Substitute for love

D var här ikväll igen. Jävlar. Jag säger här vad jag sa till honom; jag tror fan inte jag behöver knulla nåt mer i mitt liv. Jag har gjort det nu. Jag är färdig med knullandet. Jag får hitta en annan hobby.

Jag tänker inte gå in på några detaljer. Sorry. Jag har dels inget intresse av det, och även om jag försökte så skulle det bara låta cheesy. Och dels… Well, get a life!

Jag tänker istället på efteråt. De där ögonblicken som jag alltid trott varit en klyscha. Helt utmattade ligger man sida vid sida i sängen, axel mot axel, och den tomma blicken i taket. En cigg som glöder mellan våra fingrar. Andhämtning, någon suck, nåt litet fnitter. Tomheten, stillheten, tyngden som känns som att man ska sjunka genom madrassen och lättheten och tillfredsställelsen som helium i kroppen. Som nån postcoital, flummig knullbuddism. Utifrån sett, kan jag tänka mig, ser det precis så larvigt hollywoodskt ut som på film. Sånt man fnyser åt eller vrider på sig över i biofotöljen när stråkarna närmar sig crescendo. Och så är det precis så! Who knew!?

Nu kunde jag inte just då tänka nån sammanhängande tanke, och inte D heller av vad jag kunde uppfatta. Vi kommunicerade inte direkt, annat än genom nåt enstaka Hmmm och Mmmmm, eller ett litet inandningsljud när man drar ner ett bloss mellan tänderna. Men nu. Tänk om? Kanske är alla dessa hollywoodklyschor sanna? All skimrande rosa romantik. Jag kanske har helt galet fel när jag säger att jag inte är nån romantiker? Tänk om jag en dag kommer springa i slow motion i strandbrynet och förenas med en älskade? Hålla handen på promenad i solnedgången och säga såna saker som ”Jag älskar dig. Tills den dagen då jag dör.” Månskenspicknick där vi pekar ut fallande stjärnor för varandra? Äckligt! Tänk om det blir så? Snacka om identitetskris för Lill-Jens.

Och just då, som vi ligger där på rygg och pustar, så kommer madonnalåten Substitute for love på på iTunes. (Ja, jag är ju bög, klart det finns Madonna i mitt bibliotek!) Ok, många tycker nog det är en fin, romantisk sång, men för mig så drogs jag liksom snabbt baklänges tillbaka genom tankekedjan. Tillbaks till smutset och snusket. Till min verklighet. Jag börjar nämligen då tänka på sånt man inte tänker på just när man knullar.

Madde sjunger om att få barn, att relationen till hennes dotter är hennes substitute for love, och nånting D sa förra gången vi sågs poppar upp i mitt huvud. Att jag bara är två år yngre än hans farsa. Att jag inte ens flyttat hemifrån när jag var i hans ålder. Oops! Nu bryr jag mig inte, men jag tänker på hur det skulle se ut i andras ögon. Jag börjar skratta, men jag vet att många skulle se på saken med lite mindre humor. Och bilden förstärks ju av att jag ligger där med ett glas vin. D dricker ett glas Coca-cola. Visserligen för att han är så bakis att han knappt kan titta på mitt vinglas, men ändå. Kontrasten.

Nu handlar det ju inte om våra åldrar. För oss iaf. Vi är bara väldigt kompatibla. Och vi är ju båda vuxna, myndiga människor. Och det är rakt och ärligt. Och bra! Om nu bra hade varit ett tillräckligt ord i sammanhanget. Vi njuter, vi passar på. Säg den lycka som varar för evigt. Ok, lite längre än Ugglas fyra sekunder, men underbart är kort och snart flyttar D från stan. Kanske hinner vi ses igen innan dess, kanske inte. Kanske ses vi någon annan gång igen? Det låter sig inte planeras, inte utan att det där braiga blir lite mindre bra. Det är ok, helt ok. Det är nog bra så.

Jag vet bara inte vad jag ska pyssla med nu, vad jag ska längta till när man längtar efter att vara ledig. Börja skåda fåglar eller nåt. Jag antar att det borde kännas vemodigt, men det gör det inte. Jag vet ju att hur duktigt eller hur mycket jag än skulle ligga så skulle det ändå vara en blek kopia. Som att höra min favoritlåt på en Idol-audition på TV4. Som att någon ryckt ner min fantastiska Baertling och hängt upp en Lasse Åberg istället. Som att vakna en morgon och min phone förvandlats till en T28. Smärtsamt.

