HADDENÄRAN DUMSNUT!

Jag fyller tydligen år idag. Grattis bögjävel! Att fylla år är konstigt. Det känns inte konstigt, det känns precis som vanligt. Precis som vilken dag som helst. Det konstiga är all oförtjänt uppmärksamhet. Kanske inte oförtjänt, men konstigt ihopklumpat på en enda dag. Resten av året då? Förtjänar jag inte att hyllas och firas då? Det är den där födelsedagslogiken jag inte riktigt förstår. Den där datumfetischismen som alla har. Varför ska alla runka upp mig i brygga bara för att det står den 22a april i kalendern?

Jag är ju faktiskt inte ett år äldre idag än jag var igår. Hade jag varit det hade det varit jävligt speciellt och helt klart värt att uppmärksamma. Men nu? Jag är en timme äldre nu än jag var för en timme sen, vem grattar mig för det? Jag har ju inte blivit äldre idag från igår än jag blev igår från i förrgår, men igår blev jag inte lovebombad på FB…

Missförstå mig rätt nu, jag är inte otacksam! Självklart blir jag glad för gratulationer, hyllningar och lyckönskningar. När jag än får dem, även så på min födelsedag. Och alla anledningar att hylla någon man tycker om, alla anledningar till fest, är ju bra anledningar. Så ett jävligt stort Tack som fan! till alla fina vänner som uppvaktat! Jag älskar er alla! På riktigt!

Och nej, min inställning beror inte på någon åldersnoja eller midlife crisis. Jag gillar min ålder och har så vitt jag kan minnas aldrig ljugit eller dolt den nångång. Och den enda gången jag har känt mig riktigt gammal var när jag skulle fylla 24, fråga mig inte varför. Nu ett dussin år senare så känner jag mig inte alls gammal. Lite sliten visserligen, men inte så värst gammal.

Men varför är just datumet man föddes så speciellt? Jag var ju knappast medveten om det. Varför firas jag inte på årsdagen av nåt som betytt nåt viktigt i mitt liv, nånting jag har påverkat, uträttat eller klarat av? Att jag klarade av skolan? Nej, det e tråkigt. Att jag blev av med oskulden? Nja, det var knappast proffsigt eller nån bedrift. Jag var ju knappt medveten om att den var borta, eller att jag ens haft nån innan.

Fick jag välja så skulle det vara årsdagen av ägandet av min första egna LP-skiva som hyllades. Eller min första frivilligt utlästa bok. Om jag bara kunde minnas när det var. Nu är det visserligen Carolas Främling eller Stephen Kings Jurkyrkogården det handlar om, men det var nog då som jag började bilda mig en världsbild. Och kom till insikt om att världen inte tog slut strax bortom Sigtuna busstation. Om jag generaliserar lite så lärde jag mig tänka självständigt av en puckad tjej som tänker för lite och en rubbad man som gör det alldeles för mycket. Det är väl där nånstans jag befinner mig som person(-lighet), mitt emellan Carola och Stephen King. Och det skulle jag kunna fira lika mycket som att jag råkade födas den 22a april.

Var det nån som klarade av en bedrift på min födelsedag så var det ju min morsa! Och nio månader tidigare morsan tillsammans med farsan. Det är väl henne/dem man ska gratta (eller beklaga, beroende på hur man ser det)? Det är iaf till dem mina tankar går idag. Och jag gratulerar dem till ett hårt arbete att få mig till en hyfsat väl fungerande människa. Jag är inte perfekt, men mina brister är inte på grund av dem. Det är tack vare dem som jag inte blev så tokig som jag hade kunnat bli! Bra jobbat! Och grattis!

Let’s be friends!

Jag anser mig själv vara en hyfsat social människa. Ok, jag kanske inte alltid är social enligt den goda etikettens regler, men jag har inget problem med att umgås med folk och snacka. Visserligen som periodare, och många gånger är det främst över nätet som man snackar med nya människor. Men jag gillar kontakt och det är kul att både snacka bort lite dötid och ibland även sömntid.

Jag är hur snacksalig som helst när man känner att man får nån respons, att det är nån form av kontakt. Samma humor, samma distans, samma grundvärderingar, intressen, perspektiv, osv. Eller om intressena och perspektiven skiljer sig så mycket åt att man får upp ögonen och kan se saker på ett nytt sätt. Skitkul! Och nyttigt.

