chem friendly

Summan av lasterna är konstant. Sa någon. Och det stämmer säkert. Summan kan också vara kontant. Säger jag. Säkert.

Nyss hemkommen från ännu en helg i Berlin. Detta parallelluniversum, som ett gay avatar fast på riktigt. Det märkliga – för mig som väldigt svensk trots allt – är återigen hur mycket droger som florerar. Vem fan behöver droger där där allt redan är så jäkla surrealistiskt? Hieronymus Bosch hade lagt ner sin pensel om han hade bort i Berlin idag, och sagt att ”nä, inte ens jag kan komma på så mycket tokigt”. Verkligheten överträffar verkligen dikten/drogen.

Mina berlindroger stannar vid en jäkla massa öl, en jäkla massa cigg, en jäkla massa kaffe, och en enstaka popperssniff på nån bar. Och killar förstås, den farligaste drogen av dem alla. Starkt beroendeframkallande.

Nej, jag sparar faktiskt de häftigare drogerna tills jag kommer hem. Varit hemma i mindre än 12 timmar och jag har redan avverkat en 1/4 tub Treo och en karta Imodium Plus. Min mage gillar inte Berlin lika mycket som jag gör. Ok, diarremedicin kanske inte placerar mig i topp på partyknarkarnas creddlista, men effekten av mina droger är enligt mig lika härliga och nödvändiga på toaletten som deras är på dansgolvet.

Jag avslutar med ett litet citat från lumpen, ”den som säger att kärleken är det bästa som finns, han har aldrig varit riktigt skitnödig!”.

rymdrasism

 

Beyonce in space

Oj. Ja, bara så ni vet så blir det svavel här. Och vill ni inte se mig trasha er favoritfilm (och filmsmak!) till träflis och köttfärs så kanske det räcker med att läsa den här sammanfattningen: aldrig har jag sett så mycket pengar brännas så fort till ingen som helst nytta sedan… tunneln genom Hallandsåsen? Alla Beck- och Arn-filmer tillsammans? Charlotte Perellis sminkkonto? Förmodligen alltihopa och lite till.

Alltså, jag vet inte var jag ska börja. Kanske med upphovsmannen till detta brott mot den goda smaken, James Cameron. Om vi för ett ögonblick bortser från det som verkligen är stötande med denna film (vilket jag strax ska återkomma till), så är ju detta inget annat än prepubertal pojkfantasi. Om än av en pojke med storhetsvansinne, napoleonkomplex och alldeles för stor veckopeng. Lite mer läxläsning i samhällskunskapsböckerna och lite mindre tid spelandes tv-spel, tack. (Jag vet, det är han som tjänar miljarders och jag som knegar i servicebranschen, men vaffan!)

Ok, Avatar. Trodde ni det här var science fiction? Det är ju inget annat än en dokumentärfilm om västerländsk kolonialism. Filmen utspelar sig ju i det på naturtillgångar rika Afrika, eller när européerna kom till Amerika. Och storyn är väldigt enkel, en rip-off på västvärldens söndra och häska-teknik för att få det man vill ha, utan att behöva be om det eller tacka för det. Och det är smärtsamt att se. Framförallt för att det silats genom Hollywoods allra finaste pk-nät, och på så sätt gör I-världen i 3e världen till en romantisk saga. Givetvis med ett lyckligt slut, vilket sabbar dokumentären och istället sorterar den under det föga smickrande kategorin historieförfalskning.

Jag vet att man inte ska vänta sig några större intellektuella aha-upplevelser i en sådan här film, och jag är egentligen inte ens förvånad över bristen på detta. Vad jag faktiskt är uppriktigt förvånad över är hur lite man faktiskt försökt dölja – nej faktiskt hur man valt att utnyttja! – den stereotypa bilden av naturfolk och kolonisatörer. Visst, det är hela handlingen i filmen, men jag menar inte den tunna storyn nu utan hur de förstärkt den genom att spela på alla strängarna på ras(-ist?)gitarren.

Bara den som aldrig haft en historiebok i sin hand kan ju tycka att någonting i denna film är nyskapande. Na’vi, den ursprungsbefolkning på planeten Pandora som The Corporation (kolonisatörerna) ska fördriva, är ju direkt tagen ur romantikens syn på le bon sauvage, den ädle vilden. Samma vilde som var Rousseaus utgångspunkt för den goda uppfostran i Émile. Rakt av. Plagiat. Stulet. Visserligen av många andra under samma tid, men ändå. Nytt för i år är det verkligen inte!

För er som inte har nån insikt i tolkningen av den ädle vilden så var han en människa utan skuld, skam, hämdlystnad, girighet och alla sådana känslor vi förknippar med den moderna människan. Vi snackar om Ett med naturen. På lsd. Alla klyschor finns med här. ”Människan” i symbios med naturen, symboliska riter och goda andeväsen, respekten för livets balans. Fast här ikläds jägaren med en samlares etik och moral över att ta ett liv. Påklistrat av manusförfattaren (japp, Cameron igen) måste jägaren, tacka och välsigna och be om förlåtelse för det djur hon fällt. Då är det inte balans i naturen längre, då är det rov. Som om jägarfolk bedrev rovjakt!

