Nätmätt

trötter

Jag är ju en slav under rutinerna, jag gör ofta saker som jag alltid gjort, som jag gjort dem när jag gjort dem. Det är lite tråkigt. Det är lite tryggt. Som rutiner alltid är. Jag skulle förmodligen inte klara en dag utan dem (det skulle nog ingen), men jag önskade att de inte var lika styrande, lika slentrian. Lite rutin är ju bra, hur skulle man annars komma ihåg att borsta tänderna och ställa väckarklockan? Men varför ska man göra obetydliga saker på samma sätt, på samma sätt och samma klockslag bara för att man brukar det?

Ok, vi snackar inte nåt revolutionerande för mänskligheten nu, jag vet. Det här är mer navelskådning än livsåskådning. Men jag känner att jag skulle vara bättre utan rutinen. Mer spontan, mer social, mer överraskande – inte minst för mig själv! De flesta rutiner vi pysslar med gör vi ju för att de är bekväma, och bekvämt är skönt, och skönt är bra. Men ändå? Hur många insikter får man liggandes i tv-soffan?

Eller i mitt mer aktuella fall, framför datorn? Jag vet inte hur många timmar jag bara slösurfat bort i mitt liv, men jag tror summan börjar närma sig mina totala antal sovtimmar. Och faktiskt, jag börjar bli less. Kommer hem från jobbet och fastnar framför skärmen, lockas eller letar förströelser. Eller vaknar en ledig dag och kan fastna till eftermiddagen då jag kommer på att jag är hungrig och borde käka frukost. Dötid.

Dessa dagar kan jag logga in på Qruiser och facebook och i samma sekund undra va sjutton jag gör där. Olust istället för lust. Orolig istället för rolig. Och jag ser det som ett sundhetstecken, så tro inte att jag beklagar mig. Det är kanske bara solen och våren och saven som stiger som gör att jag har mer spring (eller snarare ligga) i benen, och rastlösheten gör en visserligen knivskarp skärm väldigt tvådimensionell.

Dock ligger det ett litet (i-lands-)problem i min tangentbordströtthet. Vad gör man när man inte fingerpullar sin dator? Och hur umgås man analogt? Folk blir bara irriterade när jag går runt och puffar på dom fastän de gör samma sak med mig tre gånger om dan online. Folk tittar konstigt på mig när jag försöker skicka smileys och lolcats över ölglaskanten på krogen. Och hur kan man samtala förtroligt med någon när man inte har en Upptagen-inställning i sitt irl-gränssnitt? Och framförallt, ska det behöva bara så jobbigt att vistas bland en massa idioter hela tiden? Varför kan man inte bara radera eller blockera folk man är less på?

Sen trycker jag folk är onödigt svårflirtade irl. Jag såg en snygg kille sist jag var ute och tog en immig, och jag bröstade upp mig, försökte mig på ett leende och frågade Kan jag få se din kuk?, vilket ju är nätets version av Hej, du ser trevlig ut! Vad sägs om en kaffe någon dag?, och jag höll på att få en örfil… Vad är det med folk? Kan de inte ta en komplimang? Nästa person var lika asocial. Kåt nu? Knulla? frågade jag i min lenaste stämma. Det ville han inte. Jag provade allt med alla (184/72/17. Du?), men tji.

Så den som är bevandrad in the ways of irl-etikett kan väl höra av sig. Med lite tålamod med mitt nätbeteende så tror jag att jag kan vara både ett underhållande och givande sällskap. Puffa mig så får du se!

LOL! O dyl.

verklighetsjetlag

"Open wide, and say AAAAHHH!"

Om man som jag gillar att kolla in andra killars kukar är det ju en vettig idé att då och då kolla in sin egen också…

Försöker komma in i vardagen igen. Igår var jag så skittrött redan vid sjutiden att jag var tvungen att gå och lägga mig, tänkte kolla på tv tills jag slocknade, men vid tolv var jag tvärpigg. Så upp igen, okynnesrunkade i ett par timmar, vred mig i sängen nån timme till och när klockan väl ringde snoozade jag till tio… Så jävla jetlaggad. Trots att jag aldrig lämnat tidszonen! Kulturell jetlag. Verklighetslaggad.

Och så är jag förkyld igen. Ont i halsen, kanske fått halsfluss? Eller klamydia!? Stockholmsdagen efter berlinnätterna. Och feber på det. Damn, måste va en primärinfektion! Nu har jag hiven också! Skit och helvete!