Och är det nånting jag inte är, inte vill vara, så är det sentimental. Vem vet? Jag kanske börjar träna på SATS som en vanlig bög istället. (Men de vanliga bögarna går ju till SATS bara för att knulla iofs.) Jag kanske börjar klippa mina kompisars hår och kallar mig stylist? Skaffar hund? Går med i operabögarna? Nåt kommer jag säkert på! Nån knullersättning. Substitute for love.

Pulp friction

Slicka uppåt, sparka neråt?

Jag (åter)upptäcker gammal musik. När allt bara samlas på hög (eller hur nu ett datorminne fungerar…!) så är det så lätt att glömma bort vad man har eller var det hamnat. En jävla massa musik man inte hört på flera år. Nu när jag synkat ner all musik i phonen och kör allt på Blanda så hittar man ju en massa bra (och lika många dåliga) låtar och artister man helt förträngt.

Just nu repeatar jag en låt jag inte ens gillade när den kom, Common people med Pulp. Och älskar den!

Låten är en genialisk jävla smäll på käften-pop – med en briljant text i en soc-realistisk romantik-genré som borde implodera pga sin egen orimlighet – utan att bli varken pekoral eller sentimental eller banal eller überpretto som nästan alla andra pop-med-ett-budskap-grupper (läs Kent).

Redan de inledande raderna avslöjar ju hela dramaturgin:

She came from Greece, she had a thirst for knowledge
She studied sculpture at St Martin’s college

Välbärgad flicka långt hemifrån, nyfiken på allt hon bara anat av världen utanför den skyddade tillvaron. Det kan ju inte bara vara jag som tolkar kunskapstörst och studier i den mänskliga anatomin som ett sexuellt begär?

Och den tolkningen blir ju bekräftad direkt i refrängen, när ”hon” sjunger

I want to live like common people
I want to do whatever common people do
I want to sleep with common people
I want to sleep with common people like you

Men hade refrängen bara upprepats likadant efter alla verser hade nog låten bara varit spekulativ (och tjatig!); ett runkmotiv för mannen som aldrig kommer kunna ta ett steg upp på den sociala hierarkistegen och lämna under- eller arbetarklassen. Men genom små grammatiska justeringar ändras perspektivet och budskapet i texten varje gång refrängen återkommer. Andra gången med ett byte av roller och då är det är ”han” som undrar You wanna sleep with common people? Like me? Förundrad, lockad, smickrad.

Sedan kommer den grå verkligheten ikapp och ”han” inser ju att man inte byter klass lika lätt som man byter miljö, You’ll never live like common people. Och han kan bara krasst konstatera att

You’ll never fail like common people
You’ll never watch your life slide out of view
and then dance and drink and screw
because there’s nothing else to do

Jarvis? Goofy!

Sista gången Jarvis, sångaren, sjunger dessa rader har konstaterandet bytts till en uppmaning, Never live like common people! Det livet kan bara uppfattas som romantiskt eller sexigt sett utifrån. Inte för de som vuxit upp i det, utan chans att ta sig ur det.

Och att komma från en högre samhällsklass ger dig inga fördelar där nere om inte de har något att tjäna på din position. Tvärt om. Du riskerar att förlöjligas och föraktas, och ska du klara dig undan så får du se till att skratta med när de skrattar, även om de skrattar åt dig

and the stupid things that you do
because you think that poor is cool.

(Och i en längre version av låten än den videon ovan visar fortsätter texten

”cos everybody hates a tourist
especially one who thinks it’s all such a laugh
and that the chip stain’s grease
will come out in the bath

Åh, det enkla nöjet med att se herrefolket få skit under naglarna!)

Det är ju absolut inget nytt tema (även om upplägget oftast är det omvända, tänk Askungen). Det finns säkert nåt Shakespeare-drama med samma handling, garanterat nåt antikt grekiskt dito. Och vari ligger tjusningen? Givetvis i lockelsen i det man inte vet så mycket om, de sociala klasserna (be)blandas inte gärna, och man har fördomar om det man inte känner till. Att dejta någon ur en annan klass (eller varför inte nationalitet?) kan ju vara ett lockande tabu att bryta mot.