Plotten till filmen är den att planeten som dessa naturliga rymdvarelser bor på har nån värdefull metall som människan vill åt, men atmosfären gör att jord-bor inte kan knata runt där hur som helst. Och för att flytta på infödingarna så tillverkar människorna levande robotar, sk avatarer, som dom styr i sömnen. Dessa köttrobotar ser ut som rymdisarna och människorna vill smälta in i gemenskapen för att komma åt naturresurserna.

Och det är här Camerons rasse-ideologi kommer in i bilden. Bokstavligen. Fastän de tillsynes ska vara lika – lika blågröna, lika smala och långa, lika kattögda – så är det en väsentlig skillnad mellan de tillverkade/odlade avatarerna som människorna har och de i ”urbefolkningen”. Na’vi har klart negroida drag – fylligare läppar, ännu större än de redan stora näsorna, större ögon och öron, dreads eller flätat hår. (Men givetvis har ju naturtjejen utsläppt och oflätat hår när hon och vår amerikanska avatar-Jake ”gifter sig”/själknullar varandra i det heliga trädet, så att inte rasblandningen ska bli för tydlig.) Vidare så har de äkta rymdborna ett mer expressivt/aggressivt(?) ”naturnära” kroppsspråk. De ditresta uppträder mer västerlänskt civiliserat, har ”renare”, finare drag. tunna läppar och det där kroppsuttrycket jag brukar ha när jag hamnar i skogen; vaffan är det här gröna för något och hur kan jag ta död på det? Och det är så människorna är i rymden, de ska döda det de inte förstår.

Undantaget är ju vår hjälte John Smith. Nej visst ja, det var ju i Poccahontas han hette så! Den här gången heter han ju Jake Sully. Same shit! Han, och den redan naturflummiga Sigorney Weaver, är de enda av människorna som fattar hur fina personer rymdnegrer är och hur dumt det är att döda dom. De tycker att det vore mycket bättre om alla kunde fatta varandras händer och sjunga We shall overcome!

Sedan luktar det ju väldigt illa när vi tittare ombeds heja på avatar-Jake när han minsann hävdar sin rätt att leda rymdnegrerna bara för att han en gång tidigare, under falska förespeglingar, blivit accepterad som en av dem för att sedan bedra dem. När han egentligen borde gå och hänga sig själv i närmsta lian så ska vi tycka att det är orättvist att han inte blir deras ledare i kampen mot arierna. Och hur blir han sedan just detta? Jo, genom att utnyttja en gammal legend och ikläda sig rollen av halvgud och därigenom få de lägre stående trädkramarna att knäböja inför honom. Imperialistsvin!

Och så slutligen det vi väntat på. Effektorgien. Sista striden. De goda mot de onda. David mot Goliat. Pilbåge mot maskingevär. Men oops, helt plötsligt har rymdens blånegrer både ett com-system så de kan kommunicera med varandra tvärs genom de svävande asteroidbergen, och maskingevär de också. Allt är möjligt med lite hollywoodlogik. Och vem behöver ett tätt manus när man kan få specialeffekter? Att se saker explodera kan man ju inte få nog av, antar jag. The end! Nej visst ja, innan filmen äntligen tar slut så gör hjälte-Jake en Pinoccio och blir en riktig människa, nej rymdvarelse. Och blir fri sina träben, nej rullstol. Så ja, slutet gott!

Nu inser jag visserligen att man inte behöver visa allt i en film, men jag har svårt att tro på bilden av ett folk som aldrig äter (de jagar, men äter aldrig), aldrig kissar eller bajsar, aldrig har sex eller visar lust (bara kyska pussar under självlysande träd), och som aldrig är gravida eller föder barn. Rymdbarn fick vi först se i filmen då en människokvinna frågar nån krigisk militär ”vill du ha döda BARN på ditt samvete!?”. Snabbt klipp till mammor med barn i famnen som flyr undan skogsbrand, sedan ser man ingen enda unge igen i resten av filmen.

En annan sak som gör denna övernaturliga berättelse än mer övernaturlig är att här har vi en hel planet med vildar som springer omkring med minimala höftskynken med g-string och vi ser aldrig ett endaste litet kön. Folk flyger genom luften, antingen frivilligt genom att kasta sig ut från ett träd, genom att rida på en dinosauriekråka eller att blivit sprängd i luften, men aldrig att det lilla höftskynket så mycket som fladdrar till i vinden. Märkligt. Jag vill minnas en lite teasande självlysande blå rymdvårtgård i första sängscenen där de blivande interracial-paret går och lägger sig i varsitt torkat löv i ett träd. That’s it!

