Crying at the criscoteque

Stretcha verkligheten!

Minnesbilder och lucköppning. Säsongsavslutning och bokslut. Semestern är över för den här gången, och även om jag gott och väl skulle kunna ha tre veckors semester till så känns det riktigt bra. Jag är grymt nöjd med min sommar (så här långt).

Och när jag tänker tillbaka så utkristalliseras några teman som hela sommaren tycks ha kretsat kring. Givetvis såna saker som semestrar alltid(?) handlar om, för alla. Avkoppling, väder, nöjen. Jag har haft allt det också givetvis, men sökorden för min semester 2010 är främst Oskuld och Verklighet. Och olika aspekter av dessa ords innebörd, dess motsatser, dess gränser, definitioner, och diskrepanser i deras betydelser.

Jag ska försöka att inte bli överdrivet filosofisk, och bara sammanfatta kort hur min sommar sett ut utifrån mina (visserligen bärsberusade) tankar kring dessa ämnen.

Oskuld. Vad är det? Alltså allvarligt, jag vet inte. Förstår inte vad det är/betyder. Detta eviga snacket om den sexuella oskulden – den man i tonåren gör att för att bli av med och som folk sedan jagar resten av livet för att få tillbaka. Som om oskuld är något man har innan penetration och som man sen förlorat. Vad märkligt. Vad är det som försvinner? Jag tror inte jag hade någon oskuld ens innan jag fick ligga, och jag tror snarare att jag idag (trots att jag fått ligga mer än de flesta) har mer oskuld idag. Det känns så iaf, men utan att veta vad oskulden är så är det svårt att veta om man har den eller mist den.

Jag har har denna sommar blivit av med många sexuella oskulder, om man med oskuld menar något snuskigt man gör för första gången. Jag har blivit många erfarenheter rikare, och jag har haft otroligt kul och skönt under tiden. Men har jag därmed också förlorat något? Tvärt om!, skulle jag hävda. Och varför är vi så besatta av första gången vi gör något? Oavsett om det gäller knulla, hoppa bungyjump, fylla, eller vad det nu är… Första gången vi gör något är ju sällan så himlastormande fantastiskt. Många saker blir ju bättre med övning, inte minst när det gäller sexuella aktiviteter. Varför ska vi minnas första gången som något speciellt, varför inte den bästa gången?

Själva tanken på oskulden och hur, när och var man blir av med den är ju ett så föråldrat sätt att se på sex, som inte alls har något med sex att göra. Det handlar om makt. Social kontroll. Ägande. Inget sex före äktenskapet är ju det moraliska, kristna rätta. Och värdekonservativt eller inte, så handlar det ju om pengar. Arvsrätt. Att vara säker på att en mans barn faktiskt är hans, så att han när han dör efterlämnar sig sin egendom till sin avkomma, och därigenom uppnå evigt liv, framgång och hela härligheten.

Oskuldsdefinitionen är alltså inget annat än ett sätt att kontrollera barnalstring, inte helt olikt Kinas ettbarnspolitik. Och trots att oskulden enbart handlar om vaginala samlag (kuken i fittan-knull) så har det ju vuxit till att handla om allt sexuellt. Jag har hört ungdomar som på fullaste allvar hävdar att flator som har haft hur mycket sex som helst fortfarande är oskulder om dom aldrig haft en man i sig. Och killar som utan betänkligheter kan ägna sig åt analsex till höger och vänster och ändå hävda sin oskuld för att de inte haft vaginala samlag. (Detta gäller väl främst för att bevara en tjejs oskuld till bröllopet iofs, det är helt ok att va analsexproffs så länge man inte ägnat sig åt nånting som skulle kunna antyda barnalstring.)

Sex är makt. Makt var Pride 2010. Pride 2010 var politik. Politik var Verklighetens folk. Och Verklighetens folk var överallt. Almedalen, på Pride, och inte minst i min facebook då många av mina vänner är aktiva inom föreningar och politik. Och jag har tampats mycket med verkligheten under min sommar. Och att vara som folk. Utan att på något sett förlöjliga mina fantastiska vänners fantastiska jobb med att påverka våra folkvalda politiker till att öppna ögonen för olika människors olika förutsättningar och situationer så har jag – återigen! – haft bekymmer med definitionen av verkligheten.

