Sunny side up

”Vill du ha sällskap?” sa han. Jag ligger och solar på Långholmen igen. Utan att egentligen öppna ögonen och lyfta blicken svarar jag ”Nej tack”. Det var väl snällt att han frågade, men jag har inget emot att sola i min ensamhet (hur ensam man nu kan vara tillsammans med en massa andra solare och raggare).

Men frågan fick mig att minnas samtalsämnet från igår, när jag och nya och gamla polare satt och ölade på Mosebacke. Vi kom in på ämnet sol och nakenhet – mina favvoämnen – och jag berättade en anekdot från ett tidigare år på Långholmen.

Den gången var det en farbror som inte tyckte frågan om ifall jag var sugen på sällskap var särskilt relevant. Iaf inte för honom. Jag låg på mage och solade ryggen och det där viktiga första intrycket jag fick av farbrorn var intrycket, och intryckandet!, av hans finger in i min röv. Vilket första intryck!

Jag minns inte exakt de ord jag sade/skrek till honom men jag vet att det framgick med all önskvärd tydlighet, tillochmed för honom, att det inte var uppskattat. Ok, fingret försvann (ut ur mig) och det gjorde också farbrorn, men inte förrän han delat med sig av hans twisted våldtäktsmanslogik att jag minsann inte ska ligga och bjuda ut mig och frestas om jag inte ville ha honom i mig.

Idioter finns det ju gott om, och det ligger väl i idiotens natur att inte veta om att han är en idiot, men ibland undrar man ju hur korkad en person kan vara och ändå klara av att stå, andas och formulera ord.

Mina ölvänner igår undrade om jag kanske missuppfattat allting, och att farbrorn möjligen var en ambulerande allmänläkare och bara ville ta tempen, kolla att jag inte var febrig liksom. Jag är ju tvungen att erkänna att jag kände mig ganska varm och svettig där jag låg. Nu sitter jag visserligen inte inne med någon ordentlig medicinsk expertis, men jag är ändå nästan säker på att läkare använder något instrument av något slag för att fastslå ev febrighet hos sina patienter. Och mig veterligen är det inte så vanligt att läkare tvingar sig på patienterna… Man kan väl ändå inte bli tvångsvårdad för feber? Jag kan möjligen sträcka mig så långt som att farbrorn kanske gillade att leka doktor.

Nu är det kanske sant som det är sagt, att vägen till en mans hjärta går genom magen, men jag tror inte den devisen syftar på att vägen till hans mage ska gå genom hans tarmar… Fast å andra sidan hade jag inte uppskattat om farbrorn hade stoppat någon av sina kroppsdelar i min mun heller. Jag vet inte, jag kanske är en hjärtlös typ?

Oväntade komplimanger

moi?

Hade precis slutat jobba, en av de där 11-timmarsdagarna då man inte hunnit sitta ner på hela dan. Jag tryckte i mig en macka i förbifarten, stal några minuter för ett par ciggpauser. Redan sliten innan jobbet efter något glas vin för mycket igår för att skölja ner schlagersoppan. Död, fast med en puls.

Hade just pressat in en burgare i ansiktet. Donken brukar bli min kombinerade frukost/lunch/middag såna här dagar. Stod och surplade i mig det sista av colan och sög de sista blossen ur min cigg utanför nedgången till T-centralen. I egna tankar, om ens det.

”Ursäkta?” En antydan av finsk brytning i den mjuka rösten som tydligen tillhörde den kortvuxna, rundlagde farbrorn bredvid mig. ”Jo, jag undrar om du skulle vilja göra mig sällskap hem…?”

”va!?” Jag har ju jobbat i kvarteren i några år och är van vid alla möjliga förfrågningar från folk på gatan. Allt ifrån knarkförsäljare, ciggtiggare, vägundrare. Alltid folk som vill ha något av mig. Det här var första gången någon ville ha mig.

”Jag är lite ensam, och vill ha lite sällskap. Jag är generös.” Jag vet inte vad jag hade väntat mig, det är ingen som tagit mig för hora förut. Horig visst, men inte hora. Han var väldigt vänlig, välvårdad. Nykter, något nervös. Vet inte varför jag antog att torskar skulle vara slemmiga och äckliga.

