Crying at the criscoteque

Stretcha verkligheten!

Minnesbilder och lucköppning. Säsongsavslutning och bokslut. Semestern är över för den här gången, och även om jag gott och väl skulle kunna ha tre veckors semester till så känns det riktigt bra. Jag är grymt nöjd med min sommar (så här långt).

Och när jag tänker tillbaka så utkristalliseras några teman som hela sommaren tycks ha kretsat kring. Givetvis såna saker som semestrar alltid(?) handlar om, för alla. Avkoppling, väder, nöjen. Jag har haft allt det också givetvis, men sökorden för min semester 2010 är främst Oskuld och Verklighet. Och olika aspekter av dessa ords innebörd, dess motsatser, dess gränser, definitioner, och diskrepanser i deras betydelser.

Jag ska försöka att inte bli överdrivet filosofisk, och bara sammanfatta kort hur min sommar sett ut utifrån mina (visserligen bärsberusade) tankar kring dessa ämnen.

Oskuld. Vad är det? Alltså allvarligt, jag vet inte. Förstår inte vad det är/betyder. Detta eviga snacket om den sexuella oskulden – den man i tonåren gör att för att bli av med och som folk sedan jagar resten av livet för att få tillbaka. Som om oskuld är något man har innan penetration och som man sen förlorat. Vad märkligt. Vad är det som försvinner? Jag tror inte jag hade någon oskuld ens innan jag fick ligga, och jag tror snarare att jag idag (trots att jag fått ligga mer än de flesta) har mer oskuld idag. Det känns så iaf, men utan att veta vad oskulden är så är det svårt att veta om man har den eller mist den.

Jag har har denna sommar blivit av med många sexuella oskulder, om man med oskuld menar något snuskigt man gör för första gången. Jag har blivit många erfarenheter rikare, och jag har haft otroligt kul och skönt under tiden. Men har jag därmed också förlorat något? Tvärt om!, skulle jag hävda. Och varför är vi så besatta av första gången vi gör något? Oavsett om det gäller knulla, hoppa bungyjump, fylla, eller vad det nu är… Första gången vi gör något är ju sällan så himlastormande fantastiskt. Många saker blir ju bättre med övning, inte minst när det gäller sexuella aktiviteter. Varför ska vi minnas första gången som något speciellt, varför inte den bästa gången?

Själva tanken på oskulden och hur, när och var man blir av med den är ju ett så föråldrat sätt att se på sex, som inte alls har något med sex att göra. Det handlar om makt. Social kontroll. Ägande. Inget sex före äktenskapet är ju det moraliska, kristna rätta. Och värdekonservativt eller inte, så handlar det ju om pengar. Arvsrätt. Att vara säker på att en mans barn faktiskt är hans, så att han när han dör efterlämnar sig sin egendom till sin avkomma, och därigenom uppnå evigt liv, framgång och hela härligheten.

Oskuldsdefinitionen är alltså inget annat än ett sätt att kontrollera barnalstring, inte helt olikt Kinas ettbarnspolitik. Och trots att oskulden enbart handlar om vaginala samlag (kuken i fittan-knull) så har det ju vuxit till att handla om allt sexuellt. Jag har hört ungdomar som på fullaste allvar hävdar att flator som har haft hur mycket sex som helst fortfarande är oskulder om dom aldrig haft en man i sig. Och killar som utan betänkligheter kan ägna sig åt analsex till höger och vänster och ändå hävda sin oskuld för att de inte haft vaginala samlag. (Detta gäller väl främst för att bevara en tjejs oskuld till bröllopet iofs, det är helt ok att va analsexproffs så länge man inte ägnat sig åt nånting som skulle kunna antyda barnalstring.)

Sex är makt. Makt var Pride 2010. Pride 2010 var politik. Politik var Verklighetens folk. Och Verklighetens folk var överallt. Almedalen, på Pride, och inte minst i min facebook då många av mina vänner är aktiva inom föreningar och politik. Och jag har tampats mycket med verkligheten under min sommar. Och att vara som folk. Utan att på något sett förlöjliga mina fantastiska vänners fantastiska jobb med att påverka våra folkvalda politiker till att öppna ögonen för olika människors olika förutsättningar och situationer så har jag – återigen! – haft bekymmer med definitionen av verkligheten.

Vi är ju uppfostrade till att tänka i dikotomier, vi definierar de flesta företeelser genom dess motsatser. Ett Icke-Alltså resonemang. Vad är mörkt? Det är Icke-ljust, alltså är mörkt avsaknad av ljus. Vad är då verklighetens motsats? Hur definierar vi verkligheten? Jag har ju alltid trott att fantasin är verklighetens motsats. Typ dröm och verklighet. Många av mina drömmar och fantasier i livet har jag förverkligat. Inte minst denna sommar. Betyder det att de inte längre är drömmar och fantasier (även om jag fortfarande drömmer och fantiserar om det), och nu istället övergått till att vara verklighet? Och sådant man kan drömma och fantisera om är inte det verkligt bara för man ännu inte upplevt det? Måste all verklighet upplevas? Jag har aldrig gått på månen, betyder det att månpromenader inte är verkligt (iaf inte för mig)?