Och det är ju ett ständigt aktuellt ämne! Inte minst här i Sverige just nu, även om vi inte har såå stora klasskillnader som i Pulps Storbritannien. Huvudkaraktären i Jens Lapidus Snabba cash – vad hette han nu igen, QP? OP? Q8? – var ju så kåt på att åka på klassresa att han runkade sig till sömns till den fantasin varje natt. Prins Charles följde pitten till slummen (nåja, nästan) och plockade upp Diana. Och kan det finnas ett mer aktuellt exempel på klasskåthet än när vår Vickan åker till gävletrakten och kommenderar en undersåte? Nu må herr Prins to be möjligen vara en framgångsrik företagare, men nån kunglighet är han ju inte. Och jag tror absolut att det är en av anledningarna att det kan pirra till innanför prinsesstrosan att han är en kille som inte kommer tråka ut henne med kunglig etikett i sängkammarn. (Och säkert lika mycket pirr i hans gosstrosa över att hon inte luktar småindustri och soc-fall.)

Och good for her!, säger jag bara. Hon har ju allt att vinna, så länge hon håller honom i kort koppel i Stockholm och inte får frispel och ska slumma i Ockelbo. Men även där skulle hon ju alltid ha en utväg. Precis som den grekiska skulptrisen har hon ju den returbiljett som utgörs av pengarnas trygghet – If you called your dad he could stop it all! Yeah!

alla? hjärtans dag

Hur ska jag förklara det här utan att det bara låter bittert och uppgivet? Hur kan man kritisera nåt så fint som en dag vigd åt att fira kärleken? Det är lite som att kritisera Moder Teresa eller Astrid Lindgren. Man får bara inte. Men ändå. Och nej, kärleken är ju störst av allt och jag har inget ont att säga om den, möjligen att den inte räcker till åt alla… Men det är just dagen, och folks tolkning av den som jag ställer mig undrande inför.

Vi bortser från den vanliga kritiken, att det är ännu en dag som våldtagits av Hollywood och Kapitalismen. Att man gjort firandet av kärleken till en monetär transaktion. Kärleken måste bekräftas genom prylar eller tjänster som kostar pengar och som man får ett kvitto på. Kvitto på kärleken. ”Älskling, idag har jag bränt X kr på dig, det är så mycket jag anser vår kärlek vara värd.” Det är lite småäckligt, och ändå väldigt mänskligt. Grupptrycket gör oss till slavar under traditioner skapade av marknadskrafter. Vem vill vara den enda som inte uppvaktar sin käresta med nån liten present? Vem vill riskera att ses som en dålig, egocentrisk, snål partner?

Men denna vanliga kritik är ju bara en liten pusselbit i det som jag ogillar med Alla hjärtans dag. (Fast nuförtiden heter det ju inte Alla hjärtans dag, det heter ju Valentine’s day! På samma sätt som vi nuförtiden firar Halloween, inte allhelgona. När ska vi börja fira Thanksgiving? Labour day? Vi har ju redan börjat göra vår nationaldag till 4th of July, på gott och ont.)

Min fråga är varför man ska ha EN dag att fira en kärlek som förhoppningsvis följer en person året runt? Varför är inte alla dagar en hjärtats dag? Det är ju fint med en symboldag då man kan vardagslyxa lite, men frågan är om man inte glömmer bort kärleken och/eller tar den för givet resten av året, och sedan tror att en enda dag ska kompensera det man försummat de andra 364 dagarna. Visst, kärleken går ju upp och ner precis som allt annat som är känslostyrt. Problemet är ju när man ska fira något en viss dag bara för att det står i kalendern. Kanske är man inte så kär just den dagen. Och skulle jag en dag känna att IDAG, säg den sjunde oktober, är mitt hjärtats dag och firar en käresta med pompa och ståt då, så är det ändå inte lika mycket värt för att det inte är Alla hjärtans dag för alla andra. Och jag förväntas ändå att fira personen minst lika mycket den 14e februari.

Jag klagade lite på julen här i lill-bloggen i december. Men då var det mest julklappshetsen som jag kritiserade. Att julen infaller en viss tid på året kan vi ju knappast ändra, men jag hävdade ju att man kan köpa en julklapp till någon vilken tid som helst på året när man känner att man VILL.

