Puckad Paulo

homsetroll

Ok, som ni säkert redan känner till så förväntar jag mig inga direkt smarta upplägg av tidningen QX:s redaktion. Innehållet i den blaskan är ju tunnare än en klamydiaflytning. Men har de inte gjort bort sig mer än lovligt nu? ”Petter & Paolo gifter sig i QX juni, bröllopsnumret!” skriker man ut på löpet på Qruiser.

Samma, gamla kvicktänkta Paulo Roberto som uttalat sig i Aftonbladet om hur illa han tycker om homosexuella par som vill viga sig i kyrkan! Kanske är detta en gigantisk mediakupp av vilket jag inte fattar något, eller så har QX, som ändå håller en väldigt hög lägstanivå (eller var det tvärt om?) vad gäller publicistiska grodor nu nått en all time high! Om inte annat så har den ”journalist” som krystade fram upplägget definitivt nått just den höghetsnivån. Samma journalist som i och med detta nummer slutar på QX för att börja jobba på… Surprise! Aftonbladet!

”Självklart har homosexuella rätt att ingå äktenskap. Men för dem finns ju sambolagen. Det är ju ungefär samma lag, säger han till aftonbladet.se. Äktenskapet är till för att skydda barnet. Det står i FN:s barnkonvention.” Men framförallt oroar sig Paolo Roberto för hur det blir om den nya lagen kommer ta ifrån negativa kyrkor rätten att viga människor. ”Då skulle ju inte jag kunna gifta mig i min kyrka, den katolska kyrkan, eftersom de är emot äktenskap mellan homosexuella.”

Citatet ovan står att läsa på Aftonbladets hemsida. Där uttalar sig även Sören Andersson, dåvarande förbundsordförande för RFSL, och Anders Selin, tidigare ordförande för RFSL, förtjänstfullt mot dessa tossiga åsikter som bland annat Paulo står bakom.

Det är dock ett par frågor jag gärna skulle vilja se om Pucko Roberto har några svar på. 1a) Ok, vi ponerar att äktenskapet är till för att skydda barn. Varför förtjänar inte barn till samkönade par ett skydd, enligt dig?, alternativt 1b) Vad är det som barn till heterosexuella par löper risk att drabbas för, och som de måste skyddas mot, som inte barn till samkönade par löper risk för?, 2) har du läst FN:s barnkonvention?, 3) anser du att någon person som uttalar sig utifrån en position som katolsk förespråkare har någon som helst trovärdighet i frågor som rör barn, och barns uppfostran, och hur vi bäst ska skydda barn mot faror?

Sedan kan man ju fråga sig vad han själv tycker är så fel med sambolagen eftersom han inte vill nöja sig med att vara sambos? Vet han ens vad skillnaderna är mellan sambolagen och äktenskapsbalken? Mer än att man ingår äktenskap i kyrkan framför en man iklädd en glansig klänning dårå?

Nu är väl jag personligen av den åsikten att jag aldrig skulle ens överväga tanken på att gifta mig i kyrkan. Med någon. Oavsett kön, ras, art, ålder, antal, osv. Jag är ju inte så mycket för hela giftermålstanken helt och hållet, men varför i hela fridens namn skulle jag vilja gifta mig in i, och söka acceptans av, en organisation som ägnat de senaste 2 000 åren åt att förfölja och mörda sådana som mig? Men sån är jag, och de tjej- och killpar som vill gifta sig i kyrkan på samma sätt som alla kille-tjejpar gör det ska ju för sjutton gubbar få göra det också. Det handlar inte om kyrkan, det handlar inte om religion, det handlar inte om de stackars barnen, det handlar inte om religionsfrihet. Det handlar om demokrati, likaberättigande, humanism. Sunt jävla förnuft.

Det vill säga det där som alla killar Paulo mött i ringen slagit ur hans skalle. Bara för att påvisa Paulos puckighet så kan vi väl nämna att polygami inte heller värderas särskilt högt inom katolska kyrkan, men det hindrar honom inte ifrån att tillfälligt glömma att han redan är gift med Lena Arrelöv Roberto när QX-geniet lägger fram sin fina, rosa bröllopsidé där hon vill viga honom med rapparen Petter!

