partners, och den behövs inte ens nämnas. Problemet uppstår ju när två personer har olika syn på otrohet, men man antar att man tycker lika. Det jag tycker är väldigt märkligt är att otrohet uteslutande handlar om sex. Det är sexet som är exklusivt för paret. Det är det som definierar att vi är ett par, att vi bara har sex med varandra.

Men skulle det vara ok att gå en vårpromenad och hålla handen med någon annan än sin partner? Skulle ett kroghångel med någon annan vara ok? ”Hemliga” sms?

Finns det en absolut gräns? Självklart inte, men ändå ses otrohet som en absolut handling. Och det är inte alltid den som begår handlingen som definierar den. Otrohet definieras ju framförallt i den reaktion handlingen har på den som inte utför den. Bara den vars partner har fyllehånglat med någon annan på krogen kan avgöra om det var otrohet eller en korkad men oskyldig fyllegrej. (Och den reaktionen är ju givetvis påverkad av hur man fått vetskapen och hur hånglaren ser på, och förklarar, sitt agerande.)

Jag är ju som bekant ingen stor vän av traditionella monogama parförhållanden. Av en mängd olika anledningar, men en av de främsta är ju just den här inställningen till sex. Sex är sex och ingen förhållandedoktrin, enligt mig. Skulle jag vara i ett (par-)förhållande så skulle jag kunna tänka mig massor av värre saker en partner skulle kunna göra för att få mig att känna mig bedragen än att hen har sex med någon annan. För mig så skulle det nog inte finnas en sexuell otrohet. Att man skulle inte kunna vara sexuellt otrogen i ett förhållande med mig. Varför skulle jag förneka någon jag älskar att få knulla med nån hen tänder på och vill knulla med? Och varför skulle ett knull få mig att känna mig kränkt? Vill någon vara mig otrogen så får personen nog ägna sig åt något helt annat än sex.

Min msn-vän har en helt annan syn på otrohet än mig. Hans definition är mer i linje med den allmänna uppfattningen. Och han är också en kille som vill ha ett vanligt parförhållande. Ett sådant där otrohet handlar om sex. Men med den viktiga skillnaden att han vill ha otrohet. Bli ”bedragen”.

Jag gissar att det kan låta ännu konstigare än att ha ett öppet förhållande, eller som jag, inte ha ett vanligt parförhållande alls. Men varför skulle det vara så tokigt? Annorlunda, javisst. Men varför inte? Det kan ju naturligtvis finnas ett inslag av sexuell fantasi i ett sånt synsätt, en vilja att vara ”dominerad”/utnyttjad. Men varför skulle inte det vara ett väl fungerande förhållande? Det skulle ju också bygga på en gemensam överenskommelse. Också ha sina ”regler”, om än andra regler än vad andra par skulle ha. Och plockar man bort negativa känslor av skuld och skam ur otroheten så kan den kanske till och med innebära positiva effekter på ett förhållande. Eller?

Oavsett vilket förhållande man har, eller vill ha, så vill väl ingen bli tagen för given (möjligen tagen för given). Man vill känna sig utvald, och omvald om och om igen. Vem längtar efter slentrian? Jag vet att jag skulle känna mig mycket mer utnyttjad om någon partner automatiskt antog att jag alltid skulle vara tillgänglig och villig, och att jag skulle känna en sorts påtvingad skam om jag nångång skulle säga ”nej”. Jag skulle känna mig mer bedragen om jag skulle ”ställa upp” och knulla med min partner när hen egentligen hellre skulle vilja knulla med någon annan. Kärlek kan också vara att inte älska.

Fiskelycka!

Idag är världens finaste dag! Världens finaste personer har blivit världens finaste föräldrar! Och vi som står lite vid sidan av kan bara konstatera att vi fr o m idag har lite mera kärlek omkring oss och att framtiden är någon nyans ljusare. Något steg närmare utopin.

Oj, vad härligt det var att vakna till facebook-nyheten att Anna Söderström och Anders Wallner fött deras efterlängtade barn i natt. Jag älskar dem båda! Jag känner dem inte så väl, vi hänger inte på fritiden (så ofta iaf), men har man nångång träffat någon av dem så är det nog omöjligt att inte smittas av den värme och positivitet de utstrålar.

