Puckad Paulo

homsetroll

Ok, som ni säkert redan känner till så förväntar jag mig inga direkt smarta upplägg av tidningen QX:s redaktion. Innehållet i den blaskan är ju tunnare än en klamydiaflytning. Men har de inte gjort bort sig mer än lovligt nu? ”Petter & Paolo gifter sig i QX juni, bröllopsnumret!” skriker man ut på löpet på Qruiser.

Samma, gamla kvicktänkta Paulo Roberto som uttalat sig i Aftonbladet om hur illa han tycker om homosexuella par som vill viga sig i kyrkan! Kanske är detta en gigantisk mediakupp av vilket jag inte fattar något, eller så har QX, som ändå håller en väldigt hög lägstanivå (eller var det tvärt om?) vad gäller publicistiska grodor nu nått en all time high! Om inte annat så har den ”journalist” som krystade fram upplägget definitivt nått just den höghetsnivån. Samma journalist som i och med detta nummer slutar på QX för att börja jobba på… Surprise! Aftonbladet!

”Självklart har homosexuella rätt att ingå äktenskap. Men för dem finns ju sambolagen. Det är ju ungefär samma lag, säger han till aftonbladet.se. Äktenskapet är till för att skydda barnet. Det står i FN:s barnkonvention.” Men framförallt oroar sig Paolo Roberto för hur det blir om den nya lagen kommer ta ifrån negativa kyrkor rätten att viga människor. ”Då skulle ju inte jag kunna gifta mig i min kyrka, den katolska kyrkan, eftersom de är emot äktenskap mellan homosexuella.”

Citatet ovan står att läsa på Aftonbladets hemsida. Där uttalar sig även Sören Andersson, dåvarande förbundsordförande för RFSL, och Anders Selin, tidigare ordförande för RFSL, förtjänstfullt mot dessa tossiga åsikter som bland annat Paulo står bakom.

Det är dock ett par frågor jag gärna skulle vilja se om Pucko Roberto har några svar på. 1a) Ok, vi ponerar att äktenskapet är till för att skydda barn. Varför förtjänar inte barn till samkönade par ett skydd, enligt dig?, alternativt 1b) Vad är det som barn till heterosexuella par löper risk att drabbas för, och som de måste skyddas mot, som inte barn till samkönade par löper risk för?, 2) har du läst FN:s barnkonvention?, 3) anser du att någon person som uttalar sig utifrån en position som katolsk förespråkare har någon som helst trovärdighet i frågor som rör barn, och barns uppfostran, och hur vi bäst ska skydda barn mot faror?

Sedan kan man ju fråga sig vad han själv tycker är så fel med sambolagen eftersom han inte vill nöja sig med att vara sambos? Vet han ens vad skillnaderna är mellan sambolagen och äktenskapsbalken? Mer än att man ingår äktenskap i kyrkan framför en man iklädd en glansig klänning dårå?

Nu är väl jag personligen av den åsikten att jag aldrig skulle ens överväga tanken på att gifta mig i kyrkan. Med någon. Oavsett kön, ras, art, ålder, antal, osv. Jag är ju inte så mycket för hela giftermålstanken helt och hållet, men varför i hela fridens namn skulle jag vilja gifta mig in i, och söka acceptans av, en organisation som ägnat de senaste 2 000 åren åt att förfölja och mörda sådana som mig? Men sån är jag, och de tjej- och killpar som vill gifta sig i kyrkan på samma sätt som alla kille-tjejpar gör det ska ju för sjutton gubbar få göra det också. Det handlar inte om kyrkan, det handlar inte om religion, det handlar inte om de stackars barnen, det handlar inte om religionsfrihet. Det handlar om demokrati, likaberättigande, humanism. Sunt jävla förnuft.

Det vill säga det där som alla killar Paulo mött i ringen slagit ur hans skalle. Bara för att påvisa Paulos puckighet så kan vi väl nämna att polygami inte heller värderas särskilt högt inom katolska kyrkan, men det hindrar honom inte ifrån att tillfälligt glömma att han redan är gift med Lena Arrelöv Roberto när QX-geniet lägger fram sin fina, rosa bröllopsidé där hon vill viga honom med rapparen Petter!