Nu ska jag ju i ärlighetens namn också nämna att Paulo gör en pudel i den korta intervjun i tidningen (tre halvspalter, ett tjog sidor ifrån själva bröllops-”artikeln”). Vad är det då han pudlar? Jo, alla ska få gifta sig säger han. Och han ångrar att han skrev på det där uppropet. Varför då då? Jo, inte för att han ändrat åsikt i själva sakfrågan. Nej, han har alltid tyckt samma sak, säger han. Men han gillade inte att bli kallad homofob. Därför ångrar han sig att han skrev på. Han gillade inte att sättas i samma sällskap som diverse frikyrkopastorpatrask och Siwert Öholm, därför ångrar han sig att han skrev på. Men den stora frågan är väl inte om han vill bli kallad homofob, utan om han vill vara en!?

”Ding-dong!” Nej Paulo, det är inte bröllopsklockor du hör! Det är gong-gongen som talar om att matchen är över och att funktionärerna står redo att bära ut dig ur ringen nu.

Bögar på promenad

fem fabulösa fotgängare

Alltså, jag blir bara så förbannad. Inte gnällig och tjatig som jag brukar vara, utan redigt förbannad. Igår läste jag om Diegos och hans pojkväns rop på hjälp på qx.se, och blir tokig när folk som sköter sitt inte får vara ifred från puckade personer i sin omgivning. Samtidigt i qruisers forum har en ung kille startat en diskussion om hur han ska kunna ha en normal relation till sin troende far som inte accepterar sin sons sexualitet, och han berättar om sin oro inför framtiden.

Jag som haft en väldigt lugn och trygg uppväxt, utan varken hot eller hat, har faktiskt svårt att riktigt relatera till hur detta måste kännas för de som har det förjävligt. Och till skillnad från mitt lata vardagsgnäll om knäppa bögar känner att min riktiga ilska får mig att vilja agera. Göra något. Jag som egentligen fått allting gratis, dvs jag har inte behövt kämpa särskilt nämnvärt för att bli accepterad för vem jag är (mer än med mig själv), eller för rätten att göra mina egna val, känner nästan att jag har en skuld att betala tillbaka. Hur kan jag bara krypa upp i soffan och lyxa i min priviligierade bögtillvaro när folk knappt vågar gå utanför dörren, eller är rädda för sitt liv när de måste gå från tunnelbanan hem till lägenhetsdörren?

Kan inte vi lyxbögar som faktiskt har det jävligt bra bara lägga en liten stund på att ställa upp för de som inte har det lika bekvämt som vi? Göra en liten utryckning nån gång och bara se till att nån bögbrorsa kan komma hem utan att behöva vara rädd eller orolig? Självklart ska vi kräva av samhället att få den hjälp vi har rätt till för att slippa bli utsatta för brott, men byrokrati är ett långsamt skydd och som sällan funkar förebyggande. Och ska vi verkligen bara sitta hemma och sucka och förfäras över sakernas tillstånd eller ska vi faktiskt själva kunna göra en insats?

Jag menar inte att vi ska bli nåt galet medborgargarde som svingar baseballträn. Mer att vi ska vara en schysst kompis som ställer upp. Homovänliga medvandrare. De som attackerar homos är ju inte de modigaste personerna direkt. De väljer ju ut de ensamma. Om vi är ett gäng blekfeta homsetroll ute och promenerar så kommer ju inget pucko att hoppa fram runt nåt hörn. Och det finns ju gott om organisationer att sammarbeta med, hatbrottsjouren, rfsl och rfsls blattebögarna, farsor och morsor på stan, polis, fryshusets lugna gatan…

Så till dig Diego vill jag bara säga att om du och killen behöver hjälp eller bara sällskap på vägen hem, kontakta mig så tar jag med mig några polare och jag lovar att vi ska se till att ni kommer hem säkert och tryggt. Du hittar min email-adress i kontaktannons-menyn här ovan.

”and the Bög-Oscar goes to…”

Återigen måste jag visa mig från min bögjävligaste sida. Fast den här gången är det ändå över nåt jag faktiskt inte bryr mig så mycket om. QX gaygala. Fint med lite fest och flärd och skoj i februarikylan. Alla ursäkter eller anledningar till att liva upp i mörkret är ju en bra anledning, så grattis alla vinnare och hoppas att alla som var där hade ett sjudundrande party! Men, ändå… Gaygala? Om man hade gjort det till nåt ordentligt, men Årets homo? Hetero? Artist? Klubb? Osv. För det första så vet jag inte om jag skulle kalla de som den gaypubliken gillar för artister. Snarare wannabes, nevergonnabes eller hasbeens. Klubb? Sen när hade Sverige en gayklubb värd namnet? Sorry, det är som att utse årets korvmoj i Guide Rouge.

Jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet, men jag tror att Eva Dahlgren sammanfattade det väldigt bra när hon redogjorde för sina känslor inför att vara inbjuden till gaygalan. Att det är lite som att utse årets Neger. Grattis, du är den tydligaste representanten för din godtyckligt definierade minoritet!

Men som sagt, alltid kul med en fest! Men det känns som när man väl anordnar en bög-oscars varför inte då ta tillvara på chansen att göra nåt ordentligt? Ta ut svängarna! Göra det till en ordentlig homohögtid, inte nåt urvattnat rosa bingolotto. Jag vill se pris-kategorier som faktiskt har någon relevans i bögvärlden idag, och jag lanserar här några nya priser som QX gärna får sno till nästa års gala.

Och jag älskar Petra Mede, Sissela Kyle och alla andra kvinnor som kompenserar avsaknaden av kuk med humor för att vi ska kunna tolerera dem, men min böggala är liite för seriös och viktig för att tramsas bort. Det behövs ett tyngre namn för att bära detta event. Tänk er Leif GW Persson i drag så förstår ni vad jag menar. Eller Kristina Lugn på speed.

”Och de nominerade är…”

årets closet case – en person vi anser borde komma ut, oavsett om han/hon är homo eller ej. Någon som skulle blomstra, bli bättre och komma mer till sin rätt i homovärlden.

Möjliga kandidater: Ernst Kirchsteiger, Marit Paulsen, Prinsessan Lilian…?

årets Zipper-slampa - med tanke på hur många som verkligen kämpar med sina fultal på Zipper och andra liknande ställen så är det väl inte mer än rätt att vi uppmärksammar deras hårda arbete genom ett fint pris, eller hur? Det är en styv uppgift.

årets ”Titta jag har också skrivit en komma ut-roman” – även kallat redaktionens vandringspris. Alla de i QX redaktion som nångång lyckats formulera en mening med orden ”komma ut” i, samtidigt som de lyckas att antingen hålla sig från ett ironiskt gapflabb eller att inte skita på sig av uppdämd självgodhet och/eller prettoism, är nominerade till det här priset. Varje år.

årets fullaste bög – eftersom alla heteros alltid utbrister ”ni bögar är så bra på att festa!” så måste vi ju lyfta fram vår spritkonsumtion som något att vara stolt över. Dags att ge krogalkoholisten ett ansikte.

årets forum-troll på qruiser – ersätter Årets bok-pris, då vi här i sanning snackar språklig förfining och sällan skådade litterära kvaliteter. Delas ut till den person som med kortaste och mest pricksäkra inlägg kan få en ”seriös” diskussion att spåra ur direkt och utan räddning.

årets populistpolitiker – den enda kategorin där inte homosarna får rösta fram en vinnare. Vinnaren utses genom lottning. Men precis som alltid är Göran Hägglund diskriminerad.

årets ”Jag är inte homo men homohånglar gärna för en helsida i Aftonbladet” – Vi uppskattar ju alla försök folk gör för att bli lika fantastiska som vi, även om de aldrig lyckas. Hellre ett schlager- eller dokupucko som vill bögfesta än nån grå aktivist som tjatar om Uganda…

årets heterofob – går till den bög som flitigast propagerar för hur mycket bättre allt skulle bli utan några heteros i världen. Eller i a f på qruiser. Även kallat Åke Greens retorik-pris.

årets sugar daddy – Vi snackar här riktig välgörenhet! Den person som kämpar flitigast för att förnya bögkulturen, genom att släpa ut aspackade barn på krogen vars studiebidrag knappt räcker till entrén, och där daddys mastercard ersätter fjortisens id-kort. Tänk er en bögig, kåt Raoul Wallenberg. Böghjälte.

årets ”Snälla, gå tillbaka in i garderoben!” – karantänpriset. Går antingen till nån vi är ordentligt less på, som haft liite för mycket tid i bögmedia. Eller någon som vi gärna skulle se som hetero, då de uppenbarligen inte har nån koll på va homosar är och gör.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Tony Irving, …?

årets ”Jag kom ut men ingen brydde sig” – Men hallå! Heter du inte Fredrik Ljungberg så behöver du inte komma ut! Fatta!? Det är redan fullt av tv-hallåor och radiopratare här…!