Något jag brukar reagera kraftigt på i den här typen av filmer är könsroller, och först blev jag lite fundersam då jag tyckte mig se ett ganska jämnställt samhälle på Pandora. Kvinnorna krigar precis som männen, de väser lika högt, de är lika pricksäkra med pilbågen. Och männen är lika känsliga som kvinnorna och går och kopplar sin hästsvans till det förtrollade trädet för att kommunicera med moder jord. Men bortsett från två väldigt tydliga, och (enligt Cameron) tydligen universella!, heteronorma hierarkiska könsskillnader – de har en manlig ”kung” som styr folket, och i alla man-kvinna-par så står kvinnan ett halvt steg bakom mannen, både bildligt och bokstavligt talat – så ser vi inga könsroller här förutom då de behövs för att stärka manligheten några gånger i intrigen. Men det beror inte på att det är jämställt, det beror på att det är könlöst. Vilket ju inte är så konstigt då det hela är sprunget ur en förpubertal medelålders mans sk hjärna. Vi snackar ju om ett folk som aldrig knullar, känner lust, blir gravida eller föder barn. Vad ska de med en könsmaktsordning till? De behöver en sexolog och en relationsterapeut. Och en fertilitetsläkare!

En annan rymdfilm – som ändå enligt mig räknas som en filmklassiker, och även den med Sigourney Weaver i huvudrollen, är Ridley Scotts Alien (som sedan Cameron gjorde en pissig uppföljare på) – hade som slogan att I rymden kan ingen höra dig skrika. Jag ska fan motbevisa den tesen ifall jag nångång tvingas tillbaka till Pandora i en uppföljare av Avatar.

Äckelbloggen

Prosit!

Jag är inte alls kräsmagad på nåt sätt. Det är få saker som får mig att må illa. (Det som får det att vända sig i magen på mig är oftast sånt som andra startar facebook-grupper om – gruppvåldtäkter, orättvisor, krigsförbrytelser mot civila, övervåld och blod – men annat går mig egentligen helt förbi.) Snordroppar på nästippen har väl alla nu för tiden, det är inte äckligt. Prat om mag- och tarmstatus, toalettvanor och avföring när man äter? Inga problem. Halkat i uteliggarspya på väg till jobbet? Otrevligt ja, men jag kommer inte kräkas själv. Svettlukt när nån har jobbat, tränat, har/haft sex tycker inte jag är äckligt, det kan t o m vara mysigt och intimt. Oftast handlar det äckliga om kroppsfunktioner, allra helst när de inte fungerar som de ska. För mig är det sällan äckligt, det är naturligt. Nu menar jag inte att allt naturligt är välkommet överallt närsomhelst. Inte alls. Men jag reagerar inte sådär känslomässigt på dessa saker. Jag är nog ganska praktisk och rationell i dessa frågor.

När jag pluggade på uni hade jag en föreläsare som forskade om smuts, och hur vi förhåller oss till smuts och det smutsiga. Och om man hårddrar det lite så är smuts inget annat än rätt saker på fel ställe. Inga/få saker är äckliga i sig. Blomjord i en rabatt är inte äckligt. blomjord i en sallad är det säkert. Pruttlukt i ett utedass är väl normalt, samma lukt i ett vardagsrum vore ganska otrevligt. Djurspillning i naturen kan folk tycka vara så fascinerande att man vill pilla och titta, medan samma spillning på en trottoar skulle innebära en omväg. Och vår inställning till smuts förändras ju över tiden, med samhällsutvecklingen. Och vi tolererar mer eller mindre beroende på situation och kontext. Vi har högre krav hemma, men vi tolererar mer på semester t ex.

Sen har vi ju en helt annan diskussion kring smuts som inte handlar om smutsiga ämnen, men om smutsigt beteende. Det är precis lika intressant, om inte än mer. Då hamnar vi ju i frågor om mänskliga behov, känslor, moral, filosofi och psykologi. Lust och smuts, skuld och vilja. Men det får bli ett annat inlägg…

Nu till mitt ärende. Jag är som sagt inte känslig för mycket av det som folk generellt anser vara äckligt. Med ETT viktigt undantag. Ett väldigt aktuellt undantag. Sjukdom! När man själv är sjuk. Jag har ju varit väldigt förkyld sista veckan. En helt vanlig larvig jävla förkylning. Men jag känner mig jätteäcklig. Och det gäller även sånt som går långt utanför själva förkylningen. Dvs jag reagerar icke-rationellt. Förkylningssnor är äckligare än vädersnor, tjockare, segare, fulare, och luktar/”smakar” sjukt. Svetten luktar sjukt. Smaken i munnen är sjuk. Kisset luktar sjukt. Bara ljudet av min slemhosta låter sjukt. När det känns som hela kroppen är täppt, inte bara näsa och hals… Sjukt. Det känns som öron och ögon är täppta, som om huden är täppt. Hjärnan. När man ändå börjar bli bättre – febern har släppt, och man kan sova som vanligt och vakna som vanligt – och man bara vill ha ut det sista ur kroppen. Men så reagerar kroppen som om den gör allt för att hålla kvar förkylningen i kroppen genom att täppa till hela organismen. Äckligt.