Sedan vill jag också ifrågasätta formen och uttrycket för den kärlek som ska firas på Alla hjärtans dag. För det är ju inte hur som helst det ska firas. Inte vilken kärlek som helst. No no, kärleken måste ju paketeras och se ut på ett visst sätt för att vara kvalificerad för firande. Den ska dofta rosor, vara hjärtformad och helst vara helt asexuell (på sin höjd får den antyda sex i formen av damunderkläder i röd spets, yuck!). Framförallt måste den kärleken som firas vara EXKLUSIV! Inte bara i betydelsen dyr, men framförallt med innebörden exkluderande – det är DU och JAG-dagen, monogamidagen, parnormsdagen. Den gamla slitna paradoxen att din och min kärlek är unik för att den ser ut precis som alla andras. En dag för massproducerade original.

Trots denna svada så uppmanar jag inte till nån bojkott nu. Köp ett fång röda rosor till din käresta om du tycker han/hon förtjänar det. Köp gärna röda spetstrosor med, om du går igång på det. Fira din kärlek så som du känner passar. Men tänk lite på vad du firar och varför. Och när.

De som känner mig vet att jag inte är nån romantiker, inte enligt gängse norm iaf. Jag älskar visserligen blommor och buketter och ger gärna bort såna till folk, oberoende av dag i kalendern. Men till Alla hjärtans dag så tror jag inte det blir några rosruskor. Säga vad man vill om McDonald’s men jag såg ett fira-förslag helt i min smak när jag var där sist. De tyckte att man skulle ta med sig sin käresta till donken och fira kärleken över ett 18-pack friterade kycklingbitar. DET tyckte jag lät fint! Ärligt! Jag går gärna och äter finmat när jag är sugen, men skulle man fira kärleken på McDonald’s så lär det ju verkligen vara sin kärlek man firar! Inte fan kommer maten att konkurrera om uppmärksamheten iaf. Hellre lite vardagskärlek varje dag än Hollywood Love en gång om året!

De överlevande

Ni kommer väl sätta läppglanset i halsen nu, alla ni som brukar läsa vad jag har att säga här. Men jag tänkte skriva om kärlek. Oftast är det små bagateller som triggar mig, som jag fastnar för och obsessar över, och oftast över sådant som egentligen bara är lite popkulturellt junk. Idag shufflades A Camps Stronger than Jesus fram i phonen på tunnelbanan och jag har hört den låten säkert hundra gånger redan, men jag fastnade för en textrad som gjorde att jag var tvungen att ”spola tillbaks” om och om igen som om jag upptäckt ett dolt budskap i den.

It’s a riddle how lovers can stay alive. That we bloom and breed and multiply.

Shitt pommes! Heureka! Är det verkligen inte så sant? När det mesta vi hör omkring oss mer låter som Magnus & Brasses Svordomsvisan, och världen är hård och kall, och vem som helst kan när som helst röstas härifrån i nästa öråd. Vi styrs och formas av ekonomi, budgetunderskott och konjunkturer. Och solidaritet, empati och omtanke och sunt förnuft är bara såå omodernt nu för tiden.

Alltså, jag borde ju vara död! Jag borde ha kvävts till döds av att ha tvingats andas en så känslokall och omänsklig luft så länge. Men icke! Jag lever och frodas. Det är väl kanske en paradox, men ju tristare, gråare och mer själadödande tomt samhället blir desto större tilltro till framtiden och kärleken får jag. ”Bring it on, wars and diseases!” Jag vet inte, kanske är det så enkelt att ju längre ifrån min utopi vi kommer desto tydligare framstår behovet av den, att jag tänker på det mer och oftare.

Och jag tänker på alla vänner, alla fantastiska kärleksfulla vänner. Som älskar och dejtar, försöker, ger upp och försöker igen. Som har massor med kärlek men ingen utvald att lägga den på. Det vore väl så mycket lättare att resignera och bli kall och bitter, men nej. Vilket mod de har. Vi har.

Jag har ju tidigare totalt dissat mig själv som romantiker, förkastat det monogama parförhållandet som relationsform, och jag framstår säkert som en person som gnäller på allt och inte gillar nånting. Men nej, allt jag skriver om här har ju handlat om kärlek i någon form. Och jag har ju framhållit alla mina bögjävliga sidor här och tjatat om allt som jag tycker är knäppt och galet. Men jag gnäller ju bara över sånt som jag tycker om, sånt jag vill älska. Jag kanske är en liten bråkstake, men i kärlekens namn. Och när ni hör mig bitcha som mest så hoppas jag ni läser ett pipigt michael jacksonskt I’m a lover, not a fighter! mellan raderna.

