Oväntade komplimanger

moi?

Hade precis slutat jobba, en av de där 11-timmarsdagarna då man inte hunnit sitta ner på hela dan. Jag tryckte i mig en macka i förbifarten, stal några minuter för ett par ciggpauser. Redan sliten innan jobbet efter något glas vin för mycket igår för att skölja ner schlagersoppan. Död, fast med en puls.

Hade just pressat in en burgare i ansiktet. Donken brukar bli min kombinerade frukost/lunch/middag såna här dagar. Stod och surplade i mig det sista av colan och sög de sista blossen ur min cigg utanför nedgången till T-centralen. I egna tankar, om ens det.

”Ursäkta?” En antydan av finsk brytning i den mjuka rösten som tydligen tillhörde den kortvuxna, rundlagde farbrorn bredvid mig. ”Jo, jag undrar om du skulle vilja göra mig sällskap hem…?”

”va!?” Jag har ju jobbat i kvarteren i några år och är van vid alla möjliga förfrågningar från folk på gatan. Allt ifrån knarkförsäljare, ciggtiggare, vägundrare. Alltid folk som vill ha något av mig. Det här var första gången någon ville ha mig.

”Jag är lite ensam, och vill ha lite sällskap. Jag är generös.” Jag vet inte vad jag hade väntat mig, det är ingen som tagit mig för hora förut. Horig visst, men inte hora. Han var väldigt vänlig, välvårdad. Nykter, något nervös. Vet inte varför jag antog att torskar skulle vara slemmiga och äckliga.

Och jag som stod där och absolut inte kände mig åtråvärd. Snarare då slemmig och äcklig. Orakad. Svettig. Och så vill han ha mitt sällskap. Jag tackade reflexmässigt nej, men undrade ändå om jag hade kunnat svara ja. Under andra omständigheter? Förmodligen inte. Men ändå.

Men det som överraskade mig, utöver överraskningen att han faktiskt stövlade fram och frågade, var att jag blev glad. Smickrad faktiskt. Eller rörd. Hade jag varit en mer barmhärtig samarit så hade jag kanske kunnat ställa upp på ett mercy fuck, bara för att han var så… fin? Alltså inte till utseendet, men till sättet. Nu är det väl stor skillnad på allt vad nerknarkade sprutluder kan råka ut för i torskstimmet och vad en hobbyhorande grabb kan råka ut för, men det kändes nästan mer ”förnedrande” för honom att fråga än för mig att bli förfrågad. En maktförskjutning. Jag har aldrig tänkt att det kan vara så.

Jag tror inte så mycket på myten om den lyckliga horan. Det är nog ett försvinnande fåtal som lever det livet. Jag tror det snarare är ganska smutsigt och förnedrande för de flesta. Det är nog inte många som horar av kåthet, snarare av penga-/knarkbehov.

Nångång har jag utbrustit i ett frustrerat: ”Jag är fan less på att va bra på att knulla. Alla är fan riktiga amatörer, de borde faktiskt betala mig för det!”. Men då inte i meningen att jag önskade vara en hora, mer att min kompetens inom området är för hög för att bara ges bort gratis. Nåväl, ikväll har jag för första gången fått en liten försmak om en liten del av horans vardag. Och den smaken var faktiskt inte så bitter. Lite söt skulle jag säga. Men jag tror jag nöjer mig med det. Jag tar det som en stor oväntad komplimang när jag verkligen behövde en sådan. Dock tror jag att jag ska fortsätta knulla gratis. När jag vill det utav kåthet och lust. Om jag bara hittar nåt riktigt svin att kasta mina pärlor för.

Good night, Berlin!

Ur en rumänsk familjs fotoalbum.

Sent ska syndaren vakna. Jag kan inte tänka mig ett bättre tema för detta inlägg än det. Hela min berlinhelg var färgat av denna sena syndares uppvaknande. Fast denna gång utan de moralistiska konnotationerna; det är inte ett uppvaknande från synd, utan till. Utan pekpinnar eller värderingar, endast ett krasst konstaterande. Synd är synd, och det är inte synd om någon.

