Crying at the criscoteque

Stretcha verkligheten!

Minnesbilder och lucköppning. Säsongsavslutning och bokslut. Semestern är över för den här gången, och även om jag gott och väl skulle kunna ha tre veckors semester till så känns det riktigt bra. Jag är grymt nöjd med min sommar (så här långt).

Och när jag tänker tillbaka så utkristalliseras några teman som hela sommaren tycks ha kretsat kring. Givetvis såna saker som semestrar alltid(?) handlar om, för alla. Avkoppling, väder, nöjen. Jag har haft allt det också givetvis, men sökorden för min semester 2010 är främst Oskuld och Verklighet. Och olika aspekter av dessa ords innebörd, dess motsatser, dess gränser, definitioner, och diskrepanser i deras betydelser.

Jag ska försöka att inte bli överdrivet filosofisk, och bara sammanfatta kort hur min sommar sett ut utifrån mina (visserligen bärsberusade) tankar kring dessa ämnen.

Oskuld. Vad är det? Alltså allvarligt, jag vet inte. Förstår inte vad det är/betyder. Detta eviga snacket om den sexuella oskulden – den man i tonåren gör att för att bli av med och som folk sedan jagar resten av livet för att få tillbaka. Som om oskuld är något man har innan penetration och som man sen förlorat. Vad märkligt. Vad är det som försvinner? Jag tror inte jag hade någon oskuld ens innan jag fick ligga, och jag tror snarare att jag idag (trots att jag fått ligga mer än de flesta) har mer oskuld idag. Det känns så iaf, men utan att veta vad oskulden är så är det svårt att veta om man har den eller mist den.

Jag har har denna sommar blivit av med många sexuella oskulder, om man med oskuld menar något snuskigt man gör för första gången. Jag har blivit många erfarenheter rikare, och jag har haft otroligt kul och skönt under tiden. Men har jag därmed också förlorat något? Tvärt om!, skulle jag hävda. Och varför är vi så besatta av första gången vi gör något? Oavsett om det gäller knulla, hoppa bungyjump, fylla, eller vad det nu är… Första gången vi gör något är ju sällan så himlastormande fantastiskt. Många saker blir ju bättre med övning, inte minst när det gäller sexuella aktiviteter. Varför ska vi minnas första gången som något speciellt, varför inte den bästa gången?

Själva tanken på oskulden och hur, när och var man blir av med den är ju ett så föråldrat sätt att se på sex, som inte alls har något med sex att göra. Det handlar om makt. Social kontroll. Ägande. Inget sex före äktenskapet är ju det moraliska, kristna rätta. Och värdekonservativt eller inte, så handlar det ju om pengar. Arvsrätt. Att vara säker på att en mans barn faktiskt är hans, så att han när han dör efterlämnar sig sin egendom till sin avkomma, och därigenom uppnå evigt liv, framgång och hela härligheten.

Oskuldsdefinitionen är alltså inget annat än ett sätt att kontrollera barnalstring, inte helt olikt Kinas ettbarnspolitik. Och trots att oskulden enbart handlar om vaginala samlag (kuken i fittan-knull) så har det ju vuxit till att handla om allt sexuellt. Jag har hört ungdomar som på fullaste allvar hävdar att flator som har haft hur mycket sex som helst fortfarande är oskulder om dom aldrig haft en man i sig. Och killar som utan betänkligheter kan ägna sig åt analsex till höger och vänster och ändå hävda sin oskuld för att de inte haft vaginala samlag. (Detta gäller väl främst för att bevara en tjejs oskuld till bröllopet iofs, det är helt ok att va analsexproffs så länge man inte ägnat sig åt nånting som skulle kunna antyda barnalstring.)

Sex är makt. Makt var Pride 2010. Pride 2010 var politik. Politik var Verklighetens folk. Och Verklighetens folk var överallt. Almedalen, på Pride, och inte minst i min facebook då många av mina vänner är aktiva inom föreningar och politik. Och jag har tampats mycket med verkligheten under min sommar. Och att vara som folk. Utan att på något sett förlöjliga mina fantastiska vänners fantastiska jobb med att påverka våra folkvalda politiker till att öppna ögonen för olika människors olika förutsättningar och situationer så har jag – återigen! – haft bekymmer med definitionen av verkligheten.

Vi är ju uppfostrade till att tänka i dikotomier, vi definierar de flesta företeelser genom dess motsatser. Ett Icke-Alltså resonemang. Vad är mörkt? Det är Icke-ljust, alltså är mörkt avsaknad av ljus. Vad är då verklighetens motsats? Hur definierar vi verkligheten? Jag har ju alltid trott att fantasin är verklighetens motsats. Typ dröm och verklighet. Många av mina drömmar och fantasier i livet har jag förverkligat. Inte minst denna sommar. Betyder det att de inte längre är drömmar och fantasier (även om jag fortfarande drömmer och fantiserar om det), och nu istället övergått till att vara verklighet? Och sådant man kan drömma och fantisera om är inte det verkligt bara för man ännu inte upplevt det? Måste all verklighet upplevas? Jag har aldrig gått på månen, betyder det att månpromenader inte är verkligt (iaf inte för mig)?

