Pulp friction

Slicka uppåt, sparka neråt?

Jag (åter)upptäcker gammal musik. När allt bara samlas på hög (eller hur nu ett datorminne fungerar…!) så är det så lätt att glömma bort vad man har eller var det hamnat. En jävla massa musik man inte hört på flera år. Nu när jag synkat ner all musik i phonen och kör allt på Blanda så hittar man ju en massa bra (och lika många dåliga) låtar och artister man helt förträngt.

Just nu repeatar jag en låt jag inte ens gillade när den kom, Common people med Pulp. Och älskar den!

Låten är en genialisk jävla smäll på käften-pop – med en briljant text i en soc-realistisk romantik-genré som borde implodera pga sin egen orimlighet – utan att bli varken pekoral eller sentimental eller banal eller überpretto som nästan alla andra pop-med-ett-budskap-grupper (läs Kent).

Redan de inledande raderna avslöjar ju hela dramaturgin:

She came from Greece, she had a thirst for knowledge
She studied sculpture at St Martin’s college

Välbärgad flicka långt hemifrån, nyfiken på allt hon bara anat av världen utanför den skyddade tillvaron. Det kan ju inte bara vara jag som tolkar kunskapstörst och studier i den mänskliga anatomin som ett sexuellt begär?

Och den tolkningen blir ju bekräftad direkt i refrängen, när ”hon” sjunger

I want to live like common people
I want to do whatever common people do
I want to sleep with common people
I want to sleep with common people like you

Men hade refrängen bara upprepats likadant efter alla verser hade nog låten bara varit spekulativ (och tjatig!); ett runkmotiv för mannen som aldrig kommer kunna ta ett steg upp på den sociala hierarkistegen och lämna under- eller arbetarklassen. Men genom små grammatiska justeringar ändras perspektivet och budskapet i texten varje gång refrängen återkommer. Andra gången med ett byte av roller och då är det är ”han” som undrar You wanna sleep with common people? Like me? Förundrad, lockad, smickrad.

Sedan kommer den grå verkligheten ikapp och ”han” inser ju att man inte byter klass lika lätt som man byter miljö, You’ll never live like common people. Och han kan bara krasst konstatera att

You’ll never fail like common people
You’ll never watch your life slide out of view
and then dance and drink and screw
because there’s nothing else to do

Jarvis? Goofy!

Sista gången Jarvis, sångaren, sjunger dessa rader har konstaterandet bytts till en uppmaning, Never live like common people! Det livet kan bara uppfattas som romantiskt eller sexigt sett utifrån. Inte för de som vuxit upp i det, utan chans att ta sig ur det.

Och att komma från en högre samhällsklass ger dig inga fördelar där nere om inte de har något att tjäna på din position. Tvärt om. Du riskerar att förlöjligas och föraktas, och ska du klara dig undan så får du se till att skratta med när de skrattar, även om de skrattar åt dig

and the stupid things that you do
because you think that poor is cool.

(Och i en längre version av låten än den videon ovan visar fortsätter texten

”cos everybody hates a tourist
especially one who thinks it’s all such a laugh
and that the chip stain’s grease
will come out in the bath

Åh, det enkla nöjet med att se herrefolket få skit under naglarna!)

Det är ju absolut inget nytt tema (även om upplägget oftast är det omvända, tänk Askungen). Det finns säkert nåt Shakespeare-drama med samma handling, garanterat nåt antikt grekiskt dito. Och vari ligger tjusningen? Givetvis i lockelsen i det man inte vet så mycket om, de sociala klasserna (be)blandas inte gärna, och man har fördomar om det man inte känner till. Att dejta någon ur en annan klass (eller varför inte nationalitet?) kan ju vara ett lockande tabu att bryta mot.

Och det är ju ett ständigt aktuellt ämne! Inte minst här i Sverige just nu, även om vi inte har såå stora klasskillnader som i Pulps Storbritannien. Huvudkaraktären i Jens Lapidus Snabba cash – vad hette han nu igen, QP? OP? Q8? – var ju så kåt på att åka på klassresa att han runkade sig till sömns till den fantasin varje natt. Prins Charles följde pitten till slummen (nåja, nästan) och plockade upp Diana. Och kan det finnas ett mer aktuellt exempel på klasskåthet än när vår Vickan åker till gävletrakten och kommenderar en undersåte? Nu må herr Prins to be möjligen vara en framgångsrik företagare, men nån kunglighet är han ju inte. Och jag tror absolut att det är en av anledningarna att det kan pirra till innanför prinsesstrosan att han är en kille som inte kommer tråka ut henne med kunglig etikett i sängkammarn. (Och säkert lika mycket pirr i hans gosstrosa över att hon inte luktar småindustri och soc-fall.)

Och good for her!, säger jag bara. Hon har ju allt att vinna, så länge hon håller honom i kort koppel i Stockholm och inte får frispel och ska slumma i Ockelbo. Men även där skulle hon ju alltid ha en utväg. Precis som den grekiska skulptrisen har hon ju den returbiljett som utgörs av pengarnas trygghet – If you called your dad he could stop it all! Yeah!

verklighetsjetlag

"Open wide, and say AAAAHHH!"