Vi är ju uppfostrade till att tänka i dikotomier, vi definierar de flesta företeelser genom dess motsatser. Ett Icke-Alltså resonemang. Vad är mörkt? Det är Icke-ljust, alltså är mörkt avsaknad av ljus. Vad är då verklighetens motsats? Hur definierar vi verkligheten? Jag har ju alltid trott att fantasin är verklighetens motsats. Typ dröm och verklighet. Många av mina drömmar och fantasier i livet har jag förverkligat. Inte minst denna sommar. Betyder det att de inte längre är drömmar och fantasier (även om jag fortfarande drömmer och fantiserar om det), och nu istället övergått till att vara verklighet? Och sådant man kan drömma och fantisera om är inte det verkligt bara för man ännu inte upplevt det? Måste all verklighet upplevas? Jag har aldrig gått på månen, betyder det att månpromenader inte är verkligt (iaf inte för mig)?

För att strula till begreppen ytterligare används ibland begreppet verklighet synonymt med sanning. Det verkliga är det som är Icke-falskt. Är då drömmar och fantasier falska och overkliga per definition? När man tänker så här är det då så konstigt att det går åt en sjuhelvetes massa öl under semestern!? Man kan ju få existentiella kriser och identitetsbryt för mindre!

Det brukar ju sägas att bara fantasin sätter gränsen för vad som är möjligt. Men allvarligt, är det inte verkligheten som gör det? Av allt det som jag upplevt i sommar, och hittills i mitt liv, så har det iaf aldrig varit min fantasi som har begränsat mig. Och gränsen för det möjliga har aldrig utgjorts av det jag kan fantisera om. Och inte ens verkligheten är absolut och oföränderlig. Den är elastisk och böjbar och töjbar. Och precis som med sex så är det ju gränserna som lockar, som ska töjas på, utforskas. Precis så är ju verkligeheten. Vi forskar, lär oss mer, tolkar och vidgar våra uppfattningar om det verkliga. Jag ser hellre våra drömmar och fantasier som det crisco som töjer och utforskar den röv som är vår verklighet.

Så vad är då verklighetens motsats? Kanske är det vår oskuld?

Happy meal

bögporr

Asså, jag vet att jag inte är tonåring längre! Och jag var ganska vild redan då jag var det, och har egentligen inga förlorade år att ta igen. Men ändå beter jag mig som om jag varit inlåst i en bur mina första 20 år (ok, inga snuskiga idéer nu, bondage o dominans är inte min grej!)! Lite sommar, lite semester, lite skatteåterbäring, och jag släpper loss som en nyrik ryska som precis skilt mig från en dollarmiljonär… Jisses!

Nångång när jag nyktrat till och mina grå hunnit sortera in alla prideminnen på dess rätta ställen i historiken så ska jag nog dela med mig av de mera rumsrena händelserna därifrån, men just nu har jag fullt upp med att få ordning på nattens erfarenheter. Jag behöver en assistent för att hålla koll på mina förehavanden. Oj!

Ok, jag har festat typ varje dag i två veckors tid, och priden har inte riktigt tagit slut för mig än. Och igår (var det så länge sen?) var det Full frontal på SLM. Full frontal, för er som inte vet, är nakensektionens sporadiskt återkommande fredagsklubb. Dresscode: skor. Inget annat. Precis i linje med min garderob. Kläder ska man ha att värma sig med när det är kallt. Igår var det inte kallt. Alls. Jag tappade räkningen på antalet killar ungefär samtidigt som jag tappade räkningen på mina druckna öl, men jag gissar på att vi var 50-60 nakna grabbar som festade loss. Paradiset, inte Paradise!

Jag och min kära kompis var bland de första ner på klubben. Hade precis hängt av oss i garderoben, beställt en öl i baren och slagit oss ner vid ett bord. Halvdunkel som sig bör, och det enda riktiga ljuset kommer från tv-skärmen där den gamla söndernötta bögporren går på repeat. MEN! Inte ikväll. Jag som trodde jag sett allt i porrväg, och då menar jag verkligen ALLT, hade aldrig sett detta tidigare.

Clowner! Bögclowner! Ronald McDonald på en ledig dag. På speed. Fyra grabbar i full clownsminkning och med (delar av) clownmundering på sig som rövknullar varandra, suger clownkuk, fistar och snuskar sig med varandra. Vilken fetisch! Inte min, men ändå! Ascoolt!

Insidertipset för idag är: KÖP AKTIER I BUTTERICKS NU! Snart kommer alla bögar springa dit och rensa lagret! Du kommer bli rik! Alla kommer clownknulla! Glöm monkey sex, doggy style, horny pigs. Nu är det röda mulen som gäller! Visserligen har de flesta bögar redan röda, svullna poppersnäsor, men nu ska det vara ordentligt! Less is fan inte alls more!