Kärleken är faktiskt starkare än Jesus, tillochmed starkare än mig!

en förlorad värld

"Kommer du ofta hit eller?"

Igår skrev jag om de saknade partytransorna, och tänkte idag fortsätta på samma tema. Den förlorade bögkulturen. Vår böghistoria. Och eftersom jag inte var med och upplevde den då det begav sig så ligger det ett naivt skimmer över det jag kommer beskriva här, tiden lägger ju ett romantiskt filter över det förflutna. Men eftersom många bögar idag lider av historielöshet kan det ju vara nyttigt med små smulor av det som varit. Vi kan ju själva bestämma hur vår lilla bögtillvaro ska se ut. Nutiden måste inte se ut så här.

Vi har ju betalat ett högt (för högt?) pris för vår sociala acceptans. För att få den relativa jämställdhet vi har idag har vi varit tvungna att stryka flera nummer i vår bögrepertoar, små saker som var för sig är bagateller men som sammantaget amputerat en del vår identitet.

Inslaget i det hastigt nedlagda tv-programmet Böglobbyn om parkraggning drog ut en undangömd bögskam i offentligheten. Och ramaskrien kom direkt, dock nästan uteslutande från bögar som tog väldigt illa vid sig av att förknippas med avsugningar ute i busken. En NIMBY-mentalitet som verkar genomsyra alla bögars syn på den egna sexualiteten nu för tiden. Själv satt jag och mös i soffan och hurrade över mina bögbrorsors roll som kulturbärare av denna utrotningshotade umgängesform. Och kände en stolthet långt vidare än den vi firar under Pride.

I Stockholm var det en offentlig hemlighet att parkerna om nätterna förvandlades till en enda stor manlig erogen zon. Skinnarviksparken var väl den säkraste platsen att vandra nattetid då det där fanns fler män än buskar. Säkrare, förutsatt att du inte var en kille som viftade för mycket på stjärten förstås. I Humlegården sålde sjömän och matroser rumpa i en utsträckning som nog får heterohorandet i Malmskillnadsgatans glansdagar att framstå som oskyldiga flirtar.

Mitt i den offentliga bögklubbskulturen av idag kan jag sakna hemliga knackningar på anonyma källardörrar. Klubbar där man fick komma in om man blivit rekommenderad av två medlemmar. Sakna tiden då badhusen var bögarnas vardagsrum, och offentliga toaletter var bögens privata rum. Jag vet att många får äckelkänslor snarare än kåtslag när de tänker på toaletter, men vad ska en halft desperat bög ta sig till? I brist på annat kan en toalett bli till en romantisk paviljong, liknande den som konstnärsparet Elmgreen och Dragset uppförde i Århus*.

Som ni ser handlar det om sex, sex, sex. Men jag struntar egentligen i de olika sexuella praktikerna, platserna, förhållandena. Jag är ute efter den utåtagerande sexualiteten, skamlösheten, utanförskapets respektlöshet inför konventionerna. Bögarna ägde natten. De tog utan att fråga. De tog plats(-erna). De tog sig friheten, de bad inte om den. Inom det begränsade utrymme de hade skapade de en plats mycket större än den fysiska miljön där de möttes.

Men jag tror också att den slutgiltiga(?) spiken i kistan för det utsvävande, mer dekadenta böglivet inte var ett samhällets krav. Det var en anpassning till en påtaglig verklighet som då stavades AIDS (och nu stavas HIV). Då visste vi inte att lösningen var så enkel som en kådis på kuken. Men nu? Vi kommer i bästa fall ihåg kondomen, men vi har nästan glömt bort hur man använder den. Nej, kanske inte riktigt. Men vi har glömt bort cruisingen, raggningen och det tillfälliga mötet. Eller så har vi bara bytt ut cruising mot qruiser?

För att återknyta till inledningen upprepar jag frågan. Har priset för vår integration i heterosamhället varit för högt? Enligt mig är svaret Njae. Jag gillar inte överdriven sentimentalitet, och de nu övergivna aspekterna av böglivet jag beskrivit här var ju säkerligen inte lika romantiska och lockande då det begav sig. Man raggade i parker och på toaletter för de var de enda platser som var tillgängliga. Jag tror säkert att de bögarna drömde om möjligheten att kunna hångla och ragga på krogen istället för i busken. Och att önska sig tillbaka till en mer hemlig tid vore ju att pissa på det enorma arbete och engagemang som våra bögbrorsor och flatsyrror lagt ner för att vi ska ha den bekvämlighet vi har idag. Och jag är jävligt tacksam för den frihet de har givit mig. Vad jag önskar tillbaka är den påhittiga, skamlösa bögen som tar för sig, istället för dagens bög som står med mössan i hand och väntar på att få lov.