Och jag som stod där och absolut inte kände mig åtråvärd. Snarare då slemmig och äcklig. Orakad. Svettig. Och så vill han ha mitt sällskap. Jag tackade reflexmässigt nej, men undrade ändå om jag hade kunnat svara ja. Under andra omständigheter? Förmodligen inte. Men ändå.

Men det som överraskade mig, utöver överraskningen att han faktiskt stövlade fram och frågade, var att jag blev glad. Smickrad faktiskt. Eller rörd. Hade jag varit en mer barmhärtig samarit så hade jag kanske kunnat ställa upp på ett mercy fuck, bara för att han var så… fin? Alltså inte till utseendet, men till sättet. Nu är det väl stor skillnad på allt vad nerknarkade sprutluder kan råka ut för i torskstimmet och vad en hobbyhorande grabb kan råka ut för, men det kändes nästan mer ”förnedrande” för honom att fråga än för mig att bli förfrågad. En maktförskjutning. Jag har aldrig tänkt att det kan vara så.

Jag tror inte så mycket på myten om den lyckliga horan. Det är nog ett försvinnande fåtal som lever det livet. Jag tror det snarare är ganska smutsigt och förnedrande för de flesta. Det är nog inte många som horar av kåthet, snarare av penga-/knarkbehov.

Nångång har jag utbrustit i ett frustrerat: ”Jag är fan less på att va bra på att knulla. Alla är fan riktiga amatörer, de borde faktiskt betala mig för det!”. Men då inte i meningen att jag önskade vara en hora, mer att min kompetens inom området är för hög för att bara ges bort gratis. Nåväl, ikväll har jag för första gången fått en liten försmak om en liten del av horans vardag. Och den smaken var faktiskt inte så bitter. Lite söt skulle jag säga. Men jag tror jag nöjer mig med det. Jag tar det som en stor oväntad komplimang när jag verkligen behövde en sådan. Dock tror jag att jag ska fortsätta knulla gratis. När jag vill det utav kåthet och lust. Om jag bara hittar nåt riktigt svin att kasta mina pärlor för.

Talang 2010

VARNING!

Bara så du vet… Detta inlägg handlar om sex och snusk och ligglycka. Är det något du inte är intresserad av så rekommenderar jag dig att klicka här och läsa detta istället.

/J

Skam den som ger sig! Trägen vinner! Jag har ju alltid haft självinsikten att veta mina starka sidor (och mina svagare dito). Vet vilka talanger jag har, och vilka sysselsättningar jag ska överlåta åt andra. Utan att skryta eller smickra mig själv så vet jag att jag är en jävel på att ligga. Inte så att jag är nån guds gåva till mänskligheten, men till ett utvalt fåtal som jag funkar bra ihop med. Andra är bra på språk, it, sång och dans, äldrevård, romdrinkar, aktiehandel. Jag är bra på att knulla. Visst vore det trevligt med en talang som var mer efterfrågad på arbetsmarknaden, något man kan göra en karriär av, men man kan visst inte få allt. Nu kan man väl visserligen göra karriär med sex som arbetsuppgift – som hora eller porrskådis – men jag är ju ändå av den tron att man ska inte göra sin hobby till sitt yrke.

Dock har jag länge upplevt att min talang varit ganska bortkastad. I Stockholm. På stans bögar. Jag har liksom inte haft nåt att jobba med som har gjort min talang rättvisa. Hur känd hade Michelangelo varit idag om han bara hade haft cernitlera och fingerfärg att tillgå? Om Mozart bara hade en mungiga att spela på? Monica Lewinsky om Clinton hade snusat? Talang kräver rätt sorts verktyg för att komma till sin rätt. För att gå från lovande till lovprisad.