Men jag vet ju att min reaktion är överdriven. Visst, ingen känner väl sig så supersexig när de är förkylda, men rent rationellt så är man ju inte äcklig bara för att man känner sig så. Och jag som konstant tjatar om att folk måste släppa loss lite och våga vara sexuella blir i det närmaste avtänd dessa dagar när folk raggar eller ens kommer med komplimanger. Bara att nån kommenterar ens bilder, och säger nåt snällt som ”Oj, vad snygg du är!”, så sätter min hjärna igång.

Snygg –> lust –> kontakt –> sex –> ÄCKLIGT!

Vaffan! Jag älskar ju sex, och nu känns det liksom äckligt att bara vara nära någon. Eller snarare, att låta någon vara nära mig nu när jag känner mig så äcklig.

Wtf!? En liten förkylning och helt plötsligt har jag förvandlats till kristdemokrat! Kanske är det så att alla kristdemokrater är helt vanliga människor, bara kroniskt förkylda?

Good night, Berlin!

Ur en rumänsk familjs fotoalbum.

Sent ska syndaren vakna. Jag kan inte tänka mig ett bättre tema för detta inlägg än det. Hela min berlinhelg var färgat av denna sena syndares uppvaknande. Fast denna gång utan de moralistiska konnotationerna; det är inte ett uppvaknande från synd, utan till. Utan pekpinnar eller värderingar, endast ett krasst konstaterande. Synd är synd, och det är inte synd om någon.

Min värdinna, Andreas, hade precis gått och lagt sig när jag anlände till lägenheten i Friedrichshein runt niotiden på lördagsmorgonen. Oj, tänkte svensken i mig, vilka tokigheter har man varit ute på om man kommer hem runt åtta på morgonen? Men det är ju ändå Berlin, en stad som lever upp och upplevs bäst på natten. Dagen är ju som alla andra dagar i alla andra städer, verkligheten som alla känner. Inget fel med verklighet – sightseeing, shopping, museer, fika och allt annat turistigt man gör på annan ort. Men natten är Berlin är synden är glädjen är livet. Jag vet att jag låter som nån nyfrälst som är så uppfylld av sin upptäckt att han inte ser några skavanker i sin nya världsbild, men det skiter jag i. Jag är ändå less på verklighet och objektivitet.

Och en kort frukostmorgon övergick i en slö tupplurseftermiddag övergick i en soft semesterölskväll. Vi hade nog båda mycket väl kunnat avrunda där, gäspiga som vi var, men vid typ 23 tyckte vi att en kort sväng till kvarterspuben kunde va en lämplig sängfösare. Jo tjena! Vilka tror vi att vi är att stå emot berlinnattens lockrop?

Nu befann vi oss visserligen bara ett stenkast ifrån en av Berlins största klubbar, Berghein (med Lab i källaren), men natten ville ha oss till Schöneberg, västra Berlins gamla bögkvarter där det tycks finnas lika många bögbarer som adresser. Vi betade av barer i en rasande takt, i jakt på den där ölen som gör kroppen mjuk och följsam och tanken hög och klar. Det var transor och läderfarbröder och schlagerfjollor och sugardaddys och thaiynglingar i en ändlös parad att de snart smälte samman till märkliga kombinationer. Thailäderdaddytransa? Det var vackert, det var visuellt, det var suggestivt, surrealistiskt? Som ett vardagsrum där det aldrig är vardag, eller ens dag. Som hemma, om inte hemma låg där det ligger, och befolkat av fler, mer udda fåglar än mitt.

Tom’s bar. Gamla hederliga Tom’s. Första gången jag var där. Jag har aldrig klagat på rökförbudet på Stockholms, och nu Europas, barer. Men jävlar va gott det är att faktiskt få sitta ner med en öl och ta en cigg utan att behöva klä på sig rymddräkten och ge sig ut i kylan utanför bögkapseln för ett bloss. Trots den ovana doften av ciggrök inne i baren så var det ändå andra dofter som kittlade sinnena. Doften av varmt tungt läder, svett och testosteron, poppers och brunst, kön och sex. Och trots att hela källaren är ett darkroom där mörkret tillåter allt och förtäljer inget så var de lysrörsupplysta toaletterna en synnerligen bekväm bekvämlighetsinrättning minsann. Jag tvivlar inte alls på att det där uträttades kroppsliga behov, men jag tror inte att killarna kissade i kors, eller stod redo med toapappret när aftonens bästa polare ropar ”Färdig!”. De ljud som tog sig över båsväggarna skvallrade om en helt annan njutning… Och jag, lämnad åt pissrännan för mina behov, kunde inte annat än le åt den friheten som finns åt de som väljer att ta den. Den enkla, gratis, tillgängliga om än tillfälliga lycka man kan finna i natten.