Fast en primärinfektion kommer ju inte efter bara två dar. Svensk noja över tysk livsstil. Jag är kanske inte så fritänkande som jag själv tror. Nu är det ju givetvis vettigt att vara medveten om risker och ha koll på fakta och ta ansvar för sig själv och de man möter. Men det är ju inte vettigt att noja bortom rimlighetens gräns, Jens.

Jaja, finns ju värre ställen att hänga på än Venhälsan på SÖS. Roligare ställen också iofs, men lika bra att kolla iaf. Rutinkolla. Om inte för kukens skull så för nervernas.

Nu anser jag ju ändå att en helg i Berlin bör lämna några bestående intryck. Förra gången var det skrubbsår på knäna. Den här helgen fick jag en blodig bula i skallen (don’t ask!), det kommer nog bli ett kreddigt ärr i hårbotten av det. Lite coolt på det där badboyviset. Men jag vore ju glad om det var den enda medicinska åkomma jag fick återkomma med.

Nu har jag faktiskt ingen hiv-noja vanligtvis, och jag slarvar ju inte så överdrivet med säkerheten att jag inte borde löpa någon risk för just det. Och de andra bacillerna och bakterierna kan man ju iaf vrida nacken av med ett bra recept. Och inte ens ett positivt besked skrämmer mig egentligen, iaf inte de dagar när jag inte testnojar mig. Jag har tillräckligt med vänner och bekanta med hiv för att fatta att det visserligen innebär en liten förändring av livet, men långt ifrån slutet på det.

Jag har ju alla symptom, så det är väl lika bra att förlika sig med tanken. Bläddra igenom phonen för att se att man har nummer till alla man måste kontakta, förklara läget och be dem gå och testa sig. Och att de kommer få ett brev i brevlådan där de är kallade till kontakspårning. Säga ”Förmodligen ingen risk, fick det nog i Berlin långt efter jag träffade dig…”.

Och på en halvtimme är det över. Spatlar och pipetter, tops och nålar, glidslem och luddigt torkpapper, nypa lite här och fingra lite där. Domen har fallit. Ingen hiv idag heller. ”Hiv-testet är negativt, och allt annat ser bra ut, men ring för övriga provsvar om en vecka…” Men jag som är så sjuk! Men mest i huvudet, tydligen.

Polis polis gullegris!

en gullegris!

Skjut en snut! Låter lite punkigt, så där. Tuffa killen färgar håret svart och köper en t-shirt med ett budskap. Mina tankar går idag åt det motsatta hållet. Ge en snut ett skjut!

Har ni saknat mig förresten, kära läsare? Det har jag! Jag har varit borta. Helt borta. Ibland travas alla måsten på hög, och to do-listan blir längre ju fler grejer på den man bockar av. Jag har liksom inte fått plats. Inte hunnit med mig. Jag gnäller inte. Jag konstaterar. Jag har haft så mycket att stå i att jag blir tankspridd och gör knäppa saker.

Och den knäppaste gjorde jag nog igår. Ok, igår följde ju precis enligt logiken på förrgår, och det var väl där jag la grunden för min knäpphet igår. Jobbstress följt av några öl, törst efter mer öl, törst efter mer törst. Och man ramlar ut för att dricka några bärs med ett qruiser-ragg. Gott så. Glada människor runt omkring, lite kroghångel är aldrig fel. Sedan är det ju en toppenidé med en bortamatch! Ridå! Lill-Jens däckar i det som skulle vara förspel och återupplivas inte förrän kl 12 dagen efter. Bakissunkig i alldeles för starkt solljus ramlar han runt på söder och plockar tulpaner i ett blomsterstånd och får rabatt för att jag bjuder fröken tulpansäljare på cigg. Hem, slockna igen. Vakna, uscha, duscha, och iväg på bögmässa. Homoreligionens julafton ska firas i glada vänners lag. Det ska dyrkas och tillbedjas vända mot 50tums platt-altaret. ”Christer Björkman! Fräls oss från sista platsen!”.