Många knullare tror ju att det verktyg som avgör ifall de är bra eller dåliga knullare är deras kuk. Det är ju därför jag sett min talang lite som pärlor för svin. Fast tvärt om. Stockholmsbögarna är fina små pärlor och jag är kåta svinet. Pärlor sitter ju helst på rad, ihopbundna med ett snöre upp i röven ut genom munnen och vill bli betraktade på avstånd, och de kan inte förstå tjusningen med att böka runt som en glad gris. Kuken är inte det verktyg som gör en knullare till en bra knullare. Det vore som att säga att det var penseln som gjorde Picasso till konstnär, och mikrofonen Carola till kändis. Det spelar ju ingen roll hur bra du knullar om du inte knullar med någon som fattar vad ett bra knull är! Picasso behövde konstkritiker som fattade vad han höll på med, Carola behövde kvällspressen som fattade att hon är en vandrande rubrik. Vem som helst kan ju köpa en pensel, och alla (nåja!) killar har ju en kuk.

Som jag konstaterade i min statusuppdatering på FB igår så är kanske inte alla talanger till för offentlighetens insyn, men om jag är lite krass så har ju jag också hållit auditions efter talanger liknande min. Ofta med resultatet att jag blir knullandets Kishti som skriker ”du är en kata-fucking-strof!”.

Men igår hittade jag äntligen en värdig Idol-vinnare. Vi hade lätt fått genomgående 10:or från Let’s fuck-juryn! Aldrig har jag knullat så jag trott att jag höll på att få både en stroke och hjärtinfarkt samtidigt, och gillat det! Nu är inte min kondition den bästa iofs men jag svettades mer under fyra timmar igår än jag gjort under min skolgångs alla gympatimmar sammanlagt.

Jag antar att jag är lite morbid, men bara när man verkligen lever (rövare?) är döden närvarande. När man tänker att jag sprängs om jag inte får komma nu samtidigt som det känns som att jag dör om jag slutar knulla. Att livet vore över om knullet var det. Jag kanske överlever, men kommer inte leva längre. Le petit morte är inte bara ett bildligt uttryck!

Och sedan extasen. Det är svårt att skriva sex med ord, att hur sanna de än är så förvandlas man till sexuellt frustrerad Björn Ranelid på en dålig dag. Jag har lyckats chocka en och annan med min post-coitala persona, men igår var vi två om galenskapen. En orgasm som en kolsyrad, varm mjukglass som exploderar i buken och chockvågas genom lemmarna och får hjärnan att gapskratta ut genom munnen. Det är inte alla som reagerar positivt när man börjar gapskratta efter man har haft sex med någon, det är lätt att det uppfattas som nån form av omdöme av deras prestation. Men vet det från och med nu, att skrattar jag så är det ett gott omdöme! Är jag missnöjd så visar jag det på ett helt annat sätt. Tro mig!

Och jag har fortfarande inte, ca 13 timmar senare, kunnat släppa känslan av att jag har gjort något för första gången. Att använda bli av med oskulden-liknelsen är kanske inte riktigt passande, jag var långt ifrån någon oskuld innan. Men det kändes lite som att allt liggande fram tills nu var repetitioner och igår var det galapremiär. Publiken jublar och man inser att shownumret var en succé.

Sex handlar ju inte om teknik för mig. Det behöver inte vara proffsigt eller snyggt. Det kan vara hur struligt, fumligt och bökigt som helst, bara det är en jävla kontakt, en intimitet som blottar mer än bara en balle eller röv. Jag hade förmodligen reagerat på ett helt annat sätt med någon annan, men när D tittar upp på mig när jag är långt inne i honom och flämtar ”Jens! Var är du nånstans!?” så var det en helt förståelig undran. Med nån annan hade man ju skrumpnat och tappa lusten och tro att han hade menat ”Är den inne nu eller?”. Men när jag ligger djupt inuti honom och har mitt ansikte högst en decimeter från hans så handlar det om nåt helt annat än det. Jag har absolut ingen monsterballe och har aldrig riktigt förstått den här size queen-armén som bögar tycks utgöra. För trots att jag i det avseendet är högst normal så visste jag faktiskt inte var jag var, nånstans där jag inte varit förut. A rose by any other name stämmer nog bra på blommor, men när det gäller röv så gör det det inte. Och när D efteråt i tystnaden av efter-ciggen säger, liksom mer för sig själv, att ”jag har aldrig blivit knullad där” så är det ju inte i röven han menar. Det är någon helt annanstans. Var är det nånstans? Vet faktiskt inte, vet bara att jag vill dit igen. Och stanna där.