Vidare till nästa bar. Blue boy bar, kan den ha hetat så? Hade varit mer än passande i så fall. Det var inte bara inredningen som var sliten, och jag vet inte om det var den sena/tidiga timmen som fick klientelet att se så hålögt och tunghövdat ut, men frågan är om de igenbommade fönstren var till för att hålla omvärlden ute eller gästerna inne. Förmodligen både och. Även här i ruset och natten kan det bli för mycket verklighet även om man låser omvärlden ute.

När jag tidigare har klagat på qruiserprostitutionen så känns min ”kritik” i berlinperspektiv både larvig och väldigt berättigad. Varför bli upprörd över pojkar som säljer camrunk för en veckas guldmedlemsskap? Men varför skulle man vilja sälja sig så billigt? Så lätt? Men någon närmare kontakt med prostitution har jag ändå inte haft. Förrän nu. Ännu ett uppvaknande.

Vi hann inte ens sätta oss i baren och få vår första drink innan en väldigt söt yngling kommer fram till oss och ber mig om en cigg. Nu anser jag att varken jag eller Andreas ser ut som några bergstroll, och i normala fall skulle man kanske bli smickrad av den uppmärksamheten och komplimanger man får av nån storögd plutmunskille, men nånting – jag vet inte vad – förklarade direkt vad det var frågan om. När vi tydliggjort att vi inte, INTE tänkte betala honom för sex så erbjöd vi iaf honom en drink. Och vi pratade lite. Kom från Rumänien tydligen. Mor och syster bor kvar. En snyfthistoria möjligen sann, det spelar ingen roll. Jag vet inte om hans situation var utav nödvändighet, man kan väl jobba på McDonald’s i Berlin med? Men nog är möjligheterna något färre i en fattig stad som invandrad än vad qruiserpojkarna har. Jag tänker intelägga någon värdering i det, han verkade veta vad han gjorde, han var uppriktig och pratglad. Och när drinken var uppdrucken och vår intygan visat sig stämma valde han att mingla vidare. Tschüss!

Nästa horpojke sade sig vara från Österrike och Wien. Men han var varken särskilt pratglad eller social. Inte heller var han någon österrikare. Han hade säkert varit med några fler varv i kvarteret än den förra grabben, men jag hoppas att han knullar bättre än han ljuger. Han fick inte nån drink av oss. Ljug gärna för mig, men då får du ju fan göra det bra!

Sedan söndagmorgon, och lucköppning. Eller nja, morgon? Klockan var ju ändå 17.30 när vi vaknade. De sena syndarna vaknar. När kom vi hem? kl 6? Hur? Jag minns berlinneon genom ett bilfönster. Taxi alltså. Det var dock inte så många minnesluckor att öppna, vi jämförde minnen och var relativt samstämmiga kring kronologin och händelseförloppet. Jag önskar att jag hade fått skrapsåren på mina knän genom en något mer romantisk aktivitet, men den erotiska dimensionen av denna berlinnatt var mer i rollen av voyeur; jag såg, hörde och kände doften, men deltog inte själv. Jag hade kunnat men behövde inte. Jag saknade det inte, jag var mitt i det.

Och mina skrapsår är faktiskt ganska sköna. På samma sätt som träningsvärk kan vara skön. (Har jag hört.) De är som en bitterljuv påminnelse om att denna natt faktiskt har hänt. Sen kan vi väl tala tyst om att jag fick dem på väg hem när jag stod vid ett lågt staket och pissade och råkade ”halka” rakt ner i min bevattnade snödriva…? Jag fick iaf hjälp upp av några rumlande ungdomar som inte ens såg undrande ut över vad jag gjorde i en snödriva med brallorna nere. Berlin, antar jag. Business as usual.

Massör – världens äldsta yrke?

-What do i get for ten dollars!? -Shiatsu!

Nu får ni väl ändå ge er!? Det går fan två massörer på varje bög på qruiser, och alla är självförnekande horor. Ska det va så svårt att ha lite självrespekt och faktiskt vara ärliga med att allt ni vill är att tafsa på folk och få betalt för det? Ni ger ju proffsprostituerade ett dåligt rykte!

Du är inte en massör bara för att du, som bäst, gått en helgkurs i avslappnande massage på ABF. Och att knåda genitalier är inte massage, det är onani.

Att de flesta bögar är närhetstörstande och behöver lite kroppskontakt är inget nytt; alla behöver en kram ibland även om bitchigheten och bögens coola image hindrar honom från att erkänna det. Men att täcka det behovet genom att erbjuda eller söka massage är väl så äckligt hycklande det kan bli. Att göra ett mänskligt behov till en transaktion är inte bara att likställa med prostitution, det är ju även att missa hela poängen med närheten och intimiteten när man anonymiserar sina känslor.