För att strula till begreppen ytterligare används ibland begreppet verklighet synonymt med sanning. Det verkliga är det som är Icke-falskt. Är då drömmar och fantasier falska och overkliga per definition? När man tänker så här är det då så konstigt att det går åt en sjuhelvetes massa öl under semestern!? Man kan ju få existentiella kriser och identitetsbryt för mindre!

Det brukar ju sägas att bara fantasin sätter gränsen för vad som är möjligt. Men allvarligt, är det inte verkligheten som gör det? Av allt det som jag upplevt i sommar, och hittills i mitt liv, så har det iaf aldrig varit min fantasi som har begränsat mig. Och gränsen för det möjliga har aldrig utgjorts av det jag kan fantisera om. Och inte ens verkligheten är absolut och oföränderlig. Den är elastisk och böjbar och töjbar. Och precis som med sex så är det ju gränserna som lockar, som ska töjas på, utforskas. Precis så är ju verkligeheten. Vi forskar, lär oss mer, tolkar och vidgar våra uppfattningar om det verkliga. Jag ser hellre våra drömmar och fantasier som det crisco som töjer och utforskar den röv som är vår verklighet.

Så vad är då verklighetens motsats? Kanske är det vår oskuld?

En vacker dag…

Vi hade iallafall tur med vädret!

”En vacker dag så ska jag minsann…” Vad är det för jävla uttryck!? En vacker dag så ska man ju ingenting. Inga måsten vackra dagar, inga ska eller borde. Fula dagar däremot, dom e bra för sånt.

Det är därför det känns så motigt när man har en massa måsten som man faktiskt måste. Jobba t ex. Tvätta. Vore jag smartare hade jag haft lite bättre framförhållning så att tvättandet kunde reduceras till åtminstone ett borde istället för ett måste, men nu sitter jag här med timern ställd i mobilen och väntar på maskinerna. Och utanför spyr solen ut en massa lux fastän fula gubben på TV4 sa att det skulle blåsa och va kallt. Min enda tröst den här dan. Gubbjävel!

När man skiter i att göra ett måste så får det ju konsekvenser. Sparken kan vara en konsekvens. Att man blir en lortgris en annan. Om man struntar i ett borde så kan man kanske få ett litet lutherskt dåligt samvete, men jag brukar alltsomoftast sortera mina struntade borden under kategorin vardagslyx. Jag unnar mig att skita i sånt som jag ändå kommer gå omkring och borde göra imorrn. Har jag burit omkring på detta borde så här länge så klarar jag nog av att släpa det en dag till. Om jag får nåt härligt nu som kompensation. Lite sol, en öl, ligga. Men sen så står man där i skiten, med en massa måsten som man inte vet vad man ska göra av. Har ingen plats för dom i lägenheten.

Då kan det iofs va bra att det är en vacker dag om man har en massa måsten. Då kan måstena stanna hemma och själv går man ut i en park och solar. Eller så tittar man efter en större lägenhet där man kan bo rymligt och bekvämt tillsammans med sina måsten. De har sin space och jag har min. Perfekt! Jag ska fan bli måbo. eller iaf bobo. Det ska jag fan! En vacker dag…!

Please – do not disturb

Påskhelgen har förvandlats till min spa-helg. Jag har äntligen haft lite långledigt och inga planer alls. Lite händelselöst men oh så skönt. Nu hade jag nog väntat mig lite mer stoj och glam, några fler spontanöl och spring på stan, men jag har helt enkelt inte orkat. Nog hade jag kunnat trotsa kroppen och sprungit ut ändå, men jag insåg att min stackars kropp har fått lida tillräckligt under min rastlösa hjärnas tyranni de här sista månaderna.

Min rastlöshet tar sig sällan uttrycket att jag är den som är överallt, syns mest och hörs mest. Det är flera år sen jag dansade på några bord. Nej, det är oftast min sömn som är offret för min rastlöshet. Till och med på lediga dagar har jag ställt väckarklockan för att jag fått sån ångest om jag vaknar och halva dan är borta. Men inte nu. Jag har sovit tills jag vaknat, och jävlar vad jag har sovit. Bögen sover, bögen sover i sitt lugna bo. Tror jag snittat på tio timmar per natt. Och faktiskt inte ens saknat ligga. (Tack, D!)

Det enda måste jag har haft dessa dagar har varit SLM. Eftersom i stort sett alla kollegor där har åkt till Berlin över påsk har jag sprungit lite i kulisserna och sett till att all rekvisita funnits på rätt plats; bärs, växel, glidmedel, och påskgodis. Och en minisväng dit i lördagskväll för att kolla stämningen. Och den var det ju inget fel på, men Jens var kvar i tröttbubblan och hällde i sig några öl och när de kickat in så tog han en taxi hem. Jävla bögpensionär.