Äckelbloggen

Prosit!

Jag är inte alls kräsmagad på nåt sätt. Det är få saker som får mig att må illa. (Det som får det att vända sig i magen på mig är oftast sånt som andra startar facebook-grupper om – gruppvåldtäkter, orättvisor, krigsförbrytelser mot civila, övervåld och blod – men annat går mig egentligen helt förbi.) Snordroppar på nästippen har väl alla nu för tiden, det är inte äckligt. Prat om mag- och tarmstatus, toalettvanor och avföring när man äter? Inga problem. Halkat i uteliggarspya på väg till jobbet? Otrevligt ja, men jag kommer inte kräkas själv. Svettlukt när nån har jobbat, tränat, har/haft sex tycker inte jag är äckligt, det kan t o m vara mysigt och intimt. Oftast handlar det äckliga om kroppsfunktioner, allra helst när de inte fungerar som de ska. För mig är det sällan äckligt, det är naturligt. Nu menar jag inte att allt naturligt är välkommet överallt närsomhelst. Inte alls. Men jag reagerar inte sådär känslomässigt på dessa saker. Jag är nog ganska praktisk och rationell i dessa frågor.

När jag pluggade på uni hade jag en föreläsare som forskade om smuts, och hur vi förhåller oss till smuts och det smutsiga. Och om man hårddrar det lite så är smuts inget annat än rätt saker på fel ställe. Inga/få saker är äckliga i sig. Blomjord i en rabatt är inte äckligt. blomjord i en sallad är det säkert. Pruttlukt i ett utedass är väl normalt, samma lukt i ett vardagsrum vore ganska otrevligt. Djurspillning i naturen kan folk tycka vara så fascinerande att man vill pilla och titta, medan samma spillning på en trottoar skulle innebära en omväg. Och vår inställning till smuts förändras ju över tiden, med samhällsutvecklingen. Och vi tolererar mer eller mindre beroende på situation och kontext. Vi har högre krav hemma, men vi tolererar mer på semester t ex.

Sen har vi ju en helt annan diskussion kring smuts som inte handlar om smutsiga ämnen, men om smutsigt beteende. Det är precis lika intressant, om inte än mer. Då hamnar vi ju i frågor om mänskliga behov, känslor, moral, filosofi och psykologi. Lust och smuts, skuld och vilja. Men det får bli ett annat inlägg…

Nu till mitt ärende. Jag är som sagt inte känslig för mycket av det som folk generellt anser vara äckligt. Med ETT viktigt undantag. Ett väldigt aktuellt undantag. Sjukdom! När man själv är sjuk. Jag har ju varit väldigt förkyld sista veckan. En helt vanlig larvig jävla förkylning. Men jag känner mig jätteäcklig. Och det gäller även sånt som går långt utanför själva förkylningen. Dvs jag reagerar icke-rationellt. Förkylningssnor är äckligare än vädersnor, tjockare, segare, fulare, och luktar/”smakar” sjukt. Svetten luktar sjukt. Smaken i munnen är sjuk. Kisset luktar sjukt. Bara ljudet av min slemhosta låter sjukt. När det känns som hela kroppen är täppt, inte bara näsa och hals… Sjukt. Det känns som öron och ögon är täppta, som om huden är täppt. Hjärnan. När man ändå börjar bli bättre – febern har släppt, och man kan sova som vanligt och vakna som vanligt – och man bara vill ha ut det sista ur kroppen. Men så reagerar kroppen som om den gör allt för att hålla kvar förkylningen i kroppen genom att täppa till hela organismen. Äckligt.

Men jag vet ju att min reaktion är överdriven. Visst, ingen känner väl sig så supersexig när de är förkylda, men rent rationellt så är man ju inte äcklig bara för att man känner sig så. Och jag som konstant tjatar om att folk måste släppa loss lite och våga vara sexuella blir i det närmaste avtänd dessa dagar när folk raggar eller ens kommer med komplimanger. Bara att nån kommenterar ens bilder, och säger nåt snällt som ”Oj, vad snygg du är!”, så sätter min hjärna igång.