Som final så delas de tre tyngsta priserna ut sist, de mest prestigefulla, de mest åtråvärda. Tänk fyrverkerier, konfetti, champagnesprut.

årets anonympris – i dessa övervakningstider och multimediaterror är det en sann bedrift att bevara sin integritet. Priset går till den person som bäst lyckas hålla sig totalt anonym men som ändå har knullat med halva stockholms bögbefolkning. Inte ens Venhälsan vet vem han är! Grattis!

årets bögstereotyp – ännu ett hjälte-pris. Går till den person som är såå bögig att han tar Peter Siepens plats i svenskarnas medvetande när de ombeds beskriva en typisk bög.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Jean Pierre Barda, …?

årets straight-acting – bögarnas nobelpris. Den finaste utmärkelsen man kan få. Det är som ett Slippa ut ur fängelse-kort i monopol, vinnaren får lapa hur mycket sperma som helst och kommer ändå inte straffas av heteronormativiteten alls. Halleluja!

Alltså, Cirkus är en jäkla skokartong. Till och med Globen skulle va för litet för denna riktigt bögiga böggala. QX skulle kunna ta 5 000 spänn för en biljett! Lätt! Börja rösta redan nu. Och nominera gärna personer till de olika kategorierna i kommentarsfältet…!

Gud hör bög

Hallelujah! Gud hör bön. Jag hann knappt klicka på ”publicera”-knappen för gårdagens inlägg innan följande artikel dök upp på qx.se! Det ser ur som 2010 kommer bli ett hyfsat filmår ändå. Jag misstänker att denna film inte kommer ha någon biopremiär, men så snart den finns att köpa på dvd så åker visakortet fram. Nån som vill komma hem till mig på en filmkväll?

Bruce LaBruces nya film L.A. Zombie ligger i postprod och inget releasedatum är spikat, men såå jävla länge kan det väl inte dröja? Så vad handlar den om? Som vanligt är det en till synes enkel berättelse. Så här beskriver LaBruce själv sin kommande film:

L.A. Zombie handlar om en hemlös schizofren som kanske, eller kanske inte, är en utomjordisk zombie, som reser runt i Los Angeles för att hitta döda snubbar som han kan knulla tillbaka till livet. Det är allt. … Det är en porrfilm. Det är vad filmen är gjord för. Det är en gay-zombie-splatter-skräck-porr-film.

Men som alltid med LaBruce är det inte nödvändigtvis så enkelt. Att han har något att säga med sina filmer är ju klart. Vad han vill säga är väl kanske lite mera oklart. Kanske är han bara en provokatör? Kanske gillar han bara att uppröra lika mycket som upphetsa? Eller visa hur upprörande det upphetsande kan vara. Hur upphetsande det upprörande. Som när hunkiga skin heads i filmen Skin Flick runkar över och sprutar ner ett uppslaget ex av Hitlers Mein kampf. Bara smaklöst? Eller en pricksäker satir över hur vissa element i samhället glorifierar en vision om en vacker värld som i realiteten innebar ett totalt förstörande av den?

Kanske är dessa ”förklaringar” bara efterkonstruktioner för att rättfärdiga framställandet av sina perversa fantasier i en pornografisk form för offentligheten. Även det skulle ju vara en politisk akt och en onekligen ironisk kommentar till konst(films)kritiken. Hur som helst så visar LaBruce att man kan göra vad man vill så länge man lämnar tolkningarna till betraktaren, och är tillräckligt fräck att göra det ingen annan vågar och är medvetet otydlig eller dubbeltydig i vad man vill säga med det man gör.

Jag är fascinerad över hur skräcksplatterfilmer är konstruerade på ungefär samma sätt som porr. I skräckfilmer återkommer ofta dödsscenerna i jämna intervaller, som oftast går ut på att någon blir mördad på ett väldigt orgasmiskt sätt, oftast penetrerad av något falliskt vapen som genererar i ett blodsprut. Det är väldigt likt den narrativa konstruktionen av porrfilm. Så min tanke var att göra likheterna mer tydliga. Dessutom tycker jag att den nya trenden med ”tortyr porr”-filmer som t.ex. Hostel och Saw etc. är rent vidriga. Brutala våldsscener med tortyr och stympning, oftast riktat mot kvinnor, har plötsligt blivit vardagsunderhållning, medan explicit porr fortfarande anses vara otillåtet och tabu. Det är något jag finner både hycklande och sorgligt.