Vila är ju bra, har jag hört, och jag är ju inte rädd att prova nya saker, även om jag är skeptisk. Däremot har jag varit så slö att jag varken duschat, rakat mig, diskat, städat eller bäddat. Så idag när jag går ut på stan så hänger jag upp skylten Please – make up room på min dörr. Jag får nog hänga en skylt runt halsen också.

Substitute for love

D var här ikväll igen. Jävlar. Jag säger här vad jag sa till honom; jag tror fan inte jag behöver knulla nåt mer i mitt liv. Jag har gjort det nu. Jag är färdig med knullandet. Jag får hitta en annan hobby.

Jag tänker inte gå in på några detaljer. Sorry. Jag har dels inget intresse av det, och även om jag försökte så skulle det bara låta cheesy. Och dels… Well, get a life!

Jag tänker istället på efteråt. De där ögonblicken som jag alltid trott varit en klyscha. Helt utmattade ligger man sida vid sida i sängen, axel mot axel, och den tomma blicken i taket. En cigg som glöder mellan våra fingrar. Andhämtning, någon suck, nåt litet fnitter. Tomheten, stillheten, tyngden som känns som att man ska sjunka genom madrassen och lättheten och tillfredsställelsen som helium i kroppen. Som nån postcoital, flummig knullbuddism. Utifrån sett, kan jag tänka mig, ser det precis så larvigt hollywoodskt ut som på film. Sånt man fnyser åt eller vrider på sig över i biofotöljen när stråkarna närmar sig crescendo. Och så är det precis så! Who knew!?

Nu kunde jag inte just då tänka nån sammanhängande tanke, och inte D heller av vad jag kunde uppfatta. Vi kommunicerade inte direkt, annat än genom nåt enstaka Hmmm och Mmmmm, eller ett litet inandningsljud när man drar ner ett bloss mellan tänderna. Men nu. Tänk om? Kanske är alla dessa hollywoodklyschor sanna? All skimrande rosa romantik. Jag kanske har helt galet fel när jag säger att jag inte är nån romantiker? Tänk om jag en dag kommer springa i slow motion i strandbrynet och förenas med en älskade? Hålla handen på promenad i solnedgången och säga såna saker som ”Jag älskar dig. Tills den dagen då jag dör.” Månskenspicknick där vi pekar ut fallande stjärnor för varandra? Äckligt! Tänk om det blir så? Snacka om identitetskris för Lill-Jens.

Och just då, som vi ligger där på rygg och pustar, så kommer madonnalåten Substitute for love på på iTunes. (Ja, jag är ju bög, klart det finns Madonna i mitt bibliotek!) Ok, många tycker nog det är en fin, romantisk sång, men för mig så drogs jag liksom snabbt baklänges tillbaka genom tankekedjan. Tillbaks till smutset och snusket. Till min verklighet. Jag börjar nämligen då tänka på sånt man inte tänker på just när man knullar.

Madde sjunger om att få barn, att relationen till hennes dotter är hennes substitute for love, och nånting D sa förra gången vi sågs poppar upp i mitt huvud. Att jag bara är två år yngre än hans farsa. Att jag inte ens flyttat hemifrån när jag var i hans ålder. Oops! Nu bryr jag mig inte, men jag tänker på hur det skulle se ut i andras ögon. Jag börjar skratta, men jag vet att många skulle se på saken med lite mindre humor. Och bilden förstärks ju av att jag ligger där med ett glas vin. D dricker ett glas Coca-cola. Visserligen för att han är så bakis att han knappt kan titta på mitt vinglas, men ändå. Kontrasten.

Nu handlar det ju inte om våra åldrar. För oss iaf. Vi är bara väldigt kompatibla. Och vi är ju båda vuxna, myndiga människor. Och det är rakt och ärligt. Och bra! Om nu bra hade varit ett tillräckligt ord i sammanhanget. Vi njuter, vi passar på. Säg den lycka som varar för evigt. Ok, lite längre än Ugglas fyra sekunder, men underbart är kort och snart flyttar D från stan. Kanske hinner vi ses igen innan dess, kanske inte. Kanske ses vi någon annan gång igen? Det låter sig inte planeras, inte utan att det där braiga blir lite mindre bra. Det är ok, helt ok. Det är nog bra så.

Jag vet bara inte vad jag ska pyssla med nu, vad jag ska längta till när man längtar efter att vara ledig. Börja skåda fåglar eller nåt. Jag antar att det borde kännas vemodigt, men det gör det inte. Jag vet ju att hur duktigt eller hur mycket jag än skulle ligga så skulle det ändå vara en blek kopia. Som att höra min favoritlåt på en Idol-audition på TV4. Som att någon ryckt ner min fantastiska Baertling och hängt upp en Lasse Åberg istället. Som att vakna en morgon och min phone förvandlats till en T28. Smärtsamt.

