Happy meal

bögporr

Asså, jag vet att jag inte är tonåring längre! Och jag var ganska vild redan då jag var det, och har egentligen inga förlorade år att ta igen. Men ändå beter jag mig som om jag varit inlåst i en bur mina första 20 år (ok, inga snuskiga idéer nu, bondage o dominans är inte min grej!)! Lite sommar, lite semester, lite skatteåterbäring, och jag släpper loss som en nyrik ryska som precis skilt mig från en dollarmiljonär… Jisses!

Nångång när jag nyktrat till och mina grå hunnit sortera in alla prideminnen på dess rätta ställen i historiken så ska jag nog dela med mig av de mera rumsrena händelserna därifrån, men just nu har jag fullt upp med att få ordning på nattens erfarenheter. Jag behöver en assistent för att hålla koll på mina förehavanden. Oj!

Ok, jag har festat typ varje dag i två veckors tid, och priden har inte riktigt tagit slut för mig än. Och igår (var det så länge sen?) var det Full frontal på SLM. Full frontal, för er som inte vet, är nakensektionens sporadiskt återkommande fredagsklubb. Dresscode: skor. Inget annat. Precis i linje med min garderob. Kläder ska man ha att värma sig med när det är kallt. Igår var det inte kallt. Alls. Jag tappade räkningen på antalet killar ungefär samtidigt som jag tappade räkningen på mina druckna öl, men jag gissar på att vi var 50-60 nakna grabbar som festade loss. Paradiset, inte Paradise!

Jag och min kära kompis var bland de första ner på klubben. Hade precis hängt av oss i garderoben, beställt en öl i baren och slagit oss ner vid ett bord. Halvdunkel som sig bör, och det enda riktiga ljuset kommer från tv-skärmen där den gamla söndernötta bögporren går på repeat. MEN! Inte ikväll. Jag som trodde jag sett allt i porrväg, och då menar jag verkligen ALLT, hade aldrig sett detta tidigare.

Clowner! Bögclowner! Ronald McDonald på en ledig dag. På speed. Fyra grabbar i full clownsminkning och med (delar av) clownmundering på sig som rövknullar varandra, suger clownkuk, fistar och snuskar sig med varandra. Vilken fetisch! Inte min, men ändå! Ascoolt!

Insidertipset för idag är: KÖP AKTIER I BUTTERICKS NU! Snart kommer alla bögar springa dit och rensa lagret! Du kommer bli rik! Alla kommer clownknulla! Glöm monkey sex, doggy style, horny pigs. Nu är det röda mulen som gäller! Visserligen har de flesta bögar redan röda, svullna poppersnäsor, men nu ska det vara ordentligt! Less is fan inte alls more!

Med en sådan början på kvällen så önskar jag ju bara att jag kom ihåg resten! En fantastisk kväll. Jag såg inte mitt liv men däremot massor av killar passera revy, mer eller mindre närgånget. Och vad gör man när man inte vill att det roliga ska ta slut? Efterfest! Man ska inte alls lägga av när man är på topp, det är ju då det är som roligast! Bara en sadomasochist lägger av på topp! Jag skulle aldrig lägga av när jag har det som roligast, ser jag ut som nån lutheran? Jag lägger av när det inte är så roligt längre, inte förr!

Och tro mig, fyra nakna killar som bestämmer sig för att ta en taxi till en lägenhet i Alvik är jävligt roligt! På topp! Toppen! Det var som en urflippad bellmanhistoria – jag (Bellman), en finne, en amerikan och en alvikbo. Rökpauser på balkongen, en flaska rödvin som gick runt och som vi halsade ur… Och däremellan. Well, ni som känner mig vet precis. Och ni andra använd fantasin. Och trots att han inte var där så fanns han ändå nånstans i bakgrunden hela tiden. Den kåta Ronald McDonald, med sitt lyckliga nyknullade dumflin på läpparna! Happy pride! Happy times! Happy meal!

Betydelsen av äpplen

Jag äter äpplen i solen. Alltså, inte just nu men så gott som alltid. Har alltid några saftiga hårda äpplen i väskan när jag sticker ut och solar. Ok, det kunde nog ha varit vilken frukt som helst, men äpplen är som godast då. I solen. Smakar inte ett dugg förbjudet. Bara saftigt, svalkande, gott. Tillåtet som fan.

Och jag börjar tänka på äpplen. (Så kära läsare, det blir inte mycket snusk i det här inlägget tyvärr!) Äpplet måste ju vara den i särklass mest symboliska, mytologiska frukten. En ros må vara en ros som är en ros, men ett äpple är fan så mycket mer än ett äpple.