Nu ska jag ju i ärlighetens namn också nämna att Paulo gör en pudel i den korta intervjun i tidningen (tre halvspalter, ett tjog sidor ifrån själva bröllops-”artikeln”). Vad är det då han pudlar? Jo, alla ska få gifta sig säger han. Och han ångrar att han skrev på det där uppropet. Varför då då? Jo, inte för att han ändrat åsikt i själva sakfrågan. Nej, han har alltid tyckt samma sak, säger han. Men han gillade inte att bli kallad homofob. Därför ångrar han sig att han skrev på. Han gillade inte att sättas i samma sällskap som diverse frikyrkopastorpatrask och Siwert Öholm, därför ångrar han sig att han skrev på. Men den stora frågan är väl inte om han vill bli kallad homofob, utan om han vill vara en!?

”Ding-dong!” Nej Paulo, det är inte bröllopsklockor du hör! Det är gong-gongen som talar om att matchen är över och att funktionärerna står redo att bära ut dig ur ringen nu.

(mot)stånd

Jag vet att jag kommer använda ordet lite felaktigt, och ha en mycket bredare definition än den faktiska, men det verkar ju inte som folk i allmänhet har nån större koll på vad sexism är för nåt ens i en korrekt definition och rätt använt ändå. Wikipedia definierar ordet så här:

Sexism (från engelskan sex, kön, och -ism, ideologisk riktning) eller mindre korrekt könsrasism, innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck och utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet.

Jag kommer i det här inlägget blanda friskt mellan både kön och sexualitet när jag pratar om sexism. Att vi inte bara diskrimineras utifrån kön utan även utifrån den sexualitet vi har. Och jag menar inte sexuell läggning nu. Kön är ju (eller snarare uppfattas som) något statiskt, precis som vi ser på sexuell läggning. Varken kön eller läggning måste ju vara statiskt, men enligt definitionerna ÄR man ju exempelvis man, och man ÄR exempelvis bisexuell. Det är ju inte en använd definition att man går omkring och BLIR man, eller att man GÖR sig bisexuell.

motstånd

Men sexualiteten är ju inte statisk, den är ju oänderligt föränderlig i sitt uttryck och inte något som lätt låter sig definieras. Och jag vill hävda att man diskrimineras utifrån sexualitet också. Oavsett sexuell läggning. När jag började klura på detta så utgick jag ifrån att man automatiskt blir diskriminerad, särbehandlad, marginaliserad så fort man visade sin sexualitet, att om omgivningen uppfattade en person som en sexuell person så är det något negativt. Alltid. Men så är det ju inte. Många gånger kan man ju använda sin sexualitet för egen vinning, för att vinna fördelar av det. Ibland genom att utnyttja hur (köns-)sexism fungerar. Det vanligaste är väl en kvinna som använder sin kvinnlighet för att få en positiv särbehandling. Män kan använda sin sexualitet, men inte lika direkt (för att då istället förlora på det genom att uppfattas som mansgris och/eller snuskgubbe). Män får spela sitt alfahanne-kort.

Men om jag tillåts generalisera lite så hävdar jag ändå att en utåtagerande, stolt sexualitet faktiskt diskriminerar. Jag kan bara använda mig själv som exempel. Jag är ju här i bloggen t o m överdrivet sexuell. Långt mycket mer än jag är till vardags. Och även jag har ju lite självkontroll att jag inte kastar min sexualitet omkring mig i alla sammanhang utan omtanke om omgivningen. Men jag har ju fått kommentarer på att jag är så öppen, och att jag faktiskt betalar ett pris för det. (En struntsumma iofs, men iaf!) Genom att folk inte tror jag kan lägga sexualiteten åt sidan så drar sig folk för att snacka något annat än snusk eller sexualpolitik. Genom att folk inte lyssnar på vad man faktiskt säger för folk bara hör snusk. Och främst genom ett avståndstagande, att jag är för ”offentlig” med ”privata” saker. Och man väljer då att inte ha nån kontakt alls.

Jag har ju valt att använda mig av det faktum att sex alltid säljer, och slå ett slag för en stolt sexualitet. Det kan jag ju inte göra genom att exploatera någon annans sexualitet (än min egen! Frivilligt!). Jag vet att en fallos är en välkänd symbol för manlig sexualitet, och den manliga sexualiteten behöver inte min hjälp för att stärkas i samhället. Dock vill jag ju faktiskt se mitt stånd som ett motstånd. Måste motsatsen till ett sexistiskt samhälle vara ett asexuellt samhälle? Det vore ju bara så fattigt. Rättvist kanske, men jävligt fattigt.