Snygg –> lust –> kontakt –> sex –> ÄCKLIGT!

Vaffan! Jag älskar ju sex, och nu känns det liksom äckligt att bara vara nära någon. Eller snarare, att låta någon vara nära mig nu när jag känner mig så äcklig.

Wtf!? En liten förkylning och helt plötsligt har jag förvandlats till kristdemokrat! Kanske är det så att alla kristdemokrater är helt vanliga människor, bara kroniskt förkylda?

VAB, vård av sjuk bög

Jaja, vissa saker ska man ju fan aldrig säga högt! Saker som ”Jag kan inte ens minnas när jag var hemma från jobbet sist! Jag har inte några sjukdagar alls!”. Två dagar senare så vaknar man i feberyra som skulle få en lsd-trip att verka händelsefattig.

Igår var en sån dag. Och även om jag vet att jag absolut inte skulle ha kunnat gå till jobbet så känner jag ett sånt jäkla dåligt samvete. Som att man skolkar ungefär. För när man väl fått i sig en halv tub treo, och fått sova lite till, så är man ju nästan som vanligt. Lite darrig och ofokuserad kanske, men man inser att man kommer överleva iaf. Och sen är resten av dan bara jävligt långtråkig. Det man tycker är superskönt när man har en ledig dag är mer klaustrofobiskt när man är sjuk. Det tittas på OS, det dricks kaffe, avslagen cola, blåbärssoppa, treo; det äts glass, färdigmat och jordnötsringar; det surfas, facebookas, chattas, runkas. Och sen då? Man tittar på klockan. 16:48. Får man gå och lägga sig nu?

Jag vet att jag nog skulle behöva vara hemma nån dag till eller två, men jag var mycket piggare idag när jag vaknade. Tredje gången jag vaknade iaf. Första gången jag vaknade var klockan 23:51, andra 04:nånting. När jag vaknade tredje gången så vaknade jag i en punkterad vattensäng. Var kom den ifrån? Tur att jag vaknade när jag gjorde för risken var överhängande att jag dött drunkningsdöden. Sen kom jag på att det inte alls var en vattensäng, det var inte ens vatten. Det var mitt svett. Och jag menar inte lite sommarfuktig nu, jag snackar dyblöt! Jag kunde vrida ur både kudde och täcke. Kändes lite äckligt, och framförallt väldigt kallt att krypa tillbaks ner i en blöt säng. Men samtidigt nyttigt, jag antar att jag har en del ondska att svettas ut ur kroppen.

Tyvärr så får man ju sällan vara särskilt unik. Inte ens när man är sjuk. Är jag sjuk så är halva stockholm också det. Så jag får väl inse att jag iaf är frisk nog för att låta andra vara sjuka en dag eller två. Det är ju en liten nackdel när man är sin egen chef, jag sjukanmäler mig till mig själv, och det är jag som ska se till att hitta en ersättare åt mig. Om då två andra samtidigt har sjukanmält sig så är det ju ganska lätt att proppa i sig några treo till och intala sig att man faktisk känner sig ganska pigg.

Musse Pigg. Piggelin. Piggvar. Jens.

feberfrossa

Kylt, sa Bill. För kylt, sa Bull.

Ok, jag ska inte spä på bilden av killar och deras förkylningar, men fyffan va trist det är. Snor, slem, svett, och lungmos-hosta. Sjukdomarnas limbo. Man är inte sjuk nog att stanna hemma och bli frisk, och man är inte frisk nog för att vara som vanligt. Jag ligger hellre totalt däckad i två dar och sen är frisk, än att släpa mig omkring i en vecka eller två i ett bubbligt treo-rus. Jag tar ut lite Otrivin comp-tid idag…

Feberfrossa? Varför heter det så? Får man så mycket feber man vill då, eller? Jag vill inte ha feber alls, tack så mycket! Det kanske är min sjuka hjärnas sätt att kompensera för den jävla vinterkylan, det är väl så man gör när det är kallt? Man höjer temperaturen… Jag skyller på SL, det här är säkert deras fel. Också.