Med en sådan början på kvällen så önskar jag ju bara att jag kom ihåg resten! En fantastisk kväll. Jag såg inte mitt liv men däremot massor av killar passera revy, mer eller mindre närgånget. Och vad gör man när man inte vill att det roliga ska ta slut? Efterfest! Man ska inte alls lägga av när man är på topp, det är ju då det är som roligast! Bara en sadomasochist lägger av på topp! Jag skulle aldrig lägga av när jag har det som roligast, ser jag ut som nån lutheran? Jag lägger av när det inte är så roligt längre, inte förr!

Och tro mig, fyra nakna killar som bestämmer sig för att ta en taxi till en lägenhet i Alvik är jävligt roligt! På topp! Toppen! Det var som en urflippad bellmanhistoria – jag (Bellman), en finne, en amerikan och en alvikbo. Rökpauser på balkongen, en flaska rödvin som gick runt och som vi halsade ur… Och däremellan. Well, ni som känner mig vet precis. Och ni andra använd fantasin. Och trots att han inte var där så fanns han ändå nånstans i bakgrunden hela tiden. Den kåta Ronald McDonald, med sitt lyckliga nyknullade dumflin på läpparna! Happy pride! Happy times! Happy meal!

chem friendly

Summan av lasterna är konstant. Sa någon. Och det stämmer säkert. Summan kan också vara kontant. Säger jag. Säkert.

Nyss hemkommen från ännu en helg i Berlin. Detta parallelluniversum, som ett gay avatar fast på riktigt. Det märkliga – för mig som väldigt svensk trots allt – är återigen hur mycket droger som florerar. Vem fan behöver droger där där allt redan är så jäkla surrealistiskt? Hieronymus Bosch hade lagt ner sin pensel om han hade bort i Berlin idag, och sagt att ”nä, inte ens jag kan komma på så mycket tokigt”. Verkligheten överträffar verkligen dikten/drogen.

Mina berlindroger stannar vid en jäkla massa öl, en jäkla massa cigg, en jäkla massa kaffe, och en enstaka popperssniff på nån bar. Och killar förstås, den farligaste drogen av dem alla. Starkt beroendeframkallande.

Nej, jag sparar faktiskt de häftigare drogerna tills jag kommer hem. Varit hemma i mindre än 12 timmar och jag har redan avverkat en 1/4 tub Treo och en karta Imodium Plus. Min mage gillar inte Berlin lika mycket som jag gör. Ok, diarremedicin kanske inte placerar mig i topp på partyknarkarnas creddlista, men effekten av mina droger är enligt mig lika härliga och nödvändiga på toaletten som deras är på dansgolvet.

Jag avslutar med ett litet citat från lumpen, ”den som säger att kärleken är det bästa som finns, han har aldrig varit riktigt skitnödig!”.

En vacker dag…

Vi hade iallafall tur med vädret!

”En vacker dag så ska jag minsann…” Vad är det för jävla uttryck!? En vacker dag så ska man ju ingenting. Inga måsten vackra dagar, inga ska eller borde. Fula dagar däremot, dom e bra för sånt.

Det är därför det känns så motigt när man har en massa måsten som man faktiskt måste. Jobba t ex. Tvätta. Vore jag smartare hade jag haft lite bättre framförhållning så att tvättandet kunde reduceras till åtminstone ett borde istället för ett måste, men nu sitter jag här med timern ställd i mobilen och väntar på maskinerna. Och utanför spyr solen ut en massa lux fastän fula gubben på TV4 sa att det skulle blåsa och va kallt. Min enda tröst den här dan. Gubbjävel!

När man skiter i att göra ett måste så får det ju konsekvenser. Sparken kan vara en konsekvens. Att man blir en lortgris en annan. Om man struntar i ett borde så kan man kanske få ett litet lutherskt dåligt samvete, men jag brukar alltsomoftast sortera mina struntade borden under kategorin vardagslyx. Jag unnar mig att skita i sånt som jag ändå kommer gå omkring och borde göra imorrn. Har jag burit omkring på detta borde så här länge så klarar jag nog av att släpa det en dag till. Om jag får nåt härligt nu som kompensation. Lite sol, en öl, ligga. Men sen så står man där i skiten, med en massa måsten som man inte vet vad man ska göra av. Har ingen plats för dom i lägenheten.

Då kan det iofs va bra att det är en vacker dag om man har en massa måsten. Då kan måstena stanna hemma och själv går man ut i en park och solar. Eller så tittar man efter en större lägenhet där man kan bo rymligt och bekvämt tillsammans med sina måsten. De har sin space och jag har min. Perfekt! Jag ska fan bli måbo. eller iaf bobo. Det ska jag fan! En vacker dag…!