Men min kropp bestod ju av 75% stresshormon och 24% baksmälla och 1% ny röd jacka för att hålla ihop min person. Bäst jag styrslar till mig lite, och smiter in på ett café för en snabb pick-me-up koffeinspark. Först höll jag på att glömma blommorna när jag skulle gå, ställde ner mitt kaffe och tar blommorna och håller på att glömma mitt kaffe på vägen ut. Kaffe är gott. Kort promenad. Kindpussar. Fördrink. Smörgåstårta. Vänner. Deras vänner. Några transor, säkert vänner dom med. Tv. Vin. Vinnare. ”Tack så mycket, det var härligt att äntligen ses igen!” ”Nej, jag ska inte med ut, jag ska upp och jobba imorrn bitti!” Hallen, skorna, jackan. Plånboken? Var är den?

Två tacksamma anledningar till att jag inte ställer till nån scen. Jag hade varit duktig (tråkig?) och inte druckit så mycket. Och jag visste direkt att jag måste ha glömt plånkan på cafét där jag var nära att glömma kvar migsjälv i jäkten. Och det sista man vill är ju att misstänka, än mindre anklaga, nån av sina vänner eller deras vänner för att ha snott en plånbok ur en jackficka. Men VET ju att ingen av dem skulle göra nåt sånt. Men ändå kommer tanken! Förmodligen för att man inte vill skylla (på) sig själv att man slarvat bort nånting. Men jag lommade hem, ändå på hyfsat bra humör. Kanske för att jag vet att jag hade fått skämmas ballarna av mig om jag börjat gorma och rota och peka där i hallen. För att jag ändå visste att jag skulle ha fel, hur som helst.

Väl hemma och lite trött. Vet vad man har att ta tag i imorrn – polisanmäla förlust, spärra kort, fixa nytt sl-kort – men att man inte kan göra ett skit åt det just då. Mer än att runka bort lite ångest. Men inte ens det var kul. Plan B, ner i sängen och kolla film på laptoppen tills man somnar. Och två minuter senare så ringer väckarklockan och man ska upp och jobba. Ringa caféet och fråga när jag kan hämta min plånbok. ”Va!? Finns den inte där? Har du letat överallt!?”. Fuck!

Drar till jobbet så man är där en halvtimme tidigt så man hinner ringa och spärra kort och göra förlustanmälan. Tror jag. Jag var inte en halvtimme för tidigt. Jag var fyra och en halv timme för tidigt på jobbet. Det som stressat upp mig hela kvällen innan vilket ledde till att jag slarvade bort min plånbok – att jag skulle upp i ottan och jobba – var inte ens nåt att stressa över. Jag skulle inte alls börja nio som jag trott, jag skulle börja ett! Dubble-fuck!

Men jag hann knappt klicka ”Skicka” på polisens hemsida där jag kunde göra min anmälan alldeles själv innan snuten ringde och berättade att de fått in min plånbok och att de sett min anmälan. Oj! Vadan detta? Polisen effektiv? Så ska det ju inte gå till enligt kvällspressen! Men jo, någon vänlig snubbe hade hittat min plånbok på gatan och stoppat en polisbil och lämnat in den, och inte ens tagit kontanterna! Kom och hämta på snuthuset bara… Wow! Men! Effektivitet är väl bäst i lagoma doser tydligen. Väl där så finns det ingen plånbok. ”Ljusblå?” ”Ja.” ”Hmm. Är du säker på att din plånbok är ljusblå?” ”Ja.” ”Konstigt…!” Ja, nåt märkligt är det tydligen.

Men med ens så står hon där! Med helgongloria och skottsäker väst. Den coolaste flatan på gatan! (Jag vet inte om hon är flata, men det skiter jag i. Hon bör vara det! Dyke, the superhero.) Med min LJUSBLÅ plånbok i handen! Nu ska jag väl i ärlighetens namn inte säga att jag ville ge henne ett skjut kanske. Men jag önskar att hennes flickvän gav henne en ordentlig åktur när hon kom hem! En kyss hade hon mer än gärna fått av mig dock! Men jag misstänker att hon var ganska glad att ett tum pansarglas skiljde oss åt. Vad kan man göra för att tacka för hjälpen när man slarvat sig och försöka bevara sin värdighet? Bara en enda sak. Jag log som en skolflicka, neg och tackade konstapeln för att hon tagit så väl hand om mitt medlemskort på slm. (Och med tanke på hur mycket dumt min hjärna hittar på när jag är så här så är det nog bara bra att jag är utan visakort i några dar, tills mina nerver krypit ner under huden igen.)