För att strula till begreppen ytterligare används ibland begreppet verklighet synonymt med sanning. Det verkliga är det som är Icke-falskt. Är då drömmar och fantasier falska och overkliga per definition? När man tänker så här är det då så konstigt att det går åt en sjuhelvetes massa öl under semestern!? Man kan ju få existentiella kriser och identitetsbryt för mindre!

Det brukar ju sägas att bara fantasin sätter gränsen för vad som är möjligt. Men allvarligt, är det inte verkligheten som gör det? Av allt det som jag upplevt i sommar, och hittills i mitt liv, så har det iaf aldrig varit min fantasi som har begränsat mig. Och gränsen för det möjliga har aldrig utgjorts av det jag kan fantisera om. Och inte ens verkligheten är absolut och oföränderlig. Den är elastisk och böjbar och töjbar. Och precis som med sex så är det ju gränserna som lockar, som ska töjas på, utforskas. Precis så är ju verkligeheten. Vi forskar, lär oss mer, tolkar och vidgar våra uppfattningar om det verkliga. Jag ser hellre våra drömmar och fantasier som det crisco som töjer och utforskar den röv som är vår verklighet.

Så vad är då verklighetens motsats? Kanske är det vår oskuld?

rymdrasism

 

Beyonce in space

Oj. Ja, bara så ni vet så blir det svavel här. Och vill ni inte se mig trasha er favoritfilm (och filmsmak!) till träflis och köttfärs så kanske det räcker med att läsa den här sammanfattningen: aldrig har jag sett så mycket pengar brännas så fort till ingen som helst nytta sedan… tunneln genom Hallandsåsen? Alla Beck- och Arn-filmer tillsammans? Charlotte Perellis sminkkonto? Förmodligen alltihopa och lite till.

Alltså, jag vet inte var jag ska börja. Kanske med upphovsmannen till detta brott mot den goda smaken, James Cameron. Om vi för ett ögonblick bortser från det som verkligen är stötande med denna film (vilket jag strax ska återkomma till), så är ju detta inget annat än prepubertal pojkfantasi. Om än av en pojke med storhetsvansinne, napoleonkomplex och alldeles för stor veckopeng. Lite mer läxläsning i samhällskunskapsböckerna och lite mindre tid spelandes tv-spel, tack. (Jag vet, det är han som tjänar miljarders och jag som knegar i servicebranschen, men vaffan!)

Ok, Avatar. Trodde ni det här var science fiction? Det är ju inget annat än en dokumentärfilm om västerländsk kolonialism. Filmen utspelar sig ju i det på naturtillgångar rika Afrika, eller när européerna kom till Amerika. Och storyn är väldigt enkel, en rip-off på västvärldens söndra och häska-teknik för att få det man vill ha, utan att behöva be om det eller tacka för det. Och det är smärtsamt att se. Framförallt för att det silats genom Hollywoods allra finaste pk-nät, och på så sätt gör I-världen i 3e världen till en romantisk saga. Givetvis med ett lyckligt slut, vilket sabbar dokumentären och istället sorterar den under det föga smickrande kategorin historieförfalskning.

Jag vet att man inte ska vänta sig några större intellektuella aha-upplevelser i en sådan här film, och jag är egentligen inte ens förvånad över bristen på detta. Vad jag faktiskt är uppriktigt förvånad över är hur lite man faktiskt försökt dölja – nej faktiskt hur man valt att utnyttja! – den stereotypa bilden av naturfolk och kolonisatörer. Visst, det är hela handlingen i filmen, men jag menar inte den tunna storyn nu utan hur de förstärkt den genom att spela på alla strängarna på ras(-ist?)gitarren.

Bara den som aldrig haft en historiebok i sin hand kan ju tycka att någonting i denna film är nyskapande. Na’vi, den ursprungsbefolkning på planeten Pandora som The Corporation (kolonisatörerna) ska fördriva, är ju direkt tagen ur romantikens syn på le bon sauvage, den ädle vilden. Samma vilde som var Rousseaus utgångspunkt för den goda uppfostran i Émile. Rakt av. Plagiat. Stulet. Visserligen av många andra under samma tid, men ändå. Nytt för i år är det verkligen inte!

För er som inte har nån insikt i tolkningen av den ädle vilden så var han en människa utan skuld, skam, hämdlystnad, girighet och alla sådana känslor vi förknippar med den moderna människan. Vi snackar om Ett med naturen. På lsd. Alla klyschor finns med här. ”Människan” i symbios med naturen, symboliska riter och goda andeväsen, respekten för livets balans. Fast här ikläds jägaren med en samlares etik och moral över att ta ett liv. Påklistrat av manusförfattaren (japp, Cameron igen) måste jägaren, tacka och välsigna och be om förlåtelse för det djur hon fällt. Då är det inte balans i naturen längre, då är det rov. Som om jägarfolk bedrev rovjakt!

Plotten till filmen är den att planeten som dessa naturliga rymdvarelser bor på har nån värdefull metall som människan vill åt, men atmosfären gör att jord-bor inte kan knata runt där hur som helst. Och för att flytta på infödingarna så tillverkar människorna levande robotar, sk avatarer, som dom styr i sömnen. Dessa köttrobotar ser ut som rymdisarna och människorna vill smälta in i gemenskapen för att komma åt naturresurserna.