Och är det nånting jag inte är, inte vill vara, så är det sentimental. Vem vet? Jag kanske börjar träna på SATS som en vanlig bög istället. (Men de vanliga bögarna går ju till SATS bara för att knulla iofs.) Jag kanske börjar klippa mina kompisars hår och kallar mig stylist? Skaffar hund? Går med i operabögarna? Nåt kommer jag säkert på! Nån knullersättning. Substitute for love.

Pulp friction

Slicka uppåt, sparka neråt?

Jag (åter)upptäcker gammal musik. När allt bara samlas på hög (eller hur nu ett datorminne fungerar…!) så är det så lätt att glömma bort vad man har eller var det hamnat. En jävla massa musik man inte hört på flera år. Nu när jag synkat ner all musik i phonen och kör allt på Blanda så hittar man ju en massa bra (och lika många dåliga) låtar och artister man helt förträngt.

Just nu repeatar jag en låt jag inte ens gillade när den kom, Common people med Pulp. Och älskar den!

Låten är en genialisk jävla smäll på käften-pop – med en briljant text i en soc-realistisk romantik-genré som borde implodera pga sin egen orimlighet – utan att bli varken pekoral eller sentimental eller banal eller überpretto som nästan alla andra pop-med-ett-budskap-grupper (läs Kent).

Redan de inledande raderna avslöjar ju hela dramaturgin:

She came from Greece, she had a thirst for knowledge
She studied sculpture at St Martin’s college

Välbärgad flicka långt hemifrån, nyfiken på allt hon bara anat av världen utanför den skyddade tillvaron. Det kan ju inte bara vara jag som tolkar kunskapstörst och studier i den mänskliga anatomin som ett sexuellt begär?

Och den tolkningen blir ju bekräftad direkt i refrängen, när ”hon” sjunger

I want to live like common people
I want to do whatever common people do
I want to sleep with common people
I want to sleep with common people like you

Men hade refrängen bara upprepats likadant efter alla verser hade nog låten bara varit spekulativ (och tjatig!); ett runkmotiv för mannen som aldrig kommer kunna ta ett steg upp på den sociala hierarkistegen och lämna under- eller arbetarklassen. Men genom små grammatiska justeringar ändras perspektivet och budskapet i texten varje gång refrängen återkommer. Andra gången med ett byte av roller och då är det är ”han” som undrar You wanna sleep with common people? Like me? Förundrad, lockad, smickrad.

Sedan kommer den grå verkligheten ikapp och ”han” inser ju att man inte byter klass lika lätt som man byter miljö, You’ll never live like common people. Och han kan bara krasst konstatera att

You’ll never fail like common people
You’ll never watch your life slide out of view
and then dance and drink and screw
because there’s nothing else to do

Jarvis? Goofy!

Sista gången Jarvis, sångaren, sjunger dessa rader har konstaterandet bytts till en uppmaning, Never live like common people! Det livet kan bara uppfattas som romantiskt eller sexigt sett utifrån. Inte för de som vuxit upp i det, utan chans att ta sig ur det.

Och att komma från en högre samhällsklass ger dig inga fördelar där nere om inte de har något att tjäna på din position. Tvärt om. Du riskerar att förlöjligas och föraktas, och ska du klara dig undan så får du se till att skratta med när de skrattar, även om de skrattar åt dig

and the stupid things that you do
because you think that poor is cool.

(Och i en längre version av låten än den videon ovan visar fortsätter texten

”cos everybody hates a tourist
especially one who thinks it’s all such a laugh
and that the chip stain’s grease
will come out in the bath

Åh, det enkla nöjet med att se herrefolket få skit under naglarna!)

Det är ju absolut inget nytt tema (även om upplägget oftast är det omvända, tänk Askungen). Det finns säkert nåt Shakespeare-drama med samma handling, garanterat nåt antikt grekiskt dito. Och vari ligger tjusningen? Givetvis i lockelsen i det man inte vet så mycket om, de sociala klasserna (be)blandas inte gärna, och man har fördomar om det man inte känner till. Att dejta någon ur en annan klass (eller varför inte nationalitet?) kan ju vara ett lockande tabu att bryta mot.

Och det är ju ett ständigt aktuellt ämne! Inte minst här i Sverige just nu, även om vi inte har såå stora klasskillnader som i Pulps Storbritannien. Huvudkaraktären i Jens Lapidus Snabba cash – vad hette han nu igen, QP? OP? Q8? – var ju så kåt på att åka på klassresa att han runkade sig till sömns till den fantasin varje natt. Prins Charles följde pitten till slummen (nåja, nästan) och plockade upp Diana. Och kan det finnas ett mer aktuellt exempel på klasskåthet än när vår Vickan åker till gävletrakten och kommenderar en undersåte? Nu må herr Prins to be möjligen vara en framgångsrik företagare, men nån kunglighet är han ju inte. Och jag tror absolut att det är en av anledningarna att det kan pirra till innanför prinsesstrosan att han är en kille som inte kommer tråka ut henne med kunglig etikett i sängkammarn. (Och säkert lika mycket pirr i hans gosstrosa över att hon inte luktar småindustri och soc-fall.)