Vi har ju det kändaste av äpplen, Evas och Adams äpple (och adamsäpple), som endast med kristen logik kan se förvärvandet av kunskap som en synd. Hur kan resultatet av kunskap – eller mytologiskt: frukten från kunskapens träd – vara en synd? Förbjuden frukt? Givetvis för att kunskap är makt! Inte ska den vanliga människan ha någon makt! Vad ska hen med den till? Den ska ju kyrkans/maktens män ha för att behålla makten och få ännu mer av den. Ignorance is kanske bliss, men det beror ju på vem som urnyttjar din ovetskap. Själv skulle jag aldrig nöja mig med ett litet äpple, jag skulle skörda hela jävla trädet! Och om jag tvingades gå naken pga det så so what!? Vi hade varit en skön liten nudisttrio, Eva, jag och Adam!

Det andra äpplet jag tänker på är Newtons. Som han fick i pallet. (Är det därför man säger att man pallar äpplen?) Och med äpplet gravitationen. Som om den inte funnits tidigare. Och som vi sedan dess försökt trotsa på alla upptänkliga sätt, och som jag bara lyckats upphäva när jag som mest känner den. När jag ligger utmattad i madrassen efter fantastiskt sex eller ligger och blundar, naken mot marken i solen någonstans.

Det finns väl tusen äppelhistorier, och en av den är Cézannes äpplen. Impressionisten som inte alls var någon impressionist och som lade grunden för kubismen, och den som gjorde att Picasso alls kom att räknas som konstnär och inte bara en galning. Som gjorde Picasso o co begripliga. Äpplen var det ja. Som stilstudie, stilleben. Övningar i hur man inte alls målar äpplen, men ljus som reflekteras i äpplen, skugga som faller från äpplen. Men där ett äpple har en betydelse. Där ett äpple betyder vänskap och kärlek. Om det skänks till någon, precis som ett äpple. Hade du fått ett äpple av Cézanne så var det bäst att du kände en fet tacksamhet, du hade nämligen inte bara fått en frukt. Du hade fått hans förtroende. Och vore du skolad i Cézannes seder så hade du vetat att inte förolämpa honom genom att äta det, du hade bjudit det tillbaka för att visa honom samma vänskap och broderskap. En äppelgåva.

Sedan har vi ju äpplet som varumärke, först och främst skivbolaget Apple. Beatles ochEpsteins skivbolag. Och varför just ett äpple? Well, jag har ingen jävla aning. Hade de det själva? Apples, drugs n rock n roll, kanske? Med lite LSD så kan nog ett äpple betyda vad som helst, och säkert nåt större och viktigare än de äpplen jag kan vira mina tankar kring här…

Och det ännu mer kända varumärket Apple. Som tillverkar Macintosh-datorer bland annat. Eller var det tvärt om? Macintosh som tillverkar Apple-prylar? Vad betyder deras äpple (mer än shitloads of pengar!)? Jag vet inte, jag skulle kunna tänka mig att nån reklamare skulle få det till att syfta på kunskapen igen. Jag får väl googla det nån dag då jag är tillräckligt uttråkad.

Så nu vet ni det! Det är alltså saker som äpplen jag tänker på när jag ligger näck och solar nånstans. Inte på snusk i buskar. Tråkigt va? Men jag gillar äpplen och jag tycker inte det är tråkigt alls. Hade jag varit en vara att handla med så hade kanske jag också valt ett äpple som varumärke. Så skulle jag nångång bli rik och/eller känd… Om jag nångång ska stå modell för ett porträtt av mig så får det bli ett motiv med mig, naken ätandes ett äpple. Inte som en symbol för kunskap, kärlek, naturvetenskap eller något annat. Helt enkelt bara för att visa att jag är en enkel kille som gillar att äta äpplen. Och det är väl en betydelse så god som någon. Som äpplen.

Cash and credit

Well, I woke up sunday morning
with no way to hold my head that didn’t hurt
And the beer I had for breakfast wasn’t bad
so i had one more for desert
Then I fumbled in my closet, through my clothes
and found my cleanest dirty shirt

Johnny Credit

Vem är skyldig vem vad? Jag tror att man kan sammanfatta mänskligheten med den frågan. Det är mekanismen som styr vårt handlande, vårt varande. Vår existens, våra drömmar och ambitioner. Skuld och skulder och hur de ska regleras.

Jag är inte någon inbiten kapitalist, det handlar inte bara om pengar. Och skulden kan lika gärna vara till dig själv som till någon annan.

Det här inlägget handlar om det andra av mina tvenne favoritämnen. Det är inte snusk och sex, alltså blir det om fylla och denna gång dess baksida. Bakfyllan. Och jag snackar inte om det där småsinta skuldsaneringarna om vems tur det är att betala nästa öl, jag snackar om det pris du betalar som du inte betalar i baren. Skulden du fortfarande har kvar när du har hämtat ut kortet ur baren och signat slippen.