Och det är här Camerons rasse-ideologi kommer in i bilden. Bokstavligen. Fastän de tillsynes ska vara lika – lika blågröna, lika smala och långa, lika kattögda – så är det en väsentlig skillnad mellan de tillverkade/odlade avatarerna som människorna har och de i ”urbefolkningen”. Na’vi har klart negroida drag – fylligare läppar, ännu större än de redan stora näsorna, större ögon och öron, dreads eller flätat hår. (Men givetvis har ju naturtjejen utsläppt och oflätat hår när hon och vår amerikanska avatar-Jake ”gifter sig”/själknullar varandra i det heliga trädet, så att inte rasblandningen ska bli för tydlig.) Vidare så har de äkta rymdborna ett mer expressivt/aggressivt(?) ”naturnära” kroppsspråk. De ditresta uppträder mer västerlänskt civiliserat, har ”renare”, finare drag. tunna läppar och det där kroppsuttrycket jag brukar ha när jag hamnar i skogen; vaffan är det här gröna för något och hur kan jag ta död på det? Och det är så människorna är i rymden, de ska döda det de inte förstår.

Undantaget är ju vår hjälte John Smith. Nej visst ja, det var ju i Poccahontas han hette så! Den här gången heter han ju Jake Sully. Same shit! Han, och den redan naturflummiga Sigorney Weaver, är de enda av människorna som fattar hur fina personer rymdnegrer är och hur dumt det är att döda dom. De tycker att det vore mycket bättre om alla kunde fatta varandras händer och sjunga We shall overcome!

Sedan luktar det ju väldigt illa när vi tittare ombeds heja på avatar-Jake när han minsann hävdar sin rätt att leda rymdnegrerna bara för att han en gång tidigare, under falska förespeglingar, blivit accepterad som en av dem för att sedan bedra dem. När han egentligen borde gå och hänga sig själv i närmsta lian så ska vi tycka att det är orättvist att han inte blir deras ledare i kampen mot arierna. Och hur blir han sedan just detta? Jo, genom att utnyttja en gammal legend och ikläda sig rollen av halvgud och därigenom få de lägre stående trädkramarna att knäböja inför honom. Imperialistsvin!

Och så slutligen det vi väntat på. Effektorgien. Sista striden. De goda mot de onda. David mot Goliat. Pilbåge mot maskingevär. Men oops, helt plötsligt har rymdens blånegrer både ett com-system så de kan kommunicera med varandra tvärs genom de svävande asteroidbergen, och maskingevär de också. Allt är möjligt med lite hollywoodlogik. Och vem behöver ett tätt manus när man kan få specialeffekter? Att se saker explodera kan man ju inte få nog av, antar jag. The end! Nej visst ja, innan filmen äntligen tar slut så gör hjälte-Jake en Pinoccio och blir en riktig människa, nej rymdvarelse. Och blir fri sina träben, nej rullstol. Så ja, slutet gott!

Nu inser jag visserligen att man inte behöver visa allt i en film, men jag har svårt att tro på bilden av ett folk som aldrig äter (de jagar, men äter aldrig), aldrig kissar eller bajsar, aldrig har sex eller visar lust (bara kyska pussar under självlysande träd), och som aldrig är gravida eller föder barn. Rymdbarn fick vi först se i filmen då en människokvinna frågar nån krigisk militär ”vill du ha döda BARN på ditt samvete!?”. Snabbt klipp till mammor med barn i famnen som flyr undan skogsbrand, sedan ser man ingen enda unge igen i resten av filmen.

En annan sak som gör denna övernaturliga berättelse än mer övernaturlig är att här har vi en hel planet med vildar som springer omkring med minimala höftskynken med g-string och vi ser aldrig ett endaste litet kön. Folk flyger genom luften, antingen frivilligt genom att kasta sig ut från ett träd, genom att rida på en dinosauriekråka eller att blivit sprängd i luften, men aldrig att det lilla höftskynket så mycket som fladdrar till i vinden. Märkligt. Jag vill minnas en lite teasande självlysande blå rymdvårtgård i första sängscenen där de blivande interracial-paret går och lägger sig i varsitt torkat löv i ett träd. That’s it!

Något jag brukar reagera kraftigt på i den här typen av filmer är könsroller, och först blev jag lite fundersam då jag tyckte mig se ett ganska jämnställt samhälle på Pandora. Kvinnorna krigar precis som männen, de väser lika högt, de är lika pricksäkra med pilbågen. Och männen är lika känsliga som kvinnorna och går och kopplar sin hästsvans till det förtrollade trädet för att kommunicera med moder jord. Men bortsett från två väldigt tydliga, och (enligt Cameron) tydligen universella!, heteronorma hierarkiska könsskillnader – de har en manlig ”kung” som styr folket, och i alla man-kvinna-par så står kvinnan ett halvt steg bakom mannen, både bildligt och bokstavligt talat – så ser vi inga könsroller här förutom då de behövs för att stärka manligheten några gånger i intrigen. Men det beror inte på att det är jämställt, det beror på att det är könlöst. Vilket ju inte är så konstigt då det hela är sprunget ur en förpubertal medelålders mans sk hjärna. Vi snackar ju om ett folk som aldrig knullar, känner lust, blir gravida eller föder barn. Vad ska de med en könsmaktsordning till? De behöver en sexolog och en relationsterapeut. Och en fertilitetsläkare!