Och good for her!, säger jag bara. Hon har ju allt att vinna, så länge hon håller honom i kort koppel i Stockholm och inte får frispel och ska slumma i Ockelbo. Men även där skulle hon ju alltid ha en utväg. Precis som den grekiska skulptrisen har hon ju den returbiljett som utgörs av pengarnas trygghet – If you called your dad he could stop it all! Yeah!

Goofy sexy cool

Jag fattar aldrig varför mina polare håller på att ramla omkull bredvid mig när vi går på stan. Och nästan alltid får jag då höra ”MEN SÅG DU INTE!? FAN VA SNYGG HAN VA!”. Njae, sådär… Ok alla har ju en egen smak vad gäller killar och vad man vänder sid om efter och krockar med lyktstolpar på grund av.

Givetvis finns det ett skönhetsideal som de flesta har tagit till sig, och lärt sig tycka är snyggt och sexigt. Det gamla vanliga. Lång, smal, vältränad, välansad, fräsch. Straight-acting. Med några personliga, men normgodkända, varianter av samma tema. Mer smal än pumpad, eller tvärt om. Blond, mörk, snaggad. Mer maskulint robust eller mer ungdomlig fräschör. Åh jag somnar!

Jag kan bara säga att snygga killar är fula. Tråkiga, opersonliga, perfekta. Jag vet inte, kanske projicerar jag en lägre självkänsla på dessa snyggingar. Att jag inte är intresserad av dem för att jag på någon undermedveten nivå känner mig underlägsen. Men jag tror faktiskt inte det. Jag vet att jag inte är någon modell, men jag vet också att jag inte ser ut som en påse kattskit. Jag har nog fått omkull en och annan heting i mina dar, men de jag jagat har jag jagat för att jag har trott att de är de killarna jag ska gå igång på. Men jag gör inte det.

Nu är jag inte blind, jag kan ju se att vissa killar är skitsnygga enligt normen, och på bild så kan jag ju också fastna för en snygg pose, modelligt symmetriska ansikten, en fin kropp, osv. Men ska jag ut och bärsa med nån eller ligga i sängen och snacka eller snuska så väljer jag nog ett helt annat sällskap.

Asså, det är ju nåt positivt egentligen. Det finns ju inte så många supermodeller i Stockholm, och det vore ju trist att va kåt på samma kille som resten av stan också ville ha. Jag får ju ett större urval. Eller?

Men jag tycker det är jävligt svårt som det är. För utseendet är ju bara en liten del av vad man går igång på. Även utseende i en vid bemärkelse, med personlig stil och uttryck, gång, kläder, attityd, osv. Men jag förhåller mig ju också till skönhetsnormen. Men vill ha skönhetsidealet with a twist. Var gärna lång, smal, och snygg. Men med ett par utstående öron! Lite underbett! Hartänder! Nåt! Nåt avvikande. Nåt du.

Det har alltid varit den typen jag har vänt mig om efter på gatan. Nåt som avviker. Inte bara från omgivningen, men från det förväntade. Nåt lite goofy i det annars slicka. Jag tolkar nog in lite karaktär och personlighet i det. Ni får gärna oja och stoja över alla stockholms manboys som går direkt från dagis till gymmet om dagarna och uppfyller alla kindbenskriterier för att vara ett ultimat runkobjekt. Själv kommer jag förmodligen va mer intresserad av hans halvtöntiga smått skelögda polare.

Talang 2010

VARNING!

Bara så du vet… Detta inlägg handlar om sex och snusk och ligglycka. Är det något du inte är intresserad av så rekommenderar jag dig att klicka här och läsa detta istället.

/J

Skam den som ger sig! Trägen vinner! Jag har ju alltid haft självinsikten att veta mina starka sidor (och mina svagare dito). Vet vilka talanger jag har, och vilka sysselsättningar jag ska överlåta åt andra. Utan att skryta eller smickra mig själv så vet jag att jag är en jävel på att ligga. Inte så att jag är nån guds gåva till mänskligheten, men till ett utvalt fåtal som jag funkar bra ihop med. Andra är bra på språk, it, sång och dans, äldrevård, romdrinkar, aktiehandel. Jag är bra på att knulla. Visst vore det trevligt med en talang som var mer efterfrågad på arbetsmarknaden, något man kan göra en karriär av, men man kan visst inte få allt. Nu kan man väl visserligen göra karriär med sex som arbetsuppgift – som hora eller porrskådis – men jag är ju ändå av den tron att man ska inte göra sin hobby till sitt yrke.