Jag har inga åsikter kring den ”riktiga” bögprostitutionen, det är snarare så att jag respekterar både köpare och säljare för rakheten och ärligheten. Utbud och efterfrågan. Enkelt och okomplicerat.

Nu tror jag iofs att dessa massagebögar på qruiser verkligen är horor, men eftersom prostitution inte är tillåtet på qruiser så kallar man det massage på klassiskt toalettklottersmanér. Men då jag tycker massage är vidrigare än selleri anser jag att qruiser kunde förbjuda massage i sina stadgar istället (och sluta hyckla, och erkänna att det förekommer en utbredd prostitution på deras site). Jag är hellre medlem på en site med ärliga horor än hycklande bögar.

en förlorad värld

"Kommer du ofta hit eller?"

Igår skrev jag om de saknade partytransorna, och tänkte idag fortsätta på samma tema. Den förlorade bögkulturen. Vår böghistoria. Och eftersom jag inte var med och upplevde den då det begav sig så ligger det ett naivt skimmer över det jag kommer beskriva här, tiden lägger ju ett romantiskt filter över det förflutna. Men eftersom många bögar idag lider av historielöshet kan det ju vara nyttigt med små smulor av det som varit. Vi kan ju själva bestämma hur vår lilla bögtillvaro ska se ut. Nutiden måste inte se ut så här.

Vi har ju betalat ett högt (för högt?) pris för vår sociala acceptans. För att få den relativa jämställdhet vi har idag har vi varit tvungna att stryka flera nummer i vår bögrepertoar, små saker som var för sig är bagateller men som sammantaget amputerat en del vår identitet.

Inslaget i det hastigt nedlagda tv-programmet Böglobbyn om parkraggning drog ut en undangömd bögskam i offentligheten. Och ramaskrien kom direkt, dock nästan uteslutande från bögar som tog väldigt illa vid sig av att förknippas med avsugningar ute i busken. En NIMBY-mentalitet som verkar genomsyra alla bögars syn på den egna sexualiteten nu för tiden. Själv satt jag och mös i soffan och hurrade över mina bögbrorsors roll som kulturbärare av denna utrotningshotade umgängesform. Och kände en stolthet långt vidare än den vi firar under Pride.

I Stockholm var det en offentlig hemlighet att parkerna om nätterna förvandlades till en enda stor manlig erogen zon. Skinnarviksparken var väl den säkraste platsen att vandra nattetid då det där fanns fler män än buskar. Säkrare, förutsatt att du inte var en kille som viftade för mycket på stjärten förstås. I Humlegården sålde sjömän och matroser rumpa i en utsträckning som nog får heterohorandet i Malmskillnadsgatans glansdagar att framstå som oskyldiga flirtar.

Mitt i den offentliga bögklubbskulturen av idag kan jag sakna hemliga knackningar på anonyma källardörrar. Klubbar där man fick komma in om man blivit rekommenderad av två medlemmar. Sakna tiden då badhusen var bögarnas vardagsrum, och offentliga toaletter var bögens privata rum. Jag vet att många får äckelkänslor snarare än kåtslag när de tänker på toaletter, men vad ska en halft desperat bög ta sig till? I brist på annat kan en toalett bli till en romantisk paviljong, liknande den som konstnärsparet Elmgreen och Dragset uppförde i Århus*.

Som ni ser handlar det om sex, sex, sex. Men jag struntar egentligen i de olika sexuella praktikerna, platserna, förhållandena. Jag är ute efter den utåtagerande sexualiteten, skamlösheten, utanförskapets respektlöshet inför konventionerna. Bögarna ägde natten. De tog utan att fråga. De tog plats(-erna). De tog sig friheten, de bad inte om den. Inom det begränsade utrymme de hade skapade de en plats mycket större än den fysiska miljön där de möttes.

Men jag tror också att den slutgiltiga(?) spiken i kistan för det utsvävande, mer dekadenta böglivet inte var ett samhällets krav. Det var en anpassning till en påtaglig verklighet som då stavades AIDS (och nu stavas HIV). Då visste vi inte att lösningen var så enkel som en kådis på kuken. Men nu? Vi kommer i bästa fall ihåg kondomen, men vi har nästan glömt bort hur man använder den. Nej, kanske inte riktigt. Men vi har glömt bort cruisingen, raggningen och det tillfälliga mötet. Eller så har vi bara bytt ut cruising mot qruiser?