Om man som jag gillar att kolla in andra killars kukar är det ju en vettig idé att då och då kolla in sin egen också…

Försöker komma in i vardagen igen. Igår var jag så skittrött redan vid sjutiden att jag var tvungen att gå och lägga mig, tänkte kolla på tv tills jag slocknade, men vid tolv var jag tvärpigg. Så upp igen, okynnesrunkade i ett par timmar, vred mig i sängen nån timme till och när klockan väl ringde snoozade jag till tio… Så jävla jetlaggad. Trots att jag aldrig lämnat tidszonen! Kulturell jetlag. Verklighetslaggad.

Och så är jag förkyld igen. Ont i halsen, kanske fått halsfluss? Eller klamydia!? Stockholmsdagen efter berlinnätterna. Och feber på det. Damn, måste va en primärinfektion! Nu har jag hiven också! Skit och helvete!

Fast en primärinfektion kommer ju inte efter bara två dar. Svensk noja över tysk livsstil. Jag är kanske inte så fritänkande som jag själv tror. Nu är det ju givetvis vettigt att vara medveten om risker och ha koll på fakta och ta ansvar för sig själv och de man möter. Men det är ju inte vettigt att noja bortom rimlighetens gräns, Jens.

Jaja, finns ju värre ställen att hänga på än Venhälsan på SÖS. Roligare ställen också iofs, men lika bra att kolla iaf. Rutinkolla. Om inte för kukens skull så för nervernas.

Nu anser jag ju ändå att en helg i Berlin bör lämna några bestående intryck. Förra gången var det skrubbsår på knäna. Den här helgen fick jag en blodig bula i skallen (don’t ask!), det kommer nog bli ett kreddigt ärr i hårbotten av det. Lite coolt på det där badboyviset. Men jag vore ju glad om det var den enda medicinska åkomma jag fick återkomma med.

Nu har jag faktiskt ingen hiv-noja vanligtvis, och jag slarvar ju inte så överdrivet med säkerheten att jag inte borde löpa någon risk för just det. Och de andra bacillerna och bakterierna kan man ju iaf vrida nacken av med ett bra recept. Och inte ens ett positivt besked skrämmer mig egentligen, iaf inte de dagar när jag inte testnojar mig. Jag har tillräckligt med vänner och bekanta med hiv för att fatta att det visserligen innebär en liten förändring av livet, men långt ifrån slutet på det.

Jag har ju alla symptom, så det är väl lika bra att förlika sig med tanken. Bläddra igenom phonen för att se att man har nummer till alla man måste kontakta, förklara läget och be dem gå och testa sig. Och att de kommer få ett brev i brevlådan där de är kallade till kontakspårning. Säga ”Förmodligen ingen risk, fick det nog i Berlin långt efter jag träffade dig…”.

Och på en halvtimme är det över. Spatlar och pipetter, tops och nålar, glidslem och luddigt torkpapper, nypa lite här och fingra lite där. Domen har fallit. Ingen hiv idag heller. ”Hiv-testet är negativt, och allt annat ser bra ut, men ring för övriga provsvar om en vecka…” Men jag som är så sjuk! Men mest i huvudet, tydligen.

Goofy sexy cool

Jag fattar aldrig varför mina polare håller på att ramla omkull bredvid mig när vi går på stan. Och nästan alltid får jag då höra ”MEN SÅG DU INTE!? FAN VA SNYGG HAN VA!”. Njae, sådär… Ok alla har ju en egen smak vad gäller killar och vad man vänder sid om efter och krockar med lyktstolpar på grund av.

Givetvis finns det ett skönhetsideal som de flesta har tagit till sig, och lärt sig tycka är snyggt och sexigt. Det gamla vanliga. Lång, smal, vältränad, välansad, fräsch. Straight-acting. Med några personliga, men normgodkända, varianter av samma tema. Mer smal än pumpad, eller tvärt om. Blond, mörk, snaggad. Mer maskulint robust eller mer ungdomlig fräschör. Åh jag somnar!

Jag kan bara säga att snygga killar är fula. Tråkiga, opersonliga, perfekta. Jag vet inte, kanske projicerar jag en lägre självkänsla på dessa snyggingar. Att jag inte är intresserad av dem för att jag på någon undermedveten nivå känner mig underlägsen. Men jag tror faktiskt inte det. Jag vet att jag inte är någon modell, men jag vet också att jag inte ser ut som en påse kattskit. Jag har nog fått omkull en och annan heting i mina dar, men de jag jagat har jag jagat för att jag har trott att de är de killarna jag ska gå igång på. Men jag gör inte det.

Nu är jag inte blind, jag kan ju se att vissa killar är skitsnygga enligt normen, och på bild så kan jag ju också fastna för en snygg pose, modelligt symmetriska ansikten, en fin kropp, osv. Men ska jag ut och bärsa med nån eller ligga i sängen och snacka eller snuska så väljer jag nog ett helt annat sällskap.