Och det pris vi har betalat har ju varit frivilligt. Givetvis önskar ju samhället att vi ska leva enligt de godkända normer som samhället premierar och belönar, men vill vi så kan vi ju återta den dekadenta, hemliga kulturen igen. Vem skulle hindra oss? Bara vi själva i vår ivriga strävan att passa in och få överhetens godkännande klapp på huvudet. Frågan är väl om vi blivit lyckligare av den klappen?

_ _ _

* Jag skrev om Elmgreens och Dragsets ”romantiska paviljong” i en artikel i humanisternas medlemstidning Känguru. Om du är nyfiken och vill läsa mer om queerad arkitektur så kan du  läsa artikeln här.

jag vill va ocool

"Alltså, seriöst! Jag älskar dig! Ser det ut som jag skämtar eller?"

Försök förföra mig med Whitney Houstons I will always love you på närmaste kareokebar. Eller varför inte den svenska versionen av den låten, Jag ska aldrig sluta älska dig med Jonas Gardell. Jag skulle förmodligen kaskadkräkas bättre än Britney, och sedan ge dig en omgång för att du står där och ljuger. Man ska inte lova nåt man inte kan hålla. Har inte din mamma lärt dig det?

Vad är det med alla dessa cheesy lovesongs? Typ ALLA kärleksballader suger ju. Men det måste ju finnas en efterfrågan annars skulle ju inte skiten spelas in. Är vi så törstande efter romantik och kärlek att vi köper alla klyschor och sliskig sentimentalitet, trots att vi redan hört allt tusen gånger förut?

Jag tror att väldigt många lider av hollywoodsjukan, och att den är en viktig orsak till att jag inte alls ser mig som särskilt romantiskt lagd. Allt som inte är som på film, med stråkar och kyssar i månsken eller sommarregn, är inte på riktigt. Inte riktig kärlek. Vi mäter oss själva och våra romanser efter manusförfattarnas måttstock, och blir alltid besvikna över att vi inte har det lika fint. Och gör slut. Dumpar killen fastän man kanske har em superbra chans på gång.

Likadant är det ju med dessa lovesongs. Dom e så plattitydiga och formstöpta och banala men det är ändå ”det finaste vi hört”. Urk.

Trots att jag inte ser mig som en stor romantiker (och därmed förmodligen inte tillhör målgruppen för smörsång) så tror jag ju ändå på kärlek och kärleksförklaringar. Men varje gång nån gör en låt som i mina öron låter något sånär äkta, eller iaf en låt som jag kan identifiera mig med, så ses den som humoristisk. Vi bedömer verkligheten utifrån en fantasi, och ser det realistiska som humor. Skrattar vi åt den inperfekta verkligheten bara för att vi inte lyckas nå den ideala fantasin? För att hinna före gråten liksom.

Jag har märkt att de låtar som jag repeatar i phonen är just dessa låtar som handlar om lite småstrulig kärlek och jag gillar det jag hör. Utan att direkt skratta. Mer då le igenkännande.

Lily Allen är väl en kul figur? Det är snusk och sex och knark för hela slanten. Haha, eller? Ok, hon och Katy Perry är väl lite musikaliska halvsyskon. En del provokation, en del ögonglimt, tre delar affärsstrategi. Men jag känner mer igen mig i jaget i Allens Not fair än Celine Dions jävla heart som fortsätter ooOOoooonN. Ett jag som kan bli störtkär men som just störtar på mållinjen.

”You know I’ve never met a man,
Who’s made me feel quite so secure,
He’s not like all them other boys,
They’re all so dumb and immature.

There’s just one thing,
That’s getting in the way,
When we go up to bed you’re just no good,
it’s such a shame!”

Hon ställer den eviga frågan, kan man älska nån som knullar dåligt? If I had a dollar varje gång jag sagt orden ”You’re supposed to care, but you never make me scream” till nån så hade jag varit rikare än fröken Allen nu.