Men jag har märkt att det finns olika grader av socialitet. Jag är jäkligt kräsen. Det kanske ni inte tror, men så är det. Det är en ganska hög tröskel för att kliva in hos mig. Och jag tycker man ganska snart upptäcker om det är nån vettig. Att liksom låta den rätte komma in. Men många verkar inte göra den gallringen. (Hur ska man annars förklara att 170 pers på qruiser har galna mig som favorit när jag har 30? Och av de 170 har jag väl dissat och i vissa fall blockerat kanske 70%.)

Men nu till det verkligen knasiga. Den här vän-jakten som verkar pågå året runt. Alla som jagar trofé-polare. På qruiser kan det ju ske utan interaktivitet, det är ju bara att favvo-klicka vem som helst. Jag har provat att skriva till ett par såna man aldrig snackat med men som har mig som favorit, och det är verkligen God dag yxskaft. Är det verkligen så svårt att formulera en komplett mening?

Men facebook är ju det mest fantastiska i detta hänseende. Man får en vänförfrågan av någon, man känner inte personen men man ser att vi har 5, 6 eller 7 gemensamma vänner och man tänker att det kan ju inte vara en komplett idiot dårå. Man godkänner, man skickar ett Hej och tjena till hen. Inget svar. Man lämnar nån kommentar till nån statusuppdatering. Ingen reaktion. I värsta fall raderar hen kommentaren. Så vän:ligt!

Andra gånger är det jag som skickar iväg en vän-förfrågan, den accepteras och sedan nada…

Jag undrar om det inte är just den där summan vänner som syns på ens facebook-sida som kan göra folk så vän-kåta men socialt avtända. De behöver inte och är inte intresserade av kontakt, de vill bara boosta sitt vän-tal.

Men det roligaste är ju att när man som jag, som inte bryr mig om antalet fb-vänner utan mer kvaliteten på dem, raderar några pers från vän-listan med jämna mellanrum ibland får meddelandet Varför har du tagit bort mig som vän? Ja, kanske för att du aldrig uppfört dig som en sådan! Nu är väl inte tango min favoritdans, men if you don’t dance, you ain’t no friend of mine.

Press

Alltså. Hur dålig får man va på att presentera sig? Det kan ju inte bara vara jante, men folk är ju riktigt usla på att ge en positiv (eller iaf en rättvisande) bild av sig själva på nätet. Hur många profiler har man inte sett på diverse sidor där folk verkligen framställer sig själva som sociala ufon.

Och nej, det här är inte mitt vanliga gnäll om fejsbilder. Det här inlägget handlar om vilket intryck folk ger av sigsjälva genom hur de (än) väljer att presentera sig. Främst då i text, den i ord skrivna presentationen folk gör av sig själva.

Jag vet, det är en paradox. Att presentera sig i ord kräver närmare en spaltmeter för att bli någorlunda akurat, men ingen har tid att lägga den tid och uppmärksamhet som krävs för att ta in det du har att säga. Eftersom en sån text aldrig får vara för lång så ställer det ju ännu högre krav på att den är både insäljande och personlig. Det är skitsvårt, och de flesta löser det genom att ge fan i att presentera sig och istället väljer ett enligt dem passande/roligt citat eller truism. Eller en dikt av typen Rosor är röda eller en låttext av Madonna. Jag är inte mycket bättre, jag presenterar mig med en filmreplik. Men jag har inte heller ambitionen att ”sälja” mig. Men många har ju det, de vill nånting med sin nätexistens. Oftast hitta en partner. Men de misslyckas så kapitalt att man nästan gläds åt att de förblir singlar.

Det vanligaste ”felet” killar gör är att skriva en kravspec på det de söker istället för att ge en lockande beskrivning av sig själva. ”Du SKA vara si eller så” – vältränad, välutbildad, mysig, snäll, ha humor, gymkort på sats, lgh i innerstan, osv, och ”Du FÅR INTE ditten och datten” – dricka, röka, titta på andra, ha ett förflutet, varit på bögklubb, ha kompisar, osv. Och så avslutar man med orden ”SKRIV! Jag är världens trevligaste kille!”. Jag vet inte vad ni känner, men jag blir mer sugen att klicka på ”Ignorera”-knappen än ”Skicka meddelande”-knappen när jag ser en sån press. Vem blir sugen och vill ha någon kontakt med en sådan person?