Asså, det är ju nåt positivt egentligen. Det finns ju inte så många supermodeller i Stockholm, och det vore ju trist att va kåt på samma kille som resten av stan också ville ha. Jag får ju ett större urval. Eller?

Men jag tycker det är jävligt svårt som det är. För utseendet är ju bara en liten del av vad man går igång på. Även utseende i en vid bemärkelse, med personlig stil och uttryck, gång, kläder, attityd, osv. Men jag förhåller mig ju också till skönhetsnormen. Men vill ha skönhetsidealet with a twist. Var gärna lång, smal, och snygg. Men med ett par utstående öron! Lite underbett! Hartänder! Nåt! Nåt avvikande. Nåt du.

Det har alltid varit den typen jag har vänt mig om efter på gatan. Nåt som avviker. Inte bara från omgivningen, men från det förväntade. Nåt lite goofy i det annars slicka. Jag tolkar nog in lite karaktär och personlighet i det. Ni får gärna oja och stoja över alla stockholms manboys som går direkt från dagis till gymmet om dagarna och uppfyller alla kindbenskriterier för att vara ett ultimat runkobjekt. Själv kommer jag förmodligen va mer intresserad av hans halvtöntiga smått skelögda polare.

Speed-dating; du är min drog

"We're ready for warp speed-dating, captain Kirk!"

Det är ett knepigt företag att resonera kring knark. Det är lite som en kemisk variant av rasism. Säger du något som antyder att folk får väl göra vaffan de vill så är man en påtänd drogliberal legaliseringsaktivist, och säger du något negativt så är du en anal och konservativ frikyrkomoralist. Jag hoppas att jag ska få slippa bägge dessa epitet, men det är svårt som lilla svenska fin-flickan att komma till klubbscenen i Berlin och inte förhålla sig till droger och droganvändning och drogbrukare.

Jag är ju en stor sucker för alla legala droger vi har i sverige och jag brukar dem alla med glädje. Cigg, kaffe, och alkohol. Och en treo-grogg när det blivit lite för mycket av någon av de andra drogerna. Men i övrigt är jag varken lockad, nyfiken eller känner något behov av något mer. Så länge ölen smakar gott och gör mig lite full och glad, och jag får mig en cigg när jag är sugen, så är jag helnöjd. Ok, en sniff poppers nångång när situationen påbjuder det… Men that is faktiskt it. För mig.

Visst har man sett några ute i Stockholm också som blivit nån halvmeter längre under kvällens gång, med ögonen som toppen på ett fyrtorn. Eller tvärt om, de som får svindel och helst vill ligga på rygg för att inte ramla av golvet. Men det är ju i undantagsfall, och de verkar inte heller ha något intresse av att socialisera med så många andra än sig själva, och möjligen med musiken.

Men i Berlin (och vad jag förmodar i många andra städer med ett utvecklat nattliv) är det inte bara mer vanligt men också mer accepterat. I alla fall accepterat i sån mening att folk har accepterat att det är många som väljer att knarka istället för att dricka när dom går ut. Och allvarligt talat, jag bryr mig faktiskt inte heller. Den stora skillnaden mellan att gå ut i Stockholm och i resten av världen är att i Stockholm ska det alltid tjafsas och bitchas, och i resten av världen går folk ut för att ha kul och umgås och ragga och ha kul och ha kul. Nu tror jag absolut inte att det är knarket som gör berlinare trevliga och glada, men så länge folk ute är trevliga och glada så skiter jag faktiskt i vad de går igång på.

Däremot så erbjuder ju t o m de minsta barerna där utrymme för en mer närmare kontakt mellan gästerna, där man kan lära känna varandra mer på djupet än vad man gör när man står och hänger i baren. Och där kommer den svenska renlevnadsmänniskan i mig fram igen. Fylleknull eller ölhångel har man ju ändå erfarenhet av sen barnsben, men att speedsnuska med nån när man själv är lite öltrög lockar inte alls. Jag minns jag mötte en jättesnygg kille i en källare, och vi småhånglade och klämde lite med och på varandra, men jag var tydligen inte tillräckligt sexig för att kunna konkurrera med hans rastlöshet om hans uppmärksamhet. ”I wanna fuck! I wanna fuck!” var hans mantra medan han grävde i mina kallingar och det kändes liksom inte läge för att föreslå en ölpaus… Och sekunder senare hade han hittat nån annan att speed-dejta. Och lika glad för det är jag, men gladast är nog röven.

Talang 2010

VARNING!

Bara så du vet… Detta inlägg handlar om sex och snusk och ligglycka. Är det något du inte är intresserad av så rekommenderar jag dig att klicka här och läsa detta istället.

/J

Skam den som ger sig! Trägen vinner! Jag har ju alltid haft självinsikten att veta mina starka sidor (och mina svagare dito). Vet vilka talanger jag har, och vilka sysselsättningar jag ska överlåta åt andra. Utan att skryta eller smickra mig själv så vet jag att jag är en jävel på att ligga. Inte så att jag är nån guds gåva till mänskligheten, men till ett utvalt fåtal som jag funkar bra ihop med. Andra är bra på språk, it, sång och dans, äldrevård, romdrinkar, aktiehandel. Jag är bra på att knulla. Visst vore det trevligt med en talang som var mer efterfrågad på arbetsmarknaden, något man kan göra en karriär av, men man kan visst inte få allt. Nu kan man väl visserligen göra karriär med sex som arbetsuppgift – som hora eller porrskådis – men jag är ju ändå av den tron att man ska inte göra sin hobby till sitt yrke.