Schlager-OS

Fly on the wings of love

Det är iofs trevligt att folk tjatar om annat än väder och vinter nu för tiden, men det enda man kan snacka om nu är tydligen OS och/eller Melodifestivalen. Jag har inget emot nåt av evenemangen, men är inte särskilt engagerad i nåt av dem. Jag tittar med ett öga och fastnar lite frivilligt hypnotiserat, men ändå mest som tidsfördriv.

Melodifestivalen finns det ju inget att säga om, det ser ut och låter precis som det gjort de senaste 10 åren (som det alltid gjort?). Den fyller sitt syfte, och levererar det folk vill ha. Utom möjligen några vinnarlåtar.

Och OS är OS. Jag har ju två egenskaper som gör mig till en dålig sportnörd. Jag är varken sentimental, eller särskilt nationalistisk. Visst blir jag också imponerad av stora kämpeinsatser, men sen om det är en svensk eller en slovak som utmärker sig bryr jag mig inte så mycket om. Jag är givetvis skitglad om Sverige tar en massa medaljer, men ändå. Allvarligt, vad spelar det för roll? För mig? OS är ju också ”bara” underhållning, precis som Melodifestivalen.

Det finns dock en sak jag gillar bättre med OS, och det är väl mest en budgetfråga. Det är påkostat. Det är snyggt, det är visuellt. Det vill ju melodifestivalen också vara iofs, men när det skiljer några miljarder dollars i svängrum så är det ju klart att det blir en klasskillnad.

Men för mig som slötittare kunde man lika gärna slå ihop de båda tävlingarna. Melodifestivalens artister är ju ungefär lika bra artister som OS idrottsutövare är bra idrottsutövare. Båda evenemangen med några talande undantag. Det finns ju märkliga kombinationer inom OS-grenarna, och vem kan idag hävda att Melodifestivalen endast handlar om låtarna? Det vore ju inte en så märklig kombination med sång och idrott. Om inte annat så skulle det bli jävligt bra tv, och jag skulle nog känna ett litet större engagemang att titta och heja. Och hur spännande skulle inte 5-milen bli om miljoner eller miljarder tv-tittare fick sitta i sofforna och SMS-rösta fram vinnaren?

schlaganfall

Gud fader, herren vår skapare

Jag vet att det är hög- och bögtider nu. Schlagerfeber och nakenchocker och fan och hans moster. Och trots att det finns väldigt mycket bögigt jag ogillar så ogillar jag faktiskt inte schlager eller melodifestivalen. Men ändå, jag är redan trött på det. Det var jag redan innan det drog igång. Jag vet att många älskar dokusåpemodellen av festivalen, och att SVT tjänar multum på cirkusen, att det vore lönlöst att klaga på det. Och även om jag lite grann längtar tillbaks till EN melodifestival och EN Eurovisionsfinal per år så ser jag ju hellre att det är schlager i rutan än vilken annan skitsåpa som helst.

Men jag tänker inte gnälla över det här. Jag omfamnar det som man omfamnar nån avlägsen släkting, med en distanserad intimitet. Igår under första lillfinalen så satt jag på facebook och lekte expertkommentator, och det var skitkul. Som om jag satt i nån soffa på tv och kommenterade i realtid. Vi var ett gäng facebookvänner som höll igång och trots att vi satt på varsitt håll så var det jättekul att titta på eländet tillsammans. Om schlagern nu måste vara en tradition så hoppas jag att just det blir traditionen!

Så inför nästa lördag så får ni väl adda mig på facebook och ta del av den riktiga livesändningen av melodifestivalen. Inte ens mina tankar är förinspelade.

”and the Bög-Oscar goes to…”

Återigen måste jag visa mig från min bögjävligaste sida. Fast den här gången är det ändå över nåt jag faktiskt inte bryr mig så mycket om. QX gaygala. Fint med lite fest och flärd och skoj i februarikylan. Alla ursäkter eller anledningar till att liva upp i mörkret är ju en bra anledning, så grattis alla vinnare och hoppas att alla som var där hade ett sjudundrande party! Men, ändå… Gaygala? Om man hade gjort det till nåt ordentligt, men Årets homo? Hetero? Artist? Klubb? Osv. För det första så vet jag inte om jag skulle kalla de som den gaypubliken gillar för artister. Snarare wannabes, nevergonnabes eller hasbeens. Klubb? Sen när hade Sverige en gayklubb värd namnet? Sorry, det är som att utse årets korvmoj i Guide Rouge.