Sedan kommer pressbildsproblemet. Och diskrepansen mellan det man visar och det man säger sig söka. Texten berättar att du gillar mysiga hemmakvällar och nån att ligga och gosa med, resa med, nån du vill bli gammal tillsammans med. Men du presenterar dig med magrutor, kalsongbilder, eller bilder där du ligger och svankar i sängen, hel- eller halvnaken, och viftar med rumpan som stans största luder. Eller med bilder på dig på Zipper där du fyllekräkshånglar med dina polare eller nån halvkändis eller frisör. Med den följande texten ”Döm mig inte efter mina bilder, jag är en fin flicka!”. Men vaffan, vill du inte att jag ska få en bild av dig som ett nerpissat fylleluder så ladda upp andra bilder då! Det är inte mitt ansvar att få en korrekt bild av dig.

Då anser jag att Facebook är bättre, trots att jag ofta gnäller på hur opersonlig den sidan är. Där skriver man inte en presstext. Där får du inte själv bestämma hur andra ska uppfatta dig. Där är det mer det du ”gör” som presenterar dig. En lite mer queer presentation, om du så vill. Du är inte en person, du blir en när du gör något. Och där funkar inga brasklappar. Men å andra sidan så behöver man ju inte presentera sig där, eftersom de enda som ser dig är de du redan känner… I teorin iaf.

Mina facebook-vänner reagerar ofta på hur jag är. I förhållande till hur de tror/tycker/vill jag ska vara. Men där finns iaf fördelen att de inte kan peka på någon presstext där jag påstår att jag är något annat. Och de tvingas inse att det inte är jag som är på ”fel” sätt, de är de som haft ”fel” bild.

Goofy sexy cool

Jag fattar aldrig varför mina polare håller på att ramla omkull bredvid mig när vi går på stan. Och nästan alltid får jag då höra ”MEN SÅG DU INTE!? FAN VA SNYGG HAN VA!”. Njae, sådär… Ok alla har ju en egen smak vad gäller killar och vad man vänder sid om efter och krockar med lyktstolpar på grund av.

Givetvis finns det ett skönhetsideal som de flesta har tagit till sig, och lärt sig tycka är snyggt och sexigt. Det gamla vanliga. Lång, smal, vältränad, välansad, fräsch. Straight-acting. Med några personliga, men normgodkända, varianter av samma tema. Mer smal än pumpad, eller tvärt om. Blond, mörk, snaggad. Mer maskulint robust eller mer ungdomlig fräschör. Åh jag somnar!

Jag kan bara säga att snygga killar är fula. Tråkiga, opersonliga, perfekta. Jag vet inte, kanske projicerar jag en lägre självkänsla på dessa snyggingar. Att jag inte är intresserad av dem för att jag på någon undermedveten nivå känner mig underlägsen. Men jag tror faktiskt inte det. Jag vet att jag inte är någon modell, men jag vet också att jag inte ser ut som en påse kattskit. Jag har nog fått omkull en och annan heting i mina dar, men de jag jagat har jag jagat för att jag har trott att de är de killarna jag ska gå igång på. Men jag gör inte det.

Nu är jag inte blind, jag kan ju se att vissa killar är skitsnygga enligt normen, och på bild så kan jag ju också fastna för en snygg pose, modelligt symmetriska ansikten, en fin kropp, osv. Men ska jag ut och bärsa med nån eller ligga i sängen och snacka eller snuska så väljer jag nog ett helt annat sällskap.

Asså, det är ju nåt positivt egentligen. Det finns ju inte så många supermodeller i Stockholm, och det vore ju trist att va kåt på samma kille som resten av stan också ville ha. Jag får ju ett större urval. Eller?

Men jag tycker det är jävligt svårt som det är. För utseendet är ju bara en liten del av vad man går igång på. Även utseende i en vid bemärkelse, med personlig stil och uttryck, gång, kläder, attityd, osv. Men jag förhåller mig ju också till skönhetsnormen. Men vill ha skönhetsidealet with a twist. Var gärna lång, smal, och snygg. Men med ett par utstående öron! Lite underbett! Hartänder! Nåt! Nåt avvikande. Nåt du.

Det har alltid varit den typen jag har vänt mig om efter på gatan. Nåt som avviker. Inte bara från omgivningen, men från det förväntade. Nåt lite goofy i det annars slicka. Jag tolkar nog in lite karaktär och personlighet i det. Ni får gärna oja och stoja över alla stockholms manboys som går direkt från dagis till gymmet om dagarna och uppfyller alla kindbenskriterier för att vara ett ultimat runkobjekt. Själv kommer jag förmodligen va mer intresserad av hans halvtöntiga smått skelögda polare.

otro(ligt )het

refreshing?