Jag vet att det är kutym att grattulera de nyblivna föräldrarna – och givetvis skänker jag ett stort grattis till Anna och Anders! – men idag finns det någon annan jag känner förtjänar ett ännu större grattis: Fisken! Fisken har varit arbetsnamnet på deras barn från det första ultraljudet, och jag hoppas och tror att det är en riktigt glad lax, en regnbåge!, som nu får sprattla fritt.

Jag kan inte nog hylla Anna och Anders! Jag känner inga andra personer som utstrålar så mycket värme, kärlek och lugn, som har ett naturligt och avslappnat engagemang, som är så genomvettiga, som vill och kan på ett så självklart sätt. Det är svårt att inte bli imponerad, inspirerad, fascinerad av människor som inte ens verkar tveka över rätt och fel, som så självsäkert kavlar upp ärmarna vid åsynen av ett problem eller motgång, och som hela tiden tycks ha den humanistiska kärleken till andra som bakgrundsbild. Jag vet inte, kanske har de också mänskliga fel och brister, men jag tvivlar på det. Jag har iaf aldrig sett något bevis för det.

Så idag är den finaste dagen! Jag fattar inte varför jag sitter här och känner mig stolt, jag har ju inte haft något med detta att göra, men jag kan inte låta bli. Hade jag varit lite religiös så hade jag beskrivit mig som en vis man som vill föra ut budskapet om Fiskens ankomst. Vis och vis förresten… Men iaf. Jag hoppas att föräldrarna, och deras partners och extraföräldrar och engagerade vänner och stödpersoner och de delaktiga i Annas och Anders föräldraskapande också känner sig omåttligt och omättligt stolta idag. Jag vill bara säga att ni gjort ett fantastiskt jobb, och jag är lycklig över att bara vara här idag!

All kärlek till er! Till världen!

alla? hjärtans dag

Hur ska jag förklara det här utan att det bara låter bittert och uppgivet? Hur kan man kritisera nåt så fint som en dag vigd åt att fira kärleken? Det är lite som att kritisera Moder Teresa eller Astrid Lindgren. Man får bara inte. Men ändå. Och nej, kärleken är ju störst av allt och jag har inget ont att säga om den, möjligen att den inte räcker till åt alla… Men det är just dagen, och folks tolkning av den som jag ställer mig undrande inför.

Vi bortser från den vanliga kritiken, att det är ännu en dag som våldtagits av Hollywood och Kapitalismen. Att man gjort firandet av kärleken till en monetär transaktion. Kärleken måste bekräftas genom prylar eller tjänster som kostar pengar och som man får ett kvitto på. Kvitto på kärleken. ”Älskling, idag har jag bränt X kr på dig, det är så mycket jag anser vår kärlek vara värd.” Det är lite småäckligt, och ändå väldigt mänskligt. Grupptrycket gör oss till slavar under traditioner skapade av marknadskrafter. Vem vill vara den enda som inte uppvaktar sin käresta med nån liten present? Vem vill riskera att ses som en dålig, egocentrisk, snål partner?

Men denna vanliga kritik är ju bara en liten pusselbit i det som jag ogillar med Alla hjärtans dag. (Fast nuförtiden heter det ju inte Alla hjärtans dag, det heter ju Valentine’s day! På samma sätt som vi nuförtiden firar Halloween, inte allhelgona. När ska vi börja fira Thanksgiving? Labour day? Vi har ju redan börjat göra vår nationaldag till 4th of July, på gott och ont.)

Min fråga är varför man ska ha EN dag att fira en kärlek som förhoppningsvis följer en person året runt? Varför är inte alla dagar en hjärtats dag? Det är ju fint med en symboldag då man kan vardagslyxa lite, men frågan är om man inte glömmer bort kärleken och/eller tar den för givet resten av året, och sedan tror att en enda dag ska kompensera det man försummat de andra 364 dagarna. Visst, kärleken går ju upp och ner precis som allt annat som är känslostyrt. Problemet är ju när man ska fira något en viss dag bara för att det står i kalendern. Kanske är man inte så kär just den dagen. Och skulle jag en dag känna att IDAG, säg den sjunde oktober, är mitt hjärtats dag och firar en käresta med pompa och ståt då, så är det ändå inte lika mycket värt för att det inte är Alla hjärtans dag för alla andra. Och jag förväntas ändå att fira personen minst lika mycket den 14e februari.