Dock har jag länge upplevt att min talang varit ganska bortkastad. I Stockholm. På stans bögar. Jag har liksom inte haft nåt att jobba med som har gjort min talang rättvisa. Hur känd hade Michelangelo varit idag om han bara hade haft cernitlera och fingerfärg att tillgå? Om Mozart bara hade en mungiga att spela på? Monica Lewinsky om Clinton hade snusat? Talang kräver rätt sorts verktyg för att komma till sin rätt. För att gå från lovande till lovprisad.

Många knullare tror ju att det verktyg som avgör ifall de är bra eller dåliga knullare är deras kuk. Det är ju därför jag sett min talang lite som pärlor för svin. Fast tvärt om. Stockholmsbögarna är fina små pärlor och jag är kåta svinet. Pärlor sitter ju helst på rad, ihopbundna med ett snöre upp i röven ut genom munnen och vill bli betraktade på avstånd, och de kan inte förstå tjusningen med att böka runt som en glad gris. Kuken är inte det verktyg som gör en knullare till en bra knullare. Det vore som att säga att det var penseln som gjorde Picasso till konstnär, och mikrofonen Carola till kändis. Det spelar ju ingen roll hur bra du knullar om du inte knullar med någon som fattar vad ett bra knull är! Picasso behövde konstkritiker som fattade vad han höll på med, Carola behövde kvällspressen som fattade att hon är en vandrande rubrik. Vem som helst kan ju köpa en pensel, och alla (nåja!) killar har ju en kuk.

Som jag konstaterade i min statusuppdatering på FB igår så är kanske inte alla talanger till för offentlighetens insyn, men om jag är lite krass så har ju jag också hållit auditions efter talanger liknande min. Ofta med resultatet att jag blir knullandets Kishti som skriker ”du är en kata-fucking-strof!”.

Men igår hittade jag äntligen en värdig Idol-vinnare. Vi hade lätt fått genomgående 10:or från Let’s fuck-juryn! Aldrig har jag knullat så jag trott att jag höll på att få både en stroke och hjärtinfarkt samtidigt, och gillat det! Nu är inte min kondition den bästa iofs men jag svettades mer under fyra timmar igår än jag gjort under min skolgångs alla gympatimmar sammanlagt.

Jag antar att jag är lite morbid, men bara när man verkligen lever (rövare?) är döden närvarande. När man tänker att jag sprängs om jag inte får komma nu samtidigt som det känns som att jag dör om jag slutar knulla. Att livet vore över om knullet var det. Jag kanske överlever, men kommer inte leva längre. Le petit morte är inte bara ett bildligt uttryck!

Och sedan extasen. Det är svårt att skriva sex med ord, att hur sanna de än är så förvandlas man till sexuellt frustrerad Björn Ranelid på en dålig dag. Jag har lyckats chocka en och annan med min post-coitala persona, men igår var vi två om galenskapen. En orgasm som en kolsyrad, varm mjukglass som exploderar i buken och chockvågas genom lemmarna och får hjärnan att gapskratta ut genom munnen. Det är inte alla som reagerar positivt när man börjar gapskratta efter man har haft sex med någon, det är lätt att det uppfattas som nån form av omdöme av deras prestation. Men vet det från och med nu, att skrattar jag så är det ett gott omdöme! Är jag missnöjd så visar jag det på ett helt annat sätt. Tro mig!

Och jag har fortfarande inte, ca 13 timmar senare, kunnat släppa känslan av att jag har gjort något för första gången. Att använda bli av med oskulden-liknelsen är kanske inte riktigt passande, jag var långt ifrån någon oskuld innan. Men det kändes lite som att allt liggande fram tills nu var repetitioner och igår var det galapremiär. Publiken jublar och man inser att shownumret var en succé.

Sex handlar ju inte om teknik för mig. Det behöver inte vara proffsigt eller snyggt. Det kan vara hur struligt, fumligt och bökigt som helst, bara det är en jävla kontakt, en intimitet som blottar mer än bara en balle eller röv. Jag hade förmodligen reagerat på ett helt annat sätt med någon annan, men när D tittar upp på mig när jag är långt inne i honom och flämtar ”Jens! Var är du nånstans!?” så var det en helt förståelig undran. Med nån annan hade man ju skrumpnat och tappa lusten och tro att han hade menat ”Är den inne nu eller?”. Men när jag ligger djupt inuti honom och har mitt ansikte högst en decimeter från hans så handlar det om nåt helt annat än det. Jag har absolut ingen monsterballe och har aldrig riktigt förstått den här size queen-armén som bögar tycks utgöra. För trots att jag i det avseendet är högst normal så visste jag faktiskt inte var jag var, nånstans där jag inte varit förut. A rose by any other name stämmer nog bra på blommor, men när det gäller röv så gör det det inte. Och när D efteråt i tystnaden av efter-ciggen säger, liksom mer för sig själv, att ”jag har aldrig blivit knullad där” så är det ju inte i röven han menar. Det är någon helt annanstans. Var är det nånstans? Vet faktiskt inte, vet bara att jag vill dit igen. Och stanna där.