Dock har jag länge upplevt att min talang varit ganska bortkastad. I Stockholm. På stans bögar. Jag har liksom inte haft nåt att jobba med som har gjort min talang rättvisa. Hur känd hade Michelangelo varit idag om han bara hade haft cernitlera och fingerfärg att tillgå? Om Mozart bara hade en mungiga att spela på? Monica Lewinsky om Clinton hade snusat? Talang kräver rätt sorts verktyg för att komma till sin rätt. För att gå från lovande till lovprisad.

Många knullare tror ju att det verktyg som avgör ifall de är bra eller dåliga knullare är deras kuk. Det är ju därför jag sett min talang lite som pärlor för svin. Fast tvärt om. Stockholmsbögarna är fina små pärlor och jag är kåta svinet. Pärlor sitter ju helst på rad, ihopbundna med ett snöre upp i röven ut genom munnen och vill bli betraktade på avstånd, och de kan inte förstå tjusningen med att böka runt som en glad gris. Kuken är inte det verktyg som gör en knullare till en bra knullare. Det vore som att säga att det var penseln som gjorde Picasso till konstnär, och mikrofonen Carola till kändis. Det spelar ju ingen roll hur bra du knullar om du inte knullar med någon som fattar vad ett bra knull är! Picasso behövde konstkritiker som fattade vad han höll på med, Carola behövde kvällspressen som fattade att hon är en vandrande rubrik. Vem som helst kan ju köpa en pensel, och alla (nåja!) killar har ju en kuk.

Som jag konstaterade i min statusuppdatering på FB igår så är kanske inte alla talanger till för offentlighetens insyn, men om jag är lite krass så har ju jag också hållit auditions efter talanger liknande min. Ofta med resultatet att jag blir knullandets Kishti som skriker ”du är en kata-fucking-strof!”.

Men igår hittade jag äntligen en värdig Idol-vinnare. Vi hade lätt fått genomgående 10:or från Let’s fuck-juryn! Aldrig har jag knullat så jag trott att jag höll på att få både en stroke och hjärtinfarkt samtidigt, och gillat det! Nu är inte min kondition den bästa iofs men jag svettades mer under fyra timmar igår än jag gjort under min skolgångs alla gympatimmar sammanlagt.

Jag antar att jag är lite morbid, men bara när man verkligen lever (rövare?) är döden närvarande. När man tänker att jag sprängs om jag inte får komma nu samtidigt som det känns som att jag dör om jag slutar knulla. Att livet vore över om knullet var det. Jag kanske överlever, men kommer inte leva längre. Le petit morte är inte bara ett bildligt uttryck!

Och sedan extasen. Det är svårt att skriva sex med ord, att hur sanna de än är så förvandlas man till sexuellt frustrerad Björn Ranelid på en dålig dag. Jag har lyckats chocka en och annan med min post-coitala persona, men igår var vi två om galenskapen. En orgasm som en kolsyrad, varm mjukglass som exploderar i buken och chockvågas genom lemmarna och får hjärnan att gapskratta ut genom munnen. Det är inte alla som reagerar positivt när man börjar gapskratta efter man har haft sex med någon, det är lätt att det uppfattas som nån form av omdöme av deras prestation. Men vet det från och med nu, att skrattar jag så är det ett gott omdöme! Är jag missnöjd så visar jag det på ett helt annat sätt. Tro mig!

Och jag har fortfarande inte, ca 13 timmar senare, kunnat släppa känslan av att jag har gjort något för första gången. Att använda bli av med oskulden-liknelsen är kanske inte riktigt passande, jag var långt ifrån någon oskuld innan. Men det kändes lite som att allt liggande fram tills nu var repetitioner och igår var det galapremiär. Publiken jublar och man inser att shownumret var en succé.

Sex handlar ju inte om teknik för mig. Det behöver inte vara proffsigt eller snyggt. Det kan vara hur struligt, fumligt och bökigt som helst, bara det är en jävla kontakt, en intimitet som blottar mer än bara en balle eller röv. Jag hade förmodligen reagerat på ett helt annat sätt med någon annan, men när D tittar upp på mig när jag är långt inne i honom och flämtar ”Jens! Var är du nånstans!?” så var det en helt förståelig undran. Med nån annan hade man ju skrumpnat och tappa lusten och tro att han hade menat ”Är den inne nu eller?”. Men när jag ligger djupt inuti honom och har mitt ansikte högst en decimeter från hans så handlar det om nåt helt annat än det. Jag har absolut ingen monsterballe och har aldrig riktigt förstått den här size queen-armén som bögar tycks utgöra. För trots att jag i det avseendet är högst normal så visste jag faktiskt inte var jag var, nånstans där jag inte varit förut. A rose by any other name stämmer nog bra på blommor, men när det gäller röv så gör det det inte. Och när D efteråt i tystnaden av efter-ciggen säger, liksom mer för sig själv, att ”jag har aldrig blivit knullad där” så är det ju inte i röven han menar. Det är någon helt annanstans. Var är det nånstans? Vet faktiskt inte, vet bara att jag vill dit igen. Och stanna där.