Snackade med en kär vän på msn igår. En av de vänner som tyvärr inte finns närmare rent fysiskt att man kan ses över en öl när man vill snacka lite skit, men som via nätet kommer väldigt nära. Och jag vet inte hur vi kom in på ämnet men vi började snacka om otrohet och förhållanden. Vi hade väldigt olika syn på båda dessa ämnen. Inget märkligt i det, jag brukar ju alltid va lite motvalls när det kommer till frågor om parförhållanden. Det intressanta var ju istället att vi båda hade en inställning till otrohet som skiljer sig från den allmänna uppfattningen, men ändå hade vi inte samma åsikt.

Otrohet ska ju alltid, enligt konventionen, ses som något vidrigt elakt. Det ondaste onda man kan utsätta någon man ska älska för. Och där satt vi och resonerade kring otrohet som något hypotetiskt, en okänd storhet.

För vad är det för något? Egentligen. Otrohet? Otrohet förutsätter ju en sviken överenskommelse mellan (oftast) två parter. Denna gemensamma regel är ju i de flesta fall självklar och samstämmig mellan partners, och den behövs inte ens nämnas. Problemet uppstår ju när två personer har olika syn på otrohet, men man antar att man tycker lika. Det jag tycker är väldigt märkligt är att otrohet uteslutande handlar om sex. Det är sexet som är exklusivt för paret. Det är det som definierar att vi är ett par, att vi bara har sex med varandra.

Men skulle det vara ok att gå en vårpromenad och hålla handen med någon annan än sin partner? Skulle ett kroghångel med någon annan vara ok? ”Hemliga” sms?

Finns det en absolut gräns? Självklart inte, men ändå ses otrohet som en absolut handling. Och det är inte alltid den som begår handlingen som definierar den. Otrohet definieras ju framförallt i den reaktion handlingen har på den som inte utför den. Bara den vars partner har fyllehånglat med någon annan på krogen kan avgöra om det var otrohet eller en korkad men oskyldig fyllegrej. (Och den reaktionen är ju givetvis påverkad av hur man fått vetskapen och hur hånglaren ser på, och förklarar, sitt agerande.)

Jag är ju som bekant ingen stor vän av traditionella monogama parförhållanden. Av en mängd olika anledningar, men en av de främsta är ju just den här inställningen till sex. Sex är sex och ingen förhållandedoktrin, enligt mig. Skulle jag vara i ett (par-)förhållande så skulle jag kunna tänka mig massor av värre saker en partner skulle kunna göra för att få mig att känna mig bedragen än att hen har sex med någon annan. För mig så skulle det nog inte finnas en sexuell otrohet. Att man skulle inte kunna vara sexuellt otrogen i ett förhållande med mig. Varför skulle jag förneka någon jag älskar att få knulla med nån hen tänder på och vill knulla med? Och varför skulle ett knull få mig att känna mig kränkt? Vill någon vara mig otrogen så får personen nog ägna sig åt något helt annat än sex.

Min msn-vän har en helt annan syn på otrohet än mig. Hans definition är mer i linje med den allmänna uppfattningen. Och han är också en kille som vill ha ett vanligt parförhållande. Ett sådant där otrohet handlar om sex. Men med den viktiga skillnaden att han vill ha otrohet. Bli ”bedragen”.

Jag gissar att det kan låta ännu konstigare än att ha ett öppet förhållande, eller som jag, inte ha ett vanligt parförhållande alls. Men varför skulle det vara så tokigt? Annorlunda, javisst. Men varför inte? Det kan ju naturligtvis finnas ett inslag av sexuell fantasi i ett sånt synsätt, en vilja att vara ”dominerad”/utnyttjad. Men varför skulle inte det vara ett väl fungerande förhållande? Det skulle ju också bygga på en gemensam överenskommelse. Också ha sina ”regler”, om än andra regler än vad andra par skulle ha. Och plockar man bort negativa känslor av skuld och skam ur otroheten så kan den kanske till och med innebära positiva effekter på ett förhållande. Eller?

Oavsett vilket förhållande man har, eller vill ha, så vill väl ingen bli tagen för given (möjligen tagen för given). Man vill känna sig utvald, och omvald om och om igen. Vem längtar efter slentrian? Jag vet att jag skulle känna mig mycket mer utnyttjad om någon partner automatiskt antog att jag alltid skulle vara tillgänglig och villig, och att jag skulle känna en sorts påtvingad skam om jag nångång skulle säga ”nej”. Jag skulle känna mig mer bedragen om jag skulle ”ställa upp” och knulla med min partner när hen egentligen hellre skulle vilja knulla med någon annan. Kärlek kan också vara att inte älska.