Jag kommer inte ihåg det exakta ordvalet, men jag tror att Eva Dahlgren sammanfattade det väldigt bra när hon redogjorde för sina känslor inför att vara inbjuden till gaygalan. Att det är lite som att utse årets Neger. Grattis, du är den tydligaste representanten för din godtyckligt definierade minoritet!

Men som sagt, alltid kul med en fest! Men det känns som när man väl anordnar en bög-oscars varför inte då ta tillvara på chansen att göra nåt ordentligt? Ta ut svängarna! Göra det till en ordentlig homohögtid, inte nåt urvattnat rosa bingolotto. Jag vill se pris-kategorier som faktiskt har någon relevans i bögvärlden idag, och jag lanserar här några nya priser som QX gärna får sno till nästa års gala.

Och jag älskar Petra Mede, Sissela Kyle och alla andra kvinnor som kompenserar avsaknaden av kuk med humor för att vi ska kunna tolerera dem, men min böggala är liite för seriös och viktig för att tramsas bort. Det behövs ett tyngre namn för att bära detta event. Tänk er Leif GW Persson i drag så förstår ni vad jag menar. Eller Kristina Lugn på speed.

”Och de nominerade är…”

årets closet case – en person vi anser borde komma ut, oavsett om han/hon är homo eller ej. Någon som skulle blomstra, bli bättre och komma mer till sin rätt i homovärlden.

Möjliga kandidater: Ernst Kirchsteiger, Marit Paulsen, Prinsessan Lilian…?

årets Zipper-slampa - med tanke på hur många som verkligen kämpar med sina fultal på Zipper och andra liknande ställen så är det väl inte mer än rätt att vi uppmärksammar deras hårda arbete genom ett fint pris, eller hur? Det är en styv uppgift.

årets ”Titta jag har också skrivit en komma ut-roman” – även kallat redaktionens vandringspris. Alla de i QX redaktion som nångång lyckats formulera en mening med orden ”komma ut” i, samtidigt som de lyckas att antingen hålla sig från ett ironiskt gapflabb eller att inte skita på sig av uppdämd självgodhet och/eller prettoism, är nominerade till det här priset. Varje år.

årets fullaste bög – eftersom alla heteros alltid utbrister ”ni bögar är så bra på att festa!” så måste vi ju lyfta fram vår spritkonsumtion som något att vara stolt över. Dags att ge krogalkoholisten ett ansikte.

årets forum-troll på qruiser – ersätter Årets bok-pris, då vi här i sanning snackar språklig förfining och sällan skådade litterära kvaliteter. Delas ut till den person som med kortaste och mest pricksäkra inlägg kan få en ”seriös” diskussion att spåra ur direkt och utan räddning.

årets populistpolitiker – den enda kategorin där inte homosarna får rösta fram en vinnare. Vinnaren utses genom lottning. Men precis som alltid är Göran Hägglund diskriminerad.

årets ”Jag är inte homo men homohånglar gärna för en helsida i Aftonbladet” – Vi uppskattar ju alla försök folk gör för att bli lika fantastiska som vi, även om de aldrig lyckas. Hellre ett schlager- eller dokupucko som vill bögfesta än nån grå aktivist som tjatar om Uganda…

årets heterofob – går till den bög som flitigast propagerar för hur mycket bättre allt skulle bli utan några heteros i världen. Eller i a f på qruiser. Även kallat Åke Greens retorik-pris.

årets sugar daddy – Vi snackar här riktig välgörenhet! Den person som kämpar flitigast för att förnya bögkulturen, genom att släpa ut aspackade barn på krogen vars studiebidrag knappt räcker till entrén, och där daddys mastercard ersätter fjortisens id-kort. Tänk er en bögig, kåt Raoul Wallenberg. Böghjälte.

årets ”Snälla, gå tillbaka in i garderoben!” – karantänpriset. Går antingen till nån vi är ordentligt less på, som haft liite för mycket tid i bögmedia. Eller någon som vi gärna skulle se som hetero, då de uppenbarligen inte har nån koll på va homosar är och gör.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Tony Irving, …?

årets ”Jag kom ut men ingen brydde sig” – Men hallå! Heter du inte Fredrik Ljungberg så behöver du inte komma ut! Fatta!? Det är redan fullt av tv-hallåor och radiopratare här…!