Min värdinna, Andreas, hade precis gått och lagt sig när jag anlände till lägenheten i Friedrichshein runt niotiden på lördagsmorgonen. Oj, tänkte svensken i mig, vilka tokigheter har man varit ute på om man kommer hem runt åtta på morgonen? Men det är ju ändå Berlin, en stad som lever upp och upplevs bäst på natten. Dagen är ju som alla andra dagar i alla andra städer, verkligheten som alla känner. Inget fel med verklighet – sightseeing, shopping, museer, fika och allt annat turistigt man gör på annan ort. Men natten är Berlin är synden är glädjen är livet. Jag vet att jag låter som nån nyfrälst som är så uppfylld av sin upptäckt att han inte ser några skavanker i sin nya världsbild, men det skiter jag i. Jag är ändå less på verklighet och objektivitet.

Och en kort frukostmorgon övergick i en slö tupplurseftermiddag övergick i en soft semesterölskväll. Vi hade nog båda mycket väl kunnat avrunda där, gäspiga som vi var, men vid typ 23 tyckte vi att en kort sväng till kvarterspuben kunde va en lämplig sängfösare. Jo tjena! Vilka tror vi att vi är att stå emot berlinnattens lockrop?

Nu befann vi oss visserligen bara ett stenkast ifrån en av Berlins största klubbar, Berghein (med Lab i källaren), men natten ville ha oss till Schöneberg, västra Berlins gamla bögkvarter där det tycks finnas lika många bögbarer som adresser. Vi betade av barer i en rasande takt, i jakt på den där ölen som gör kroppen mjuk och följsam och tanken hög och klar. Det var transor och läderfarbröder och schlagerfjollor och sugardaddys och thaiynglingar i en ändlös parad att de snart smälte samman till märkliga kombinationer. Thailäderdaddytransa? Det var vackert, det var visuellt, det var suggestivt, surrealistiskt? Som ett vardagsrum där det aldrig är vardag, eller ens dag. Som hemma, om inte hemma låg där det ligger, och befolkat av fler, mer udda fåglar än mitt.

Tom’s bar. Gamla hederliga Tom’s. Första gången jag var där. Jag har aldrig klagat på rökförbudet på Stockholms, och nu Europas, barer. Men jävlar va gott det är att faktiskt få sitta ner med en öl och ta en cigg utan att behöva klä på sig rymddräkten och ge sig ut i kylan utanför bögkapseln för ett bloss. Trots den ovana doften av ciggrök inne i baren så var det ändå andra dofter som kittlade sinnena. Doften av varmt tungt läder, svett och testosteron, poppers och brunst, kön och sex. Och trots att hela källaren är ett darkroom där mörkret tillåter allt och förtäljer inget så var de lysrörsupplysta toaletterna en synnerligen bekväm bekvämlighetsinrättning minsann. Jag tvivlar inte alls på att det där uträttades kroppsliga behov, men jag tror inte att killarna kissade i kors, eller stod redo med toapappret när aftonens bästa polare ropar ”Färdig!”. De ljud som tog sig över båsväggarna skvallrade om en helt annan njutning… Och jag, lämnad åt pissrännan för mina behov, kunde inte annat än le åt den friheten som finns åt de som väljer att ta den. Den enkla, gratis, tillgängliga om än tillfälliga lycka man kan finna i natten.

Vidare till nästa bar. Blue boy bar, kan den ha hetat så? Hade varit mer än passande i så fall. Det var inte bara inredningen som var sliten, och jag vet inte om det var den sena/tidiga timmen som fick klientelet att se så hålögt och tunghövdat ut, men frågan är om de igenbommade fönstren var till för att hålla omvärlden ute eller gästerna inne. Förmodligen både och. Även här i ruset och natten kan det bli för mycket verklighet även om man låser omvärlden ute.

När jag tidigare har klagat på qruiserprostitutionen så känns min ”kritik” i berlinperspektiv både larvig och väldigt berättigad. Varför bli upprörd över pojkar som säljer camrunk för en veckas guldmedlemsskap? Men varför skulle man vilja sälja sig så billigt? Så lätt? Men någon närmare kontakt med prostitution har jag ändå inte haft. Förrän nu. Ännu ett uppvaknande.