Berlin, ett beslut.

Innan jag åkte till Berlin tänkte jag att jag nog kunde mjölka tre inlägg ur min resa – en inledning, en berättelse och en avslutning. En triptyk. Dels för att det stilistiskt blir ett bra, klassiskt upplägg, men kanske framförallt för att jag är lite ordfattig just nu. Det blir som ett Kinder-egg; en resa, tre inlägg. Det flyter liksom inte ur mina fingrar. Jag ältar inte en massa saker just nu (vilket säkert är bra) men jag har inte heller några klara, färdiga tankar att presentera (vilket ju känns lite jobbigare). Nu känns det som jag måste fatta ett beslut.

Imorse när jag vaknade så skrattade jag lite åt mig själv när jag tänkte på det här. Det låter ju inte bättre än att jag genomgår en medelålderskris! Haha! Jag kanske borde va som folk och bara köpa en Porsche? Eller så har jag en sen tonårskris och borde packa väskan och dra till London och bli au pair. Eller 30-årskris. Jag kan fortsätta rabbla upp, i mitt tycke, bra saker med Berlin: rik och varierad kultur, ny och gammal fantastisk arkitektur, intressant historia, osv. Men jag kan inte fortsätta tjata om hur härligt det är, för så länge jag sitter här i Stockholm så blir det inget annat än gnäll. Det gör mig ju galen när folk gnäller över sina liv men inte gör ett skit för att ändra på det de klagar på.

Men det är ju så tydligt hur snabbt man glömmer tråkiga saker. Jag var borta i två dar och kände mig laddad och taggad, och så kommer man hem och blir nackskottad direkt. Man sitter i Berlin och känner att man är mitt i smeten, med smör på, åker räkmacka i bögtrafiken. Folk är glada och loggar man bara in på Grindr eller GayRomeo så hör folk av sig och vill hitta på nåt, alltifrån att ta några öl och festa till att göra så fult att det är på gränsen till att ens kunna räknas som sex… Sedan kommer man hem och loggar in på Qruiser, och stämningen är i det närmaste bögbegravning. Vem har dött? Visst ja, min själ!

Så ett beslut (avslut?) är nog nyttigt. Jag gillar ju inte censur eller att tabubelägga ämnen, men jag tror att jag ska lägga två ämnen i karantän, för en tid i alla fall. Berlin och Qruiser. Jag håller hellre käften och inte säger nåt alls än att sitta som en papegoja med fyllehicka och rapa upp samma tomma fraser om och om igen. Ni som följt den här bloggen tror mig väl inte nu, men jag ser mig inte som en bloggblottare. Visst jag har skrivit om många personliga saker, men jag har faktiskt inte skrivit något som jag anser vara privat. Och jag har inga planer på att börja heller.

Jag såg ett citat nånstans som jag ändå tycker har en poäng trots dess new ageiga flum-ton, och jag ska se om det går att omsätta det i aktiv handling. Här är den senaste importen från plattitydfabriken: Var ditt livs arkitekt, inte arkeolog. Ett klokt råd som verkar funka på Berlin, det kanske funkar på mig med?

Good night, Berlin!

Ur en rumänsk familjs fotoalbum.

Sent ska syndaren vakna. Jag kan inte tänka mig ett bättre tema för detta inlägg än det. Hela min berlinhelg var färgat av denna sena syndares uppvaknande. Fast denna gång utan de moralistiska konnotationerna; det är inte ett uppvaknande från synd, utan till. Utan pekpinnar eller värderingar, endast ett krasst konstaterande. Synd är synd, och det är inte synd om någon.

Min värdinna, Andreas, hade precis gått och lagt sig när jag anlände till lägenheten i Friedrichshein runt niotiden på lördagsmorgonen. Oj, tänkte svensken i mig, vilka tokigheter har man varit ute på om man kommer hem runt åtta på morgonen? Men det är ju ändå Berlin, en stad som lever upp och upplevs bäst på natten. Dagen är ju som alla andra dagar i alla andra städer, verkligheten som alla känner. Inget fel med verklighet – sightseeing, shopping, museer, fika och allt annat turistigt man gör på annan ort. Men natten är Berlin är synden är glädjen är livet. Jag vet att jag låter som nån nyfrälst som är så uppfylld av sin upptäckt att han inte ser några skavanker i sin nya världsbild, men det skiter jag i. Jag är ändå less på verklighet och objektivitet.

Och en kort frukostmorgon övergick i en slö tupplurseftermiddag övergick i en soft semesterölskväll. Vi hade nog båda mycket väl kunnat avrunda där, gäspiga som vi var, men vid typ 23 tyckte vi att en kort sväng till kvarterspuben kunde va en lämplig sängfösare. Jo tjena! Vilka tror vi att vi är att stå emot berlinnattens lockrop?