Fyllan och kvällen är, oavsett hur mycket pengar du betalat för den, på kredit. Och baksmällan är kronofogden som bankar på din dörr (eller bakom vems dörr du nu än råkat somna) dagen efter och ser till att du betalar. Och nu hjälper fan inga pengar längre!

Jag och en kompis är ju baransvariga på SLM, och vår leverantör ville att vi var med på en enkätundersökning om deras service och sortiment. Nu lämnar väl Spendrups sortiment en hel del att önska, men visst är jag nöjd med deras service. Men en fråga saknade jag ju i undersökningen. Effekten och bieffekterna. Jag är nöjd med effekten, mindre nöjd med bieffekten.

Jag har ju en förmåga att gå igång på killar som kanske är lite okonventionella skönheter med bögmått mätt. Jesus t ex. Han skulle garanterat varit kalsongmodell för Calvin Klein om han hade levt nu, eller Calvin Klein då. Skitsexig. En annan död man jag skulle gifta mig med utan en sekunds tvekan är Johnny Cash! Oj! The man in black. För mig så räcker det med att kalla honom The Man.

”Den som är satt i skuld är inte fri”, säger Göran. ”Jesus will set you free!”, säger andra. Och det är väl så med truismer, de kan passa alla beroende på synsätt. Syndernas förlåtelse finns att få på fler ställen än kyrkan, och att bli fri en skuld behöver inte alltid betyda att du pröjsar nåt. Bara vetskapen om att man inte är ensam om jävelskapen kan räcka som tröst. Och nån som alltid tröstar är Johnny (här visserligen med elvis costellos ord).

When the hangover this morning had a personality
And I cast my shattered mind over selected memories
I didn’t even touch the light switch so I knew I’d never see
The haggard face that would be staring back at me

Hade jag varit religiös så hade jag nog trott att Johnny var Jesus, och att alla kristna missat att han redan kommit tillbaks och stuckit igen. Snopet för alla bibelbläddrare! Men han kan ju få va min Jesus iofs. Och hans texter skänker ju mig allt som andra hittar i sina biblar. Fast jag tvivlar att de kristna hittar någon tröst för sina baksmällor i sin bok. Men vad vet jag?

Substitute for love

D var här ikväll igen. Jävlar. Jag säger här vad jag sa till honom; jag tror fan inte jag behöver knulla nåt mer i mitt liv. Jag har gjort det nu. Jag är färdig med knullandet. Jag får hitta en annan hobby.

Jag tänker inte gå in på några detaljer. Sorry. Jag har dels inget intresse av det, och även om jag försökte så skulle det bara låta cheesy. Och dels… Well, get a life!

Jag tänker istället på efteråt. De där ögonblicken som jag alltid trott varit en klyscha. Helt utmattade ligger man sida vid sida i sängen, axel mot axel, och den tomma blicken i taket. En cigg som glöder mellan våra fingrar. Andhämtning, någon suck, nåt litet fnitter. Tomheten, stillheten, tyngden som känns som att man ska sjunka genom madrassen och lättheten och tillfredsställelsen som helium i kroppen. Som nån postcoital, flummig knullbuddism. Utifrån sett, kan jag tänka mig, ser det precis så larvigt hollywoodskt ut som på film. Sånt man fnyser åt eller vrider på sig över i biofotöljen när stråkarna närmar sig crescendo. Och så är det precis så! Who knew!?

Nu kunde jag inte just då tänka nån sammanhängande tanke, och inte D heller av vad jag kunde uppfatta. Vi kommunicerade inte direkt, annat än genom nåt enstaka Hmmm och Mmmmm, eller ett litet inandningsljud när man drar ner ett bloss mellan tänderna. Men nu. Tänk om? Kanske är alla dessa hollywoodklyschor sanna? All skimrande rosa romantik. Jag kanske har helt galet fel när jag säger att jag inte är nån romantiker? Tänk om jag en dag kommer springa i slow motion i strandbrynet och förenas med en älskade? Hålla handen på promenad i solnedgången och säga såna saker som ”Jag älskar dig. Tills den dagen då jag dör.” Månskenspicknick där vi pekar ut fallande stjärnor för varandra? Äckligt! Tänk om det blir så? Snacka om identitetskris för Lill-Jens.

Och just då, som vi ligger där på rygg och pustar, så kommer madonnalåten Substitute for love på på iTunes. (Ja, jag är ju bög, klart det finns Madonna i mitt bibliotek!) Ok, många tycker nog det är en fin, romantisk sång, men för mig så drogs jag liksom snabbt baklänges tillbaka genom tankekedjan. Tillbaks till smutset och snusket. Till min verklighet. Jag börjar nämligen då tänka på sånt man inte tänker på just när man knullar.