Jag klagade lite på julen här i lill-bloggen i december. Men då var det mest julklappshetsen som jag kritiserade. Att julen infaller en viss tid på året kan vi ju knappast ändra, men jag hävdade ju att man kan köpa en julklapp till någon vilken tid som helst på året när man känner att man VILL.

Sedan vill jag också ifrågasätta formen och uttrycket för den kärlek som ska firas på Alla hjärtans dag. För det är ju inte hur som helst det ska firas. Inte vilken kärlek som helst. No no, kärleken måste ju paketeras och se ut på ett visst sätt för att vara kvalificerad för firande. Den ska dofta rosor, vara hjärtformad och helst vara helt asexuell (på sin höjd får den antyda sex i formen av damunderkläder i röd spets, yuck!). Framförallt måste den kärleken som firas vara EXKLUSIV! Inte bara i betydelsen dyr, men framförallt med innebörden exkluderande – det är DU och JAG-dagen, monogamidagen, parnormsdagen. Den gamla slitna paradoxen att din och min kärlek är unik för att den ser ut precis som alla andras. En dag för massproducerade original.

Trots denna svada så uppmanar jag inte till nån bojkott nu. Köp ett fång röda rosor till din käresta om du tycker han/hon förtjänar det. Köp gärna röda spetstrosor med, om du går igång på det. Fira din kärlek så som du känner passar. Men tänk lite på vad du firar och varför. Och när.

De som känner mig vet att jag inte är nån romantiker, inte enligt gängse norm iaf. Jag älskar visserligen blommor och buketter och ger gärna bort såna till folk, oberoende av dag i kalendern. Men till Alla hjärtans dag så tror jag inte det blir några rosruskor. Säga vad man vill om McDonald’s men jag såg ett fira-förslag helt i min smak när jag var där sist. De tyckte att man skulle ta med sig sin käresta till donken och fira kärleken över ett 18-pack friterade kycklingbitar. DET tyckte jag lät fint! Ärligt! Jag går gärna och äter finmat när jag är sugen, men skulle man fira kärleken på McDonald’s så lär det ju verkligen vara sin kärlek man firar! Inte fan kommer maten att konkurrera om uppmärksamheten iaf. Hellre lite vardagskärlek varje dag än Hollywood Love en gång om året!

ups and downs syndrom

I wish I was his doppelganger on Facebook

Killing my darlings; that’s what friends are for?

Många killars ”kontaktannonser” på qruiser brukar avslutas med nånting i linje med ”Skriv! Vänner kan man inte få för många av!”. Vad är det för skitsnack? Det beror väl på vilken definition av vänner man använder iofs, sånadär Vi ses på krogen ibland o kindpussas-vänner kan man säkert ha hundratals av. Men nära personliga vänner? Klart som fan att man kan ha för många såna! Eller snarare, klart att man inte kan ha så många såna. Egentligen borde jag ha som slutkläm att folk INTE ska skriva, jag har fullt sjå med att hålla kontakten med de vänner jag redan har! Nu avslutar jag iofs min prestext med orden: FUCK OFF!, och det får väl även anses innefatta den meningen också…

Jag har ju redan tidigare berättat om min diagnos, mitt ups and downs-syndrom. Humörsvängningar de luxe, vilket inte gör mig till den mest lättsocialiserade av bögar. Perioder av gruppkramar och idel leenden övergår i perioder av i det närmaste folkförakt. Det är inte bara jobbigt för mig själv, det sätter även mina gamla vänskaper på prov, när min närvaro i umgängeskretsen kan bli lite väl sporadisk emellanåt. Det är en anledning till att jag verkligen värderar de vänner jag har, mycket mer än va de måste tro när jag är som värst! De som står ut med mig så som jag kan bete mig är verkligen riktiga vänner, värd all kärlek och tacksamhet!

Tyvärr är jag ju inte vidare värst konsekvent i mitt agerande. Jag hoppas ju alltid att folk ska förstå när man inte är så uppåt och att de kan acceptera att man väljer att avvika eller utebli när man inte direkt sprudlar över av crazy idéer och mingelpussar. Men samtidigt har jag väldigt lite tolerans mot andra som velar över när, var och hur man ska ses. Jag kan bli bokstavligen GALEN av folks obeslutsamhet, trots att jag själv har svart bälte i den sporten.