Nu befann vi oss visserligen bara ett stenkast ifrån en av Berlins största klubbar, Berghein (med Lab i källaren), men natten ville ha oss till Schöneberg, västra Berlins gamla bögkvarter där det tycks finnas lika många bögbarer som adresser. Vi betade av barer i en rasande takt, i jakt på den där ölen som gör kroppen mjuk och följsam och tanken hög och klar. Det var transor och läderfarbröder och schlagerfjollor och sugardaddys och thaiynglingar i en ändlös parad att de snart smälte samman till märkliga kombinationer. Thailäderdaddytransa? Det var vackert, det var visuellt, det var suggestivt, surrealistiskt? Som ett vardagsrum där det aldrig är vardag, eller ens dag. Som hemma, om inte hemma låg där det ligger, och befolkat av fler, mer udda fåglar än mitt.

Tom’s bar. Gamla hederliga Tom’s. Första gången jag var där. Jag har aldrig klagat på rökförbudet på Stockholms, och nu Europas, barer. Men jävlar va gott det är att faktiskt få sitta ner med en öl och ta en cigg utan att behöva klä på sig rymddräkten och ge sig ut i kylan utanför bögkapseln för ett bloss. Trots den ovana doften av ciggrök inne i baren så var det ändå andra dofter som kittlade sinnena. Doften av varmt tungt läder, svett och testosteron, poppers och brunst, kön och sex. Och trots att hela källaren är ett darkroom där mörkret tillåter allt och förtäljer inget så var de lysrörsupplysta toaletterna en synnerligen bekväm bekvämlighetsinrättning minsann. Jag tvivlar inte alls på att det där uträttades kroppsliga behov, men jag tror inte att killarna kissade i kors, eller stod redo med toapappret när aftonens bästa polare ropar ”Färdig!”. De ljud som tog sig över båsväggarna skvallrade om en helt annan njutning… Och jag, lämnad åt pissrännan för mina behov, kunde inte annat än le åt den friheten som finns åt de som väljer att ta den. Den enkla, gratis, tillgängliga om än tillfälliga lycka man kan finna i natten.

Vidare till nästa bar. Blue boy bar, kan den ha hetat så? Hade varit mer än passande i så fall. Det var inte bara inredningen som var sliten, och jag vet inte om det var den sena/tidiga timmen som fick klientelet att se så hålögt och tunghövdat ut, men frågan är om de igenbommade fönstren var till för att hålla omvärlden ute eller gästerna inne. Förmodligen både och. Även här i ruset och natten kan det bli för mycket verklighet även om man låser omvärlden ute.

När jag tidigare har klagat på qruiserprostitutionen så känns min ”kritik” i berlinperspektiv både larvig och väldigt berättigad. Varför bli upprörd över pojkar som säljer camrunk för en veckas guldmedlemsskap? Men varför skulle man vilja sälja sig så billigt? Så lätt? Men någon närmare kontakt med prostitution har jag ändå inte haft. Förrän nu. Ännu ett uppvaknande.

Vi hann inte ens sätta oss i baren och få vår första drink innan en väldigt söt yngling kommer fram till oss och ber mig om en cigg. Nu anser jag att varken jag eller Andreas ser ut som några bergstroll, och i normala fall skulle man kanske bli smickrad av den uppmärksamheten och komplimanger man får av nån storögd plutmunskille, men nånting – jag vet inte vad – förklarade direkt vad det var frågan om. När vi tydliggjort att vi inte, INTE tänkte betala honom för sex så erbjöd vi iaf honom en drink. Och vi pratade lite. Kom från Rumänien tydligen. Mor och syster bor kvar. En snyfthistoria möjligen sann, det spelar ingen roll. Jag vet inte om hans situation var utav nödvändighet, man kan väl jobba på McDonald’s i Berlin med? Men nog är möjligheterna något färre i en fattig stad som invandrad än vad qruiserpojkarna har. Jag tänker intelägga någon värdering i det, han verkade veta vad han gjorde, han var uppriktig och pratglad. Och när drinken var uppdrucken och vår intygan visat sig stämma valde han att mingla vidare. Tschüss!

Nästa horpojke sade sig vara från Österrike och Wien. Men han var varken särskilt pratglad eller social. Inte heller var han någon österrikare. Han hade säkert varit med några fler varv i kvarteret än den förra grabben, men jag hoppas att han knullar bättre än han ljuger. Han fick inte nån drink av oss. Ljug gärna för mig, men då får du ju fan göra det bra!

Sedan söndagmorgon, och lucköppning. Eller nja, morgon? Klockan var ju ändå 17.30 när vi vaknade. De sena syndarna vaknar. När kom vi hem? kl 6? Hur? Jag minns berlinneon genom ett bilfönster. Taxi alltså. Det var dock inte så många minnesluckor att öppna, vi jämförde minnen och var relativt samstämmiga kring kronologin och händelseförloppet. Jag önskar att jag hade fått skrapsåren på mina knän genom en något mer romantisk aktivitet, men den erotiska dimensionen av denna berlinnatt var mer i rollen av voyeur; jag såg, hörde och kände doften, men deltog inte själv. Jag hade kunnat men behövde inte. Jag saknade det inte, jag var mitt i det.