Polis polis gullegris!

en gullegris!

Skjut en snut! Låter lite punkigt, så där. Tuffa killen färgar håret svart och köper en t-shirt med ett budskap. Mina tankar går idag åt det motsatta hållet. Ge en snut ett skjut!

Har ni saknat mig förresten, kära läsare? Det har jag! Jag har varit borta. Helt borta. Ibland travas alla måsten på hög, och to do-listan blir längre ju fler grejer på den man bockar av. Jag har liksom inte fått plats. Inte hunnit med mig. Jag gnäller inte. Jag konstaterar. Jag har haft så mycket att stå i att jag blir tankspridd och gör knäppa saker.

Och den knäppaste gjorde jag nog igår. Ok, igår följde ju precis enligt logiken på förrgår, och det var väl där jag la grunden för min knäpphet igår. Jobbstress följt av några öl, törst efter mer öl, törst efter mer törst. Och man ramlar ut för att dricka några bärs med ett qruiser-ragg. Gott så. Glada människor runt omkring, lite kroghångel är aldrig fel. Sedan är det ju en toppenidé med en bortamatch! Ridå! Lill-Jens däckar i det som skulle vara förspel och återupplivas inte förrän kl 12 dagen efter. Bakissunkig i alldeles för starkt solljus ramlar han runt på söder och plockar tulpaner i ett blomsterstånd och får rabatt för att jag bjuder fröken tulpansäljare på cigg. Hem, slockna igen. Vakna, uscha, duscha, och iväg på bögmässa. Homoreligionens julafton ska firas i glada vänners lag. Det ska dyrkas och tillbedjas vända mot 50tums platt-altaret. ”Christer Björkman! Fräls oss från sista platsen!”.

Men min kropp bestod ju av 75% stresshormon och 24% baksmälla och 1% ny röd jacka för att hålla ihop min person. Bäst jag styrslar till mig lite, och smiter in på ett café för en snabb pick-me-up koffeinspark. Först höll jag på att glömma blommorna när jag skulle gå, ställde ner mitt kaffe och tar blommorna och håller på att glömma mitt kaffe på vägen ut. Kaffe är gott. Kort promenad. Kindpussar. Fördrink. Smörgåstårta. Vänner. Deras vänner. Några transor, säkert vänner dom med. Tv. Vin. Vinnare. ”Tack så mycket, det var härligt att äntligen ses igen!” ”Nej, jag ska inte med ut, jag ska upp och jobba imorrn bitti!” Hallen, skorna, jackan. Plånboken? Var är den?

Två tacksamma anledningar till att jag inte ställer till nån scen. Jag hade varit duktig (tråkig?) och inte druckit så mycket. Och jag visste direkt att jag måste ha glömt plånkan på cafét där jag var nära att glömma kvar migsjälv i jäkten. Och det sista man vill är ju att misstänka, än mindre anklaga, nån av sina vänner eller deras vänner för att ha snott en plånbok ur en jackficka. Men VET ju att ingen av dem skulle göra nåt sånt. Men ändå kommer tanken! Förmodligen för att man inte vill skylla (på) sig själv att man slarvat bort nånting. Men jag lommade hem, ändå på hyfsat bra humör. Kanske för att jag vet att jag hade fått skämmas ballarna av mig om jag börjat gorma och rota och peka där i hallen. För att jag ändå visste att jag skulle ha fel, hur som helst.

Väl hemma och lite trött. Vet vad man har att ta tag i imorrn – polisanmäla förlust, spärra kort, fixa nytt sl-kort – men att man inte kan göra ett skit åt det just då. Mer än att runka bort lite ångest. Men inte ens det var kul. Plan B, ner i sängen och kolla film på laptoppen tills man somnar. Och två minuter senare så ringer väckarklockan och man ska upp och jobba. Ringa caféet och fråga när jag kan hämta min plånbok. ”Va!? Finns den inte där? Har du letat överallt!?”. Fuck!