En annan rymdfilm – som ändå enligt mig räknas som en filmklassiker, och även den med Sigourney Weaver i huvudrollen, är Ridley Scotts Alien (som sedan Cameron gjorde en pissig uppföljare på) – hade som slogan att I rymden kan ingen höra dig skrika. Jag ska fan motbevisa den tesen ifall jag nångång tvingas tillbaka till Pandora i en uppföljare av Avatar.

Berlin Berlin

Willkommen in Berlin, bögjävel!

New York, New York? Fuck that! Jag är fan ingen brat-packare!

Hade jag varit i The misstag-making business, och levt efter devisen att man ska lära sig av sina misstag, så skulle Berlin vara ett av mina större. Ett jag gärna gör om och om igen. För att lära mig av dem, så klart. Nu finns det ju grymt mycket att lära sig i och av Berlin, men något misstag är det ju givetvis inte. Man kan ju lära sig precis lika mycket, om inte mer, av sina lyckokast också.

Jag har varit i Berlin två gånger. Första gången var ’94, tror jag. Tillsammans med min då bästa tjejkompis. Jag var inte utkommen (även om alla naturligtvis visste!) och vi gjorde inte mycket mer än gick promenader och tömde minibaren på hotellrummet. Men ’94 var ett häftigt berlinår. Alla spår av muren var borta, och det var vardag igen. Inga bråk och stridigheter, inget firande och champagne. Och var man än gick så såg man den nerrivna, försvunna muren. Gränsen som muren hade utgjort var exakt lika skarp även om muren var bortfraktad. Möjligen var gränsen mellan öst och väst nu än tydligare? Man kunde bokstavligen gränsla gränsen, och bli lite yr över att stå mitt emellan två världar. Och fastän öst var sliten och smutsig och grå så minns jag att jag tyckte det var… vackert? (Väst var visserligen också slitet, smutsigt och grått, men av samma sort jag kände igen hemifrån. Smutsigt av McDonald´s-papper och gamla flyers, grått av vinterslask.)

Öst var tydligt, ordnat, arrangerat. Avgassmutsigt, och tids-slitet, men prydligt. Ideologi som arkitektur. Sedan dess har jag haft en fäbless för den politiskt/ideologiskt avskyvärda, men stilistiskt imponerande, teatraliska, lite kitschiga stalinistiska arkitekturen. En arkitektur baserad på det logiska felslutet, en totalitär ideologi paketerad i Moskva, monterad på plats och pyntad med lite nationell bling-bling. En kommunistisk stats- och stadsbyggnads-IKEA.

Väst såg i stort sett ut som alla andra väststorstäder, möjligen lite färgad av ett folks dåliga samvete efter andra världskriget.

Den andra gången jag var där – i oktober i fjol, 15 år senare – var det en helt annan stad. Inget öst, inget väst. Ett Berlin. Ett nytt Berlin. Jag kan inte annat än att hålla med stadens borgmästare Klaus Wowereit i hans beskrivning av Berlin – en väldigt fattig, men sexig stad. Och med en historia som Berlins är det kanske inte så konstigt. En stad som tvingats återuppfinna sig själv flera gånger om genom århundradena har inte tid eller råd med att vara sentimental. Den är medveten om sin historia, men lever inte i den. (Det vore väl något att önska till Stockholm, där t o m en fallfärdig och sjunkande betongbunker blir en decennielång dallassåpa, och får folk att grina av sentimentalitet över något de aldrig gjort något annat än att klaga på.)

Av och till sedan 20-talet har ju Berlin varit världens huvudstad för de avvikande. Det dekadenta. Nattens invånare. De oönskade älskande. Ett hem för de kulturellt hemlösa. För att parafrasera Strindberg, en plats jag kan åka bort till för att komma hem. Jag lämnar gärna Manhattan till Cohen och alla andra bögar, jag går direkt på, och tar, Berlin.

Nu har det slumpat sig så att jag ska dra till Berlin igen. Två gånger. På en månad. Överdrivet kanske, men jag går gärna till överdrift. Måtta är iaf inte min dygd. Det blir en weekend i slutet av februari och en i slutet av mars. Och varför skulle jag inte det? Jag har ju turen att va polare med en av Stockholms skönaste bögar, Andreas, som gått och blivit med lägenhet i Berlin. Såna vänner måste man ju utnyttja. Och när en resa till Berlin tur och retur är billigare än en taxiresa, enkel väg, hem från Zipper… Vad väljer man?

fettvett

Jag har varit ganska ordentligt bögtrött sista tiden, och har faktiskt undvikit dem i ganska stor utsträckning. Om än hyfsat omedvetet. Bögsurfandet har varit lite slentrian och oengagerat, bögfestandet totalt obefintligt. Hade jag varit basketspelare eller politiker så hade det kallats för en time out. En bögpaus helt enkelt. Därför har jag inte så mycket bögigt att gnälla på i detta inlägg. Men gnälla ska jag tamejfan göra! På en grupp människor det är ännu mer politiskt inkorrekt att gnälla på. Tjockisar.