Good night, Berlin!

Ur en rumänsk familjs fotoalbum.

Sent ska syndaren vakna. Jag kan inte tänka mig ett bättre tema för detta inlägg än det. Hela min berlinhelg var färgat av denna sena syndares uppvaknande. Fast denna gång utan de moralistiska konnotationerna; det är inte ett uppvaknande från synd, utan till. Utan pekpinnar eller värderingar, endast ett krasst konstaterande. Synd är synd, och det är inte synd om någon.

Min värdinna, Andreas, hade precis gått och lagt sig när jag anlände till lägenheten i Friedrichshein runt niotiden på lördagsmorgonen. Oj, tänkte svensken i mig, vilka tokigheter har man varit ute på om man kommer hem runt åtta på morgonen? Men det är ju ändå Berlin, en stad som lever upp och upplevs bäst på natten. Dagen är ju som alla andra dagar i alla andra städer, verkligheten som alla känner. Inget fel med verklighet – sightseeing, shopping, museer, fika och allt annat turistigt man gör på annan ort. Men natten är Berlin är synden är glädjen är livet. Jag vet att jag låter som nån nyfrälst som är så uppfylld av sin upptäckt att han inte ser några skavanker i sin nya världsbild, men det skiter jag i. Jag är ändå less på verklighet och objektivitet.

Och en kort frukostmorgon övergick i en slö tupplurseftermiddag övergick i en soft semesterölskväll. Vi hade nog båda mycket väl kunnat avrunda där, gäspiga som vi var, men vid typ 23 tyckte vi att en kort sväng till kvarterspuben kunde va en lämplig sängfösare. Jo tjena! Vilka tror vi att vi är att stå emot berlinnattens lockrop?

Nu befann vi oss visserligen bara ett stenkast ifrån en av Berlins största klubbar, Berghein (med Lab i källaren), men natten ville ha oss till Schöneberg, västra Berlins gamla bögkvarter där det tycks finnas lika många bögbarer som adresser. Vi betade av barer i en rasande takt, i jakt på den där ölen som gör kroppen mjuk och följsam och tanken hög och klar. Det var transor och läderfarbröder och schlagerfjollor och sugardaddys och thaiynglingar i en ändlös parad att de snart smälte samman till märkliga kombinationer. Thailäderdaddytransa? Det var vackert, det var visuellt, det var suggestivt, surrealistiskt? Som ett vardagsrum där det aldrig är vardag, eller ens dag. Som hemma, om inte hemma låg där det ligger, och befolkat av fler, mer udda fåglar än mitt.

Tom’s bar. Gamla hederliga Tom’s. Första gången jag var där. Jag har aldrig klagat på rökförbudet på Stockholms, och nu Europas, barer. Men jävlar va gott det är att faktiskt få sitta ner med en öl och ta en cigg utan att behöva klä på sig rymddräkten och ge sig ut i kylan utanför bögkapseln för ett bloss. Trots den ovana doften av ciggrök inne i baren så var det ändå andra dofter som kittlade sinnena. Doften av varmt tungt läder, svett och testosteron, poppers och brunst, kön och sex. Och trots att hela källaren är ett darkroom där mörkret tillåter allt och förtäljer inget så var de lysrörsupplysta toaletterna en synnerligen bekväm bekvämlighetsinrättning minsann. Jag tvivlar inte alls på att det där uträttades kroppsliga behov, men jag tror inte att killarna kissade i kors, eller stod redo med toapappret när aftonens bästa polare ropar ”Färdig!”. De ljud som tog sig över båsväggarna skvallrade om en helt annan njutning… Och jag, lämnad åt pissrännan för mina behov, kunde inte annat än le åt den friheten som finns åt de som väljer att ta den. Den enkla, gratis, tillgängliga om än tillfälliga lycka man kan finna i natten.