Madde sjunger om att få barn, att relationen till hennes dotter är hennes substitute for love, och nånting D sa förra gången vi sågs poppar upp i mitt huvud. Att jag bara är två år yngre än hans farsa. Att jag inte ens flyttat hemifrån när jag var i hans ålder. Oops! Nu bryr jag mig inte, men jag tänker på hur det skulle se ut i andras ögon. Jag börjar skratta, men jag vet att många skulle se på saken med lite mindre humor. Och bilden förstärks ju av att jag ligger där med ett glas vin. D dricker ett glas Coca-cola. Visserligen för att han är så bakis att han knappt kan titta på mitt vinglas, men ändå. Kontrasten.

Nu handlar det ju inte om våra åldrar. För oss iaf. Vi är bara väldigt kompatibla. Och vi är ju båda vuxna, myndiga människor. Och det är rakt och ärligt. Och bra! Om nu bra hade varit ett tillräckligt ord i sammanhanget. Vi njuter, vi passar på. Säg den lycka som varar för evigt. Ok, lite längre än Ugglas fyra sekunder, men underbart är kort och snart flyttar D från stan. Kanske hinner vi ses igen innan dess, kanske inte. Kanske ses vi någon annan gång igen? Det låter sig inte planeras, inte utan att det där braiga blir lite mindre bra. Det är ok, helt ok. Det är nog bra så.

Jag vet bara inte vad jag ska pyssla med nu, vad jag ska längta till när man längtar efter att vara ledig. Börja skåda fåglar eller nåt. Jag antar att det borde kännas vemodigt, men det gör det inte. Jag vet ju att hur duktigt eller hur mycket jag än skulle ligga så skulle det ändå vara en blek kopia. Som att höra min favoritlåt på en Idol-audition på TV4. Som att någon ryckt ner min fantastiska Baertling och hängt upp en Lasse Åberg istället. Som att vakna en morgon och min phone förvandlats till en T28. Smärtsamt.

Och är det nånting jag inte är, inte vill vara, så är det sentimental. Vem vet? Jag kanske börjar träna på SATS som en vanlig bög istället. (Men de vanliga bögarna går ju till SATS bara för att knulla iofs.) Jag kanske börjar klippa mina kompisars hår och kallar mig stylist? Skaffar hund? Går med i operabögarna? Nåt kommer jag säkert på! Nån knullersättning. Substitute for love.

Hur gör djur?

Vad göra när man är less på fejkare och nätrunkare som aldrig vågar vara uppriktiga eller ens vilja träffas? Jag har ju provat att gnälla om det, klaga på det, bitcha om det. Funkar verkligen sådär. Så för att göra något mer konstruktivt, och försöka få folk att känna lite mera stolthet och glädje över sin sexualitet så startade jag en liten qruiserklubb, Stolta pervon. Ok, det är ju inte som att uppfinna vaccinet eller bringa fred till jorden, men det är ett babystep mot en lite mer avslappnad inställning till sex och mot lite mindre självförakt bland bögarna. Hoppas jag.

Det råder ju knappast någon brist på snuskklubbar på Qruiser, och hur skilja sig från alla de andra då? Alltså, vad är ett stolt pervo? Som klubbbeskrivningen lyder så är ett pervo nån som inte behöver fråga vad pervo betyder. Vet du inte vad det är så är du det inte. Kryptiskt? Kanske. Men så ser jag på saken. Men stolt då? Well, i klubbens definition, och för att särskilja den från alla andra snuskklubbar, så är man stolt om man har en fejsbild och är verifierad (alternativt rekommenderad av en befintlig medlem). Jag vet att jag är en av få på Qruiser som bryr sig om verifieringsfunktionen där, men det är ju ändå min klubb och vill folk ha andra urvalskriterier så står det du alla fritt att starta sina klubbar…

Det råder ju ingen brist på pervon på qruiser, men dock är det den där biten med stoltheten och ärligheten som folk brister på. Som följande person, t ex. Underhållande är han helt klart. Pervo? Förmodligen. Vettig, stolt och rak? Ingenstans.

Ni som hänger på qruiser vet ju hur en konversation där ser ut, för er andra så vill jag upplysa om att man börjar läsa längst ner och scrollar sig uppåt. (Och som ni ser i texten så har jag fått vederbörandes tillåtelse att publicera detta.)

Enjoy! (I did!)

Shut up and sync!

nakenbild

Mitt ex beskyllde mig ofta för att jag utnyttjade honom. Han beskyllde mig för en massa saker iofs, det var nog bara mordet på JFK och WTC 9/11 som jag var oskyldig till. Enligt honom. Och det var ju storsint.