Jag menar inte att LaBruce inte menar det han säger i citatet ovan; jag tror han uppriktigt menar sina ord. Men visst finns det en paradox i att kritisera något vidrigt samtidigt som man säger sig vilja producera porr av just det vidriga. Eller försöker jag bara intellektualisera det faktum att jag kommer sitta och slitas mellan upphetsning och upprördhet, eller inse att det egentligen är samma sak sedd från två olika håll?

YEAY!

Yes, we can! Egalia har fått en tillfällig andningspaus! Läs om Sarah Greys gåva på qx.se.

Nu kan vi gå  till Egalias öppet hus den 25 jan med lite lättare hoppsasteg.

mums-mums

Jag har ju tidigare lusläst och recenserat två andra gratistidningar, QX och Kom ut,  som båda riktar sig till en icke-heteronormativ läskrets, så varför inte läsa en till? Tidningen Mums!

Nu kan jag dock inte vara särskilt objektiv när jag läser Mums! Det är som när ett barn ger en en teckning dom har gjort, det är alltid fint även om man inte alltid ser vad det föreställer. Och de som gjort tidningen har ju inte gjort den för att bli recenserade, bli lästa javisst, men de skiter nog i jämförelser eller eventuell kritik. Som Petter Wallenberg skriver i sin ledare är tidningen ett ”gör det själv-projekt som vi gör bara för att det är skoj”, och för att säga nåt som inte sägs i andra tidningar.

Nu vet jag inte hur pass originellt innehållet är, möjligen är det blandningen av ämnen och det respektlösa men kärleksfulla greppet till ämnena som är nytt. Petter nämner ett gäng inspirationskällor till Mums!, alltifrån Allers och Kamratposten till sjuttitalsporr. Dock känns det lite som att jag läser Blandarens lilla bögbrorsa. Fast på ett positivt sätt.

För jag gillar Mums! Och det främst av en enda anledning. Tidningen defibrillerar en döende bögnödvändighet – Camp. Äntligen camp. Igen. Det camp:a har varit dött i bögsverige sedan sent 80-tal iaf. Jag tror 90-talets ironi ströp all campighet, kvävde det genom att folk trodde att det campa var ironiskt. För camp är inget skämt, camp är blodigt allvar. Det ser bara roligt ut. Och glittrar.

Enligt Wikipedia är ”Campbegreppet ett sätt att förhålla sig till en heteronormativ verklighet”, och tar hjälp av en av karaktärerna i Christopher Isherwoods roman Världen om aftonen för att definiera vad camp kan vara. Denna karaktär definierar camp som ”a matter of ”expressing what’s basically serious to you in terms of fun and artifice and elegance” of ”making fun of” what you take seriously as opposed to making fun of it.” En central teoretiker av campbegreppet är Moe Meyer som framhåller camp som en performativitet. Camp är ”..the total body of performative practices and strategies used to enact a queer identity, with enactment defined as the production of social visibility.”

Tro mig nu, och lyssna, alla lillbögar! Camp är en mycket mer effektiv överlevnadsstrategi än den ironiska bitchigheten vi bögar har anammat! Och Mums! kan visa dig hur.

Innehållet i det första och hittills enda numret av papperstidningen Mums! är just så splittrat och blandat högt och lågt att jag inte tänker gå in på de olika artiklarna. Plocka upp ett ex om du hittar ett och läs själv. (Finns det inga pappersex kvar där du är kan du läsa den på hemsidan, Tidningen Mums!) Men bland Sam Fox- och Åsa Waldau-trams hittar du min älskade Eli Levén och raggande poz-killar och hippietrans-foto/mode(?)reportage. Och kärlek.

Så, ja, jag älskar mums-mums. Jag älskar Mums! Nu är inte tidningen någon månadstidning, jag har hört att den är tänkt att ges ut en gång om året, eller så. Det är synd. Det är bra. Jag vill ha mer, men väntar gärna. Hela Mums!-redaktionen är mina kk’s, det känns som det är killar och tjejer som jag har legat med om och om igen (fastän jag inte har det, vad jag kan minnas), och som jag gärna väntar på att få ligga med igen. Det är hopp om nånting gott. Och det gör att jag lättare kan vänta och runka över QX och Kom ut tills jag får mig ett ordentligt Mums!-knull. Även om jag måste vänta ett år.