Jag har absolut ingenting emot att lära känna nya människor, självklart inte! Och jag tror absolut att det finns många personer därute som skulle bli alldeles utmärkta bästa kompisar under rätt förutsättningar, men jag är nog väldigt svår att komma inpå livet ibland. Man får kliva högt för att komma över tröskeln, och man får nog ha tålamodet att göra flera försök om man inte lyckas första gången. Men har nån väl kämpat sig in så kan de nog få klanta till det ordentligt innan någon av min hjärnans och hjärtats dörrvakter kastar ut dom igen. Jag har ett väldigt selektivt tålamod vilket nog gör mig än svårare att begripa sig på, utifrån betraktat.

Det är antagligen mer än lovligt irrationellt att förvänta sig en andra chans av folk när man själv inte ens brukar ha tålamodet att ge andra ens en enda chans, men ändå… Jag ställer frågan: Kan jag få en andra chans på dig?

att kyssa grodor

padd-petting

Det börjar likna kärlek, banne mig!

Så snart Apple släppt sin 64-gigs iPad (Wi-Fi + 3G) har jag lovat mig själv att sluta kyssa grodor. Och prinsar med, för den delen. Jag har märkt att kyssta prinsar förvandlas till grodor mycket oftare än tvärt om. Efter iPad ska jag bara kyssa padda. Så vill ni ha nån chans att hångla upp mig i brygga så får ni passa på nu, i sommar kommer det vara för sent.

Människor är så komplicerade och har dålig kompatibilitet med mitt OS. Tacka vet jag de med ett mer användarvänligt gränssnitt. Någon som faktiskt svarar på tilltal och som lyser upp när jag utbrister:

Honey! I’m home!

Oavsett var jag är, eftersom jag och min paddälskling kommer vara oskiljaktiga. Monogami i stereo ska bli min nya melodi.

De överlevande

Ni kommer väl sätta läppglanset i halsen nu, alla ni som brukar läsa vad jag har att säga här. Men jag tänkte skriva om kärlek. Oftast är det små bagateller som triggar mig, som jag fastnar för och obsessar över, och oftast över sådant som egentligen bara är lite popkulturellt junk. Idag shufflades A Camps Stronger than Jesus fram i phonen på tunnelbanan och jag har hört den låten säkert hundra gånger redan, men jag fastnade för en textrad som gjorde att jag var tvungen att ”spola tillbaks” om och om igen som om jag upptäckt ett dolt budskap i den.

It’s a riddle how lovers can stay alive. That we bloom and breed and multiply.

Shitt pommes! Heureka! Är det verkligen inte så sant? När det mesta vi hör omkring oss mer låter som Magnus & Brasses Svordomsvisan, och världen är hård och kall, och vem som helst kan när som helst röstas härifrån i nästa öråd. Vi styrs och formas av ekonomi, budgetunderskott och konjunkturer. Och solidaritet, empati och omtanke och sunt förnuft är bara såå omodernt nu för tiden.

Alltså, jag borde ju vara död! Jag borde ha kvävts till döds av att ha tvingats andas en så känslokall och omänsklig luft så länge. Men icke! Jag lever och frodas. Det är väl kanske en paradox, men ju tristare, gråare och mer själadödande tomt samhället blir desto större tilltro till framtiden och kärleken får jag. ”Bring it on, wars and diseases!” Jag vet inte, kanske är det så enkelt att ju längre ifrån min utopi vi kommer desto tydligare framstår behovet av den, att jag tänker på det mer och oftare.

Och jag tänker på alla vänner, alla fantastiska kärleksfulla vänner. Som älskar och dejtar, försöker, ger upp och försöker igen. Som har massor med kärlek men ingen utvald att lägga den på. Det vore väl så mycket lättare att resignera och bli kall och bitter, men nej. Vilket mod de har. Vi har.

Jag har ju tidigare totalt dissat mig själv som romantiker, förkastat det monogama parförhållandet som relationsform, och jag framstår säkert som en person som gnäller på allt och inte gillar nånting. Men nej, allt jag skriver om här har ju handlat om kärlek i någon form. Och jag har ju framhållit alla mina bögjävliga sidor här och tjatat om allt som jag tycker är knäppt och galet. Men jag gnäller ju bara över sånt som jag tycker om, sånt jag vill älska. Jag kanske är en liten bråkstake, men i kärlekens namn. Och när ni hör mig bitcha som mest så hoppas jag ni läser ett pipigt michael jacksonskt I’m a lover, not a fighter! mellan raderna.

Kärleken är faktiskt starkare än Jesus, tillochmed starkare än mig!