Berlin – prelude

Far och flyg, bögjävel!

Ja, jag är en vane- och kontrollmänniska. Inte så att jag har ett kontrollbehov och vill och måste bestämma och styra. Jag är en slav under vanan och har kontroll pga lathet, och att min hjärna alltid haft den förmågan/förbannelsen att den lägger onödig info, fakta och stapeldata på minnet utan problem. Mitt nonsensminne är faktiskt min bästa arbetskamrat, men en av mina sämsta fritidspolare. På jobbet sparar jag säkert en månads arbetstid per år bara genom att ha ordning på allt i skallen. Däremot är jag usel på att ha koll på fritiden. Födelsedagar (inklusive min egen) glöms bort, jag har ingen förmåga att styra upp och planera något när jag är ledig, och alla måsten som jag annars betar av ASAP dunkar jag med stora Manãna-stämpeln.

Jag har ju iaf självinsikt för att veta att det är så jag funkar, och jag försöker bli ”bättre”. Problemet uppstår ju först när jag tror mig ha full kontroll på mina fritidsaktiviteter på samma sätt som mina jobbsysslor.

Jag har haft på tok för mycket på gång sista tiden, och jag har mest rusat runt och släckt bränder och försökt hinna med i min Att göra-lista. Jag önskar att jag kunde säga att anledningen till att jag inte bloggat så flitigt var just den anledning jag angav i ett tidigare inlägg, att jag helt enkelt fått ligga lite, men tyvärr har jag varken hunnit blogga eller ligga, och inte heller har jag upplevt något spännande värt att blogga om. Energin och motivationen till att slita och bita ihop har så klart varit vetskapen att jag när det väl blir lördag sitter jag på rumpan i Berlin med en kall, immig i min hand och pustar, slappar, och njuter av sällskapet och känslan att vara hemma långt borta. I all jäkt och stress har två bilder vilat i bakgrunden av alla mina tankar – disneykolorerade stillbilder av Andreas och Öl. Oasen för den törstiga bögen på knäna.

Så det var inte utan några hugg i ryggen av panik och ödets all jäkelskap som jag igår, när jag bara snabbt skulle kolla upp kommunikationerna från Tegel till Zoo, fick se att GermanWings och Lufthansas piloter går ut i strejk på måndag då jag ska flyga hem. Fan, FAN, FAN!

Nu utlovades det dock gratis ombokning till en annan flight, men man är ju tvungen att ringa nåt dyrt callcenter i östra Ukraina nånstans. Jag ringde 82! gånger igår kväll. Ibland blev jag inte ens framkopplad, ibland hamnade jag i en telefonkö där jag blev utslängd varje gång och ombedd att ringa igen senare. GRRR!

Jag gav upp när telefontiden gick ut, och tänkte väl försöka igen när jag vaknat och kommit till jobbet. Eller alternativet att jag åker ner till Berlin och skiter i om jag kommer hem eller inte. Det är ju inte direkt så att jag kommer längta häcken av mig tillbaks till Stockholm ändå.

Nu finns det ju faktiskt en poäng med att ha ett uttryck som Att sova på saken, särskilt om man som jag tror sig ha koll när man faktiskt inte har det. Senast när jag flög till Berlin med GermanWings så kom jag ihåg att jag var ganska nöjd, en två timmars-försening från Arlanda till trots. Jag har ju tidigare aldrig flugit med de här små lågprisbolagen, eftersom jag är en gammal SASare från födseln. (Ja, inte gammal alltså, utan SASare.) Jag har några skräckfärder med WizzAir från Skavsta till Krakow i färskt minne, och det bolaget gör ju SAS både prisvärt och servicemedvetet. Dock tog det ju mig bara en minut från det att väckarklockan hade ringt imorse tills jag insåg att jag ska ju inte alls flyga med GermanWings, jag ska ju flyga med AirBerlin! Och de ska ju inte strejka alls. Undrar om jag nånsin kommer få ett svar på mitt arga email jag skickade igår kväll till GermanWings… Haha! Om jag får det så lovar jag att posta det här.

Jag tror bannemig att jag bara ska åka charter i fortsättningen, jag behöver tydligen en reseledare.

HIHI!

Det är inte lätt att sluta gnälla. Heller. Undrar om jag ska uppfinna ett Sluta gnälla-plåster. Också. Jag är ju relativt ovan vid att skriva om positiva saker, så ha tålamod och se det här som ett stapplande försök från min sida (och var snälla nu och kritisera mig inte tillbaks till mitt gnäll-mode).

Men jag har faktiskt några ognälliga saker på hjärtat idag. För det första så har ju den fantastiska Eli Levén releasefest för sin debutroman ikväll. Klart jag ska dit! Jag älskar Eli och jag vet att jag kommer älska hans bok oavsett hur bra eller dålig jag egentligen skulle tycka den var om någon annan skrivit den. Nej, jag kommer nog inte recensera den här, det vore liksom inte rätt… Eller så är det det? Om jag nu ska vara positiv ett tag så kan jag ju överdriva även den sidan ju!