Nätmätt

trötter

Jag är ju en slav under rutinerna, jag gör ofta saker som jag alltid gjort, som jag gjort dem när jag gjort dem. Det är lite tråkigt. Det är lite tryggt. Som rutiner alltid är. Jag skulle förmodligen inte klara en dag utan dem (det skulle nog ingen), men jag önskade att de inte var lika styrande, lika slentrian. Lite rutin är ju bra, hur skulle man annars komma ihåg att borsta tänderna och ställa väckarklockan? Men varför ska man göra obetydliga saker på samma sätt, på samma sätt och samma klockslag bara för att man brukar det?

Ok, vi snackar inte nåt revolutionerande för mänskligheten nu, jag vet. Det här är mer navelskådning än livsåskådning. Men jag känner att jag skulle vara bättre utan rutinen. Mer spontan, mer social, mer överraskande – inte minst för mig själv! De flesta rutiner vi pysslar med gör vi ju för att de är bekväma, och bekvämt är skönt, och skönt är bra. Men ändå? Hur många insikter får man liggandes i tv-soffan?

Eller i mitt mer aktuella fall, framför datorn? Jag vet inte hur många timmar jag bara slösurfat bort i mitt liv, men jag tror summan börjar närma sig mina totala antal sovtimmar. Och faktiskt, jag börjar bli less. Kommer hem från jobbet och fastnar framför skärmen, lockas eller letar förströelser. Eller vaknar en ledig dag och kan fastna till eftermiddagen då jag kommer på att jag är hungrig och borde käka frukost. Dötid.

Dessa dagar kan jag logga in på Qruiser och facebook och i samma sekund undra va sjutton jag gör där. Olust istället för lust. Orolig istället för rolig. Och jag ser det som ett sundhetstecken, så tro inte att jag beklagar mig. Det är kanske bara solen och våren och saven som stiger som gör att jag har mer spring (eller snarare ligga) i benen, och rastlösheten gör en visserligen knivskarp skärm väldigt tvådimensionell.

Dock ligger det ett litet (i-lands-)problem i min tangentbordströtthet. Vad gör man när man inte fingerpullar sin dator? Och hur umgås man analogt? Folk blir bara irriterade när jag går runt och puffar på dom fastän de gör samma sak med mig tre gånger om dan online. Folk tittar konstigt på mig när jag försöker skicka smileys och lolcats över ölglaskanten på krogen. Och hur kan man samtala förtroligt med någon när man inte har en Upptagen-inställning i sitt irl-gränssnitt? Och framförallt, ska det behöva bara så jobbigt att vistas bland en massa idioter hela tiden? Varför kan man inte bara radera eller blockera folk man är less på?

Sen trycker jag folk är onödigt svårflirtade irl. Jag såg en snygg kille sist jag var ute och tog en immig, och jag bröstade upp mig, försökte mig på ett leende och frågade Kan jag få se din kuk?, vilket ju är nätets version av Hej, du ser trevlig ut! Vad sägs om en kaffe någon dag?, och jag höll på att få en örfil… Vad är det med folk? Kan de inte ta en komplimang? Nästa person var lika asocial. Kåt nu? Knulla? frågade jag i min lenaste stämma. Det ville han inte. Jag provade allt med alla (184/72/17. Du?), men tji.

Så den som är bevandrad in the ways of irl-etikett kan väl höra av sig. Med lite tålamod med mitt nätbeteende så tror jag att jag kan vara både ett underhållande och givande sällskap. Puffa mig så får du se!

LOL! O dyl.

Please – do not disturb

Påskhelgen har förvandlats till min spa-helg. Jag har äntligen haft lite långledigt och inga planer alls. Lite händelselöst men oh så skönt. Nu hade jag nog väntat mig lite mer stoj och glam, några fler spontanöl och spring på stan, men jag har helt enkelt inte orkat. Nog hade jag kunnat trotsa kroppen och sprungit ut ändå, men jag insåg att min stackars kropp har fått lida tillräckligt under min rastlösa hjärnas tyranni de här sista månaderna.

Min rastlöshet tar sig sällan uttrycket att jag är den som är överallt, syns mest och hörs mest. Det är flera år sen jag dansade på några bord. Nej, det är oftast min sömn som är offret för min rastlöshet. Till och med på lediga dagar har jag ställt väckarklockan för att jag fått sån ångest om jag vaknar och halva dan är borta. Men inte nu. Jag har sovit tills jag vaknat, och jävlar vad jag har sovit. Bögen sover, bögen sover i sitt lugna bo. Tror jag snittat på tio timmar per natt. Och faktiskt inte ens saknat ligga. (Tack, D!)