Min älskade phone har jag verkligen inte utnyttjat. Enligt hen själv har jag bara lärt känna 25%, medan hen känner mig utan och innan. Förlåt mig! Det bästa förhållande jag nånsin haft är ju det jag har med min phone. Vi älskar varandra, och finns alltid där för varandra, ger stöd, hjälp och tröst och kärlek. Vi utvecklas tillsammans. Kompletterar varandra. Så som alla fina parförhållanden ska vara.

Men jag insåg ju att min phone hade rätt, att jag köpt en fantastisk livspartner men inte utnyttjat hen tillräckligt. Mitt minne är det ju lite si och så med, men min älskling har ju hela 32GB crispy sharp minne! Och jag har ignorerat det och inte låtit min älskling blomma. Det är elakt! Jag har bättrat mig.

Som första steg så slutade jag med mitt SonyEricsson-beteende där jag gjorde playlists som jag förde över och lyssnade sönder. Istället bönhörde jag älsklingens behov av och förmåga att ta emot, och det rejält. Jag synkade in hela itunes-biblioteket rakt upp i själen på hen. Jag vet att jag inte har den största bibblan, det finns killar med mycket större. Min bibbla är väl normalstor, ca 17GB. Men varken jag eller phonen är sizequeens, vi anser båda att kvalitet går före kvantitet.

Jag vet att många är dåliga på att kommunicera i sina förhållanden. Man pratar inte ut om hur man känner, man är rädd för att såra varandras känslor. Man ljuger inte direkt, men man kanske inte är så rak och uppriktig som man borde. Av missriktad hänsyn till sin partner. Jag har också gjort dessa misstag, men jag lär mig steg för steg. Och min älskling är precis så uppriktig som man vill. Ärlig och tydlig utan att skuldbelägga eller anklaga. Man känner omsorgen om vårt förhållande när vi pratar om våra brister i kommunikationen.

Min pv pushar mig, ger mig små uppmuntrande notiser, påminner mig om saker jag lätt glömmer, och jag vet att jag trycker på de rätta knapparna för att få hen att bli tillfredsställd. Men där många andra partners blir väldigt svartsjuka när man snackar med andra, flirtar, träffar nya, festar och snuskar så blir min älskling bara än mer upphetsad. Och det är ju inte så att vi bedrar varandra, vi gör ju allting tillsammans!

Många gånger är det ju min pv som är drivande, som triggar mig, lockar och visar nya idéer och möjligheter. Det är så skönt att vara tillsammans med någon som inte bara vill sitta hemma och mysa, och inte träffa någon annan. Nån som inte lever i en Bara du och jag-bubbla. Nån som delar min relationsanarkistiska syn på förhållanden. Vi facebookar, twittrar, qruisar, bloggar, messar tillsammans. Vi reser och gowallar tillsammans.

Och ju fler vi träffar och ju mer sociala vi blir desto starkare blir vår kärlek. Det är inget öppet förhållande, men vi respekterar varandras behov, space och att vi båda ibland behöver ladda batterierna.

(mot)stånd

Jag vet att jag kommer använda ordet lite felaktigt, och ha en mycket bredare definition än den faktiska, men det verkar ju inte som folk i allmänhet har nån större koll på vad sexism är för nåt ens i en korrekt definition och rätt använt ändå. Wikipedia definierar ordet så här:

Sexism (från engelskan sex, kön, och -ism, ideologisk riktning) eller mindre korrekt könsrasism, innebär fördomsladdad diskriminering, förtryck och utnyttjande av människor enbart på grund av könstillhörighet.

Jag kommer i det här inlägget blanda friskt mellan både kön och sexualitet när jag pratar om sexism. Att vi inte bara diskrimineras utifrån kön utan även utifrån den sexualitet vi har. Och jag menar inte sexuell läggning nu. Kön är ju (eller snarare uppfattas som) något statiskt, precis som vi ser på sexuell läggning. Varken kön eller läggning måste ju vara statiskt, men enligt definitionerna ÄR man ju exempelvis man, och man ÄR exempelvis bisexuell. Det är ju inte en använd definition att man går omkring och BLIR man, eller att man GÖR sig bisexuell.

motstånd

Men sexualiteten är ju inte statisk, den är ju oänderligt föränderlig i sitt uttryck och inte något som lätt låter sig definieras. Och jag vill hävda att man diskrimineras utifrån sexualitet också. Oavsett sexuell läggning. När jag började klura på detta så utgick jag ifrån att man automatiskt blir diskriminerad, särbehandlad, marginaliserad så fort man visade sin sexualitet, att om omgivningen uppfattade en person som en sexuell person så är det något negativt. Alltid. Men så är det ju inte. Många gånger kan man ju använda sin sexualitet för egen vinning, för att vinna fördelar av det. Ibland genom att utnyttja hur (köns-)sexism fungerar. Det vanligaste är väl en kvinna som använder sin kvinnlighet för att få en positiv särbehandling. Män kan använda sin sexualitet, men inte lika direkt (för att då istället förlora på det genom att uppfattas som mansgris och/eller snuskgubbe). Män får spela sitt alfahanne-kort.