Och mina skrapsår är faktiskt ganska sköna. På samma sätt som träningsvärk kan vara skön. (Har jag hört.) De är som en bitterljuv påminnelse om att denna natt faktiskt har hänt. Sen kan vi väl tala tyst om att jag fick dem på väg hem när jag stod vid ett lågt staket och pissade och råkade ”halka” rakt ner i min bevattnade snödriva…? Jag fick iaf hjälp upp av några rumlande ungdomar som inte ens såg undrande ut över vad jag gjorde i en snödriva med brallorna nere. Berlin, antar jag. Business as usual.

Berlin – prelude

Far och flyg, bögjävel!

Ja, jag är en vane- och kontrollmänniska. Inte så att jag har ett kontrollbehov och vill och måste bestämma och styra. Jag är en slav under vanan och har kontroll pga lathet, och att min hjärna alltid haft den förmågan/förbannelsen att den lägger onödig info, fakta och stapeldata på minnet utan problem. Mitt nonsensminne är faktiskt min bästa arbetskamrat, men en av mina sämsta fritidspolare. På jobbet sparar jag säkert en månads arbetstid per år bara genom att ha ordning på allt i skallen. Däremot är jag usel på att ha koll på fritiden. Födelsedagar (inklusive min egen) glöms bort, jag har ingen förmåga att styra upp och planera något när jag är ledig, och alla måsten som jag annars betar av ASAP dunkar jag med stora Manãna-stämpeln.

Jag har ju iaf självinsikt för att veta att det är så jag funkar, och jag försöker bli ”bättre”. Problemet uppstår ju först när jag tror mig ha full kontroll på mina fritidsaktiviteter på samma sätt som mina jobbsysslor.

Jag har haft på tok för mycket på gång sista tiden, och jag har mest rusat runt och släckt bränder och försökt hinna med i min Att göra-lista. Jag önskar att jag kunde säga att anledningen till att jag inte bloggat så flitigt var just den anledning jag angav i ett tidigare inlägg, att jag helt enkelt fått ligga lite, men tyvärr har jag varken hunnit blogga eller ligga, och inte heller har jag upplevt något spännande värt att blogga om. Energin och motivationen till att slita och bita ihop har så klart varit vetskapen att jag när det väl blir lördag sitter jag på rumpan i Berlin med en kall, immig i min hand och pustar, slappar, och njuter av sällskapet och känslan att vara hemma långt borta. I all jäkt och stress har två bilder vilat i bakgrunden av alla mina tankar – disneykolorerade stillbilder av Andreas och Öl. Oasen för den törstiga bögen på knäna.

Så det var inte utan några hugg i ryggen av panik och ödets all jäkelskap som jag igår, när jag bara snabbt skulle kolla upp kommunikationerna från Tegel till Zoo, fick se att GermanWings och Lufthansas piloter går ut i strejk på måndag då jag ska flyga hem. Fan, FAN, FAN!

Nu utlovades det dock gratis ombokning till en annan flight, men man är ju tvungen att ringa nåt dyrt callcenter i östra Ukraina nånstans. Jag ringde 82! gånger igår kväll. Ibland blev jag inte ens framkopplad, ibland hamnade jag i en telefonkö där jag blev utslängd varje gång och ombedd att ringa igen senare. GRRR!

Jag gav upp när telefontiden gick ut, och tänkte väl försöka igen när jag vaknat och kommit till jobbet. Eller alternativet att jag åker ner till Berlin och skiter i om jag kommer hem eller inte. Det är ju inte direkt så att jag kommer längta häcken av mig tillbaks till Stockholm ändå.

Nu finns det ju faktiskt en poäng med att ha ett uttryck som Att sova på saken, särskilt om man som jag tror sig ha koll när man faktiskt inte har det. Senast när jag flög till Berlin med GermanWings så kom jag ihåg att jag var ganska nöjd, en två timmars-försening från Arlanda till trots. Jag har ju tidigare aldrig flugit med de här små lågprisbolagen, eftersom jag är en gammal SASare från födseln. (Ja, inte gammal alltså, utan SASare.) Jag har några skräckfärder med WizzAir från Skavsta till Krakow i färskt minne, och det bolaget gör ju SAS både prisvärt och servicemedvetet. Dock tog det ju mig bara en minut från det att väckarklockan hade ringt imorse tills jag insåg att jag ska ju inte alls flyga med GermanWings, jag ska ju flyga med AirBerlin! Och de ska ju inte strejka alls. Undrar om jag nånsin kommer få ett svar på mitt arga email jag skickade igår kväll till GermanWings… Haha! Om jag får det så lovar jag att posta det här.

Jag tror bannemig att jag bara ska åka charter i fortsättningen, jag behöver tydligen en reseledare.

Berlin Berlin

Willkommen in Berlin, bögjävel!