Fetton. Men det är inte fettet i sig jag stör mig på, folk får vara precis så feta de vill eller inte vill vara. Och jag har inga problem med att varken se, umgås med, eller relatera till större personer. Tyvärr har de dock ofta problem med att se, umgås med, och relatera till mig. Och resten av världen.

Kan någon ge en rimlig förklaring till varför det uteslutande är feta människor som står till vänster i rulltrappor? Som stannar två centimeter utanför tunnelbanedörrarna för att fundera en liten stund på åt vilket håll de ska fortsätta? Som helt plötsligt i en folkmassa på väg åt ett håll bestämmer sig för att dom ska åt det motsatta hållet? Som inte anser sig ha ett behov av att titta åt det håll de går, och därmed krockar med i stort sett alla människor i närheten? Varför?

Jag ska berätta varför! Utifrån mina omfattande empiriska studier (jag har åkt tunnelbana i rusningstrafik till och från plugget/jobbet i över tio års tid!) så har jag kommit fram till den vetenskapliga slutsatsen att de flesta feta människor saknar kroppsmedvetenhet och -kontroll. De har problem med att uppfatta sin omgivning. Och relatera till den. Se sin plats i den.

Nu är det inte så att jag anser det vara hela världen om nån råkar stå till vänster i rulltrappan. Har jag inte bråttom så kan jag gott stå en stund och njuta av åkturen jag med, och har jag mer bråttom tycker jag inte alls att det är svårt att smyga fram ett ”Ursäkta mig…?”. Problemet är ju just det att eftersom de inte förstår att de står i vägen när de ställer sig där de gör, så förstår de inte heller att de är just dem man försöker tilltala när man ber om att få komma förbi. Problemet, som inte skulle vara något problem om de förstod det, är att dom inte förstår att dom är ett problem. (Det här är nog den enda gång jag har sett det motiverat att använda en cirkeldefinition i en argumentation! Jag brukar ju annars bli tokig om någon, inklusive mig själv, inte kan argumentera korrekt.)

Men jag tror det finns ett samband här. Om man lägger till ett orsak-effektperspektiv i min argumentation så tror jag ju inte att dessa personer har dålig kroppsmedvetenhet för att dom är feta, jag tror tvärt om att dom är feta för att dom har dålig kroppsmedvetenhet. Har man ingen större koll på att man står i vägen om man ställer sig precis utanför dörrarna på en fullproppad tunnelbanevagn så kanske man inte heller är fullt så medveten om sin kropp överhuvudtaget.

Men – och det är ett stort Men! – det här gäller ju inte ALLA storvuxna personer. Många tjockisar har stenkoll på sig själva och sin omvärld. Heder åt dem, de suckar jag aldrig över när jag försöker ta mig från punkt A till punkt B. Dock har jag nog aldrig stött på dessa ovan nämnda problem med smala människor, knarkomaner, psykfall och packade alkisar undantaget.

Märk väl att det här inte handlar om feta människor per se, utan om folk utan kroppskontroll. Jag säger inte att alla stora personer saknar kroppskontroll, men att många som saknar kroppskontroll också/därför är stora. Hade det varit tandpetarsmala supermodeller som inte kunde uppfatta gränsen mellan sina kroppar och omvärlden så hade det varit tandpetarsmala supermodeller det här inlägget hade handlat om. Tandpetarsmala supermodeller har säkert helt andra problem men jag tror inte att kroppskontroll är ett av dem. De skulle nog snarare må bra av att släppa lite på kontrollen. Så länge det inte innebär att de ställer sig till vänster i rulltrapporna dvs.

”and the Bög-Oscar goes to…”

Återigen måste jag visa mig från min bögjävligaste sida. Fast den här gången är det ändå över nåt jag faktiskt inte bryr mig så mycket om. QX gaygala. Fint med lite fest och flärd och skoj i februarikylan. Alla ursäkter eller anledningar till att liva upp i mörkret är ju en bra anledning, så grattis alla vinnare och hoppas att alla som var där hade ett sjudundrande party! Men, ändå… Gaygala? Om man hade gjort det till nåt ordentligt, men Årets homo? Hetero? Artist? Klubb? Osv. För det första så vet jag inte om jag skulle kalla de som den gaypubliken gillar för artister. Snarare wannabes, nevergonnabes eller hasbeens. Klubb? Sen när hade Sverige en gayklubb värd namnet? Sorry, det är som att utse årets korvmoj i Guide Rouge.

Jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet, men jag tror att Eva Dahlgren sammanfattade det väldigt bra när hon redogjorde för sina känslor inför att vara inbjuden till gaygalan. Att det är lite som att utse årets Neger. Grattis, du är den tydligaste representanten för din godtyckligt definierade minoritet!

Men som sagt, alltid kul med en fest! Men det känns som när man väl anordnar en bög-oscars varför inte då ta tillvara på chansen att göra nåt ordentligt? Ta ut svängarna! Göra det till en ordentlig homohögtid, inte nåt urvattnat rosa bingolotto. Jag vill se pris-kategorier som faktiskt har någon relevans i bögvärlden idag, och jag lanserar här några nya priser som QX gärna får sno till nästa års gala.