Drar till jobbet så man är där en halvtimme tidigt så man hinner ringa och spärra kort och göra förlustanmälan. Tror jag. Jag var inte en halvtimme för tidigt. Jag var fyra och en halv timme för tidigt på jobbet. Det som stressat upp mig hela kvällen innan vilket ledde till att jag slarvade bort min plånbok – att jag skulle upp i ottan och jobba – var inte ens nåt att stressa över. Jag skulle inte alls börja nio som jag trott, jag skulle börja ett! Dubble-fuck!

Men jag hann knappt klicka ”Skicka” på polisens hemsida där jag kunde göra min anmälan alldeles själv innan snuten ringde och berättade att de fått in min plånbok och att de sett min anmälan. Oj! Vadan detta? Polisen effektiv? Så ska det ju inte gå till enligt kvällspressen! Men jo, någon vänlig snubbe hade hittat min plånbok på gatan och stoppat en polisbil och lämnat in den, och inte ens tagit kontanterna! Kom och hämta på snuthuset bara… Wow! Men! Effektivitet är väl bäst i lagoma doser tydligen. Väl där så finns det ingen plånbok. ”Ljusblå?” ”Ja.” ”Hmm. Är du säker på att din plånbok är ljusblå?” ”Ja.” ”Konstigt…!” Ja, nåt märkligt är det tydligen.

Men med ens så står hon där! Med helgongloria och skottsäker väst. Den coolaste flatan på gatan! (Jag vet inte om hon är flata, men det skiter jag i. Hon bör vara det! Dyke, the superhero.) Med min LJUSBLÅ plånbok i handen! Nu ska jag väl i ärlighetens namn inte säga att jag ville ge henne ett skjut kanske. Men jag önskar att hennes flickvän gav henne en ordentlig åktur när hon kom hem! En kyss hade hon mer än gärna fått av mig dock! Men jag misstänker att hon var ganska glad att ett tum pansarglas skiljde oss åt. Vad kan man göra för att tacka för hjälpen när man slarvat sig och försöka bevara sin värdighet? Bara en enda sak. Jag log som en skolflicka, neg och tackade konstapeln för att hon tagit så väl hand om mitt medlemskort på slm. (Och med tanke på hur mycket dumt min hjärna hittar på när jag är så här så är det nog bara bra att jag är utan visakort i några dar, tills mina nerver krypit ner under huden igen.)

Fiskelycka!

Idag är världens finaste dag! Världens finaste personer har blivit världens finaste föräldrar! Och vi som står lite vid sidan av kan bara konstatera att vi fr o m idag har lite mera kärlek omkring oss och att framtiden är någon nyans ljusare. Något steg närmare utopin.

Oj, vad härligt det var att vakna till facebook-nyheten att Anna Söderström och Anders Wallner fött deras efterlängtade barn i natt. Jag älskar dem båda! Jag känner dem inte så väl, vi hänger inte på fritiden (så ofta iaf), men har man nångång träffat någon av dem så är det nog omöjligt att inte smittas av den värme och positivitet de utstrålar.

Jag vet att det är kutym att grattulera de nyblivna föräldrarna – och givetvis skänker jag ett stort grattis till Anna och Anders! – men idag finns det någon annan jag känner förtjänar ett ännu större grattis: Fisken! Fisken har varit arbetsnamnet på deras barn från det första ultraljudet, och jag hoppas och tror att det är en riktigt glad lax, en regnbåge!, som nu får sprattla fritt.

Jag kan inte nog hylla Anna och Anders! Jag känner inga andra personer som utstrålar så mycket värme, kärlek och lugn, som har ett naturligt och avslappnat engagemang, som är så genomvettiga, som vill och kan på ett så självklart sätt. Det är svårt att inte bli imponerad, inspirerad, fascinerad av människor som inte ens verkar tveka över rätt och fel, som så självsäkert kavlar upp ärmarna vid åsynen av ett problem eller motgång, och som hela tiden tycks ha den humanistiska kärleken till andra som bakgrundsbild. Jag vet inte, kanske har de också mänskliga fel och brister, men jag tvivlar på det. Jag har iaf aldrig sett något bevis för det.

Så idag är den finaste dagen! Jag fattar inte varför jag sitter här och känner mig stolt, jag har ju inte haft något med detta att göra, men jag kan inte låta bli. Hade jag varit lite religiös så hade jag beskrivit mig som en vis man som vill föra ut budskapet om Fiskens ankomst. Vis och vis förresten… Men iaf. Jag hoppas att föräldrarna, och deras partners och extraföräldrar och engagerade vänner och stödpersoner och de delaktiga i Annas och Anders föräldraskapande också känner sig omåttligt och omättligt stolta idag. Jag vill bara säga att ni gjort ett fantastiskt jobb, och jag är lycklig över att bara vara här idag!

