Arkiv

Posts Tagged ‘lily tomlin’

Själv är bäste dräng

06 juli 2010 Lämna en kommentar

Jag som alltid sett mig lite som en självutnämd expert på allt som har nåt med sex att göra, en semiautodidakt auktoritet på området, har kommit till (en) insikt. Inte så att jag hittat en ny kontinent på sexplaneten, mer så att jag bytt perspektiv. Jag vet bara inte vilket perspektivet är – samtidigt som det är väldigt mycket grodperspektiv, eftersom jag själv sitter mitt i det sexträsk jag betraktar, så är det ett utanförperspektiv då jag betraktar det lite från sidan och sneglar på andra mer etablerade sexuella identiteter.

Vad är då detta nya som jag hittat? Tro det eller ej men det är onani. ”Meh!?”, tänker ni nu, ”killen är 36 bast och har precis upptäckt onani!?”. Inte alls! Jag har nog genom mina år förfinat även onanin till en konstform. Onanins historia (som jag inte tänker gå in på här) delar iaf historia med alla andra former av sex, det har setts som nåt fult, onormalt, skadligt, osv. Det onanerades i bibeln. Det onanerades friskt under antiken, i gammal indisk och kinesisk och japansk konst. Så nej, jag är inte så korkad att jag tror att jag har uppfunnit fenomenet.

Men det jag kommit fram till är att mitt onanist-jag är en självständig, enhetlig, fullgod (självgod?) sexuell identitet. Jag har alltid levt i (van-)föreställningen att onani alltid var ett sorts substitut för något annat. Även om onani idag ses som en nyttig sysselsättning (vilket det ju absolut inte alltid ansetts vara) så har det ju alltid rationaliserats som nånting i det närmaste icke-sexuellt. Det ”botar” stress, främjar självkänsla, löser spänningar, är avkopplande, osv. Det är en övning inför att ha sex med andra. Vilken bullshit! Onani är sex. Sex. SEX!

Det finns ju diverse lustigheter sagda om onani (som det finns kring all sorts sex antar jag). En av mina favvo-flator Lily Tomlin lanserar teorin att den förhistoriska människan började gå upprätt bara för att frigöra sina händer för att kunna masturbera. Det gamla pervot Freud sa att det enda man behöver skämmas över när det gäller onani är om man är dålig på det. Woody Allen kallar onani för sex med nån man verkligen älskar. Det kanske stämmer, men jag ser det inte riktigt så. Visst, jag gillar mig själv, men jag onanerar inte för att jag är kåt på mig själv. Jag går inte ut på krogen och raggar upp mig själv och åker hem och onanerar. Jag flirtar inte med mig själv. Jag har inte sex med mig själv. Jag runkar. Det är fint nog.

Det är nog inte många som idag anser onani vara fult eller dåligt. Men dock med ett STORT undantag. Singlar får runka hur mycket som helst. Men är man i ett förhållande så är onani nåt fult, eller åtminstone något man måste dölja. I ett förhållande blir onani till en form av otrohet. I ett förhållande blir onani till en kritik mot ens partner. Då är antingen partnern inte tillräckligt sexig eller upphetsande. Eller så älskar onanisten inte sin partner. Onanisten är egoist. Det är verkligen sjukt! Vem är det som är ego om man förbjuder sin partner att onanera? ”Nej du, älskling! Nu är det jag som bestämmer över din sexualitet! Ok, jag kanske inte vill knulla just nu, men du ska fan inte heller vara kåt om inte jag är det!”. Jag kan ju bara säga utifrån egen erfarenhet att jag är en mycket bättre älskare om jag ibland har utrymme att få lite kvalitetstid med kuken.

Många gånger vill folk genast träffas om man säger att man är kåt. Jag har alltid uppfattat det som påfluget, desperat och ovärdigt. Jag har tänkt att de killar som föreslår en snabb träff pang på utan nåt snack innan som killar som knullar utan urskiljning, som inte bryr sig om vem de träffar bara de får knulla. Där har jag fått tänka om lite. Det handlar ju bara om olika uttryck för olika personers sexuella identitet. Och om jag nu med nån trovärdighet ska lansera mig som självbefläckare och hävda att det är en form av sex av samma kaliber som all annan sex så måste jag ju också inse att snabba sexträffar också är det. (Så jag ska sluta bitcha över dessa killar nu, jag säger ett sorry, och att det är toppen att de har en skön inställning till sex även om jag har en helt annan.)