Nu har ju jag fördelen av att vara, förvisso av avvikande sexuell läggning, en vit, (snart) medelålders man att jag inte blir helt utfryst ändå. Men hur skulle en tjej med en utåtagerande sexualitet uppfattas? Skulle man lyssna något nämnvärt när hon uttalade sig om sin syn på t ex miljöpolitik? Och det är ju också ett konkret exempel på sexism. Mycket av detta kan vi säkert bunta ihop och förklara med Heteronormativiteten. Och allt heteronormativt ska ju botas med queerteori och -aktivism. Nu är jag en stark anhängare av det mesta av queerteori, och mycket av feminismens många riktningar och definitioner.

Dock är jag fortfarande väldigt förvånad över att en aktiv sexualitet många gånger ses som något negativt. Jag hade trott och hoppats att det var något vi kunde lämna med de tidigare feministiska kampsångerna. Många av dagens feministiska röster uttalar sig så gott som alltid negativt när man pratar om mäns sexualitet. Utan att egentligen mena det, hoppas jag. Ingen normalt funtad människa tycker väl att mäns (sexuella) våld mot sin omvärld är en bra sak, men i kampen mot detta så kommer man ju inte att komma ett steg framåt om man inte erkänner att det finns en positiv, god manlig sexualitet. Inom feminismen så är det ju iaf i teorin accepterat med en utåtagerande kvinnlig sexualitet, men samtidigt så är det iaf i vissa kretsar (och inte minst i media) något negativt att vara en tradititionellt kvinnlig kvinna.

Jag har ingen aning om hur pass beläst en medialt exponerad kvinna som t ex Carolina Gynning är i den feministiska literaturen, men vem tror du har störst inflytande på svenska tonåringar? Gynning eller Judith Butler? Kanske vore vinsten total om det vore Butler, och nu kanske det är en halv seger med Gynning? En halv seger är väl bättre än en närapå total förlust?

Good night, Berlin!

Ur en rumänsk familjs fotoalbum.

Sent ska syndaren vakna. Jag kan inte tänka mig ett bättre tema för detta inlägg än det. Hela min berlinhelg var färgat av denna sena syndares uppvaknande. Fast denna gång utan de moralistiska konnotationerna; det är inte ett uppvaknande från synd, utan till. Utan pekpinnar eller värderingar, endast ett krasst konstaterande. Synd är synd, och det är inte synd om någon.

Min värdinna, Andreas, hade precis gått och lagt sig när jag anlände till lägenheten i Friedrichshein runt niotiden på lördagsmorgonen. Oj, tänkte svensken i mig, vilka tokigheter har man varit ute på om man kommer hem runt åtta på morgonen? Men det är ju ändå Berlin, en stad som lever upp och upplevs bäst på natten. Dagen är ju som alla andra dagar i alla andra städer, verkligheten som alla känner. Inget fel med verklighet – sightseeing, shopping, museer, fika och allt annat turistigt man gör på annan ort. Men natten är Berlin är synden är glädjen är livet. Jag vet att jag låter som nån nyfrälst som är så uppfylld av sin upptäckt att han inte ser några skavanker i sin nya världsbild, men det skiter jag i. Jag är ändå less på verklighet och objektivitet.

Och en kort frukostmorgon övergick i en slö tupplurseftermiddag övergick i en soft semesterölskväll. Vi hade nog båda mycket väl kunnat avrunda där, gäspiga som vi var, men vid typ 23 tyckte vi att en kort sväng till kvarterspuben kunde va en lämplig sängfösare. Jo tjena! Vilka tror vi att vi är att stå emot berlinnattens lockrop?

Nu befann vi oss visserligen bara ett stenkast ifrån en av Berlins största klubbar, Berghein (med Lab i källaren), men natten ville ha oss till Schöneberg, västra Berlins gamla bögkvarter där det tycks finnas lika många bögbarer som adresser. Vi betade av barer i en rasande takt, i jakt på den där ölen som gör kroppen mjuk och följsam och tanken hög och klar. Det var transor och läderfarbröder och schlagerfjollor och sugardaddys och thaiynglingar i en ändlös parad att de snart smälte samman till märkliga kombinationer. Thailäderdaddytransa? Det var vackert, det var visuellt, det var suggestivt, surrealistiskt? Som ett vardagsrum där det aldrig är vardag, eller ens dag. Som hemma, om inte hemma låg där det ligger, och befolkat av fler, mer udda fåglar än mitt.