Och jag älskar Petra Mede, Sissela Kyle och alla andra kvinnor som kompenserar avsaknaden av kuk med humor för att vi ska kunna tolerera dem, men min böggala är liite för seriös och viktig för att tramsas bort. Det behövs ett tyngre namn för att bära detta event. Tänk er Leif GW Persson i drag så förstår ni vad jag menar. Eller Kristina Lugn på speed.

”Och de nominerade är…”

årets closet case – en person vi anser borde komma ut, oavsett om han/hon är homo eller ej. Någon som skulle blomstra, bli bättre och komma mer till sin rätt i homovärlden.

Möjliga kandidater: Ernst Kirchsteiger, Marit Paulsen, Prinsessan Lilian…?

årets Zipper-slampa - med tanke på hur många som verkligen kämpar med sina fultal på Zipper och andra liknande ställen så är det väl inte mer än rätt att vi uppmärksammar deras hårda arbete genom ett fint pris, eller hur? Det är en styv uppgift.

årets ”Titta jag har också skrivit en komma ut-roman” – även kallat redaktionens vandringspris. Alla de i QX redaktion som nångång lyckats formulera en mening med orden ”komma ut” i, samtidigt som de lyckas att antingen hålla sig från ett ironiskt gapflabb eller att inte skita på sig av uppdämd självgodhet och/eller prettoism, är nominerade till det här priset. Varje år.

årets fullaste bög – eftersom alla heteros alltid utbrister ”ni bögar är så bra på att festa!” så måste vi ju lyfta fram vår spritkonsumtion som något att vara stolt över. Dags att ge krogalkoholisten ett ansikte.

årets forum-troll på qruiser – ersätter Årets bok-pris, då vi här i sanning snackar språklig förfining och sällan skådade litterära kvaliteter. Delas ut till den person som med kortaste och mest pricksäkra inlägg kan få en ”seriös” diskussion att spåra ur direkt och utan räddning.

årets populistpolitiker – den enda kategorin där inte homosarna får rösta fram en vinnare. Vinnaren utses genom lottning. Men precis som alltid är Göran Hägglund diskriminerad.

årets ”Jag är inte homo men homohånglar gärna för en helsida i Aftonbladet” – Vi uppskattar ju alla försök folk gör för att bli lika fantastiska som vi, även om de aldrig lyckas. Hellre ett schlager- eller dokupucko som vill bögfesta än nån grå aktivist som tjatar om Uganda…

årets heterofob – går till den bög som flitigast propagerar för hur mycket bättre allt skulle bli utan några heteros i världen. Eller i a f på qruiser. Även kallat Åke Greens retorik-pris.

årets sugar daddy – Vi snackar här riktig välgörenhet! Den person som kämpar flitigast för att förnya bögkulturen, genom att släpa ut aspackade barn på krogen vars studiebidrag knappt räcker till entrén, och där daddys mastercard ersätter fjortisens id-kort. Tänk er en bögig, kåt Raoul Wallenberg. Böghjälte.

årets ”Snälla, gå tillbaka in i garderoben!” – karantänpriset. Går antingen till nån vi är ordentligt less på, som haft liite för mycket tid i bögmedia. Eller någon som vi gärna skulle se som hetero, då de uppenbarligen inte har nån koll på va homosar är och gör.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Tony Irving, …?

årets ”Jag kom ut men ingen brydde sig” – Men hallå! Heter du inte Fredrik Ljungberg så behöver du inte komma ut! Fatta!? Det är redan fullt av tv-hallåor och radiopratare här…!

Som final så delas de tre tyngsta priserna ut sist, de mest prestigefulla, de mest åtråvärda. Tänk fyrverkerier, konfetti, champagnesprut.

årets anonympris – i dessa övervakningstider och multimediaterror är det en sann bedrift att bevara sin integritet. Priset går till den person som bäst lyckas hålla sig totalt anonym men som ändå har knullat med halva stockholms bögbefolkning. Inte ens Venhälsan vet vem han är! Grattis!

årets bögstereotyp – ännu ett hjälte-pris. Går till den person som är såå bögig att han tar Peter Siepens plats i svenskarnas medvetande när de ombeds beskriva en typisk bög.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Jean Pierre Barda, …?

årets straight-acting – bögarnas nobelpris. Den finaste utmärkelsen man kan få. Det är som ett Slippa ut ur fängelse-kort i monopol, vinnaren får lapa hur mycket sperma som helst och kommer ändå inte straffas av heteronormativiteten alls. Halleluja!

Alltså, Cirkus är en jäkla skokartong. Till och med Globen skulle va för litet för denna riktigt bögiga böggala. QX skulle kunna ta 5 000 spänn för en biljett! Lätt! Börja rösta redan nu. Och nominera gärna personer till de olika kategorierna i kommentarsfältet…!

monstermänniskan

Det är ett JÄVLIGT känsligt ämne, jag vet. Och jag börjar med en ordentlig brasklapp. Sexuellt utnyttjande är aldrig ok, och jag är inte på något sätt för en liberalisering av varken synen på sexuellt våld/utnyttjande eller den lagliga påföljden av sådana handlingar. Och jag kommer inte någonsin acceptera att de ord och åsikter jag kommer förmedla här på något sätt används i ett sammanhang som syftar till att propagera för en ändring av varken synen på eller lagliga påföljder av dessa brott. Det här inlägget handlar främst om omvärldens/samhällets/människors hantering av ett extremt tabubelagt ämne, inte ämnet i sig.