För att återknyta till inledningen upprepar jag frågan. Har priset för vår integration i heterosamhället varit för högt? Enligt mig är svaret Njae. Jag gillar inte överdriven sentimentalitet, och de nu övergivna aspekterna av böglivet jag beskrivit här var ju säkerligen inte lika romantiska och lockande då det begav sig. Man raggade i parker och på toaletter för de var de enda platser som var tillgängliga. Jag tror säkert att de bögarna drömde om möjligheten att kunna hångla och ragga på krogen istället för i busken. Och att önska sig tillbaka till en mer hemlig tid vore ju att pissa på det enorma arbete och engagemang som våra bögbrorsor och flatsyrror lagt ner för att vi ska ha den bekvämlighet vi har idag. Och jag är jävligt tacksam för den frihet de har givit mig. Vad jag önskar tillbaka är den påhittiga, skamlösa bögen som tar för sig, istället för dagens bög som står med mössan i hand och väntar på att få lov.

Och det pris vi har betalat har ju varit frivilligt. Givetvis önskar ju samhället att vi ska leva enligt de godkända normer som samhället premierar och belönar, men vill vi så kan vi ju återta den dekadenta, hemliga kulturen igen. Vem skulle hindra oss? Bara vi själva i vår ivriga strävan att passa in och få överhetens godkännande klapp på huvudet. Frågan är väl om vi blivit lyckligare av den klappen?

_ _ _

* Jag skrev om Elmgreens och Dragsets ”romantiska paviljong” i en artikel i humanisternas medlemstidning Känguru. Om du är nyfiken och vill läsa mer om queerad arkitektur så kan du  läsa artikeln här.

SSSSSSS(S)

GOD JUL?

Om det finns en bokstavsversion av numerologi så måste jag nog se mig som en anhängare av den -ologin. Precis som den i reklamen förvånande fräscha f-müslin till frukost så förknippas ofta vissa av mina dagar fullständigt med just en bokstav. Denna jul har totalt dominerats av bokstaven S. Slm, sjukdom, snor, skit, spya, svett och sperma. Ja du, god jul!

Som tidigare annonserats här så jobbade jag i baren på SLM på julafton. Mitt julfirande klarade jag av med familjen på några timmar en eftermiddag nån vecka innan jul, och jag hade ju ändå inget bättre för mig. Kan man ha något bättre för sig? Vi blev väl nånstans runt 40 pers som flydde/toppade julen med lite soft barhäng och bira. Tomten kom med storsäcken och delade ut julklappar, det mumsades på resterna av julbordet, skärmarna glimrade med tomtesnusk och jag gjorde mitt bästa för att visa lite hud i vintermörkret. Och jag fick en hel del skamliga förslag! Visserligen från en och samma kille, men han var ju inte så illa pinkad så det var hur smickrande som helst ändå!

Jag som alltid satt stolthet i att aldrig bli sjuk snubblade i julhelgen över undantaget till min regel. Jag tror jag har haft fem eller sex sjukdagar på tio år. Och de fåtalet gånger jag blir dålig så sker det uteslutande på mina lediga dagar, som om kroppen inte tillåter sig bli dålig då den minsann ska jobba. Och jag brukar verkligen inte grabbgnälla när jag blir sjuk som många andra. Jag biter ihop och knaprar treo tills jag ser ut som en fradgande rabieshund. Feber? Äh, det är väl inget! Har jag bara alla lemmar i behåll så går jag till jobbet. Föga smart kanske, men sån är jag.

Sjukdom eller inte, denna tiden av året är jag nog en av världens största snorproducenter. Bara det är någon grad kallare ute än inne så börjar kranen droppa som besatt. Vore snor pengar skulle jag va tätare än gessle varje vinter!

Censurstycket! Ni kräsmagade kan ju hoppa över det här avsnittet och läsa vidare nedan. Att vakna mitt i natten efter lite annandagsmingel hos mariapolaren med tanken ”oj, vad händer med min kropp!?” är aldrig ett bra tecken. Illamående efter några hinkar med rödvin är visserligen inte så konstigt, men när kroppen verkligen vill vända sig ut och in…? Inte bra. Hasar mig dubbelvikt in på toa och försöker bestämma mig för om jag ska stoppa huvet eller röven i toaletten. Men det är bokstavligen skit samma. Ena sekunden spyr jag som linda blair, nästa sprutbajsar jag som… ja, jag vet ingen känd bajsare tyvärr. (Efter det här inlägget blir det väl jag som ger bajset ett ansikte?)

Och i spåren av feber och magbesvär kommer ju klimakteriesvettningarna. Svett i alla dess former. Kallsvett, varmsvett. Fot-, röv- och armsvett. Axel-, öron- och knäsvett. Ena minuten vaknar man som i en punkterad, kroppstempererad vattensäng, för att i nästa tro man är nerfrusen i ett isblock då frossan tycks fått alla litrar svett att frysa till is. Men då min diet dessa två dagar bestått av två glas blåbärssoppa och jag svettats ut typ fem gallons så har iaf inte all julmat satt några större spår runt midjan.