Tom’s bar. Gamla hederliga Tom’s. Första gången jag var där. Jag har aldrig klagat på rökförbudet på Stockholms, och nu Europas, barer. Men jävlar va gott det är att faktiskt få sitta ner med en öl och ta en cigg utan att behöva klä på sig rymddräkten och ge sig ut i kylan utanför bögkapseln för ett bloss. Trots den ovana doften av ciggrök inne i baren så var det ändå andra dofter som kittlade sinnena. Doften av varmt tungt läder, svett och testosteron, poppers och brunst, kön och sex. Och trots att hela källaren är ett darkroom där mörkret tillåter allt och förtäljer inget så var de lysrörsupplysta toaletterna en synnerligen bekväm bekvämlighetsinrättning minsann. Jag tvivlar inte alls på att det där uträttades kroppsliga behov, men jag tror inte att killarna kissade i kors, eller stod redo med toapappret när aftonens bästa polare ropar ”Färdig!”. De ljud som tog sig över båsväggarna skvallrade om en helt annan njutning… Och jag, lämnad åt pissrännan för mina behov, kunde inte annat än le åt den friheten som finns åt de som väljer att ta den. Den enkla, gratis, tillgängliga om än tillfälliga lycka man kan finna i natten.

Vidare till nästa bar. Blue boy bar, kan den ha hetat så? Hade varit mer än passande i så fall. Det var inte bara inredningen som var sliten, och jag vet inte om det var den sena/tidiga timmen som fick klientelet att se så hålögt och tunghövdat ut, men frågan är om de igenbommade fönstren var till för att hålla omvärlden ute eller gästerna inne. Förmodligen både och. Även här i ruset och natten kan det bli för mycket verklighet även om man låser omvärlden ute.

När jag tidigare har klagat på qruiserprostitutionen så känns min ”kritik” i berlinperspektiv både larvig och väldigt berättigad. Varför bli upprörd över pojkar som säljer camrunk för en veckas guldmedlemsskap? Men varför skulle man vilja sälja sig så billigt? Så lätt? Men någon närmare kontakt med prostitution har jag ändå inte haft. Förrän nu. Ännu ett uppvaknande.

Vi hann inte ens sätta oss i baren och få vår första drink innan en väldigt söt yngling kommer fram till oss och ber mig om en cigg. Nu anser jag att varken jag eller Andreas ser ut som några bergstroll, och i normala fall skulle man kanske bli smickrad av den uppmärksamheten och komplimanger man får av nån storögd plutmunskille, men nånting – jag vet inte vad – förklarade direkt vad det var frågan om. När vi tydliggjort att vi inte, INTE tänkte betala honom för sex så erbjöd vi iaf honom en drink. Och vi pratade lite. Kom från Rumänien tydligen. Mor och syster bor kvar. En snyfthistoria möjligen sann, det spelar ingen roll. Jag vet inte om hans situation var utav nödvändighet, man kan väl jobba på McDonald’s i Berlin med? Men nog är möjligheterna något färre i en fattig stad som invandrad än vad qruiserpojkarna har. Jag tänker intelägga någon värdering i det, han verkade veta vad han gjorde, han var uppriktig och pratglad. Och när drinken var uppdrucken och vår intygan visat sig stämma valde han att mingla vidare. Tschüss!

Nästa horpojke sade sig vara från Österrike och Wien. Men han var varken särskilt pratglad eller social. Inte heller var han någon österrikare. Han hade säkert varit med några fler varv i kvarteret än den förra grabben, men jag hoppas att han knullar bättre än han ljuger. Han fick inte nån drink av oss. Ljug gärna för mig, men då får du ju fan göra det bra!

Sedan söndagmorgon, och lucköppning. Eller nja, morgon? Klockan var ju ändå 17.30 när vi vaknade. De sena syndarna vaknar. När kom vi hem? kl 6? Hur? Jag minns berlinneon genom ett bilfönster. Taxi alltså. Det var dock inte så många minnesluckor att öppna, vi jämförde minnen och var relativt samstämmiga kring kronologin och händelseförloppet. Jag önskar att jag hade fått skrapsåren på mina knän genom en något mer romantisk aktivitet, men den erotiska dimensionen av denna berlinnatt var mer i rollen av voyeur; jag såg, hörde och kände doften, men deltog inte själv. Jag hade kunnat men behövde inte. Jag saknade det inte, jag var mitt i det.

Och mina skrapsår är faktiskt ganska sköna. På samma sätt som träningsvärk kan vara skön. (Har jag hört.) De är som en bitterljuv påminnelse om att denna natt faktiskt har hänt. Sen kan vi väl tala tyst om att jag fick dem på väg hem när jag stod vid ett lågt staket och pissade och råkade ”halka” rakt ner i min bevattnade snödriva…? Jag fick iaf hjälp upp av några rumlande ungdomar som inte ens såg undrande ut över vad jag gjorde i en snödriva med brallorna nere. Berlin, antar jag. Business as usual.