Som final så delas de tre tyngsta priserna ut sist, de mest prestigefulla, de mest åtråvärda. Tänk fyrverkerier, konfetti, champagnesprut.

årets anonympris – i dessa övervakningstider och multimediaterror är det en sann bedrift att bevara sin integritet. Priset går till den person som bäst lyckas hålla sig totalt anonym men som ändå har knullat med halva stockholms bögbefolkning. Inte ens Venhälsan vet vem han är! Grattis!

årets bögstereotyp – ännu ett hjälte-pris. Går till den person som är såå bögig att han tar Peter Siepens plats i svenskarnas medvetande när de ombeds beskriva en typisk bög.

Möjliga kandidater: Simon & Thomas, Jean Pierre Barda, …?

årets straight-acting – bögarnas nobelpris. Den finaste utmärkelsen man kan få. Det är som ett Slippa ut ur fängelse-kort i monopol, vinnaren får lapa hur mycket sperma som helst och kommer ändå inte straffas av heteronormativiteten alls. Halleluja!

Alltså, Cirkus är en jäkla skokartong. Till och med Globen skulle va för litet för denna riktigt bögiga böggala. QX skulle kunna ta 5 000 spänn för en biljett! Lätt! Börja rösta redan nu. Och nominera gärna personer till de olika kategorierna i kommentarsfältet…!

puss-musse

pv-mtrl

Denna person skulle kunna få mig att kasta alla mina ideal överbord och skaffa radhus och volvo och gifta mig i storkyrkan och live long ever after. Musse Hasselvall. Den sexigaste killen i världshistorien.

Jag kommer ihåg första gången jag såg honom, han och den där andra snubben från deras tv-program var och fikade på jobbet och jag kunde bara inte sluta glo. Han var säkert van och såg obesvärad ut (för att inte säga omedveten om min existens, damn it!). Jag hade ingen aning om att han var tv-”kändis”, jag hänger inte med så mycket och kollar väldigt lite på tv. Jag tyckte bara att han var så fantastiskt jävla skitvacker. Det var nog en av topp 5 av alla mina jobbdagar, tack vare honom. Och efter jobbet var det bara att springa hem och byta om. Aldrig blivit så våt i trosan!

Och bara en sån sak att han – när han blev vald till sveriges bäst klädda man 2010 på Elle-galan – klädde av sig till bara kallingar och visade hur han tycker han är bäst klädd, visar ju att han är en jäkla skön snubbe som gjord för att gifta sig med mig! Han kan gå runt här hemma i bara kallingar precis hela tiden, inga problem alls! Skulle gärna 48-timmarshångla med honom och inte bry mig ett skvatt ifall mina läppar är alldeles skinnflådda på hans skäggstubb. Puss Musse!

trevligt att språkas

"Arrest me, officer! I've been a naughty boy! Please!?"

Nej, jag är ingen språkpolis. Jag bryr mig inte om språkliga fel, grammatisk korrekthet, stavfel, osv. Jag kan till och med tycka att särskrivning kan vara småcharmigt (även om det är ett gränsfall till det jag tänkte skriva om här). Jag gillar ju dubbeltydighet, och särskrivningar kan ju onekligen skapa helt nya, oavsiktliga budskap. I like. Och jag gillar ju själv att leka med språket, det är ett väldigt flexibelt verktyg som man kan göra precis vad man vill med. För mig finns det bara en språklig regel; att kommunicera, att använda språket, att känna det, att göra det till ditt. Och det är kul och ibland nödvändigt att bryta mot språkregler. En personlig favorit är t ex att verba substantiv.

Men nu till mitt egentliga ärende. Folk i allmänhet slarvar nåt fruktansvärt med sitt språk. De använder det inte. Ibland tror jag att vi är för skolade, vi har för stor respekt för vårt språk och tror att det finns ett rätt och ett fel sätt att språka. Ofta hör man folk kritisera t ex rinkebysvenskan, att man blandar språk, tar in nya ord, använder dem på ”fel” sätt, osv. Inte jag. Jag gillar det som fan. Man behöver inte vara språkexpert för att använda ord, ibland är det precis tvärt om. Man tager vad man haver och sen snickrar man som man vill. Man kommunicerar. Jag ser sk invandrarsvenska som ett tecken på språklig intelligens som överkrider språklig kunskap.

