relationsterrorist?
”Jag söker pv.” eller ”Jag vill ha ett förhållande”. Hur ofta hör man inte de fraserna, eller läser dem på killars profilsidor. Jag vet att det inte är menat så, men jag kan inte låta bli att tänka att de söker vem som helst som kan tänka sig bli kallad för pv, eller förhållandet som institution. Förhållande till varje pris. Att va tillsammans med vilken kille som helst är alltid bättre än att vara singel. I mina öron låter det desperat, även om jag inser att det inte alls behöver vara så.
För det första har jag problem med hela den här tillsammans – singel-dikotomin. I en chatsituation får man ju så gott som alltid frågan ”singel?” eller ”haru pv?”. Det är ju en precis och koncis fråga. Men jag har alltid svårt för att svara på den. Frågan bygger ju på en antingen eller-logik, du är antingen tillsammans med någon eller så är du singel. Men jag då? Jag är oftast nånstans mittemellan. Eller snarare längs hela skalan samtidigt. Logiken bygger ju på resonemanget att det enda godkända relationen är monogam och mellan två personer. Så här långt brukar folk hänga med, även de mest aktiva pv-sökarna. När jag säger att jag inte platsar in i ”hans” två kategorier han erbjuder som alternativ så spelar det inte längre nån roll vad jag säger efter det; jag blir automatiskt en kringknullande singel. Tack. Smickrande kanske, men det är inte alls så jag ser mig själv.
Jag har massor med förhållanden/relationer, med flera människor. Nästan hela tiden. Jag har underbara vänner som betyder så jävla mycket. Jag har en riktigt skön familj som jag har en fin, intim relation med. Jag har kk’s som jag inte skulle vilja vara utan. Osv. Jag värderar alla dessa förhållanden högt. Och skulle inte drömma om att rangordna dem i nån viktigast-ordning. Jag skulle kanske kunna göra det, men varför skulle jag vilja göra det när jag inte behöver? Och jag skulle aldrig byta ut dessa relationer mot en enda relation till en enda person. Det låter som ett nerköp i mina öron. Fattigt. (Stackars den kille som skulle få uppdraget att ensam ersätta alla de kontakter man har, och uppfylla alla de behov av allehanda stimulans man/jag kan känna. Att han hela tiden måste agera på ett sådant sätt att han alltid skulle vara viktigare för mig i alla situationer än någon annan/något annat. Vilken jävla press. Prestationsångest de luxe!)
Jag är väldigt nöjd med mitt liv och har allt jag behöver och det mesta jag vill. Jag får kärlek och jag ger kärlek, jag är inte ensam (annat än när jag själv väljer det), och jag är medelmåttigt lycklig. vad skulle då en pv göra för skillnad? Jag har gjort tre seriösa försök med det monogama parförhållandet, och det har inte funkat alls. I grund och botten så är detta anledningen, jag passar inte för det. Så, ja, det är kanske mitt ”fel” till alla mina förhållandekrascher, trots att det inte varit jag som varit otrogen, inte jag som haft problem med förhållandenas överenskomna gränser, osv. Men jag har inte varit den fantastiska person jag vill och kan vara dessa gånger. Jag har oftast känt mig kvävd eller begränsad, eller i perioder varit den som kväver och begränsar. Jag blir lätt passivt aggressiv i ett förhållande där man styrs av regler och normer man inte själv varit med att utforma.
Mitt ”problem” är inte att jag i min syn på förhållanden och relationer avviker från majoritetens önskemål och preferenser. Jag har inga problem med personer som söker efter, eller lever i, ett traditionellt parförhållande. Det är ju alltid trevligt att veta vad man vill, eller ha det man önskar. Grattis! Jag menar inte att monogami eller parförhållanden är skit. Problemet är ju att jag inte blir tagen på allvar, eller att folk inte förstår, eller att man blir (iaf be-) dömd utifrån den värdeskala, singel-pv, som man valt att inte delta i. Man möter så många kommentarer eller frågor, tillsynes ”normala”, men som är väldigt värdeladdade. ”… har bara inte hittat den rätta.”, ”varför har inte du pv?”, ”det e ju helt ok för dig att knulla runt som inte har nåt förhållande.”. Och jag måste hela tiden rättfärdiga mina åsikter och ställningstaganden inför monogamidomstolen. Jag måste förklara mig. Jag måste tala om för folk varför jag inte är intresserad av att söka en pojkvän så som de själva gör. Har de sökt så länge utan att finna att de tror, när de hör mig säga att jag inte deltar i samma quest, att jag funnit förhållandets graal? Jag kan kanske anse det. Men för dom är det samma gamla spottkopp dom försökt lämna hela tiden. Det blir väldigt konstiga, jobbiga och långa diskussioner som mer liknar ett förhör med en misstänkt terrorist. Jens, parförhållandets una-bombare.