HD Ready – Färdiga homodefinitioner

Vad är homosexualitet? Kanske en fånig fråga, det vet väl alla!? ”När två pojkar av samma skrot och korn möts…” och allt det där. När jag var ute och skolinformerade för RFSL Stockholm förklarade vi homosexualitet som ”förmågan att förälska sig i och/eller vara sexuellt attraherad av någon av samma kön som en själv”. Visst, basic, självklart. Så är det ju. Wikipedias ”sexuell attraktion eller kärlek till en person av samma kön, sexuellt beteende mellan organismer av samma kön eller en sexuell preferens för en organism av samma kön” kan väl sägas vara en i stort sett samstämmig definition, om än i en väldigt osexig formulering. Och då är det ju sant! Eller?

Den definitionen duger nog alldeles utmärkt för att beskriva homosexualitet i västvärlden, inklusive Sverige. Den baseras dock på (även om den inte direkt förutsätter) sexualitet som identitet. Att de handlingar vi utför är effekt av det vi är – homosexuella. Och vi har ju många fler identitetsaspekter kopplade till homobegreppet än bara kärlek och sexuell attraktion. En homokultur som definierar en ”riktig” homosexuell t ex. Den är givetvis inte lika allomfattande som Definitionen, men är ändå en del i bilden av den homosexuelle som person. Och det viktigaste budskapet är att homosexualitet är något man måste vara för att göra.

Så har det ju absolut inte alltid varit, och är fortfarande inte överallt. Homosexualitet är ett relativt nytt begrepp som ”uppfanns” i mitten/slutet av 1800-talet. Samtidigt som Heterosexualiteten uppfanns faktiskt. (Och båda uppfinningarna har dessutom bytt betydelse sedan dess). Innan dess var inte någon sexualitet en identitet, det var en praktik. Något man gjorde, inget man var. Bibeln säger ingenting om homosexuella personer, hur mycket än fröken Åke Green och Kristfascisterna än påstår det. Dock har den på ett par rader, utav alla andra miljoner rader text, kritiserat ett sexuellt beteende mellan personer av samma kön.

Könsstympning. (De är ju fan skurna mitt itu!)

Jag är ingen expert på homodefinitioner världen över, men jag vet att det finns länder där man inte har samma dikotoma indelning av kön som vi; kategorierna Man och Kvinna. Där har man kanske har 3, 4 eller fler kön. Givetvis kan inte homosexualitet där uppfattas på samma sätt som här då vår definition bygger på polariteten mellan två, och endast två, biologiska kön.

I (iaf delar av) latinamerikank kultur gör man en annan indelning i (homo)sexualitet och identitet. Det är helt ok att vara en heterosexuell man och ha sex med en annan man. Inget man pratar högt om kanske, men ingen skulle ifrågasätta din heterosexualitet bara för att du nångång begår homosexuella handlingar. Där är det inte identiteten som avgör hur eller med vem du har sexuella relationer, det är handlingen. Däremot måste du som heterosnubbe var den som penetrerar, blir du som kille rövknullad av en annan man så är du obotligen en fikus. Är du däremot den som sätter på blir du ibland t o m ännu mer macho…

För att överhuvudtaget kunna definiera homosexualitet måste vi ju först vara överens om hur vi definierar kön. För att göra någon till homosexuell måste vi först ge personen ett kön. Våra två godkända könstillhörigheter, identiteten Man eller Kvinna, föregår den sexuella identiteten. Könet är en förutsättning för sexualiteten. En person utan en tydlig könstillhörighet kan inte heller ha en tydligt definierad sexuell identitet (i samhällets ögon dvs, oavsett vad personen i fråga själv hävdar).

Hur skapar vi kön i Sverige då? Precis som vi skapar kön i resten av västvärlden; genom mytbildning! Vi tror på skapelseberättelsen att vi föds till Man eller Kvinna. Att kön är något naturligt och naturgivet. Kön är i vår skapelsemyt enbart biologi. Långt ifrån alla kulturer tror på samma myt. Många kulturer hävdar att man måste skapa ett kön till en person. En person till ett kön. Ibland tillochmed att fysiskt konstruera en persons könsorgan.

I delar av Somalia utförs den mest omfattande formen av kvinnlig könsstympning, infibulation. Utan ingreppet kan flickan inte ta steget till att bli Kvinna. Denna kvinnoroll bygger på en stark fokusering på hennes jungfrudom, som inte är ett naturligt tillstånd hos kvinnan utan skapas genom att stympa hennes könsorgan. Utan omskärelse saknar de kulturell identitet och tillhörighet, och förkroppsligar orenhet och oanständighet. Genom den kulturella processen att bli Kvinna har det konstruerade könet blivit hennes normala könsorgan.