Det enda måste jag har haft dessa dagar har varit SLM. Eftersom i stort sett alla kollegor där har åkt till Berlin över påsk har jag sprungit lite i kulisserna och sett till att all rekvisita funnits på rätt plats; bärs, växel, glidmedel, och påskgodis. Och en minisväng dit i lördagskväll för att kolla stämningen. Och den var det ju inget fel på, men Jens var kvar i tröttbubblan och hällde i sig några öl och när de kickat in så tog han en taxi hem. Jävla bögpensionär.

Vila är ju bra, har jag hört, och jag är ju inte rädd att prova nya saker, även om jag är skeptisk. Däremot har jag varit så slö att jag varken duschat, rakat mig, diskat, städat eller bäddat. Så idag när jag går ut på stan så hänger jag upp skylten Please – make up room på min dörr. Jag får nog hänga en skylt runt halsen också.

Cash and credit

Well, I woke up sunday morning
with no way to hold my head that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad
so i had one more for desert
Then I fumbled in my closet, through my clothes
and found my cleanest dirty shirt

Johnny Credit

Vem är skyldig vem vad? Jag tror att man kan sammanfatta mänskligheten med den frågan. Det är mekanismen som styr vårt handlande, vårt varande. Vår existens, våra drömmar och ambitioner. Skuld och skulder och hur de ska regleras.

Jag är inte någon inbiten kapitalist, det handlar inte bara om pengar. Och skulden kan lika gärna vara till dig själv som till någon annan.

Det här inlägget handlar om det andra av mina tvenne favoritämnen. Det är inte snusk och sex, alltså blir det om fylla och denna gång dess baksida. Bakfyllan. Och jag snackar inte om det där småsinta skuldsaneringarna om vems tur det är att betala nästa öl, jag snackar om det pris du betalar som du inte betalar i baren. Skulden du fortfarande har kvar när du har hämtat ut kortet ur baren och signat slippen.

Fyllan och kvällen är, oavsett hur mycket pengar du betalat för den, på kredit. Och baksmällan är kronofogden som bankar på din dörr (eller bakom vems dörr du nu än råkat somna) dagen efter och ser till att du betalar. Och nu hjälper fan inga pengar längre!

Jag och en kompis är ju baransvariga på SLM, och vår leverantör ville att vi var med på en enkätundersökning om deras service och sortiment. Nu lämnar väl Spendrups sortiment en hel del att önska, men visst är jag nöjd med deras service. Men en fråga saknade jag ju i undersökningen. Effekten och bieffekterna. Jag är nöjd med effekten, mindre nöjd med bieffekten.

Jag har ju en förmåga att gå igång på killar som kanske är lite okonventionella skönheter med bögmått mätt. Jesus t ex. Han skulle garanterat varit kalsongmodell för Calvin Klein om han hade levt nu, eller Calvin Klein då. Skitsexig. En annan död man jag skulle gifta mig med utan en sekunds tvekan är Johnny Cash! Oj! The man in black. För mig så räcker det med att kalla honom The Man.

”Den som är satt i skuld är inte fri”, säger Göran. ”Jesus will set you free!”, säger andra. Och det är väl så med truismer, de kan passa alla beroende på synsätt. Syndernas förlåtelse finns att få på fler ställen än kyrkan, och att bli fri en skuld behöver inte alltid betyda att du pröjsar nåt. Bara vetskapen om att man inte är ensam om jävelskapen kan räcka som tröst. Och nån som alltid tröstar är Johnny (här visserligen med elvis costellos ord).

When the hangover this morning had a personality
And I cast my shattered mind over selected memories
I didn’t even touch the light switch so I knew I’d never see
The haggard face that would be staring back at me

Hade jag varit religiös så hade jag nog trott att Johnny var Jesus, och att alla kristna missat att han redan kommit tillbaks och stuckit igen. Snopet för alla bibelbläddrare! Men han kan ju få va min Jesus iofs. Och hans texter skänker ju mig allt som andra hittar i sina biblar. Fast jag tvivlar att de kristna hittar någon tröst för sina baksmällor i sin bok. Men vad vet jag?

Speed-dating; du är min drog

"We're ready for warp speed-dating, captain Kirk!"

Det är ett knepigt företag att resonera kring knark. Det är lite som en kemisk variant av rasism. Säger du något som antyder att folk får väl göra vaffan de vill så är man en påtänd drogliberal legaliseringsaktivist, och säger du något negativt så är du en anal och konservativ frikyrkomoralist. Jag hoppas att jag ska få slippa bägge dessa epitet, men det är svårt som lilla svenska fin-flickan att komma till klubbscenen i Berlin och inte förhålla sig till droger och droganvändning och drogbrukare.