Haddenäran lill-bloggen!

Idag fyller min blogg 2 månader. Jag som trodde jag skulle tröttna efter två veckor…!

Vad som började som ett tidsfördriv, ett experiment, har utvecklats till en liten hobby. Och det som för mig var ordbajseri och självklarheter, i det närmaste navelskådning, har visat sig ha ett litet intresse för andra. Fan va kul. Jag tänker främst på de poz-killar som skrivit mig och varit glada för att jag inte är dum i huvet. Det känns fint att mitt tramsande faktiskt kan vara nåt positivt för andra. Jag tänker på mina attacker på tidningen Qx, och den avsaknad av ramaskri som följde. Jag trodde folk skulle hata mig för mina qx-åsikter, men har bara fått medhåll. Skitkul. Jag tänker på mina älskade fjollor, och alla andra stolt könsöverskridande. Jag tänker på de böghatarbloggar jag fått höra talas om, och inser att min blogg iaf har ett värde i att vara bejakande till sexuell frihet och mångfald. Respekt och tolerans. Åt alla.

Så min förhoppning framöver är att bögar, transor, annat löst hbt-folk, och öppensinnade strejta, ska sluta hata (sig själva inte minst). Varför ska vi hata oss själva, när det finns så många andra som ägnar tillräckligt med tid åt just det?

2 månader. Ett ögonblick. Så lång tid. Tack för alla träffar! Både här på bloggen och irl. Jag säger som alla bögjävlars överstepräst Jacob Dahlin: Skål ta mig fan!

pappersarbete

Redan i ledaren kan man ana att Kom ut handlar om ämnen. Innehåll. Diskussion. Analys. Man vill nånting, påverka, upplysa, ifrågasätta, beröra. I några korta stycken presenteras innehållet; VM-stjärnors könstillhörighet, Sverigedemokrater och högerextremister, homohistorik, hatare och motståndare.

Jag ska erkänna att det var ett bra tag sen jag läste Kom ut. Sist jag bläddrade i den var den skittrist, som ett faktablad eller ett nyhetsbrev om RFSLs arbete. Men blaskan har utvecklats och förändrats så som jag tidigare önskat av QX.

Jag har äntligen fått läsa och lära mig lite om koranen och hbt, och vill nu lära mig mer. Läst om nazister och hbt-araber. Kristen anti-gaypropaganda. Och jag har fått min sedan länge rotade längtan att ligga och småprata med (och småpilla på!) Eli Levén bekräftad. Han är en av de sexigaste jag vet, och en av få som kan kåta upp min hjärna. Han ska sitta halvnaken i min säng och läsa högt ur sin bok medan jag tar på mig själv. Hoppas jag.

Och det jag främst gillar med Kom ut är att bland allt världselände och och homoproblem så glömmer den aldrig bort sexlusten och bejakar och uppmuntrar personer att leva ut sin lust och kåthet utan skam, och med förståelse och respekt. Var finns lusten och kåtheten i QX?

Nu tycker jag iofs att QX absolut har sin plats och ett existensberättigande. Vi behöver lite nöje, lite avkoppling, och lite oreflekterande hudvisande och hudfluktande också, för att orka gnälla och kämpa mot hatarna. Vi måste ju veta vad vi kämpar för. Men jag efterlyser ändå ett verklighetsperspektiv i avkopplingen. Håll fast vid nöjena, QX! Men bara för man helgfestar behöver man inte glömma vardagslunken.

Nu tror jag nog att både QX och Kom ut har samma läsarskara, eller iaf samma målgrupp. Men denna målgrupp vid olika tillfällen. Ja, QX är lättsmält och snabbläddrad, Kom ut ger lite mer motstånd. Man slukar kanske inte hela numret i ett sträck. Kom uts styrka är kanske också dess svaghet, bögars attention span är oftast ganska kort, och sånt som kräver lite engagemang av honom brukar undvikas. De som bör och behöver läsa Kom ut orkar inte.