I våra (västerländska) öron låter detta naturligtvis förfärligt. Den för oss, enligt vår definition, naturliga Kvinnan förvandlas/förvanskas/förstörs till något onaturligt. Vi hävdar ju att vi inte skapar våra könsidentiteter, vi bara är så som vi blivit födda. Skulle min åsikt räknas – och det är ju för fan min blogg, så det är ju klart att den gör det! – så är båda dessa definitioner väldigt lika. Det är ingen större skillnad, annat i valet av metod. Vi skapar också våra kön även om det sällan sker med några fysiska ingrepp (även om vi också gör det ibland när det biologiska könsorganet inte är tillräckligt könstypiskt), vi nöjer oss inte heller med en biologisk definition (även om vi själva hävdar det!) utan skapar kulturella kön genom leksaker, kläder, uppfostran, normer och morot och piska. Och med tydliga och kännbara straff för de som bryter mot könsreglerna.

Men män då, de är väl ändå alltid män? Nope! Sorry! De måste också skapas, formas, och fostras till män. Inte minst i vår kultur. Vi skapar macho-mannen, och macho-mannen skapar straight acting-bögen. Ytterligare ett bevis för att könstillhörigheten är starkare, viktigare och föregår individens sexuella identitet. Om vi nu överhuvudtaget borde blanda ihop sexualitet och identitet? Jag är skeptisk. Jag utför så otroligt många (fler) handlingar utöver mina homosexuella handlingar, varför ska min identitet bestämmas utifrån en sån liten del av mitt agerande? Och påverkar mina homosexuella handlingar allt annat jag gör i en sådan utsträckning att de förtjänar den statusen att vara min övergripande identitet?

Ett intressant exempel på att sk homosexuella aktiviteter absolut inte behöver ha något med identitet att göra berättar Don Kulick om i en artikel om hur manlighet skapas på Nya Guinea. Medan det i Somalia är kvinnlighet som skapas är det på Nya Guinea manligheten som måste förvärvas för pojkar. Denna manlighet byggs genom att pojkar vid en tidig ålder avskärmas från kvinnor och lever avskilt tillsammans med männen som inseminerar dem med sperma. Där bygger genuskategoriseringen på kroppsvätskor, där manlighet härrörs från sperma och kvinnlighet från (menstruations-)blod. Blod är en kvinnlig vätska med stor kraft som är skadlig för män, och sperma är den kroppsvätska som stärker och bygger manlighet.

Enligt Kulick finns det tre faktorer som gör att dessa handlingar inte kan beskrivas som uttryck för homosexualitet (inte enligt vår västerländska definition i alla fall) utan som en del i skapandet och upprätthållandet av ett genussystem av manligt och kvinnligt. 1) En man upphör att inseminera då han gifter sig, 2) Förlust av sperma försvagar mannen, och han tros bara ha en viss mängd av sperma varför den inte bör slösas med eller spillas i onödan, 3) Syftet med insemineringen är att stärka och bygga manlighet hos pojkar; att göra dem till män för att de sedan skall kunna gifta sig med en kvinna.

Så om vi upprepar frågan, vad är homosexualitet? Well, först och främst så är du ju ingenting om du inte har ett tydligt kön. Du är ingen om du inte är könsbestämd! Men sexuell läggning tycks ju inte ha något att göra med vem du hoppar i säng med. *Grubbel* Kanske är det att shoppa på Gucci? Inte alla gör det, och det är väl en tydlig identitetsmarkör? Kanske är det melodifestivalen som avgör? Knulla röv kan ju inte vara en definition på homosexualitet! Inte alla homosexuella knullar ju röv, och många heteros gör det ju också. Hmm? Svåra grejer det där, när man målar med fler färger än bara svart och vitt… Det kanske helt enkelt är dags att lämna 1800-talet och inse att de inte hade så stor koll på det där med sexualitet. Heller. Det är ju fan 2010. Kanske dags att leva därefter också?

Haddenäran lill-bloggen!

Idag fyller min blogg 2 månader. Jag som trodde jag skulle tröttna efter två veckor…!