All kärlek till er! Till världen!

Guldregn

Äntligen ett guld som faktiskt är värt nåt! Grattis curlingbrudar! Vilken bedrift, jag är mållös! Vilken underhållning, vilken spänning! (Sen är jag ju en sucker för idrott som inte kräver så mycket av styrka eller kondition.) Anette Norberg är typ gud! Vilken fantastisk kvinna! Jag älskar kombinationen av total vinnarskalle och klädsam självdistans. Bara den fina intervjun efter medaljutdelningen när hon svarar på kommentaren från reportern om vilken spänning matchen bjöd på. ”Ja! Eller hur!?” Med ett jätteleende. Reportern: Hur bär ni er åt? Anette: Jag vet inte! Vi får sluta upp med det här! Vi måste tänka på folks hälsa där hemma! Humor, distans, kyla och värme.

Sen kan jag ju inte låta bli att älska Anette för att hon är så jävla snygg! Vilket leende, som en lågstadielärares, hypnotiskt som får en att känna sig trygg och älskad. En närvaro i hela kroppen som utstrålar självsäkerhet och lugn. Och som en drottningkrona denna fantastiska frisyr! Jag hoppas att det blir en Jennifer Aniston/Vänner-effekt där att hela världen i vår kommer trippa runt på stan som Norberg-wannabes! Folkhemsrebell. Revoltsvensk. Folkdräktspunk.

Sorry Kalla. Du är gullig och klämkäck, och säkert en helylle mystjej. Du är nog värd dina medaljer också, men allvarligt…? Skidor i terräng? Gustav Vasa gjorde det för att han var tvungen. Idag finns det både bilar, helikopter och flyg. Det finns effektivare sätt att transportera sig på, gör 15 km tunnelbaneresa i rusningstrafik och snökaos till OS-gren så ska ni få se på äkta kämparglöd! Och värdiga vinnare!

Dock har vi ju en skidåkare helt klart värd ett guld! Och detta oavsett prestation. Oavsett skidor, skridskor, gummistövlar, högklackat eller flipflops på fötterna. Marcus Hellner! OS-guld i sexighet! Lite blyghet parat med en jävla utstrålning. Och den MUNNEN! Oj, man skulle ju kunna försvinna där. När SAOL äntligen tar in ordet Kuksugarläppar i en framtida utgåva så kommer definitionen vara en bild på Mun-Marcus. Jag lovar att han skulle vara en natural born kuksugare, om han inte redan provat. Och har han inte det och vill börja träna på en ny sport så ställer jag gärna upp och coachar! Jag skulle gärna regna mitt guld över honom!

HIHI!

Det är inte lätt att sluta gnälla. Heller. Undrar om jag ska uppfinna ett Sluta gnälla-plåster. Också. Jag är ju relativt ovan vid att skriva om positiva saker, så ha tålamod och se det här som ett stapplande försök från min sida (och var snälla nu och kritisera mig inte tillbaks till mitt gnäll-mode).

Men jag har faktiskt några ognälliga saker på hjärtat idag. För det första så har ju den fantastiska Eli Levén releasefest för sin debutroman ikväll. Klart jag ska dit! Jag älskar Eli och jag vet att jag kommer älska hans bok oavsett hur bra eller dålig jag egentligen skulle tycka den var om någon annan skrivit den. Nej, jag kommer nog inte recensera den här, det vore liksom inte rätt… Eller så är det det? Om jag nu ska vara positiv ett tag så kan jag ju överdriva även den sidan ju!

Jag ser iaf fram emot att ägna mig åt ett så analogt nöje som att läsa en bok. Sen jag skaffade phonen i somras har jag kanske högst läst 10-12 boksidor, jag som brukade sluka åtminstone ett par böcker i månaden tidigare. Och eftersom apple inte släppt ut min padda ännu så får jag väl läsa på det gamla goda viset då.

Sen måste jag ju säga att jag är på allmänt gott humör idag. Lite av min vinterblues är borta. Och det är ju så enkelt fixat. Enkelt fixat men svårt att hitta fixen. Lite ligga igår och jag blev genast på strålande humör. Det är härligt att ha vänner som ställer upp och ligger ner när man behöver det. Tänk va mycket litet kuk kan göra! Jag somnade sött halvvägs ner i en ben & jerry’s igår och vaknade med bland annat ett leende på läpparna när väckarklockan ringde kl 4.45 imorse. Fattar ni nu vad jag har tjatat om hela vintern? Lite ligglycka helt enkelt. Både roligare, godare och framförallt mycket mer effektivt än citalopram vill jag lova.