Vi hann inte ens sätta oss i baren och få vår första drink innan en väldigt söt yngling kommer fram till oss och ber mig om en cigg. Nu anser jag att varken jag eller Andreas ser ut som några bergstroll, och i normala fall skulle man kanske bli smickrad av den uppmärksamheten och komplimanger man får av nån storögd plutmunskille, men nånting – jag vet inte vad – förklarade direkt vad det var frågan om. När vi tydliggjort att vi inte, INTE tänkte betala honom för sex så erbjöd vi iaf honom en drink. Och vi pratade lite. Kom från Rumänien tydligen. Mor och syster bor kvar. En snyfthistoria möjligen sann, det spelar ingen roll. Jag vet inte om hans situation var utav nödvändighet, man kan väl jobba på McDonald’s i Berlin med? Men nog är möjligheterna något färre i en fattig stad som invandrad än vad qruiserpojkarna har. Jag tänker intelägga någon värdering i det, han verkade veta vad han gjorde, han var uppriktig och pratglad. Och när drinken var uppdrucken och vår intygan visat sig stämma valde han att mingla vidare. Tschüss!

Nästa horpojke sade sig vara från Österrike och Wien. Men han var varken särskilt pratglad eller social. Inte heller var han någon österrikare. Han hade säkert varit med några fler varv i kvarteret än den förra grabben, men jag hoppas att han knullar bättre än han ljuger. Han fick inte nån drink av oss. Ljug gärna för mig, men då får du ju fan göra det bra!

Sedan söndagmorgon, och lucköppning. Eller nja, morgon? Klockan var ju ändå 17.30 när vi vaknade. De sena syndarna vaknar. När kom vi hem? kl 6? Hur? Jag minns berlinneon genom ett bilfönster. Taxi alltså. Det var dock inte så många minnesluckor att öppna, vi jämförde minnen och var relativt samstämmiga kring kronologin och händelseförloppet. Jag önskar att jag hade fått skrapsåren på mina knän genom en något mer romantisk aktivitet, men den erotiska dimensionen av denna berlinnatt var mer i rollen av voyeur; jag såg, hörde och kände doften, men deltog inte själv. Jag hade kunnat men behövde inte. Jag saknade det inte, jag var mitt i det.

Och mina skrapsår är faktiskt ganska sköna. På samma sätt som träningsvärk kan vara skön. (Har jag hört.) De är som en bitterljuv påminnelse om att denna natt faktiskt har hänt. Sen kan vi väl tala tyst om att jag fick dem på väg hem när jag stod vid ett lågt staket och pissade och råkade ”halka” rakt ner i min bevattnade snödriva…? Jag fick iaf hjälp upp av några rumlande ungdomar som inte ens såg undrande ut över vad jag gjorde i en snödriva med brallorna nere. Berlin, antar jag. Business as usual.

Utopia

Jag har väl som vanligt missuppfattat allting… Andra bloggare får ju betalt för sin blogg, sponsordollars, dyra prylar och reklampengar baserat på antalet besökare, osv. Det vanliga horeriet. Eftersom jag är på tok för gammal, långt ifrån tillräckligt gullig, och alldeles för lat för att hora så gör jag precis tvärt om. Det kostar på att vara motvalskärring!

Idag betalar jag 1 kr för varje besökare på min blogg (utöver min redan utlovade lill-donation). Och återigen är det ”mitt” lilla utopi-laboratorium Egalia som ska få en slant att leka för! Jag har ju småtjatat lite här i tid och otid om min/vår utopi, att den är inom räckhåll om vi bara vill, om vi bara bestämmer oss för hur vi vill ha det och lever därefter. För mig är Egalia en suverän plantskola för utopister! Ge ungdomarna stöd, ro och tid, och vårt förtroende, att bli fantastiska så ska ni se att världen snart är mycket skönare och vackrare. Det låter kanske flummigt, men det är faktiskt min uppriktiga tro. Dagens ungdomar är mycket smartare, starkare och flitigare, och har mer solidaritet, hjärta och vilja än vad vi har (haft). Det är inte smicker eller självförnekelse, det är evolution.