Men innan bacillerna attackerade mig hann jag fira en skön och lugn juldag med en god vän, och i takt med att värmen från värmeljus och rödvin steg så föll plaggen av. Och sperma? Ja men använd fantasin, för fan! Vad tror ni? Som det där, i sammanhanget, fullkomligt vidriga astridcitatet som alltför många killar har på sin qruisersida, ”När två pojkar av samma skrot och korn möts…”. (När killar inte kan uttrycka kåthet på annat sätt än att citera barnböcker så finns det väl inte så stort hopp om att bögarna skall vara annat än infantila?) Utgången är väl liksom given?

Så, vad svara när folk frågar om man hade en god jul? Jorå, ganska godäcklig. Men jag är iaf nöjd. Jag fick mer jul än vad jag hade trott. Och långt mer vila och avkoppling. Och som min kompis Roger påminde mig om när jag berättade att jag varit/är sjuk, i Mitt liv som hund-Ingemars ord, ”Jag har ju faktiskt haft tur. Om man jämför.” Ett av mina jul-S hade ju kunnat vara svin…

The helg from hell

positivt tänkande? njae, det e mitt default mode.

… Eller snarare heaven and hell. Högt och lågt. Tokigt och slugt. Men det gick ju, och ganska galant också. Man får ju alltid prioritera, och genom att stryka sömn och vila från Att göra-listan så blev det en ganska funkis helg ändå.

Enligt planen skulle jag ha varit ledig fredag och lördag, en tidig helg som skulle avslutas med ett skönt, sent söndagspass. Ett sms från en av mina anställda ändrade på det. ”Hej, jag har åkt till Berlin och har inte hittat nån som kan jobba mina pass. Sorry!” Man tackar! (Är det inte intressant vilka friheter man kan ta sig som provanställd under rådande dipp på arbetsmarknaden? Kanske beror arbetslösheten på att folk inte riktigt anser sig behöva ett jobb?)

Som tur är hade jag ju även lite roliga saker inplanerade. Kanske hade nån annan i min situation ställt in sina frivilliga nöjen och koncentrerat sig på arbetet, men jag behövde verkligen göra något annat än bita ihop. Jag behövde gapa lite. Först var det visserligen lite arbete i baren på SLM (men det är ju mer nöje än jobb iofs), men framförallt behövde jag gapa ordentligt under lördagkvällen! SLMs mixade julfest! Yeay! Mitt första och enda julbord i år. Och jag ber om ursäkt om det var nån som blev utan men jag tror jag åt för tre personer. Jag är fortfarande mätt.

SLM är ju vanligtvis en herrklubb, en halvhemlig orden. Mer könsseparerad än en offentlig toalett. Men julbordet och midsommarstången delar vi med alla sugna fetischmänniskor. Fantastiskt kul att se fler än de vanliga fejsen, dock med den invändningen att jag inte kollade särskilt mycket på just folks ansikten i lördags.

I andra sammanhang är det ju oftast väldigt oartigt och sexistiskt att ha ögonen fastklistrade i brösthöjd på de man snackar med, men jag kunde verkligen inte låta bli. Jag var så totalt fascinerad. Jag är ju ingen bröst-kille, men jag har aldrig sett så många välvuxna kvinnobröst på en och samma gång, på sån liten yta, förut. Med lite hjälp av julölen så kändes det stundtals som om jag tumlade runt i ett väldigt varmt, mjukt och kinky bollhav. I lack, snörliv, och ett dekolletage som trotsar tyngdlagen. Ordet bröst räckte inte riktigt till för att beskriva dessa kvinnors överdel. Jag var tvungen att damma av det gamla retro-slangordet pattar för att tolka mina synintryck.

Jag har ju tidigare framhållit stämningen som en av de främsta anledningar till att jag gillar SLM, att det är schysst folk med en skön attityd, utan attityd. Och det värmde mitt arga, wannabe-aktivisthjärta att se hur kravlöst och respektfullt och avslappnat och framförallt kul alla kan umgås, homos, heteros, killar och tjejer, och alla nånstans mellan dessa kategorier. Utan att kompromissa, utan att förneka någon att vara sig själv fullt ut. Att tillsammans bejaka lusten och kåtheten, även om man kanske inte själv går igång på än det ena än det andra.

Sen fick jag ju återse många underbara vänner som man, när man väl träffas, inser att man ser alldeles för lite av. Folk som vanligtvis inte är så SLMiga. Och som grädde på moset, en prick över mitt i, så blev det ju lite ligga också! Även om det inte riktigt fanns utrymme nog att just ligga. Ståligga.

Jag tog mig friheten att ta ledigt idag efter min ”jobbiga” helg. Men i skrivande stund trillar det in ännu ett jobb-sms; ”Jag är sjuk idag och kan inte jobba.” Ok, jag kanske måste hoppa i kallingarna och dra på mig förklädet ändå. Well, I’ll sleep when I’m dead. I den här takten så lär det väl bli förr snarare än senare.