Men vi svenskar vågar inte. Och när vi inte vågar så begår vi många omedvetna(?) fel. Jag stör mig mycket mer på syftningsfel än särskrivningar. Särskrivning är slarvigt, syftningsfel är vårdslöst. När man begår syftningsfel så visar man att man inte har någon kontroll på vad man säger. Och jag tycker det är svårt att hålla kvar något intresse för det som sägs om inte den som säger något har den minsta lilla respekten att faktiskt veta vad det är han/hon/hen vill säga.

Det första jag hörde imorse var just ett sådant slarv med ord som jag kan hänga upp mig på och grubbla på i en halv evighet. Nyhetsmorgon på svt, och programledaren säger att de vanligaste namnen i Sverige under 2009 var Linus och Nåt-annat-namn-jag-inte-minns. Sen kommer tittarfrågan. ”Är du nöjd med ditt namn?”, och hon tillägger ”gå in på vår hemsida och rösta.”. Va? Rösta? På vaddå? Ska tv-tittarna rösta om ifall jag är nöjd med mitt namn? Slarv! Håller vi på att bli Idol-iserade?

Sen finns det ju ett allmänt utbrett felaktigt språkbruk som inte direkt beror på slarv utan är en del av vårt inlärda sociala beteende. Till er som knappt tror att saker som heteronormativitet existerar ens i våra relationer kommer väl hävda att jag pysslar med häxeri nu, men även vårt språk är ju väldigt styrt av normativa värderingar. Precis som samhället i stort så bygger vårt moderna språkbruk på dikotomier. Helt i onödan. Det bygger på ett antingen eller-resonemang. Svart/vitt. Samhällsnormerna säger åt oss att allting är någontings motsats, och språket ser till att vi aldrig glömmer den läxan.

Jag och min kompis Lina jobbade i ett sommarprojekt för Forum för levande historia för några år sen. I projektet Queer cab åkte vi runt på olika festivaler och erbjöd gratis taxiresor för ungdomar i utbyte mot att vi fick snacka normer och värderingar med resenärerna under resans gång. Enligt mig var en av de mest intressanta ”övningar” vi utsatte våra resenärer för just en språkövning. Vi sa ett ord och deras uppgift var just att säga det ordets motsats. Utan betänketid. Sa vi ”man” så sa de alltid ”kvinna”, sa vi ”homo” sa de alltid ”hetero”, osv. Vi har fått lära oss att dessa ord är motsatser fastän de omöjligt kan vara det. Heteronormativitetens dikotomikrav in action. Lagen om det uteslutna tredje. Var hamnar alla bisexuella? För att visa hur absurd vår uppfattning om språket är kan ni få klura på vilket ord som först poppar upp i ert huvud när jag ber er tänka på motsatsen till följande ord:

”salt”    ”kärlek”    ”sol”    ”senap”

Ärligt, vilka ord tänkte ni på först? Och varför tänker vi alltid i motsatsförhållanden? Vad vinner vi på det? Eller snarare, hur mycket förlorar vi inte genom att tänka så? Varför tänker vi inte ett steg till?

Jag skrev ovan att alla alltid svarade ”hetero” när vi bad om motsatsen till ”homo”. Det är inte riktigt sant. Det var förvånansvärt många som inte ens visste vad heterosexualitet är. Frågade vi vilka sexuella läggningar som finns så visste alla om homo- och bisexualitet. Men uppskattningsvis 20 procent av undomarna kände inte till ordet heterosexualitet, eller så visste de inte vad det ordet betyder. Frågade vi någon av dessa 20% om vilken sexualitet de hade så blev svaret ofta ”uuh…? Vet inte… typ vanligt?”. Ännu ett exempel på ett språkslarv; det upplevda självklara behöver inga ord. Förrän det självklara blir ifrågasatt. Och helt plötsligt är det självklara helt oförklarligt. Det kan väl ändå inte bara vara jag som finner det enormt intressant?

iPhone home

I somras köpte jag en ny dator. Min gamla bärbara var trött på livet, och jag var trött på den. Och i sanningens namn hade den aldrig varit särskilt bärbar heller, flyttbar möjligtvis. Att jag dessutom var jävligt less på broken windows gjorde att jag hoppade ut i det okända och köpte en mac. Lite dyrare helt klart. Att man pimpar den lite med bling-bling kostade också en slant. Men jag var och är helnöjd! Varför hade jag accepterat allt strul med microsoft i alla dessa år? Sedan var det min nu saliga SonyEricsson som satte tofflorna. Jag hade varit nöjd med den också, men med min nyvunna upptäckarlust så tänkte jag ändå att jag skulle kolla upp iPhonen. Den såg konstig ut i mina ögon, men ok. Och dyr, tyckte jag. Då.