Vidare till nästa bar. Blue boy bar, kan den ha hetat så? Hade varit mer än passande i så fall. Det var inte bara inredningen som var sliten, och jag vet inte om det var den sena/tidiga timmen som fick klientelet att se så hålögt och tunghövdat ut, men frågan är om de igenbommade fönstren var till för att hålla omvärlden ute eller gästerna inne. Förmodligen både och. Även här i ruset och natten kan det bli för mycket verklighet även om man låser omvärlden ute.

När jag tidigare har klagat på qruiserprostitutionen så känns min ”kritik” i berlinperspektiv både larvig och väldigt berättigad. Varför bli upprörd över pojkar som säljer camrunk för en veckas guldmedlemsskap? Men varför skulle man vilja sälja sig så billigt? Så lätt? Men någon närmare kontakt med prostitution har jag ändå inte haft. Förrän nu. Ännu ett uppvaknande.

Vi hann inte ens sätta oss i baren och få vår första drink innan en väldigt söt yngling kommer fram till oss och ber mig om en cigg. Nu anser jag att varken jag eller Andreas ser ut som några bergstroll, och i normala fall skulle man kanske bli smickrad av den uppmärksamheten och komplimanger man får av nån storögd plutmunskille, men nånting – jag vet inte vad – förklarade direkt vad det var frågan om. När vi tydliggjort att vi inte, INTE tänkte betala honom för sex så erbjöd vi iaf honom en drink. Och vi pratade lite. Kom från Rumänien tydligen. Mor och syster bor kvar. En snyfthistoria möjligen sann, det spelar ingen roll. Jag vet inte om hans situation var utav nödvändighet, man kan väl jobba på McDonald’s i Berlin med? Men nog är möjligheterna något färre i en fattig stad som invandrad än vad qruiserpojkarna har. Jag tänker intelägga någon värdering i det, han verkade veta vad han gjorde, han var uppriktig och pratglad. Och när drinken var uppdrucken och vår intygan visat sig stämma valde han att mingla vidare. Tschüss!

Nästa horpojke sade sig vara från Österrike och Wien. Men han var varken särskilt pratglad eller social. Inte heller var han någon österrikare. Han hade säkert varit med några fler varv i kvarteret än den förra grabben, men jag hoppas att han knullar bättre än han ljuger. Han fick inte nån drink av oss. Ljug gärna för mig, men då får du ju fan göra det bra!

Sedan söndagmorgon, och lucköppning. Eller nja, morgon? Klockan var ju ändå 17.30 när vi vaknade. De sena syndarna vaknar. När kom vi hem? kl 6? Hur? Jag minns berlinneon genom ett bilfönster. Taxi alltså. Det var dock inte så många minnesluckor att öppna, vi jämförde minnen och var relativt samstämmiga kring kronologin och händelseförloppet. Jag önskar att jag hade fått skrapsåren på mina knän genom en något mer romantisk aktivitet, men den erotiska dimensionen av denna berlinnatt var mer i rollen av voyeur; jag såg, hörde och kände doften, men deltog inte själv. Jag hade kunnat men behövde inte. Jag saknade det inte, jag var mitt i det.

Och mina skrapsår är faktiskt ganska sköna. På samma sätt som träningsvärk kan vara skön. (Har jag hört.) De är som en bitterljuv påminnelse om att denna natt faktiskt har hänt. Sen kan vi väl tala tyst om att jag fick dem på väg hem när jag stod vid ett lågt staket och pissade och råkade ”halka” rakt ner i min bevattnade snödriva…? Jag fick iaf hjälp upp av några rumlande ungdomar som inte ens såg undrande ut över vad jag gjorde i en snödriva med brallorna nere. Berlin, antar jag. Business as usual.

SSSSSSS(S)

GOD JUL?

Om det finns en bokstavsversion av numerologi så måste jag nog se mig som en anhängare av den -ologin. Precis som den i reklamen förvånande fräscha f-müslin till frukost så förknippas ofta vissa av mina dagar fullständigt med just en bokstav. Denna jul har totalt dominerats av bokstaven S. Slm, sjukdom, snor, skit, spya, svett och sperma. Ja du, god jul!