Jag är ju en stor sucker för alla legala droger vi har i sverige och jag brukar dem alla med glädje. Cigg, kaffe, och alkohol. Och en treo-grogg när det blivit lite för mycket av någon av de andra drogerna. Men i övrigt är jag varken lockad, nyfiken eller känner något behov av något mer. Så länge ölen smakar gott och gör mig lite full och glad, och jag får mig en cigg när jag är sugen, så är jag helnöjd. Ok, en sniff poppers nångång när situationen påbjuder det… Men that is faktiskt it. För mig.

Visst har man sett några ute i Stockholm också som blivit nån halvmeter längre under kvällens gång, med ögonen som toppen på ett fyrtorn. Eller tvärt om, de som får svindel och helst vill ligga på rygg för att inte ramla av golvet. Men det är ju i undantagsfall, och de verkar inte heller ha något intresse av att socialisera med så många andra än sig själva, och möjligen med musiken.

Men i Berlin (och vad jag förmodar i många andra städer med ett utvecklat nattliv) är det inte bara mer vanligt men också mer accepterat. I alla fall accepterat i sån mening att folk har accepterat att det är många som väljer att knarka istället för att dricka när dom går ut. Och allvarligt talat, jag bryr mig faktiskt inte heller. Den stora skillnaden mellan att gå ut i Stockholm och i resten av världen är att i Stockholm ska det alltid tjafsas och bitchas, och i resten av världen går folk ut för att ha kul och umgås och ragga och ha kul och ha kul. Nu tror jag absolut inte att det är knarket som gör berlinare trevliga och glada, men så länge folk ute är trevliga och glada så skiter jag faktiskt i vad de går igång på.

Däremot så erbjuder ju t o m de minsta barerna där utrymme för en mer närmare kontakt mellan gästerna, där man kan lära känna varandra mer på djupet än vad man gör när man står och hänger i baren. Och där kommer den svenska renlevnadsmänniskan i mig fram igen. Fylleknull eller ölhångel har man ju ändå erfarenhet av sen barnsben, men att speedsnuska med nån när man själv är lite öltrög lockar inte alls. Jag minns jag mötte en jättesnygg kille i en källare, och vi småhånglade och klämde lite med och på varandra, men jag var tydligen inte tillräckligt sexig för att kunna konkurrera med hans rastlöshet om hans uppmärksamhet. ”I wanna fuck! I wanna fuck!” var hans mantra medan han grävde i mina kallingar och det kändes liksom inte läge för att föreslå en ölpaus… Och sekunder senare hade han hittat nån annan att speed-dejta. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog röven.

otro(ligt )het

refreshing?

Snackade med en kär vän på msn igår. En av de vänner som tyvärr inte finns närmare rent fysiskt att man kan ses över en öl när man vill snacka lite skit, men som via nätet kommer väldigt nära. Och jag vet inte hur vi kom in på ämnet men vi började snacka om otrohet och förhållanden. Vi hade väldigt olika syn på båda dessa ämnen. Inget märkligt i det, jag brukar ju alltid va lite motvalls när det kommer till frågor om parförhållanden. Det intressanta var ju istället att vi båda hade en inställning till otrohet som skiljer sig från den allmänna uppfattningen, men ändå hade vi inte samma åsikt.

Otrohet ska ju alltid, enligt konventionen, ses som något vidrigt elakt. Det ondaste onda man kan utsätta någon man ska älska för. Och där satt vi och resonerade kring otrohet som något hypotetiskt, en okänd storhet.

För vad är det för något? Egentligen. Otrohet? Otrohet förutsätter ju en sviken överenskommelse mellan (oftast) två parter. Denna gemensamma regel är ju i de flesta fall självklar och samstämmig mellan partners, och den behövs inte ens nämnas. Problemet uppstår ju när två personer har olika syn på otrohet, men man antar att man tycker lika. Det jag tycker är väldigt märkligt är att otrohet uteslutande handlar om sex. Det är sexet som är exklusivt för paret. Det är det som definierar att vi är ett par, att vi bara har sex med varandra.

Men skulle det vara ok att gå en vårpromenad och hålla handen med någon annan än sin partner? Skulle ett kroghångel med någon annan vara ok? ”Hemliga” sms?