Vad som började som ett tidsfördriv, ett experiment, har utvecklats till en liten hobby. Och det som för mig var ordbajseri och självklarheter, i det närmaste navelskådning, har visat sig ha ett litet intresse för andra. Fan va kul. Jag tänker främst på de poz-killar som skrivit mig och varit glada för att jag inte är dum i huvet. Det känns fint att mitt tramsande faktiskt kan vara nåt positivt för andra. Jag tänker på mina attacker på tidningen Qx, och den avsaknad av ramaskri som följde. Jag trodde folk skulle hata mig för mina qx-åsikter, men har bara fått medhåll. Skitkul. Jag tänker på mina älskade fjollor, och alla andra stolt könsöverskridande. Jag tänker på de böghatarbloggar jag fått höra talas om, och inser att min blogg iaf har ett värde i att vara bejakande till sexuell frihet och mångfald. Respekt och tolerans. Åt alla.

Så min förhoppning framöver är att bögar, transor, annat löst hbt-folk, och öppensinnade strejta, ska sluta hata (sig själva inte minst). Varför ska vi hata oss själva, när det finns så många andra som ägnar tillräckligt med tid åt just det?

2 månader. Ett ögonblick. Så lång tid. Tack för alla träffar! Både här på bloggen och irl. Jag säger som alla bögjävlars överstepräst Jacob Dahlin: Skål ta mig fan!

QX2

Inför 15års-jubilerande QX decembernummer kritiserade jag tidningen för att vara platt, trist, lättsmält och intetsägande. Och som förhoppning inför framtiden skrev jag så här:

Vore det inte en perfekt present till alla läsare nu när tidningen fyller byxmyndig; att blaskan får komma ut ur sin pubertala, målbrottiga Hej, jag är gej-garderob och faktiskt kan få en vuxen röst som faktiskt förmedlar nånting mer än färdigtuggade plattityder…?

LÄS! (Tyvärr var det George Michael som utsetts till sleaze-queen of the year, inte jag...)

Hör gud (eller QX) bön? Efter att jag sablat ner blaskan totalt så lanseras nya QX. ”[U]nder hösten har vi jobbat fram en design som QX ska kunna växa i.” skriver chefredaktör Anders Öhrman i sin ledare i första numret av ”nya” QX. (Så nej, jag har inte så stort ego att jag tror att mitt lilla blogginlägg hade med saken att göra.) Och som grädde på mitt konstiga QX-mos så tipsar Roger Wilson om min bögblogg i det nya numret. Smickrande, jag som trodde dom hatade mig. haha.

När jag nu va så kritisk till ”förra” QX så är det väl inte mer än rätt att jag då testar den nya. Och visst ser det bättre ut, tightare och lite matigare. Dock är det inte så mycket nytt under ytan, det är fortfarande 98% produktplacering; bögar är fortfarande inte personer/personligheter, de är konsumenter. De fortsätter med nyutkomna idrottsutövare (vilket i sig är bra), men är fast i komma ut-berättelser.

Och en chans till en fantastisk intervju med en kändis som verkar ha nåt i skallen, Eddie Izzard, faller tyvärr platt då artikeln inleds med några rejäla faktafel i de inledande styckena. Borde inte en skribent i en gayblaska veta att transvestism inte är en sexuell läggning? Pinsamt! Att man sen befordrar den tidigare FBI-chefen J. Edgar Hoover till USAs president kanske är förlåtligt, men klantigt.

Men denna fantastiska Sara Lövestam! Yeay! Men varför får de som faktiskt har något att säga ”bara” en kolumn? Varför inte använda henne mer? Varför bara monologer? Jag vill höra dessa personer i dialog! Ge henne ett uppslag, låt henne intervjua de vanliga qx-kändisarna. Men istället för att snacka senaste skivsläppet eller krogshowen eller deras favoritmat så vill jag se henne snacka med dessa dussinkändisar (Petra Mede? Fredrik Eklund? Eller varför inte Stockholms nya biskop Eva Brunne?) om deras tankar kring t ex deras könstillhörighet. Snacka om intressant läsning!

Nu ska man väl kanske inte ropa hej (då?) riktigt än. De har ju bara gjort ett ”nytt” nummer. Jag får väl bara hoppas att den nya ytan också fylls med ett nytt innehåll framöver. Att tidningen faktiskt får växa (upp?), som chefredaktören önskar.

Var din egen butler

judith lolcat butler

Lika lön för lika arbete. Delat ansvar av hushållsarbete. Krossa patriarkatet. Så! Då har jag betat av de vanligaste frågorna kring feminism. De självklara, och de redan avklarade (i teorin, om än inte i praktiken) politiska aspekterna på praktisk feminism. Då kan jag koncentrera mig på det jag anser vara en mer intressant och personlig del av feminismen.