Jag ser iaf fram emot att ägna mig åt ett så analogt nöje som att läsa en bok. Sen jag skaffade phonen i somras har jag kanske högst läst 10-12 boksidor, jag som brukade sluka åtminstone ett par böcker i månaden tidigare. Och eftersom apple inte släppt ut min padda ännu så får jag väl läsa på det gamla goda viset då.

Sen måste jag ju säga att jag är på allmänt gott humör idag. Lite av min vinterblues är borta. Och det är ju så enkelt fixat. Enkelt fixat men svårt att hitta fixen. Lite ligga igår och jag blev genast på strålande humör. Det är härligt att ha vänner som ställer upp och ligger ner när man behöver det. Tänk va mycket litet kuk kan göra! Jag somnade sött halvvägs ner i en ben & jerry’s igår och vaknade med bland annat ett leende på läpparna när väckarklockan ringde kl 4.45 imorse. Fattar ni nu vad jag har tjatat om hela vintern? Lite ligglycka helt enkelt. Både roligare, godare och framförallt mycket mer effektivt än citalopram vill jag lova.

Sen har min mer principfasta qruiser-strategi haft god effekt. På mig. Inte på de som skriver till mig. Haha. De jag tidigare hade tålamod med, lirkade med, och lockade fram ur mörkret låter jag nu ligga kvar under sina stenar hur många komplimanger jag än får. Istället för att tjata om fejsbilder och facebook säger jag bara att jag inte är intresserad om dom inte har stake nog att ha en vanlig jälva bild. Och om de inte fattar vinken så iggar jag dom. Enkelt! Bekvämt! Effektivt! Sen att min igga-lista snart innehåller halva antalet av qruisers medlemmar är ju inte mitt problem. Det gör ju att jag slipper sitta så jäkla länge och surfa runt på en massa psykosidor. Och jag hinner diska och tvätta och dammsuga också.

Den enda nackdelen är väl att trots att jag har tiden så har jag inte så mycket att blogga om när jag inte gnäller. Men återigen, det är ju inte mitt problem. Det är ju ert, kära läsare! Så om jag inte uppdaterat bloggen på nån dag eller två, bli inte oroliga att det hänt mig nåt. Jag har förmodligen bara fått ligga lite. Och hittar ni inget här att läsa så rekommenderar jag retrosysslan att läsa en bok. Gärna Elis!

januarisug

Ok, det är mörkt som fan, och kallare än det är mörkt. Alla är fattiga och sitter hemma och betalar av kreditkortsräkningarna efter alla julklappar (som mottagarna redan sålt på Blocket för att betala julklapparna de köpte åt dig). Alla har nyårslöftesångest. Alla är bleka, glåmiga och småfeta. Alla är trötta och smågnälliga. Även jag. Men vaffan!?

Jag vill inte vara så här tråkig! Varför låter jag mig påverkas av väder och vind och luxstyrka och annat tjafs som jag ändå inte kan påverka? Jag vill bli en omständigheternas bimbo; för puckad för att uppmärksamma yttre fenomen och tillräckligt korkad för att alltid lalla omkring och vara montazami-glad och omedvetet obesvärad.

Jag och några polare hade prellat en biokväll i söndags. Hade absolut varit trevligt, men när söndan kom så var jag för lat för att styra upp nåt och satt istället och okynnesrunkade hela dan.

Igår var det dags för den månatliga måndagsölen med Andreas. En liten krogsväng som brukar avslutas på Torget, innan det inhandlas ett sexpack och vi åker hem, bärsar lite, snackar skit, spotifyar och ägnar oss åt lite ligga. Inte igår. Jag som tjatar om att jag vill ha mer snusk i mitt liv var tråkmånsen som var trött och okåt. Gonatt. Hade det hänt mig hade jag sparkat ut mig själv och krävt pengarna tillbaka.

Och det tycks inte bara vara jag. Tack och lov, typ. De fåtal skamliga förslag som ändå trillar in är rätt så slentrian och uppgiva i tonen. ”Inte sugen på träff va? Nähä.”

Vad kan man göra? Jag göra? Vi? Ska vi bara acceptera sakernas tillstånd och grotta in oss eller göra slag i staken och komma till stånd och göra nån? Nåt? Ni ser, jag sublimerar min sexuella frustration ner i ett blogginlägg som lätt skulle kunna klassas som en ända väldigt lång freudian slip. Shoot me! Ge mig ett skjut.

Jag får väl passa på att i samma anda be om ursäkt för mitt urbota trista inlägg igår. Jag vill inte snacka om prylar. Men där har ni resultatet av januaristämningen. Sorry! Kan vi inte försöka ändra på det här nu? Nu klickar jag på ”Save” för det här inlägget och hoppas att nån kommer och klickar på min ”Save”-knapp snart. Eller ”Trash”.