I så gott som alla ämnen som rör barn och ungdomar så säger sig alla att ha barnens bästa för ögonen, oavsett politisk hemvist längs vänster-högerskalan. Och ingen skulle väl hävda att sexualbrott mot under- eller minderåriga är bra för barn. Men frågan jag ställer mig själv, och min omvärld, är: på vilket sätt är det i barnens bästa intresse att utmåla pedofiler som blodtörstiga monster? Rovdjur? På Qruiser finns det en klubb som heter Pedofiler är inte människor. Vad är de då undrar jag? Det finns inget djur på vår jord som orsakar/orsakat så mycket ont som just människan, varför skulle då de ansedda ondaste av de onda klassas som något annat än just människor? Vilka tjänar på en total demonisering av pedofiler? Inte barnen iaf, hävdar jag.

Jag tror vi alla kan vara överens om att det bästa för barn är att de utsätts för så få våldshandlingar och övergrepp som möjligt. Eller, nej. Givetvis är det bästa att inga sådana alls sker. Då är ju frågan hur vi ska nå dit att inga sådana brott begås.

Det vanliga sättet i den politiska retoriken när man vill bekämpa brott är att ropa efter högre, längre och hårdare straff. Jag är inte insatt i juridik och har inga åsikter om straffskalor. Men enligt mig är det ju redan för sent när man börjar diskutera lagliga påföljder. Det förutsätter ju att ett brott redan har begåtts, och syftet ska väl ändå vara att förhindra det. Det har i många undersökningar visat sig att strafflängd har väldigt liten effekt som brottsförebyggande åtgärd. Jag är, i just detta inlägg, mer intresserad av hur man kan förebygga brott att begås än hur man bör straffa dem som har begått ett.

För att kunna driva min tes måste jag fastslå några utgångspunkter, och se om vi kan komma överens om några grundförutsättningar för fortsättningen. Den första är att pedofili inte är självvalt, den andra är att barn har en sexualitet.

Ingen människa väljer vad de tänder på sexuellt. De kan bara välja mellan att agera eller inte agera utifrån dessa sexuella impulser. (Och pedofili är inte en sexuell läggning, och ska inte heller förväxlas med en sådan. Vi har tre sexuella läggningar, hetero-, bi- och homosexualitet, och en pedofil har också en av dessa sexuella läggningar, precis som alla andra.) När nu pedofiler anses vara det absolut värsta tänkbara i vårt samhälle, vem skulle då medvetet välja att bli det? Och utifrån det är det nog inte så långt att sträcka sig till att anta att de flesta pedofiler nog önskade att de inte var det. Resonemanget syftar inte på något sätt till att ursäkta sexualbrott eller tycka synd om brottslingar eller dalta med förövare och glömma bort offret. Jag syftar bara till att skilja på en person från dennes handlingar. Och hur kan vi/samhället bäst se till att denna person kontrollerar och hanterar sexuella impulser? Om alla redan anser dig inte ha någon rätt att leva, inte ser dig som en människa, vilka incitament har du då för att agera som en sådan? Vilka anledningar känner du till att kontrollera/behärska dig om straffet är det samma oavsett om du avstår från eller begår en handling?

Den andra sidan av utmålandet av dessa sexualbrottlingar som djävulen själv är att vi gör barn till motsatsen. Genom att förneka att barn har sexuella känslor, lust och en naturlig nyfikenhet skapar vi ett utrymme för pedofiler att agera. Vi ger dem ”ursäkter” för att inte kväva sina sexuella impulser; ”Han/hon ville ha sex.”. Hur kan samhället sätta upp gränser för vad som är ok och inte om vi förnekar att det finns en gräns att dra? Precis som i flera uppmärksammade våldtäktsfall (mellan vuxna) så skuldbelägger vi offret genom att säga att de genom sitt agerande inte tydligt nog visat att de inte ville. Att en person, oavsett ålder, har en sexualdrift ger aldrig en annan människa rätten att utnyttja den. Och genom att inte låta barn att utveckla en sexuell identitet skapar vi också en ännu större nyfikenhet hos barn att utnyttja. Men denna nyfikenhet måste få finnas, MEN utan vuxnas inblandning. Jisses, låt barn leka doktor, mamma pappa barn, och bygga kojor i kuddrummet ifred! Uppfostran är givetvis de vuxnas uppgift, men genom att ge förståelse, kärlek, trygghet, sätta gränser och förklara rätt och fel, osv. Inte genom fördömande och tabubeläggande.

Det viktiga att komma ihåg är att pedofila handlingar alltid innebär ett utnyttjande av beroendeställning. Även utan våld innebär en sådan handling en maktutövning. Ansvaret ligger alltid hos den vuxne. Även om förövarens argument är att offret ville. Precis som på samma sätt när någon våldtar en kraftigt berusad person, man utnyttjar sitt offers hjälplösa tillstånd. Barn kan aldrig ha en del i skulden för sexuellt våld eller utnyttjande, men de kan lära sig att bättre känna igen gränserna för det. Genom uppfostran. Men även utan denna vetskap har de aldrig ett ansvar för vuxnas agerande.