Finns det en absolut gräns? Självklart inte, men ändå ses otrohet som en absolut handling. Och det är inte alltid den som begår handlingen som definierar den. Otrohet definieras ju framförallt i den reaktion handlingen har på den som inte utför den. Bara den vars partner har fyllehånglat med någon annan på krogen kan avgöra om det var otrohet eller en korkad men oskyldig fyllegrej. (Och den reaktionen är ju givetvis påverkad av hur man fått vetskapen och hur hånglaren ser på, och förklarar, sitt agerande.)

Jag är ju som bekant ingen stor vän av traditionella monogama parförhållanden. Av en mängd olika anledningar, men en av de främsta är ju just den här inställningen till sex. Sex är sex och ingen förhållandedoktrin, enligt mig. Skulle jag vara i ett (par-)förhållande så skulle jag kunna tänka mig massor av värre saker en partner skulle kunna göra för att få mig att känna mig bedragen än att hen har sex med någon annan. För mig så skulle det nog inte finnas en sexuell otrohet. Att man skulle inte kunna vara sexuellt otrogen i ett förhållande med mig. Varför skulle jag förneka någon jag älskar att få knulla med nån hen tänder på och vill knulla med? Och varför skulle ett knull få mig att känna mig kränkt? Vill någon vara mig otrogen så får personen nog ägna sig åt något helt annat än sex.

Min msn-vän har en helt annan syn på otrohet än mig. Hans definition är mer i linje med den allmänna uppfattningen. Och han är också en kille som vill ha ett vanligt parförhållande. Ett sådant där otrohet handlar om sex. Men med den viktiga skillnaden att han vill ha otrohet. Bli ”bedragen”.

Jag gissar att det kan låta ännu konstigare än att ha ett öppet förhållande, eller som jag, inte ha ett vanligt parförhållande alls. Men varför skulle det vara så tokigt? Annorlunda, javisst. Men varför inte? Det kan ju naturligtvis finnas ett inslag av sexuell fantasi i ett sånt synsätt, en vilja att vara ”dominerad”/utnyttjad. Men varför skulle inte det vara ett väl fungerande förhållande? Det skulle ju också bygga på en gemensam överenskommelse. Också ha sina ”regler”, om än andra regler än vad andra par skulle ha. Och plockar man bort negativa känslor av skuld och skam ur otroheten så kan den kanske till och med innebära positiva effekter på ett förhållande. Eller?

Oavsett vilket förhållande man har, eller vill ha, så vill väl ingen bli tagen för given (möjligen tagen för given). Man vill känna sig utvald, och omvald om och om igen. Vem längtar efter slentrian? Jag vet att jag skulle känna mig mycket mer utnyttjad om någon partner automatiskt antog att jag alltid skulle vara tillgänglig och villig, och att jag skulle känna en sorts påtvingad skam om jag nångång skulle säga ”nej”. Jag skulle känna mig mer bedragen om jag skulle ”ställa upp” och knulla med min partner när hen egentligen hellre skulle vilja knulla med någon annan. Kärlek kan också vara att inte älska.

Polis polis gullegris!

en gullegris!

Skjut en snut! Låter lite punkigt, så där. Tuffa killen färgar håret svart och köper en t-shirt med ett budskap. Mina tankar går idag åt det motsatta hållet. Ge en snut ett skjut!

Har ni saknat mig förresten, kära läsare? Det har jag! Jag har varit borta. Helt borta. Ibland travas alla måsten på hög, och to do-listan blir längre ju fler grejer på den man bockar av. Jag har liksom inte fått plats. Inte hunnit med mig. Jag gnäller inte. Jag konstaterar. Jag har haft så mycket att stå i att jag blir tankspridd och gör knäppa saker.

Och den knäppaste gjorde jag nog igår. Ok, igår följde ju precis enligt logiken på förrgår, och det var väl där jag la grunden för min knäpphet igår. Jobbstress följt av några öl, törst efter mer öl, törst efter mer törst. Och man ramlar ut för att dricka några bärs med ett qruiser-ragg. Gott så. Glada människor runt omkring, lite kroghångel är aldrig fel. Sedan är det ju en toppenidé med en bortamatch! Ridå! Lill-Jens däckar i det som skulle vara förspel och återupplivas inte förrän kl 12 dagen efter. Bakissunkig i alldeles för starkt solljus ramlar han runt på söder och plockar tulpaner i ett blomsterstånd och får rabatt för att jag bjuder fröken tulpansäljare på cigg. Hem, slockna igen. Vakna, uscha, duscha, och iväg på bögmässa. Homoreligionens julafton ska firas i glada vänners lag. Det ska dyrkas och tillbedjas vända mot 50tums platt-altaret. ”Christer Björkman! Fräls oss från sista platsen!”.