Imorgon, den 25e januari, håller Egalia öppet hus kl 17-20 på Huset på Sveavägen 59. Öppet för alla som vill stödja deras verksamhet. Gör mig sällskap dit, ta med spargrisen och skänk en slant till dem. Jag lovar att det är bättre spenderade pengar än en entré till Zipper! Och säg till alla dina polare att besöka lill-bloggen idag. Jag har vanligtvis runt 250 besökare om dan, och rekordet är hittills 444, ska vi inte se om vi kan slå det rekordet idag? Och ruinera mig på kuppen! Haha!?

Läs mer om hur fantastiskt Egalia är – och varför det fan är vårt förbonkade ansvar att se till att våra småsyskon har en schysst plats att vara (sig själva) på - här.

Massör – världens äldsta yrke?

-What do i get for ten dollars!? -Shiatsu!

Nu får ni väl ändå ge er!? Det går fan två massörer på varje bög på qruiser, och alla är självförnekande horor. Ska det va så svårt att ha lite självrespekt och faktiskt vara ärliga med att allt ni vill är att tafsa på folk och få betalt för det? Ni ger ju proffsprostituerade ett dåligt rykte!

Du är inte en massör bara för att du, som bäst, gått en helgkurs i avslappnande massage på ABF. Och att knåda genitalier är inte massage, det är onani.

Att de flesta bögar är närhetstörstande och behöver lite kroppskontakt är inget nytt; alla behöver en kram ibland även om bitchigheten och bögens coola image hindrar honom från att erkänna det. Men att täcka det behovet genom att erbjuda eller söka massage är väl så äckligt hycklande det kan bli. Att göra ett mänskligt behov till en transaktion är inte bara att likställa med prostitution, det är ju även att missa hela poängen med närheten och intimiteten när man anonymiserar sina känslor.

Jag har inga åsikter kring den ”riktiga” bögprostitutionen, det är snarare så att jag respekterar både köpare och säljare för rakheten och ärligheten. Utbud och efterfrågan. Enkelt och okomplicerat.

Nu tror jag iofs att dessa massagebögar på qruiser verkligen är horor, men eftersom prostitution inte är tillåtet på qruiser så kallar man det massage på klassiskt toalettklottersmanér. Men då jag tycker massage är vidrigare än selleri anser jag att qruiser kunde förbjuda massage i sina stadgar istället (och sluta hyckla, och erkänna att det förekommer en utbredd prostitution på deras site). Jag är hellre medlem på en site med ärliga horor än hycklande bögar.

en förlorad värld

"Kommer du ofta hit eller?"

Igår skrev jag om de saknade partytransorna, och tänkte idag fortsätta på samma tema. Den förlorade bögkulturen. Vår böghistoria. Och eftersom jag inte var med och upplevde den då det begav sig så ligger det ett naivt skimmer över det jag kommer beskriva här, tiden lägger ju ett romantiskt filter över det förflutna. Men eftersom många bögar idag lider av historielöshet kan det ju vara nyttigt med små smulor av det som varit. Vi kan ju själva bestämma hur vår lilla bögtillvaro ska se ut. Nutiden måste inte se ut så här.

Vi har ju betalat ett högt (för högt?) pris för vår sociala acceptans. För att få den relativa jämställdhet vi har idag har vi varit tvungna att stryka flera nummer i vår bögrepertoar, små saker som var för sig är bagateller men som sammantaget amputerat en del vår identitet.

Inslaget i det hastigt nedlagda tv-programmet Böglobbyn om parkraggning drog ut en undangömd bögskam i offentligheten. Och ramaskrien kom direkt, dock nästan uteslutande från bögar som tog väldigt illa vid sig av att förknippas med avsugningar ute i busken. En NIMBY-mentalitet som verkar genomsyra alla bögars syn på den egna sexualiteten nu för tiden. Själv satt jag och mös i soffan och hurrade över mina bögbrorsors roll som kulturbärare av denna utrotningshotade umgängesform. Och kände en stolthet långt vidare än den vi firar under Pride.