Diskuterar jag frågor som feminism, jämställdhet, sex, sexuell läggning och sexualitet hamnar jag ofelbart i en diskussion om biologi till slut. Människor som inte ägnat biologi en tanke sedan fotosyntesen pluggades in i mellanstadiet börjar helt plötsligt prata om naturen och allt däri som är så naturligt. Och jag har aldrig förstått varför. För inga av de argument jag hör talar emot feminism eller jämställdhet oavsett om vi talar om män och kvinnor, heteronormativitet, sexism, eller vilken aspekt på ämnet som diskuteras.

Men biologiargumentet, och besattheten över det naturliga, är en väldigt tunn fernissa. När folks argument innehåller påståenden som ”… men det är så! I naturen!”, eller ”men djur gör ju inte så…!”, då vet man att man snackar med en person som antingen tror sig veta allt om livet genom att nångång varit på en skogspromenad, eller nån som bara upplevt natur på Skansen. När jag jobbade på RFSL Stockholm som skolinformatör så blev det ofta snack om biologi. Och alla dessa tvärsäkra uttalanden om biologi föll snart genom bara ett par enkla följdfrågor (”kan du utveckla det lite?”, ”hur menar du nu?”). Då lämnades alltid människan utanför diskussionen och elever började genast prata om djurs sexliv. Eller min favorit ”… i mitt stall har vi en häst som är bög!”. Framhållet som ett argument att homosexualitet minsann är naturligt. Som om det är något som måste bekräftas genom djur. Kul för hästen, men jag känner inte att en häst varken stärker eller försvagar min självkänsla som bög.

Men kön och genus handlar ju om så mycket mer än sex och sexualitet. Visserligen bygger ju definitionen av våra sexuella läggningar – hetero-, bi- och homosexualitet – på just biologiska definitioner av kön. Och föreställningen att vi (endast) har två biologiska kön – och den essentialistiska synen att ur dessa ärver vi de egenskaper, karaktäristika och personligheter för att bli antingen man eller kvinna – är inte bara begränsande eller bestämmande för individen, den är även direkt felaktig. Är då de sexuella läggningar vi erkänt som ”naturliga” verkligen så stabila som vi tror?

Dessutom ses kön som något givet, något personen föds till. Kön är passivt, vilande – någonting någon är. Även om man, som de Beauvoir, säger att man ”blir” till kvinna (eller man, får jag förmoda), är könet ett statiskt tillstånd – processen att bli upphör när man blivit. Genus å andra sidan är en aktiv handling (om än inte ett medvetet val) – genus iscensätts av individen gång på gång och måste upprätthållas genom repetitivt agerande, dvs genus är något man gör. Personligen tilltalas jag mer av att det finns möjlighet till en viss grad av påverkan i min uppfattning om genus än att vara tilldelad en roll inom ett kön.

Det finns givetvis kritik mot användandet av genus som begrepp, och jag tänker inte gå in på de känslostyrda argumenten mot genus (som direkt härrör från en biologisk syn på män och kvinnor). Det är just genom genusbegreppet som vi kommer ifrån bipolariseringen av män och kvinnor, och osynliggörandet av de som antingen inte passar in i någon av de två kategorierna eller som inte upplever att kategorierna är just så åtskilda.

Men det är också styrkan i genusbegreppet som är dess svaghet. Och denna kritik är viktig – och nyttig! – för användandet av begreppet genus över begreppet kön.

Styrkan som jag ser den är att vi öppnar upp för många fler genuskategorier som inte är lika snäva som Man och Kvinna, kategorier som genom variation är mer inkluderande. Vidare så finns i genusbegreppet möjligheten att bryta det dikotoma förhållandet mellan det manliga och kvinnliga, och i förlängningen lyfta ur biologin ur diskussionen om identiteter. Oavsett om man fäster vikt vid biologiska skillnader vid skapandet av genus så finns det i genusbegreppet potentialen att se identiteter inte bara som föränderliga i tid och rum utan även att de inte är/blir färdiga, de skapas och återskapas hela tiden. Och det finns ingen inre, sann kärna som identiteten växer ur.

Det är trist att många tror/känner/tycker att feminism är en kvinnofråga, att det bara handlar om (biologiska) kvinnor. Om jag/när jag identifierar mig som man så känner jag en styrka och en trygghet i en feministisk människosyn. Vanlig enkel jämställdhet. För alla. Killar är ju jävligt duktiga på att tänka både på och med sitt kön, det vore skönt om dom runkade upp sitt genus emellanåt också.