Men om jag tillåts generalisera lite så hävdar jag ändå att en utåtagerande, stolt sexualitet faktiskt diskriminerar. Jag kan bara använda mig själv som exempel. Jag är ju här i bloggen t o m överdrivet sexuell. Långt mycket mer än jag är till vardags. Och även jag har ju lite självkontroll att jag inte kastar min sexualitet omkring mig i alla sammanhang utan omtanke om omgivningen. Men jag har ju fått kommentarer på att jag är så öppen, och att jag faktiskt betalar ett pris för det. (En struntsumma iofs, men iaf!) Genom att folk inte tror jag kan lägga sexualiteten åt sidan så drar sig folk för att snacka något annat än snusk eller sexualpolitik. Genom att folk inte lyssnar på vad man faktiskt säger för folk bara hör snusk. Och främst genom ett avståndstagande, att jag är för ”offentlig” med ”privata” saker. Och man väljer då att inte ha nån kontakt alls.

Jag har ju valt att använda mig av det faktum att sex alltid säljer, och slå ett slag för en stolt sexualitet. Det kan jag ju inte göra genom att exploatera någon annans sexualitet (än min egen! Frivilligt!). Jag vet att en fallos är en välkänd symbol för manlig sexualitet, och den manliga sexualiteten behöver inte min hjälp för att stärkas i samhället. Dock vill jag ju faktiskt se mitt stånd som ett motstånd. Måste motsatsen till ett sexistiskt samhälle vara ett asexuellt samhälle? Det vore ju bara så fattigt. Rättvist kanske, men jävligt fattigt.

Nu har ju jag fördelen av att vara, förvisso av avvikande sexuell läggning, en vit, (snart) medelålders man att jag inte blir helt utfryst ändå. Men hur skulle en tjej med en utåtagerande sexualitet uppfattas? Skulle man lyssna något nämnvärt när hon uttalade sig om sin syn på t ex miljöpolitik? Och det är ju också ett konkret exempel på sexism. Mycket av detta kan vi säkert bunta ihop och förklara med Heteronormativiteten. Och allt heteronormativt ska ju botas med queerteori och -aktivism. Nu är jag en stark anhängare av det mesta av queerteori, och mycket av feminismens många riktningar och definitioner.

Dock är jag fortfarande väldigt förvånad över att en aktiv sexualitet många gånger ses som något negativt. Jag hade trott och hoppats att det var något vi kunde lämna med de tidigare feministiska kampsångerna. Många av dagens feministiska röster uttalar sig så gott som alltid negativt när man pratar om mäns sexualitet. Utan att egentligen mena det, hoppas jag. Ingen normalt funtad människa tycker väl att mäns (sexuella) våld mot sin omvärld är en bra sak, men i kampen mot detta så kommer man ju inte att komma ett steg framåt om man inte erkänner att det finns en positiv, god manlig sexualitet. Inom feminismen så är det ju iaf i teorin accepterat med en utåtagerande kvinnlig sexualitet, men samtidigt så är det iaf i vissa kretsar (och inte minst i media) något negativt att vara en tradititionellt kvinnlig kvinna.

Jag har ingen aning om hur pass beläst en medialt exponerad kvinna som t ex Carolina Gynning är i den feministiska literaturen, men vem tror du har störst inflytande på svenska tonåringar? Gynning eller Judith Butler? Kanske vore vinsten total om det vore Butler, och nu kanske det är en halv seger med Gynning? En halv seger är väl bättre än en närapå total förlust?

Speed-dating; du är min drog

"We're ready for warp speed-dating, captain Kirk!"

Det är ett knepigt företag att resonera kring knark. Det är lite som en kemisk variant av rasism. Säger du något som antyder att folk får väl göra vaffan de vill så är man en påtänd drogliberal legaliseringsaktivist, och säger du något negativt så är du en anal och konservativ frikyrkomoralist. Jag hoppas att jag ska få slippa bägge dessa epitet, men det är svårt som lilla svenska fin-flickan att komma till klubbscenen i Berlin och inte förhålla sig till droger och droganvändning och drogbrukare.

Jag är ju en stor sucker för alla legala droger vi har i sverige och jag brukar dem alla med glädje. Cigg, kaffe, och alkohol. Och en treo-grogg när det blivit lite för mycket av någon av de andra drogerna. Men i övrigt är jag varken lockad, nyfiken eller känner något behov av något mer. Så länge ölen smakar gott och gör mig lite full och glad, och jag får mig en cigg när jag är sugen, så är jag helnöjd. Ok, en sniff poppers nångång när situationen påbjuder det… Men that is faktiskt it. För mig.