Genom att faktiskt se våldsverkare som människor har vi både möjligheten att ställa krav på dessa att bete sig som sådana, och ge dem hjälp och stöd när det behövs. Och straffa/vårda när de begår fel. Inte bara förvara. Genom att acceptera att det finns pedofiler i samhället, och att de inte ser ut som huggtandsmonster, kan vi också uppmuntra dessa att kontrollera sina sexuella impulser och erbjuda hjälp att göra detta. Göra steget till att söka hjälp mindre än steget att begå ett brott. Och genom att låta barn vara barn, inte enbart änglar, kan vi ge dem styrka och självinsikt om både sig själva och de gränser som finns i hur vi agerar mot varandra. Om det nu är så att orsakerna till en persons vuxna sexuella beteende formas i dennes barndom så har vi ju faktiskt en skyldighet att se till att våra barn växer upp med en sund syn på sin egen och andras sexualitet. Utan pekpinnar och tabun. Med kunskap, insikt och respekt.

Stackars lilla Sverige! Eller?

2009-10-24

asså, det e verkligen skitdumt att snacka politik på nätet. jag ska försöka hålla mig borta från just politiken så gott det går, men de senaste veckorna har det varit väldigt mycket politik i forumen som kretsar kring sverigedemokraterna, islam, invandring, brottsstatistik och annat som brukar bli väldigt hetsigt när det ska diskuteras. jag är inte så insatt i några av dessa frågor, och ska inte försöka framstå som att jag är det heller. Men för mig handlar det faktiskt i grund o botten om värdegrunder, människosyn, och allmän inställning till livet… det här är inget manifest, men dessa frågor poppar upp i mitt huvud när detta diskuteras, och jag undrar varför ingen annan frågar sig samma sak.
är islam ett hot? mot vaddå? vad är det som måste skyddas mot detta hot? sillen o midsommarstången? svensktoppen? jantelagen? vår kristendom? jag känner mig inte ett dugg hotad varken av islam eller muslimer. vad är det som är så bräckligt hos oss som riskerar att gå under av att vi antingen tar emot arbetskraft eller hjälper asylsökande? Jag har faktiskt lite större tilltro till svenskarnas o deras lands överlevnadsförmåga än att vi skulle riskera… vaddå? nåt! bara för att det bor och arbetar fler människor här än vad vi själva krystat fram ur våra sköten.
jag förstår inte riktigt all den energi som läggs på att diskutera sverigedemokraterna. sverigedemokraterna och dess anhängare ser islam som hotet mot det svenska, och motståndarna till sd ser just sd som hotet mot det samma. men riksdag eller inte, är inte sd bara Ny demokrati ver 2.0? kanske upp som en sol, men definitivt ner som en pannkaka. de warholska 15 minutrarna kanske även gäller missnöjespartier?
om högerextremisterna är just extrema åt ena hållet är kanske jag extrem åt det andra. jag tycker faktiskt att vi kan ta emot många fler invandrare! jag gillar sverige o har inga problem med att dela med mig. om integrationen är ett problem (vilket jag inte håller med om, varför måste allting vara integrerat?) så satsa budgetpengar på det då! de miljonerna/miljarderna får vi tillbaks många gånger om, jag lovar. men varför inte lägga en slant på att utbilda oss blekansikten till att bättre förstå vår omvärld? jag kan så gott som ingenting om islam för att ta detta aktuella exempel. varför får vi inte lära oss nåt om koranen i skolan? muslimsk kultur? vi skulle kanske ha ett skolämne som hette religions- och kulturkunskap?
varför handlar invandringspolitik/-problematik om att få de invandrade att bli svenskar? hur ska det graderas och värderas? det synsättet förutsätter ju att det finns en tydlig definition av vad det innebär att vara svensk. finns det en sån definition? är jag svensk enligt den definitionen? och om inte, måste jag också integreras då? Kunskap är en bra sak. för alla. ge gärna de som invandrar en ordentlig kunskap om det svenska samhället, men varför ska inte vi infödda ha bättre kunskap om både variationer på svenskhet och andra kulturer o kulturyttringar?
jag väntar på det politiska parti som för en invandringspolitik som inte är problemorienterad. som för en aktiv progressiv invandringspolitik och som satsar pengar på invandringen. på samma sätt som man säger sig investera i skola och hälsovård vill jag se ett parti som investerar i invandringen! ”I vårbudgeten har vi avsatt X miljarder för att effektivisera invandringen för att inom Y år ökat sveriges välstånd med Z procent!”. Då, först då, skulle jag verkligen känna mig som en stolt svensk!
Om man sedan bortser från allt det praktiska med jobb o pengar o vinster i kunskap o utbyte så är det väl trevligt med ett större utbud av snyggingar att ragga på på nätet o krogen? Inget fel i en nedlagd blåögd lintott, men vad är det för fel i att nångång kunna variera sig? jag vill inte äta prinskorv varje dag, ibland är man ju sugen på en kryddig stark chorizo! jag gillar möjligheten, och friheten!, att välja. varför ska jag inte få det?