En av de få som, enligt mig, kan uttrycka innerlig kärlek utan att hänfalla till klyschor och kräksmedel är Dolly Parton. (Är det inte då ironiskt att det är just hon som skrev Whitneys största hit?) Eller, visst kan hon vara klyschig ibland, men då medvetet och uppenbart. Hon har knåpat ihop massor med fina kärlekslåtar, men min favorit måste nog ändå va Old flames can’t hold a candle to you. Det är så långt ifrån Like a virgin man kan komma, det är en erfaren kvinna som vet hur mycket hon älskar sin man genom att jämföra honom med sina gamla älskare. Min favvohobby.

”Downtown tonight, I saw an old friend, someone who
I use to take comfort from long before I met you”

”Sometimes at night, I think of old lovers I’ve known
I remember how holding them helped me not feel so alone”

”Flickering embers of love
I’ve known one or two
But old flames can’t hold a candle to you”

Problemet med många kärlekssånger är att dom är så totalt könlösa och avsexualierade. Varför sitta och sjunga en sång till nån och tråna om det enda du vill göra är att hålla handen i en solnedgång? Vaffan är det för kärlek? Gå ut och sätt dig på en sten vid en sjö i en skog du, men tro inte att jag tänker följa med om det inte blir nåt jubel i busken också. Brett Anderson i Suede förnekar sig inte i The drowners, när han våndas och åtrår och antyder det kärleksfulla rövknullet.

”well he writes the line wrote down my spine
It says ”Oh do you believe in love there?””

”We kiss in his room to a popular tune
Oh, real drowners”

En av de bästa kärlekssångerna, som visserligen handlar om en ganska misslyckad kärlekshistoria, är enligt mig Pet shop boys You only tell me you love me when you’re drunk. Det är ju liksom min specialitet ändå, misslyckade kärlekshistorier. Nu har ju dock den här sången en positiv innebörd för mig eftersom det är min och min polare Marias kärlekssång till varandra. Och eftersom vi i stort sett bara umgås på fyllan så tror jag att det handlar om en livslång kärleksaffär.

”What’s the meaning
when you speak with so much feeling?
Is it over when you’re sober?
Is it junk?

You only tell me you love me
when you’re drunk”

Efter denna dräpa så anser jag ändå att kärleksförklaringar är det finaste som finns. Det finns väl inget härligare att få säga till nån hur mycket man älskar dom (och även mena det). Och jag tror inte att problemet är att det är svårt att säga det, kruxet är hur man ska säga det. Man vill ju säga nåt fint men hur man än formulerar sig så låter det utslitet och tunt. Nån som förstått våndan i att uttrycka kärlek när ballader är lika kul som en påse bajs är Courtney Love. ”I wanna be uncool. I wanna write a love song.”

Jag vet hur det känns. Jag vill också vara ocool, Courtney. Men i mitt fall är det tyvärr omöjligt.

love is all around me

Jag drar nu på mig vadarstövlarna och trampar rakt ut i den leriga sumpmarken som är kärleksrelationer. Jag är säkert den sista som ska uttala mig i ämnet med tanke på mitt relations-cv; jag har gjort 3 ordentliga försök med kärleksrelationer (i dess traditionella form), och misslyckats totalt. Men å andra sidan verkar det inte bara vara jag som har problem med parbildningarna. Och jag tror verkligen att problemet ligger i just föreställningen av vad ett förhållande är/bör/ska vara.

Sen barnsben blir vi matade med bilder av vad kärlek ”är”, hur par-lyckan ska se ut, att det ideala tillståndet för varje människa är att vara en halva av ett par. De flesta av oss har våra föräldrar som den första förebilden i relationer (vilket är märkligt då vi alla säkert sett föräldrar gräla o bråka, och vi har säkert alla sett skiljsmässor, om inte inom familjen så i vår omgivning), vi har alla kärlekssånger, vi har hollywoodpropagandan som i så gott som alla filmer som visar jakten på kärleken i tvåsamhetens form, och lyckan i att hitta den. Dessa berättelser har ju alltid ett lyckligt slut då det faktiskt rör sig om propaganda som ska lära oss att det är just tvåsamheten som är målet. Men i mina ögon så slutar ju dessa filmer just då det hela börjar, vid mötet. Vad händer sen? Eftersom vi aldrig får se det så antar vi ju att lyckan redan är gjord, men vi som har gjort våra försök med kärleken vet ju att svårigheterna kommer efter mötet…