I Stockholm var det en offentlig hemlighet att parkerna om nätterna förvandlades till en enda stor manlig erogen zon. Skinnarviksparken var väl den säkraste platsen att vandra nattetid då det där fanns fler män än buskar. Säkrare, förutsatt att du inte var en kille som viftade för mycket på stjärten förstås. I Humlegården sålde sjömän och matroser rumpa i en utsträckning som nog får heterohorandet i Malmskillnadsgatans glansdagar att framstå som oskyldiga flirtar.

Mitt i den offentliga bögklubbskulturen av idag kan jag sakna hemliga knackningar på anonyma källardörrar. Klubbar där man fick komma in om man blivit rekommenderad av två medlemmar. Sakna tiden då badhusen var bögarnas vardagsrum, och offentliga toaletter var bögens privata rum. Jag vet att många får äckelkänslor snarare än kåtslag när de tänker på toaletter, men vad ska en halft desperat bög ta sig till? I brist på annat kan en toalett bli till en romantisk paviljong, liknande den som konstnärsparet Elmgreen och Dragset uppförde i Århus*.

Som ni ser handlar det om sex, sex, sex. Men jag struntar egentligen i de olika sexuella praktikerna, platserna, förhållandena. Jag är ute efter den utåtagerande sexualiteten, skamlösheten, utanförskapets respektlöshet inför konventionerna. Bögarna ägde natten. De tog utan att fråga. De tog plats(-erna). De tog sig friheten, de bad inte om den. Inom det begränsade utrymme de hade skapade de en plats mycket större än den fysiska miljön där de möttes.

Men jag tror också att den slutgiltiga(?) spiken i kistan för det utsvävande, mer dekadenta böglivet inte var ett samhällets krav. Det var en anpassning till en påtaglig verklighet som då stavades AIDS (och nu stavas HIV). Då visste vi inte att lösningen var så enkel som en kådis på kuken. Men nu? Vi kommer i bästa fall ihåg kondomen, men vi har nästan glömt bort hur man använder den. Nej, kanske inte riktigt. Men vi har glömt bort cruisingen, raggningen och det tillfälliga mötet. Eller så har vi bara bytt ut cruising mot qruiser?

För att återknyta till inledningen upprepar jag frågan. Har priset för vår integration i heterosamhället varit för högt? Enligt mig är svaret Njae. Jag gillar inte överdriven sentimentalitet, och de nu övergivna aspekterna av böglivet jag beskrivit här var ju säkerligen inte lika romantiska och lockande då det begav sig. Man raggade i parker och på toaletter för de var de enda platser som var tillgängliga. Jag tror säkert att de bögarna drömde om möjligheten att kunna hångla och ragga på krogen istället för i busken. Och att önska sig tillbaka till en mer hemlig tid vore ju att pissa på det enorma arbete och engagemang som våra bögbrorsor och flatsyrror lagt ner för att vi ska ha den bekvämlighet vi har idag. Och jag är jävligt tacksam för den frihet de har givit mig. Vad jag önskar tillbaka är den påhittiga, skamlösa bögen som tar för sig, istället för dagens bög som står med mössan i hand och väntar på att få lov.

Och det pris vi har betalat har ju varit frivilligt. Givetvis önskar ju samhället att vi ska leva enligt de godkända normer som samhället premierar och belönar, men vill vi så kan vi ju återta den dekadenta, hemliga kulturen igen. Vem skulle hindra oss? Bara vi själva i vår ivriga strävan att passa in och få överhetens godkännande klapp på huvudet. Frågan är väl om vi blivit lyckligare av den klappen?

_ _ _

* Jag skrev om Elmgreens och Dragsets ”romantiska paviljong” i en artikel i humanisternas medlemstidning Känguru. Om du är nyfiken och vill läsa mer om queerad arkitektur så kan du  läsa artikeln här.