En annan grupp bögar jag ondgjort mig över i åratal är ju alla nätrunkare. De som bara vill sitta och snacka snusk men aldrig vill träffas. Inte ens för en öl och lite skitsnack. Jag tror de också är onanistiska. Även om det inte är jag som ska definiera dem så verkar det ju inte vara något de söker eller vill ha, de är nöjda med sitt runkande och behöver inget mer. Va bra! Nu handlar min aversion mot dessa killar oftast om falskhet och ljug. De döljer sig ofta bakom nåt påhittat nät-alterego, eller bakom anonymiteten som en datorskärm kan ge. För trots att jag gillar att runka så känner jag inte ett behov av att ljuga om mig själv eller dölja mig bakom en påhittad karaktär.

Jag har återigen snubblat över en site på nätet. Ja, det är återigen en sexsite. Ja, många bögar är där. Men den här gången handlar det inte om sexträffar eller raggning. Det handlar enbart och uteslutande om manlig onani. Och INTE som ett substitut för sex utan som den högsta, mest intensiva formen av sex. Fullkomlig sex, den destillerade formen av sex. Inte reservsex, inte istället-för-sex. Sex. Punkt.

På denna site snubblade jag över en term som killar där ofta använder för att beskriva sig själva – solosexuell. Inte så att det är något ensamt, smått tragiskt i den definitionen. Det är flera som har förhållanden, söker andra, osv. Men den form av sex de har, vill ha, och ibland söker är onani. Jag tycker det är väldigt fint. De vet vad de gillar, de har fantastisk sex, och de får utlopp för alla önskemål och drömmar. De får sex (i stort sett) när de vill. Hur de vill. Och det är ju i allra högsta grad säker sex.

Jag vet inte om det stämmer, men ibland får jag bilden av att folk (även om alla gör det) ser onani som en form av osäkerhet (inför att ha sex med någon annan), alternativt, eller parat med ett kontrollbehov. Att man, när man runkar, har all kontroll, man behöver inte kompromissa, inte tänka på att tillfredsställa nån annan, osv. Man behöver inte vara naken och exposed inför nån annan. I vissa fall kanske det är så, men långt ifrån alltid. Jag känner mig inte osäker på mig själv, varken när jag är naken eller om jag har sex med någon. Jag känner inte heller nåt kontrollbehov, snarare tvärt om. Sex för mig, oavsett om det är onani eller sex med någon annan, är att släppa på kontrollen. Tappa den.

Jag är inte mycket för dessa fasta, rigida definitioner. Jag är inte ens särskilt bekväm med definitionen homosexuell som en beskrivning av mig själv. Jag är stolt bög, men homorollen kan va ganska trång och begränsande. Och skulle jag nu hoppa in i en solosexuell identitet så skulle ju den va lika trång den. Men ibland när jag träffar nån och har sex kan jag ju faktiskt tänka att jag egentligen hellre hade varit hemma och runkat. Inte så att sexet behöver vara dåligt, jag var då bara mer sugen på något annat.

Nu ska jag inte gå så långt att jag lanserar onani som en sexuell läggning, även onanisten tänder ju på ett kön (även om det råkar vara hans eget). Han är ju också homo, bi eller hetero. Men jag tycker att runkarens status gott kunde vara lite högre i sexsammanhang. Och att vi ska lämna tanken att det måste vara ett ensamt kall. Man kan runka tillsammans. Man har ju hört talas om (även om jag aldrig varit med om det) grupprunk i killarnas omklädningsrum i plugget, osv.

Jag tycker runka är fint. Och att det är helt ok att tacka nej till ett knull med någon och istället sitta och runka. Och jag är glad att jag upptäckt mitt runk-jag. Jag behöver inte sitta och vara frustrerad över att aldrig få sex eftersom jag alltid har min kk i kallingarna. Och när jag är sugen så är han det också. Och tänk vilken tur, vi gillar precis samma saker!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.