Jag skulle kunna göra en jäkligt lång utläggning om kärlekens norm i samhällets regi, hur vi förväntas hantera våra relationer i linje med vad samhället anser vara en godtagbar och önskvärd och godkänd form. Givetvis löpande-bandetproducerat och utbankat med den heteronormativa stansen. Sprunget ur det föga romantiska juridiska kontraktet som reglerar arvsrätt, klätt i äktenskapets snubbelvänliga långklänning och pyntat med romantiska accessoarer för att göra det lite mer sparkling att se på, och göra åtråvärt för de som ännu inte ingått ett sådant kontrakt. (Har jag sagt att jag inte är någon romantiker?)

Mina misslyckaden i parförhållandemaskineriet har givetvis en mängd olika anledningar, men jag tror att en viktig del i mitt failande är just detta. Att jag har försökt leva (upp till) den traditionella parrelationen. Trots att jag känner att det inte är en form som riktigt passar mig så har jag försökt. Jag har ju liksom inte känt till någon annan form, inte haft några alternativ, inte kunnat förhandla mig till en för mig gångbar form eftersom kärleken bara finns i en modell. One size fits all. Det som inte är ett traditionellt parförhållande är inget förhållande alls.

Men när jag ser mig omkring så ser jag en mängd varianter på förhållanden, och som för mig kan tjäna som goda exempel. Som tycks mig vara mer lyckade förhandlingar av vad en relation kan vara. Att jag faktiskt aktivt måste ”leta” för att se dom beror ju på att jag har blivit lärd att bara se den traditionella parrelationen, inte variationer på den. Givetvis ser jag lyckade vanliga svensson-förhållanden, helt sanktionerade av relationsnormen. Och det e ju skitkul att det funkar för dem. Men jag ser också sk öppna förhållanden som är den perfekta lösningen för vissa, dock fördömt av relationspolisen som oseriöst. Jag ser förhandlade förhållanden som inte alls bygger på samlevnad, utan mer på en mental förståelse. Förhållanden med fler än två inblandade. Familjebildningar där man bygger en relation som inte är baserad på samboskap och en sexuell relation. Förhållanden där parterna utifrån ses som ”bara” polare. Tänk vilken stor jävla kärleksbukett det skulle bli om dessa relationer också skulle värderas på samma sätt som parförhållandets daggfriska ros!

Jag kan bli lite småförbannad, inte bara över att de relationer jag har inte räknas som förhållanden, utan även att de bara ses som tidsfördriv i väntan på ett ordentligt förhållande. De relationer jag har är bara förlustelser i väntan på ”den rätte”. Ok, ingenting är hugget i sten, men jag är så gott som övertygad om att jag aldrig kommer leva i hollywoodförhållandet.

Jag har en mängd förhållanden som jag värderar väldigt högt, som jag försöker vårda med ömhet och respekt. Men eftersom denna ömhet och respekt inte är riktad mot just en enda person som ska förkroppsliga alla de önskemål, drömmar, lustar, känslor en person kan ha, och förväntas bekräfta dessa, så är de mindre värda. Så märkligt. Jag har vänner som jag verkligen älskar, men eftersom jag inte älskar med dem så är det inte ett förhållande. Jag har kk’s som jag älskar med, men eftersom jag inte är förälskad i dom så är det inte en relation. Jag delar en öppenhet och ärlighet med personer och har samtal som är oerhört viktiga för mig med personer som jag aldrig träffat, och kanske aldrig kommer träffa, men eftersom jag inte lever nära dessa personer rent fysiskt så är det inte på riktigt.

Jag vet att väldigt många hbt:are nu e så jävla nöjda över att de äntligen får gifta sig. Jag e också supernöjd över att vi äntligen har samma rättigheter att reglera våra kärleksförhållanden juridiskt, precis som alla andra parförhållanden i samhället. Men det är ju, enligt mig, bara ett litet steg på vägen mot det ideala. Mot min utopi. Det samhälle där det inte är en trång norm som bestämmer vad som är en godkänd och äkta relation; där det är de som faktiskt lever i relationen som gemensamt styr över den, som själva definierar deras relations värde och betydelse. Där lycka inte är att pricka in flest antal uppnådda förhållandekriterier på relationens bingobricka. Där lycka är en personlig tillfredsställelse, inte ett omgivningens godkännande.