Trots att Kom uts temanummer handlar om hat, och folk som bekämpar allt hbt:igt, och målar upp en ganska dyster bild för alla normavvikare i världen, så har jag en långt mer positiv känsla i kroppen och en ljusare syn på framtiden när jag slår igen tidningen än när jag läser QX omvärldsbeskrivning av mysiga filmtips, hunkpresentationer och make up-knep. Jag väljer nog hellre en lite bergodalbanig, lite småmotig men levande värld än en pannkaksplatt glättig och högblank kindpussande cocktailmingel-tillvaro. Det känns som jag har en större, och mer tolerant plats att vara mig själv i Kom uts värld där många hatar mig, än i den stora leende homofamiljevärlden som QX lockar med. Kom ut QX.

Ljungberg kommer ut…

böggrammatik; objekt (se ovan)

… som straight.

Jaha. Quelle jävla surprise! Senaste nytt i gaymedia är att Fredrik Ljungberg återigen säger att han inte är gay. Hur kan det va en nyhet? Har han sagt något annat de senaste 5 åren då nån frågat? Det vore väl en större nyhet om bögarna och bögblaskorna kunde sluta sitta och önskerunka och faktiskt gå vidare nu. Hitta nån ny hunk att antydningsouta… Eller varför inte efterleva det många bögar strävar efter, att en persons sexualitet faktiskt inte ska spela nån roll när det gäller yrke, karriär eller levnadsval.

Och även om han va bög, so what? Det är ju knappast nån av oss nätrunkarsmygisar som skulle ha nån större chans ändå. Och det går säkert alldeles utmärkt att fantisera om Fredde när du runkar trots att han är straight. Fantasi är ett bra verktyg. Men kom gärna tillbaks till verkligheten när du har sprutat klart.

QX2

Inför 15års-jubilerande QX decembernummer kritiserade jag tidningen för att vara platt, trist, lättsmält och intetsägande. Och som förhoppning inför framtiden skrev jag så här:

Vore det inte en perfekt present till alla läsare nu när tidningen fyller byxmyndig; att blaskan får komma ut ur sin pubertala, målbrottiga Hej, jag är gej-garderob och faktiskt kan få en vuxen röst som faktiskt förmedlar nånting mer än färdigtuggade plattityder…?

LÄS! (Tyvärr var det George Michael som utsetts till sleaze-queen of the year, inte jag...)

Hör gud (eller QX) bön? Efter att jag sablat ner blaskan totalt så lanseras nya QX. ”[U]nder hösten har vi jobbat fram en design som QX ska kunna växa i.” skriver chefredaktör Anders Öhrman i sin ledare i första numret av ”nya” QX. (Så nej, jag har inte så stort ego att jag tror att mitt lilla blogginlägg hade med saken att göra.) Och som grädde på mitt konstiga QX-mos så tipsar Roger Wilson om min bögblogg i det nya numret. Smickrande, jag som trodde dom hatade mig. haha.

När jag nu va så kritisk till ”förra” QX så är det väl inte mer än rätt att jag då testar den nya. Och visst ser det bättre ut, tightare och lite matigare. Dock är det inte så mycket nytt under ytan, det är fortfarande 98% produktplacering; bögar är fortfarande inte personer/personligheter, de är konsumenter. De fortsätter med nyutkomna idrottsutövare (vilket i sig är bra), men är fast i komma ut-berättelser.

Och en chans till en fantastisk intervju med en kändis som verkar ha nåt i skallen, Eddie Izzard, faller tyvärr platt då artikeln inleds med några rejäla faktafel i de inledande styckena. Borde inte en skribent i en gayblaska veta att transvestism inte är en sexuell läggning? Pinsamt! Att man sen befordrar den tidigare FBI-chefen J. Edgar Hoover till USAs president kanske är förlåtligt, men klantigt.

Men denna fantastiska Sara Lövestam! Yeay! Men varför får de som faktiskt har något att säga ”bara” en kolumn? Varför inte använda henne mer? Varför bara monologer? Jag vill höra dessa personer i dialog! Ge henne ett uppslag, låt henne intervjua de vanliga qx-kändisarna. Men istället för att snacka senaste skivsläppet eller krogshowen eller deras favoritmat så vill jag se henne snacka med dessa dussinkändisar (Petra Mede? Fredrik Eklund? Eller varför inte Stockholms nya biskop Eva Brunne?) om deras tankar kring t ex deras könstillhörighet. Snacka om intressant läsning!

Nu ska man väl kanske inte ropa hej (då?) riktigt än. De har ju bara gjort ett ”nytt” nummer. Jag får väl bara hoppas att den nya ytan också fylls med ett nytt innehåll framöver. Att tidningen faktiskt får växa (upp?), som chefredaktören önskar.