New York, New York? Fuck that! Jag är fan ingen brat-packare!

Hade jag varit i The misstag-making business, och levt efter devisen att man ska lära sig av sina misstag, så skulle Berlin vara ett av mina större. Ett jag gärna gör om och om igen. För att lära mig av dem, så klart. Nu finns det ju grymt mycket att lära sig i och av Berlin, men något misstag är det ju givetvis inte. Man kan ju lära sig precis lika mycket, om inte mer, av sina lyckokast också.

Jag har varit i Berlin två gånger. Första gången var ’94, tror jag. Tillsammans med min då bästa tjejkompis. Jag var inte utkommen (även om alla naturligtvis visste!) och vi gjorde inte mycket mer än gick promenader och tömde minibaren på hotellrummet. Men ’94 var ett häftigt berlinår. Alla spår av muren var borta, och det var vardag igen. Inga bråk och stridigheter, inget firande och champagne. Och var man än gick så såg man den nerrivna, försvunna muren. Gränsen som muren hade utgjort var exakt lika skarp även om muren var bortfraktad. Möjligen var gränsen mellan öst och väst nu än tydligare? Man kunde bokstavligen gränsla gränsen, och bli lite yr över att stå mitt emellan två världar. Och fastän öst var sliten och smutsig och grå så minns jag att jag tyckte det var… vackert? (Väst var visserligen också slitet, smutsigt och grått, men av samma sort jag kände igen hemifrån. Smutsigt av McDonald´s-papper och gamla flyers, grått av vinterslask.)

Öst var tydligt, ordnat, arrangerat. Avgassmutsigt, och tids-slitet, men prydligt. Ideologi som arkitektur. Sedan dess har jag haft en fäbless för den politiskt/ideologiskt avskyvärda, men stilistiskt imponerande, teatraliska, lite kitschiga stalinistiska arkitekturen. En arkitektur baserad på det logiska felslutet, en totalitär ideologi paketerad i Moskva, monterad på plats och pyntad med lite nationell bling-bling. En kommunistisk stats- och stadsbyggnads-IKEA.

Väst såg i stort sett ut som alla andra väststorstäder, möjligen lite färgad av ett folks dåliga samvete efter andra världskriget.

Den andra gången jag var där – i oktober i fjol, 15 år senare – var det en helt annan stad. Inget öst, inget väst. Ett Berlin. Ett nytt Berlin. Jag kan inte annat än att hålla med stadens borgmästare Klaus Wowereit i hans beskrivning av Berlin – en väldigt fattig, men sexig stad. Och med en historia som Berlins är det kanske inte så konstigt. En stad som tvingats återuppfinna sig själv flera gånger om genom århundradena har inte tid eller råd med att vara sentimental. Den är medveten om sin historia, men lever inte i den. (Det vore väl något att önska till Stockholm, där t o m en fallfärdig och sjunkande betongbunker blir en decennielång dallassåpa, och får folk att grina av sentimentalitet över något de aldrig gjort något annat än att klaga på.)

Av och till sedan 20-talet har ju Berlin varit världens huvudstad för de avvikande. Det dekadenta. Nattens invånare. De oönskade älskande. Ett hem för de kulturellt hemlösa. För att parafrasera Strindberg, en plats jag kan åka bort till för att komma hem. Jag lämnar gärna Manhattan till Cohen och alla andra bögar, jag går direkt på, och tar, Berlin.

Nu har det slumpat sig så att jag ska dra till Berlin igen. Två gånger. På en månad. Överdrivet kanske, men jag går gärna till överdrift. Måtta är iaf inte min dygd. Det blir en weekend i slutet av februari och en i slutet av mars. Och varför skulle jag inte det? Jag har ju turen att va polare med en av Stockholms skönaste bögar, Andreas, som gått och blivit med lägenhet i Berlin. Såna vänner måste man ju utnyttja. Och när en resa till Berlin tur och retur är billigare än en taxiresa, enkel väg, hem från Zipper… Vad väljer man?

egalia-banken

Vi gjorde det! Vi nådde målet plus moms. Egalia-insamlingen kom igår upp i 105 000 kr! Detta gör att Egalia kan ha öppet fram till Stockholms stad lämnar beslut om ekonomiskt stöd nångång i februari. Som studenterna brukar bröla: Fy fan va vi e bra!

Innan jag gick dit hade jag bara en teoretisk övertygelse om hur viktigt verksamheter som Egalia är, idag har jag en praktisk och empirisk kunskap om det! Vilken fantastisk plats! Vilka fantastiska ledare! Och framförALLT, vilka fantastiskt vackra ungdomar! Jag är så gott som beredd att, som repressentant för min generation, abdikera från framtida samhällsstyre och ge makten och härligheten till våra efterträdare redan nu. Jag är såå hoppfull. Förbered er på en förändringens tid framöver.

Aldrig har jag bränt pengar så snabbt en lönedag. Aldrig har jag känt att det har varit så väl spenderade pengar. Jag ser det som en säker investering, jag kommer få större avkastning på mina slantar på Egalia än vad min bank nånsin kommer erbjuda på mitt sparkonto.