Men min kropp bestod ju av 75% stresshormon och 24% baksmälla och 1% ny röd jacka för att hålla ihop min person. Bäst jag styrslar till mig lite, och smiter in på ett café för en snabb pick-me-up koffeinspark. Först höll jag på att glömma blommorna när jag skulle gå, ställde ner mitt kaffe och tar blommorna och håller på att glömma mitt kaffe på vägen ut. Kaffe är gott. Kort promenad. Kindpussar. Fördrink. Smörgåstårta. Vänner. Deras vänner. Några transor, säkert vänner dom med. Tv. Vin. Vinnare. ”Tack så mycket, det var härligt att äntligen ses igen!” ”Nej, jag ska inte med ut, jag ska upp och jobba imorrn bitti!” Hallen, skorna, jackan. Plånboken? Var är den?

Två tacksamma anledningar till att jag inte ställer till nån scen. Jag hade varit duktig (tråkig?) och inte druckit så mycket. Och jag visste direkt att jag måste ha glömt plånkan på cafét där jag var nära att glömma kvar migsjälv i jäkten. Och det sista man vill är ju att misstänka, än mindre anklaga, nån av sina vänner eller deras vänner för att ha snott en plånbok ur en jackficka. Men VET ju att ingen av dem skulle göra nåt sånt. Men ändå kommer tanken! Förmodligen för att man inte vill skylla (på) sig själv att man slarvat bort nånting. Men jag lommade hem, ändå på hyfsat bra humör. Kanske för att jag vet att jag hade fått skämmas ballarna av mig om jag börjat gorma och rota och peka där i hallen. För att jag ändå visste att jag skulle ha fel, hur som helst.

Väl hemma och lite trött. Vet vad man har att ta tag i imorrn – polisanmäla förlust, spärra kort, fixa nytt sl-kort – men att man inte kan göra ett skit åt det just då. Mer än att runka bort lite ångest. Men inte ens det var kul. Plan B, ner i sängen och kolla film på laptoppen tills man somnar. Och två minuter senare så ringer väckarklockan och man ska upp och jobba. Ringa caféet och fråga när jag kan hämta min plånbok. ”Va!? Finns den inte där? Har du letat överallt!?”. Fuck!

Drar till jobbet så man är där en halvtimme tidigt så man hinner ringa och spärra kort och göra förlustanmälan. Tror jag. Jag var inte en halvtimme för tidigt. Jag var fyra och en halv timme för tidigt på jobbet. Det som stressat upp mig hela kvällen innan vilket ledde till att jag slarvade bort min plånbok – att jag skulle upp i ottan och jobba – var inte ens nåt att stressa över. Jag skulle inte alls börja nio som jag trott, jag skulle börja ett! Dubble-fuck!

Men jag hann knappt klicka ”Skicka” på polisens hemsida där jag kunde göra min anmälan alldeles själv innan snuten ringde och berättade att de fått in min plånbok och att de sett min anmälan. Oj! Vadan detta? Polisen effektiv? Så ska det ju inte gå till enligt kvällspressen! Men jo, någon vänlig snubbe hade hittat min plånbok på gatan och stoppat en polisbil och lämnat in den, och inte ens tagit kontanterna! Kom och hämta på snuthuset bara… Wow! Men! Effektivitet är väl bäst i lagoma doser tydligen. Väl där så finns det ingen plånbok. ”Ljusblå?” ”Ja.” ”Hmm. Är du säker på att din plånbok är ljusblå?” ”Ja.” ”Konstigt…!” Ja, nåt märkligt är det tydligen.

Men med ens så står hon där! Med helgongloria och skottsäker väst. Den coolaste flatan på gatan! (Jag vet inte om hon är flata, men det skiter jag i. Hon bör vara det! Dyke, the superhero.) Med min LJUSBLÅ plånbok i handen! Nu ska jag väl i ärlighetens namn inte säga att jag ville ge henne ett skjut kanske. Men jag önskar att hennes flickvän gav henne en ordentlig åktur när hon kom hem! En kyss hade hon mer än gärna fått av mig dock! Men jag misstänker att hon var ganska glad att ett tum pansarglas skiljde oss åt. Vad kan man göra för att tacka för hjälpen när man slarvat sig och försöka bevara sin värdighet? Bara en enda sak. Jag log som en skolflicka, neg och tackade konstapeln för att hon tagit så väl hand om mitt medlemskort på slm. (Och med tanke på hur mycket dumt min hjärna hittar på när jag är så här så är det nog bara bra att jag är utan visakort i några dar, tills mina nerver krypit ner under huden igen.)