Sen har min mer principfasta qruiser-strategi haft god effekt. På mig. Inte på de som skriver till mig. Haha. De jag tidigare hade tålamod med, lirkade med, och lockade fram ur mörkret låter jag nu ligga kvar under sina stenar hur många komplimanger jag än får. Istället för att tjata om fejsbilder och facebook säger jag bara att jag inte är intresserad om dom inte har stake nog att ha en vanlig jälva bild. Och om de inte fattar vinken så iggar jag dom. Enkelt! Bekvämt! Effektivt! Sen att min igga-lista snart innehåller halva antalet av qruisers medlemmar är ju inte mitt problem. Det gör ju att jag slipper sitta så jäkla länge och surfa runt på en massa psykosidor. Och jag hinner diska och tvätta och dammsuga också.

Den enda nackdelen är väl att trots att jag har tiden så har jag inte så mycket att blogga om när jag inte gnäller. Men återigen, det är ju inte mitt problem. Det är ju ert, kära läsare! Så om jag inte uppdaterat bloggen på nån dag eller två, bli inte oroliga att det hänt mig nåt. Jag har förmodligen bara fått ligga lite. Och hittar ni inget här att läsa så rekommenderar jag retrosysslan att läsa en bok. Gärna Elis!

ups and downs syndrom

I wish I was his doppelganger on Facebook

Killing my darlings; that’s what friends are for?

Många killars ”kontaktannonser” på qruiser brukar avslutas med nånting i linje med ”Skriv! Vänner kan man inte få för många av!”. Vad är det för skitsnack? Det beror väl på vilken definition av vänner man använder iofs, sånadär Vi ses på krogen ibland o kindpussas-vänner kan man säkert ha hundratals av. Men nära personliga vänner? Klart som fan att man kan ha för många såna! Eller snarare, klart att man inte kan ha så många såna. Egentligen borde jag ha som slutkläm att folk INTE ska skriva, jag har fullt sjå med att hålla kontakten med de vänner jag redan har! Nu avslutar jag iofs min prestext med orden: FUCK OFF!, och det får väl även anses innefatta den meningen också…

Jag har ju redan tidigare berättat om min diagnos, mitt ups and downs-syndrom. Humörsvängningar de luxe, vilket inte gör mig till den mest lättsocialiserade av bögar. Perioder av gruppkramar och idel leenden övergår i perioder av i det närmaste folkförakt. Det är inte bara jobbigt för mig själv, det sätter även mina gamla vänskaper på prov, när min närvaro i umgängeskretsen kan bli lite väl sporadisk emellanåt. Det är en anledning till att jag verkligen värderar de vänner jag har, mycket mer än va de måste tro när jag är som värst! De som står ut med mig så som jag kan bete mig är verkligen riktiga vänner, värd all kärlek och tacksamhet!

Tyvärr är jag ju inte vidare värst konsekvent i mitt agerande. Jag hoppas ju alltid att folk ska förstå när man inte är så uppåt och att de kan acceptera att man väljer att avvika eller utebli när man inte direkt sprudlar över av crazy idéer och mingelpussar. Men samtidigt har jag väldigt lite tolerans mot andra som velar över när, var och hur man ska ses. Jag kan bli bokstavligen GALEN av folks obeslutsamhet, trots att jag själv har svart bälte i den sporten.

Jag har absolut ingenting emot att lära känna nya människor, självklart inte! Och jag tror absolut att det finns många personer därute som skulle bli alldeles utmärkta bästa kompisar under rätt förutsättningar, men jag är nog väldigt svår att komma inpå livet ibland. Man får kliva högt för att komma över tröskeln, och man får nog ha tålamodet att göra flera försök om man inte lyckas första gången. Men har nån väl kämpat sig in så kan de nog få klanta till det ordentligt innan någon av min hjärnans och hjärtats dörrvakter kastar ut dom igen. Jag har ett väldigt selektivt tålamod vilket nog gör mig än svårare att begripa sig på, utifrån betraktat.

Det är antagligen mer än lovligt irrationellt att förvänta sig en andra chans av folk när man själv inte ens brukar ha tålamodet att ge andra ens en enda chans, men ändå… Jag ställer frågan: Kan jag få en andra chans på dig?