Som tidigare annonserats här så jobbade jag i baren på SLM på julafton. Mitt julfirande klarade jag av med familjen på några timmar en eftermiddag nån vecka innan jul, och jag hade ju ändå inget bättre för mig. Kan man ha något bättre för sig? Vi blev väl nånstans runt 40 pers som flydde/toppade julen med lite soft barhäng och bira. Tomten kom med storsäcken och delade ut julklappar, det mumsades på resterna av julbordet, skärmarna glimrade med tomtesnusk och jag gjorde mitt bästa för att visa lite hud i vintermörkret. Och jag fick en hel del skamliga förslag! Visserligen från en och samma kille, men han var ju inte så illa pinkad så det var hur smickrande som helst ändå!

Jag som alltid satt stolthet i att aldrig bli sjuk snubblade i julhelgen över undantaget till min regel. Jag tror jag har haft fem eller sex sjukdagar på tio år. Och de fåtalet gånger jag blir dålig så sker det uteslutande på mina lediga dagar, som om kroppen inte tillåter sig bli dålig då den minsann ska jobba. Och jag brukar verkligen inte grabbgnälla när jag blir sjuk som många andra. Jag biter ihop och knaprar treo tills jag ser ut som en fradgande rabieshund. Feber? Äh, det är väl inget! Har jag bara alla lemmar i behåll så går jag till jobbet. Föga smart kanske, men sån är jag.

Sjukdom eller inte, denna tiden av året är jag nog en av världens största snorproducenter. Bara det är någon grad kallare ute än inne så börjar kranen droppa som besatt. Vore snor pengar skulle jag va tätare än gessle varje vinter!

Censurstycket! Ni kräsmagade kan ju hoppa över det här avsnittet och läsa vidare nedan. Att vakna mitt i natten efter lite annandagsmingel hos mariapolaren med tanken ”oj, vad händer med min kropp!?” är aldrig ett bra tecken. Illamående efter några hinkar med rödvin är visserligen inte så konstigt, men när kroppen verkligen vill vända sig ut och in…? Inte bra. Hasar mig dubbelvikt in på toa och försöker bestämma mig för om jag ska stoppa huvet eller röven i toaletten. Men det är bokstavligen skit samma. Ena sekunden spyr jag som linda blair, nästa sprutbajsar jag som… ja, jag vet ingen känd bajsare tyvärr. (Efter det här inlägget blir det väl jag som ger bajset ett ansikte?)

Och i spåren av feber och magbesvär kommer ju klimakteriesvettningarna. Svett i alla dess former. Kallsvett, varmsvett. Fot-, röv- och armsvett. Axel-, öron- och knäsvett. Ena minuten vaknar man som i en punkterad, kroppstempererad vattensäng, för att i nästa tro man är nerfrusen i ett isblock då frossan tycks fått alla litrar svett att frysa till is. Men då min diet dessa två dagar bestått av två glas blåbärssoppa och jag svettats ut typ fem gallons så har iaf inte all julmat satt några större spår runt midjan.

Men innan bacillerna attackerade mig hann jag fira en skön och lugn juldag med en god vän, och i takt med att värmen från värmeljus och rödvin steg så föll plaggen av. Och sperma? Ja men använd fantasin, för fan! Vad tror ni? Som det där, i sammanhanget, fullkomligt vidriga astridcitatet som alltför många killar har på sin qruisersida, ”När två pojkar av samma skrot och korn möts…”. (När killar inte kan uttrycka kåthet på annat sätt än att citera barnböcker så finns det väl inte så stort hopp om att bögarna skall vara annat än infantila?) Utgången är väl liksom given?

Så, vad svara när folk frågar om man hade en god jul? Jorå, ganska godäcklig. Men jag är iaf nöjd. Jag fick mer jul än vad jag hade trott. Och långt mer vila och avkoppling. Och som min kompis Roger påminde mig om när jag berättade att jag varit/är sjuk, i Mitt liv som hund-Ingemars ord, ”Jag har ju faktiskt haft tur. Om man jämför.” Ett av mina jul-S hade ju kunnat vara svin…