Jag har insett att jag sympatiserar med mycket av det som kallas relationsanarki, som enligt mig erbjuder ett bredare spektrum av positioner än det svart/vita Singel-Pv. Jag skriver inte under på precis allt i deras ”manifest”, men mycket. Bland annat kan jag verkligen känna igen mig i följande (lite fritt saxat från Wikipedia´s text om relationsanarki):
Relationsanarkister gör ingen principiell skillnad på vänskapsrelationer och kärleksrelationer och har därför flera parallella relationer som kan vara både vänskapliga, sensuella och sexuella. [...] Relationsanarkister delar inte upp relationer i partners och icke-partners, utan har en mer flytande syn på relationer där allt är tillåtet så länge alla kan acceptera överenskommelsen. [...] En obegränsad relation är enligt relationsanarkisterna inte samma sak som ett öppet förhållande. Ett öppet förhållande är när två eller flera personer är ihop, men har en överenskommelse om att det är okej att ha sex, vara intim och eventuellt vara kär i andra. Eftersom relationsanarkister inte gör någon skillnad på olika typer av relationer är de inte ihop med någon i konventionell mening, även om de till exempel kan ha en långvarig kärleksrelation. Det betyder att det inte finns något förhållande som kan vara ”öppet”. [...] Relationsanarki är starkt influerad av queerteori på så sätt att den motsätter sig idén om den heterosexuella monogama tvåsamheten som grundläggande enhet i samhället.
Jag vet inte om jag skulle välja att kalla mig själv anarkist (relations- eller annan), jag skulle väl helst vilja kalla mig normal. Men det har jag ju förstått med all önskvärd tydlighet att folk inte tänker acceptera mina val som normala. So fuck it! Det är kanske ändå lite ballare att anses onormal…?
Runt omkring mig har jag vänner, bekanta och släktingar i alldeles underbara fina monogama parförhållanden. Med, så vitt jag kan se, alldeles tillfreds och lyckliga partners. Fantastiskt roligt! Och det är oftast fantastiska och underbara människor. Hade jag inte redan provat på att leva så, och insett mina begränsningar (och möjligheter!), så hade jag säkert varit jäkligt avundsjuk på deras relationer. Nu kan jag vara ärligt lycklig för deras skull. Och när jag ser dessa lyckade, lyckliga parförhållanden så innehåller de så gott som alltid nån form av förhandling. De har kommit överens om vad deras förhållande innebär och innehåller. Som om de spanat in parförhållandemodellen och sagt ”Ja, jag gillar formen, men fyllningen är lite trist. Om vi plockar bort lite av det där och lägger till lite av det i receptet så smakar det nog mycket bättre…!” En knivsudd anarki i traditionella pargrytan, om du så vill.
Dock framhärdar jag, och hävdar att det finns mycket att ifrågasätta i parförhållandets institution. Enligt mig är det monogama parförhållandet är en heteronormativ rest av en kristen moralistisk syn på relationer som endast handlar om ägande och kontroll. Ett sätt att ordna egendom och makt. Ganska oromantiskt. Och föga kärleksfullt. Men sån är jag. Och det får stå för mig. Och nånting jag och säkert även de mest normativa av de förhållandesökande killarna jag chattat med kan vara fullständigt överens om är väl att det är tur att inte alla är som jag. Eller?
Är det bara jag som ser den påstådda otrohetsaffären mellan Jonas och prinsessan Madeleine som en riktig anti-händelse? Sedan när har något kungahus någonstans varit en god förebild för relationer (enligt den traditionella synen)? Monogami har ju inte varit monarkernas kännetecken direkt. Finns det någon kunglighet i historien som kunnat hålla sitt ego och kuk under kontroll och inte stoppat den där han inte borde. De kvinnliga regenterna har inte varit mycket bättre de heller. Det har varit ett jäkla förförande, vänstrande, och snusk.