I’m scum

åh valerie

Samtal med mina kompisar brukar jag inleda med orden Karlar är svin, bara som en kort sammanfattning av statusen på dejtingfronten. Så var det samtalsämnet avklarat och man kan gå vidare till viktigare saker att snacka om. Orden Män är djur gjorde Tiina Rosenberg till persona non grata i både media och politik och i sitt parti Feministiskt initiativ. Och det spelade ingen som helst roll att hon var felciterad, eller att citatet var taget ur sin kontext. Man får bara inte kritisera män. Tänk om de blir ledsna.

Men både jag och Tiina är ganska dåliga på manshat. Dels för att vi alls inte hatar (alla) män, men kanske framförallt för att vi inte står oss så väl i konkurrensen. Det finns så många bättre manshatare, och den bästa av dem alla är Valerie Solanas.

Det faktum att mannen är fullständigt egocentrisk, att han är oförmögen att relatera till, känna empati med och identifiera sig med andra människor, samt att han är uppfylld av en massiv, genomträngande och diffus sexualitet gör honom psykologiskt passiv. Han hatar sin passivitet och därför projicerar han den på kvinnor. Han definierar mannen som aktiv och sätter sedan igång och bevisar att han är det (”bevisar att han är Man”). Hans främsta strategi för att försöka bevisa det är att knulla (Stor Man med en Stor Kuk gör en Stor Grej). Men då han försöker bevisa en ren felaktighet måste han ”bevisa” den gång på gång. Att knulla är därför ett desperat, tvångsmässigt försök att bevisa att han inte är passiv, att han inte är en kvinna. Men mannen är passiv och han vill vara en kvinna.

Mannen har i sin besatthet av att kompensera för att han inte är kvinna, i kombination med sin oförmåga att relatera till andra människor och känna medlidande, förvandlat världen till ett skitställe.

Märkligt hur man kan sympatisera med något så osympatiskt. Särskilt när jag är en del av det kollektiv som anklagas och beskylls för all världens ondska i Valerie Solanas SCUM manifest. Där SCUM ska utläsas Society for Cutting Up Men. Manifestet är inte skrivet för män, det är skrivet till kvinnor om män. Män som intresserar sig för hennes text är ”creeps” och ”masochists”. Jag. ”Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa.” ”Mannen är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit, en biologisk olycka; manlighet är en bristsjukdom.” Jag.

Valerie Solanas liv var en prostituerads liv. Valerie Solanas våldtogs som barn av sin far. Valerie Solanas uttnyttjades och bedrogs av alla män hon hade kontakt med. Valerie Solanas var inget offer. Valerie Solanas var feminist. Aktivist. Forskare och författare. Hon var sig själv, och ibland mer eller något annat. Solanas är mest känd för att hon försökte mörda Andy Warhol. En händelse som var en liten parantes i hennes liv;

It is not often I shoot somebody. I didn’t do it for nothing. Jag betraktar det som en moralisk handling. Och jag betraktar det som omoraliskt att jag missade. Jag skulle ha övat mig mer.

Det är långt ifrån en objektiv beskrivning av världen, tvärt om! Ett liv av personliga erfarenheter av mäns våld och sexuellt förtryck är grunden för en omvärldsanalys som dryper av manshat och hämdlust. Patriarkatet var Big Daddy. Det är generaliserande och orättvist, men så jävla befriande och rätt.

Detta manifest måste ju läsas utifrån den kontext, den situation ur vilken den är skriven. Det är desperation och förtvivlan som riktas åt alla håll, ilska som måste ut till varje pris. Alla män är måltavla för hennes blodtörst, av den enkla anledningen att alla män hon mött har utnyttjat, förtryckt och våldfört sig på henne. Oavsett om det är rättvist att män som kollektiv skuldsätts, har hon förtjänat rätten att anklaga vem/vilka hon vill.

Jag vet inte hur konstruktivt det är att hata, men jag vet att ilska kan vara en väldigt positiv motor. Och jag undrar om vi inte har Solanas att tacka för mycket i den relativa jämställdhet vi har uppnått idag.

Men vi bögar då? Borde inte vi vara bra män i Solanas ögon? Njae… Det är väl fortfarande grader i helvetet.