Jag tror att iPhonen är mitt bästa köp nånsin. Kanske i konkurrens med min lägenhet. Jag trodde den var dyr. Men det är den inte. För en telefon är den dyr, men jag använder den knappt som telefon ändå. Jag köpte min dator för 17 000, phonen kostade 1 000. Och jag använder phonen till precis allt jag använder min dator till, och i precis lika stor utsträckning. Mina mobilräkningar är inte ens högre än med min gamla trots att jag använder phonen i stort sett dygnet runt.

I början blev jag totalt asocial vad gäller att träffa folk irl, jag satt bara hemma o knappade på min leksak. Nu har jag kommit ur mitt skal och har blivit mycket mer social, till viss del tack vare phonen. Det är lättare att både ta och hålla kontakt med nära och kära. Allt är mer avancerat, allt är enklare.

Jag använde knappt Facebook innan phonen, nu är jag lika hooked som alla andra. Jag har för första gången en kalender som jag faktiskt använder och har nytta av. Jag kan surfa när och var jag vill. Och jag bloggar lika mycket hemma som borta. Jag kollar på film, har en grym mp3-spelare (kallar man fortfarande dem för det?), jag har till och med börjat intressera mig för väder. Jag sköter bankärenden, skickar kartor istället för att försöka formulera vägbeskrivningar, kollar tv-tablån på mobilen innan jag zappar eftersom telefonen är lättare och snabbare än tvns fjärrkontroll.

Ni som är vänner med mig på Facebook har kanske märkt att jag de senaste dagarna spammat mina statusuppdateringar med nåt Farmville-liknande junk. Var inte oroliga, jag har inte svikit mina antispam-ideal, och jag lovar att sluta upp med det omgående. Jag har bara experimenterat lite med en ”ny” app till phonen – Gowalla.

Det är ett lustigt litet program som med hjälp av gps:en och google maps kan berätta för andra var man är och vad man gör. Man ”checkar in” på en plats och man kan se vilka som också är/har varit där. Och man kan synka infon till facebook och twitter om man vill. Sen kan man också, mig oförstående om varför, på tv-spelsvis hämta och lämna virtuella prylar man ”hittat” här och var. Jag kan inte låta bli att tänka att om man hade kombinerat detta lustiga, men leksaksaktiga program med qruisers taffliga, menlösa mobila version så hade vi haft ett både kul och användbart verktyg som faktiskt tar till vara på den mobila tekniken och skapar ett i sanning socialt nätverk. Jaja. Sweet dreams.

Det låter säkert som jag totalt gått på reklamen, och ja till viss del stämmer det väl, men jag är medveten om de brister som finns som mac-användare. Men jag tycker att de är färre än bristerna med pc och/eller nån enklare mobil. Apple är sällan först med nyheterna, men de förädlar dem och gör dem mer tillgängliga och användarvänliga. Men de behåller alltid kontrollen över detaljerna, och styr över användningen. Det är både en fördel och nackdel att Apple så totalt dominerar utbudet för mac, både vad gäller program och tillbehör. Det är lättare, men också ibland till priset av mindre utbud och variation. Om man inte jailbreakar sin telefon så styr Apple över alla appar och bestämmer vad som ska finnas tillgängligt eller inte. Men för mig är det bagateller, jag har så mycket mer med phonen än jag hade innan och kunde ha nu med en annan modell.

Men det enda jag kan säga verkligen suger på phonen är kameran. 3,2 ger verkligen en alldeles för chunky pixelsallad för min smak.

Jag har alltid tyckt hela den här pc vs mac-matchen som folk håller på med varit jävligt fånig. Det är verkligen som om smockan ligger i luften när folk ska battla om vad som är bäst, pc eller mac. Den var fånig då för att jag inte ansåg det va nån större skillnad, och nu för att jag insett att det inte går att jämföra. Ok, jag håller inte med alla mac-frälsta om att mac är Jesus 2.0, men det är så sant som det är sagt: Once you go mac you never go back!

Och nej, jag har inte fått ens ett ruttet lingon av Apple för det här ”reklam”-inlägget. Damn it!