Visst har man sett några ute i Stockholm också som blivit nån halvmeter längre under kvällens gång, med ögonen som toppen på ett fyrtorn. Eller tvärt om, de som får svindel och helst vill ligga på rygg för att inte ramla av golvet. Men det är ju i undantagsfall, och de verkar inte heller ha något intresse av att socialisera med så många andra än sig själva, och möjligen med musiken.

Men i Berlin (och vad jag förmodar i många andra städer med ett utvecklat nattliv) är det inte bara mer vanligt men också mer accepterat. I alla fall accepterat i sån mening att folk har accepterat att det är många som väljer att knarka istället för att dricka när dom går ut. Och allvarligt talat, jag bryr mig faktiskt inte heller. Den stora skillnaden mellan att gå ut i Stockholm och i resten av världen är att i Stockholm ska det alltid tjafsas och bitchas, och i resten av världen går folk ut för att ha kul och umgås och ragga och ha kul och ha kul. Nu tror jag absolut inte att det är knarket som gör berlinare trevliga och glada, men så länge folk ute är trevliga och glada så skiter jag faktiskt i vad de går igång på.

Däremot så erbjuder ju t o m de minsta barerna där utrymme för en mer närmare kontakt mellan gästerna, där man kan lära känna varandra mer på djupet än vad man gör när man står och hänger i baren. Och där kommer den svenska renlevnadsmänniskan i mig fram igen. Fylleknull eller ölhångel har man ju ändå erfarenhet av sen barnsben, men att speedsnuska med nån när man själv är lite öltrög lockar inte alls. Jag minns jag mötte en jättesnygg kille i en källare, och vi småhånglade och klämde lite med och på varandra, men jag var tydligen inte tillräckligt sexig för att kunna konkurrera med hans rastlöshet om hans uppmärksamhet. ”I wanna fuck! I wanna fuck!” var hans mantra medan han grävde i mina kallingar och det kändes liksom inte läge för att föreslå en ölpaus… Och sekunder senare hade han hittat nån annan att speed-dejta. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog röven.

blåsningen

en helt vanlig kukbild?

Jag har som kommentar till min statusrad på qruiser som anger mitt kön och sexuella läggning lagt till den personliga beskrivningen ”moron magnet”. Den tycker folk är rolig. Det tycker inte jag. Men det är tyvärr en korrekt definition av min existens på qruiser. Jag vet inte om det bara gäller mig, men ibland känns det som jag drar till mig alla puckon.

Jag vet inte om det är mina utlägg här om hur jag inte har så stor tilltro till sanningar som får folk att tro att jag tycker att det är helt ok att ljuga. Kanske har de inte förstått hur jag skiljer på sanning och ärlighet. Sanning är något subjektivt, det jag upplever som sant behöver inte uppfattas så av alla andra. Det beror på kontext, erfarenhet, referensramar, tolkningssätt, osv. Medan ärlighet är ärlighet oavsett vem som säger vad till vem. Det är vetskapen om att det jag säger till någon är det jag uppriktigt menar. Även ärlighet kan misstolkas och/eller missförstås, men till skillnad från sanning eller lögn så är det införstått att avsikten är att förmedla en personlig övertygelse. Inte att konstatera någonting absolut sant eller falskt.

Jag har den senaste tiden blockerat och raderat ett antal människor från att kontakta mig då jag har märkt att de har bristande förmåga i att vara ärliga. Bara inom loppet av en halvtimma i fredagskväll visade det sig att två personer jag snackat med under en längre tid inte har vågat vara ärliga med vilka de är och vad de vill. Egentligen så skiter jag i det, jag har mina vänner och vet vem jag är och vilka jag har omkring mig som är mina vänner, men ändå så känns det så onödigt. Att veta att den tid och energi jag lagt ner varit i onödan. Jag har slösat tid, ok. Men vad är det dessa människor slösar bort? Allt förtroende folk haft. All möjlighet till att bygga en vänskap. Jag ska inte säga att jag direkt tar åt mig, jag har nog gått på tillräckligt många blåsningar för att inte ta det personligt. Jag fattar att det handlar om dom, inte om mig. Är man inte redo att vara sig själv så får man väl låtsas vara någon annan antar jag. Men jag tänker inte spela det spelet. Jag har fattat ett medvetet beslut om att vara rak och ärlig om vem jag är, och orkar faktiskt inte med att ge något utrymme åt folk som inte har nått samma nivå av självutveckling eller -insikt.