Bögen, som accepterar sin manlighet, det vill säga sin passivitet, femininitet, och det faktum att han är helt och hållet sexuell, har också bäst nytta av kvinnor som är riktiga kvinnokvinnor, eftersom det då är enklare för honom att vara man, det vill säga feminin. Om män vore smarta skulle de försöka bli riktiga kvinnor.

Jag vet inte hur pass framgångsrik jag skulle vara som riktig kvinna. Jag har nog med problem med att vara en riktig man, oavsett om det är vårt samhälles eller Valerie Solanas definition av Man som avses. Vad annat kan man göra än att försöka vara sig själv, förverkliga sig själv enligt valfri definition, utan att göra det på bekostnad av någon annan. Som Robbie W sjunger: ”If I ever hurt you your revenge will be so sweet, because I’m scum”.

Jag tror personligen inte på kollektiv skuld (däremot är jag stark anhängare av kollektivt ansvar), men om någon hatar mig enbart för att jag är man, pga vad män har gjort dem, så har jag inga problem med att acceptera det. Det vore väl bara ett ytterligare förtryck att förneka nån den rätten oavsett hur orättvis eller missriktad jag som man kan tycka det är? I’m scum. Det är ok.

_ _ _

Sara Stridsberg har översatt SCUM manifest till svenska, och hon har även skrivit romanen Drömfakulteten, som är en ”fri fantasi” om Valerie Solanas liv. Jag har ännu inte läst den boken, så om någon nångång funderar på vad de ska köpa mig i present så är det ett litet tips…

guld och gröna pojkar

gold digger

Alltså, alla dessa småpojkar som raggar guldmedlemsskap på qruiser. Och alla dessa killar som raggar lammkött… Lyckad kombo?

Det är väl en fin gest att bjuda nån på en veckas medlemsskap, men när dessa gossar ”annonserar ut” msn-chattar, bilder, eller webcam i utbyte så är det ju faktiskt inget annat än prostitution.

Jag skulle vilja se statistik på hur ofta dessa halvnakna wannabe-twinks faktiskt blir bjudna på medlemsskap, och av vilken kategori av qruisermedlemmarna som betalar för det. Jag vet att qruiser lätt skulle kunna samla sån info, men vet samtidigt att de aldrig skulle göra det. De tjänar pengar på det, men eftersom siten har noll-tolerans mot prostitution så kan de inte presentera någon statistik över detta. De skulle ju då svart på vitt stödja handel av sexuella tjänster. Eller befinna sig i den mörkare delen av gråzonen iaf.

Nu gäller det inte bara guldmedlemsskapen, hormentaliteten sträcker sig längre än så. Jag vet inte om det blivit vanligare eller om det bara är en ny generation som håller liv i en gammal bögtradition. Tidigare horade gossarna i sthlms parker, nu gör de det på nätet.

Jag är med i några kalling-klubbar på qruiser. Japp, jag outar migsjälv som en kallingfetisch-kille. Killar i kallingar är grymt sexigt. Men även i dessa klubbar ska det tjänas pengar. En del byter bilder med varandra, en del byter kallingar. Men flera gånger har yngre killar skrivit till mig och frågat om jag vill köpa deras kallingar. Jisses. Hur puckad får man bli? Varför skulle jag betala för nån killes kallingar när jag kan få nån annans gratis? När killen fortfarande har dom på sig.

Jag brukar ju gnälla på de som inte vågar leva ut sin sexualitet, eller iaf stå för den. De som smyger och bedrar, både andra och sig själva. Och jag tycker visst att det är bra att även de yngre kan ta för sig och göra det dom vill. Frågan är väl kanske om de inte riskerar att få mer än vad de suktar efter. Nu söker de väl inte några träffar, de skulle förmodligen inte ens vilja ta i de farbröder som är så korkade att de pröjsar för deras uppmärksamhet ens med en tång. Men ändå… Finns ju många sickos därute.

Men samtidigt kan jag inte låta bli att bli sur över vilket jävla teasebeteende det är. Ska du hora så hora ordentligt! Vad har man för självbild om man ludrar ut sig för 15 spänn? Är du inte värd mer?