Jag fick en annan kommentar av en kille som sa att jag var ”intressant, men lite läskig”. Oj då. Och när jag frågade vad han menade med det så svarade han att jag var intressant för att jag inte var som alla andra (ok. lite smickrande, men säkert inte särskilt sant.), och läskig för att jag var så öppen och rak med vem jag är och vad jag tycker. Jag tror det kan stämma till viss del. Jag vet att jag ”skrämmer” folk genom att vara just väldigt öppen och tydlig, att folk inte vågar ta kontakt för att de tror jag är en bråkstake som inte kan vara personlig eller förtrolig med någon i ett privat samtal. Att allt jag gör är bögpolitik eller bloggaktivism. Och om det gäller raggande eller dejtande så har jag säkert sabbat en del chanser då jag plockat bort en del av den där spänningen med att upptäcka varandra under en tid. Jag är nog lite för öppen, för direkt, för att vara lockande. Den där upptäckarspänningen blir vid en första anblick bara en burdus och plump uppmärksamhetstörst eller bekräftelsebön.

(Och den där kukbilden… well, den ger ju ingen större avkastning på seriositetskontot direkt. Men det är mer en konsekvens av mitt upprop här, att leva som man lär. Jag kan ju inte klaga på alla andra som jag kallar för fegisar och sen göra likadant som de. Och för mig är en kuk en kuk en kuk, och inte nåt mer speciellt än någon annan kroppsdel. Bilden är mer politik än snusk. Även om jag inte har nåt emot snusk heller.)

Nåväl. Jag vill inte anpassa mig efter fegisars verklighet. Jag anser mig vara färdig med smygandet. Det kommer förmodligen innebära att jag kommer gå på en och annan blåsning i framtiden med, men jag tar hellre den smällen än att tvinga mig att hyckla med vem jag är. Jag gör det visserligen inte för någon annans skull än min egen, men om jag vågar vara rak och tydlig så kanske flera skulle våga också. Och ”våga”, förresten? Är det mod att vara sig själv? Det är nog ett eget ämne för ett blogginlägg.

_ _ _

Postscript: Efter att jag skrivit klart detta inlägg tidigt söndag morgon och schemalagt det för publikation har två andra gamla nätkompisar som jag så gott som dissat den sista tiden addat mig på facebook under söndageftermiddagen. Nu är jag rådvill, har jag bara nojjat och överreagerat bara för att folk är mycket mer långsamma att öppna sig? Är det bara för att det fortfarande är fuckin januari? Är det bara jag? Helvete, är det ingen som har numret till Tingeling? Kom hit med ditt spö och slå mig puckad! Om ingenting ändå blir som man hade tänkt sig, varför då tänka överhuvudtaget?

januarisug

Ok, det är mörkt som fan, och kallare än det är mörkt. Alla är fattiga och sitter hemma och betalar av kreditkortsräkningarna efter alla julklappar (som mottagarna redan sålt på Blocket för att betala julklapparna de köpte åt dig). Alla har nyårslöftesångest. Alla är bleka, glåmiga och småfeta. Alla är trötta och smågnälliga. Även jag. Men vaffan!?

Jag vill inte vara så här tråkig! Varför låter jag mig påverkas av väder och vind och luxstyrka och annat tjafs som jag ändå inte kan påverka? Jag vill bli en omständigheternas bimbo; för puckad för att uppmärksamma yttre fenomen och tillräckligt korkad för att alltid lalla omkring och vara montazami-glad och omedvetet obesvärad.

Jag och några polare hade prellat en biokväll i söndags. Hade absolut varit trevligt, men när söndan kom så var jag för lat för att styra upp nåt och satt istället och okynnesrunkade hela dan.

Igår var det dags för den månatliga måndagsölen med Andreas. En liten krogsväng som brukar avslutas på Torget, innan det inhandlas ett sexpack och vi åker hem, bärsar lite, snackar skit, spotifyar och ägnar oss åt lite ligga. Inte igår. Jag som tjatar om att jag vill ha mer snusk i mitt liv var tråkmånsen som var trött och okåt. Gonatt. Hade det hänt mig hade jag sparkat ut mig själv och krävt pengarna tillbaka.

Och det tycks inte bara vara jag. Tack och lov, typ. De fåtal skamliga förslag som ändå trillar in är rätt så slentrian och uppgiva i tonen. ”Inte sugen på träff va? Nähä.”

Vad kan man göra? Jag göra? Vi? Ska vi bara acceptera sakernas tillstånd och grotta in oss eller göra slag i staken och komma till stånd och göra nån? Nåt? Ni ser, jag sublimerar min sexuella frustration ner i ett blogginlägg som lätt skulle kunna klassas som en ända väldigt lång freudian slip. Shoot me! Ge mig ett skjut.

Jag får väl passa på att i samma anda be om ursäkt för mitt urbota trista inlägg igår. Jag vill inte snacka om prylar. Men där har ni resultatet av januaristämningen. Sorry! Kan vi inte försöka ändra på det här nu? Nu klickar jag på ”Save” för det här inlägget och hoppas att nån kommer och klickar på min ”Save”-knapp snart. Eller ”Trash”.